Folkhemmet

1928 höll Malmösonen Per Albin Hansson sitt berömda folkhemstal:

Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner inte till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda ned- brytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medbor- garna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade. (citerat från Billing & Stigendal 1994: 252)

Talet ger uttryck för ett meningssammanhang och det kan förstås med hjälp av den teori om ideologier som Göran Therborn utvecklade i boken Maktens ide-

ologi och ideologins makt (1981a). Therborn delar in en ideologis funktionssätt i

fyra steg. För det första anropas individerna som subjekt, ”hallå, du där”, och ge- nom att svara på anropet underkastas de, för det andra, ett överordnat subjekt. För att ideologin ska kunna upprätthållas krävs det, för det tredje, ett ömsesi- digt erkännande mellan överordnat och underordnat subjekt. Det innebär, för det fjärde, att de dessutom kvalificerar sig till att göra något. Ideologier under- kastar och kvalificerar subjekten, enligt Therborn, genom att få dem att erkänna vad som existerar, vad som är gott samt vad som är möjligt respektive omöjligt.

Det var just vad folkhemsappellen gjorde. Med sitt folkhemstal 1928 anropade Per Albin svenskarna. Han gjorde det som partiledare med ambitionen att få bli vald till statsminister. Han bad svenskarna om ett erkännande av en viss verklig- hetsbeskrivning men också av sig själv som överordnat subjekt och dem själva som underordnade, till exempel som väljare, partimedlemmar, aktiva sympati- sörer. I folkhemstalet berättade han om vad som existerade, nämligen de ”sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och till- bakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade”. I sin beskrivning av hemmet målade han upp en bild av vad som var gott och genom det sätt han satte det existerande i samband med det goda frammanade han en känsla av vad som var möjligt. Därmed kvalificera- des också de människor som kände sig kallade. De fick något att tro på och verka för och de rustades för att bidra till en samhällsomvandling.

Per Albin lanserade sin appell som svar på SAP:s (Sveriges socialdemokratiska arbetareparti) mest angelägna frågor under 1920-talet, det vill säga den verklig- het som trängde sig på (se till exempel Trägårdh 1990). Erfarenheterna från ti- den i regeringsställning under 1920-talets första år pekade på svårigheterna med

att föra en politik som oförblommerat utmanade borgerlighetens och kapitalis- ternas maktpositioner. Präglat av sina långsiktiga målsättningar saknade partiet dessutom en mer omedelbar beredskap för den kris som Sverige sjönk ner i vid 20-talets början med hög arbetslöshet till följd. Genomförandet av allmän röst- rätt ledde inte heller till självklara valsegrar och partiledningen tvingades fun- dera över möjligheterna till bredare allianser:

Hur skola vi kunna samla i första hand alla de betryckta till gemensam fri- görelsesträvan, skapa en folkpolitik, som oemotståndligt enar massorna vid jordbruket med massorna i städer och industrisamhällen, trots skillnader i förhållanden, mentalitet och skenbart också i viss mån i intressen? (citerat från Billing & Stigendal 1994: 252)

Citatet visar på en villrådighet. Det ger därmed exempel på den första fasen av det som jag i kapitel 1.5.4 har beskrivit som evolutionära mekanismer. Det fanns alternativ och man hade prövat vissa. Den lösning som selekterades (den andra fasen) blev att likna målet vid ett hem, folkets hem. Det kunde alla känna igen sig i. Per Albin appellerade till en erfarenhet som en stor majoritet hade, oavsett om man bodde i stad eller på land. Det bäddade för att diskursen skulle kunna bibe- hållas, förankras och institutionaliseras (den tredje fasen). Därmed bidrog folk- hemsdiskursen till struktureringen av det svenska samhället.

Så skedde också genom den politik som SAP drev efter valsegern 1932. Det utvecklades en välfärdsstat som enligt Esping-Andersens typologi ingick i en socialdemokratisk regim (Esping-Andersen 1990: 27). Folkhemspolitiken be- traktar Esping-Andersen i sin tur som en minimalistisk form av den socialde- mokratiska regimen och här hänvisar han till dess blygsamma bidragsnivåer. Sta- ten garanterade en grundtrygghet, men inte mer och ännu inte ersättning för inkomstbortfall. Utbyggnaden av välfärden enligt principen om grundtrygg- het speglade kraven från alliansen mellan fattiga i städerna och på landsbygden vilka sammantaget utgjorde folkhemmets sociala bas. Alliansen kom till uttryck genom röd-gröna koalitioner och kohandel mellan SAP och Bondeförbundet 1933: ”Bönderna erhöll höjda priser och inkomster i utbyte mot stöd för en un- derbalanserad budget, sysselsättningsskapande åtgärder och välfärdsreformer” (Esping-Andersen 1989: 227).

Folkhemspolitiken relaterade sig till kapitalets kretslopp genom en ”produkti- vitetsbefrämjande socialpolitik”, ett begrepp myntat av Gunnar Myrdal. I den be- römda bok som han och Alva Myrdal gav ut 1934, Kris i befolkningsfrågan, före- språkade de en förändrad syn på socialpolitiken. Den skulle i första hand ses som en investering och inte som en kostnad. På senare år har denna princip återigen blivit högaktuell i diskussionerna om ”a social investment welfare state” (se bland annat Morel et al. 2012) och det ska jag återkomma till i kapitel 3.3.2.

Den socialpolitik som SAP med Gustav Möller som socialminister utformade på 30-talet inkräktade inte på kapitalismens svängrum. I stället förenades strävan efter jämlikhet med kapitalismens krav på effektivitet. Enligt Esping-Andersen blev ”den svenska modellen unik i sin inriktning på produktivitetsbefrämjande och preventiv socialpolitik. En relativt liten andel av socialutgifterna spenderas på arbetslöshetsunderstöd, medan desto mer investeras i sysselsättning, omskol- ning och yrkesutbildning, arbetsmarknadsrörlighet, vuxenutbildning, förebyg- gande av sjukdom och olyckor, och i familjestöd” (Esping-Andersen 1989: 220). Principen möjliggjorde ett brett stöd för välfärdsstatens utbyggnad, men innebar samtidigt en legitimering av kapitalisternas krav på rationaliseringar. Den soci- aldemokratiska regeringen skapade utrymme för välfärden, men befäste samti- digt dess gränser.