Behovet av regleringar

Kapitalismen har utan tvekan många fördelar, för tänk så bra det är med den da- tor som jag just nu skriver på. Och vem vill väl ha en tjock-TV när det finns platt- TV? Men betänk livsvillkoren för många av dem som producerar mycket av allt detta. Deras misär skymtar förbi på TV:n ibland, som till exempel när textilfa- briken Rana Plaza med tusentals textilarbetare rasade samman på våren 2013 i Bangladeshs huvudstad Dhaka (Social Europe 2015).

Vi kan ana att vi lever på deras elände, för utan deras låga löner och usla ar- betsvillkor skulle vi inte ha det så bra som vi har det. Det kan kännas ganska hemskt att tänka på. Är det så kapitalismen är? Handlar den om att den enes bröd måste vara den andres för tidiga död? Nej, så behöver det faktiskt inte alltid vara. Under efterkrigstidens första decennier var situationen annorlunda i en stad som Malmö. Mycket av det som konsumerades här producerades då också här, till ex- empel mat, böcker, kläder och skor, men också räknemaskiner (ADDO).

Det ska heller inte förglömmas allt det som producerades i hemmen av hem- arbetande mödrar, som lagade mat, sydde kläder, uppfostrade barn och stoppade strumpor. Allt detta rymdes i en och samma stad och det fick oss att förstå att varorna måste produceras. De dimper inte bara ner från himlen och de har inte bara en yta utan också ett innehåll som består av människors blod, svett och tårar. Närheten mellan produktion och konsumtion underlättade för en förståelse av var och hur varorna producerades och av vem. Det var kanske vår egen far eller mor. Närheten stärkte den tidens människor kollektivt i deras krav på ett bättre liv, inte bara på fritiden utan också inom arbetslivet. Denna kollektiva kraft är en viktig orsak till att en allt större del av befolkningen kunde ha det ganska bra

under efterkrigstidens första decennier. Framför allt kunde de uppleva det som att de hela tiden fick det bättre. Hur var det möjligt, givet de grundläggande mot- sättningar som kapitalet består av?

Grundläggande motsättningar

Genom sin upptäckt av skillnaden mellan arbetskraftens respektive arbetsinsat- sens arbetsvärde kunde Marx visa hur arbetet och därmed lönearbetaren under- ordnas kapitalet. Underordningen är inte bara en formalitet utan blir i högsta grad reell. Genom utbytet mellan lönearbetare och kapitalister införlivas formellt sett det levande arbetet med kapitalet. Det förvandlas därmed reellt sett till en verksamhet som tillhör kapitalet (Arthur 2007: 4). Följande citat från Kapitalet beskriver just denna skillnad mellan formell och reell underordning:

När de lämnar den enkla varucirkulationens eller varubytets område, var- ifrån den vulgäre frihandlaren hämtar sina åsikter, sina begrepp och sin måttstock för sitt omdöme om kapitalets och lönarbetets samhälle, verkar våra uppträdande personer ha fått sitt utseende i någon mån förändrat. Den förutvarande penningägaren tågar i spetsen som kapitalist, och arbetskraf- tens ägare följer efter som hans arbetare – den ene beskäftigt smilande och vinningslysten, den andre skygg, motsträvig, en man som har sålt sitt eget skinn på marknaden och nu inte har annat att vänta än – att få det garvat. (Marx 1974: 152)

I Marx definition blir kapitalet en social relation av ett alldeles särskilt slag mellan dem som utför själva arbetet och dem som bestämmer över det såväl som tilläg- nar sig resultatet av det genom att betala för användningen av arbetskraften. Det säregna med denna relation är inte bara att den ger kapitalisten rätt att bestämma över andras arbete och tillägna sig resultatet av det. Det säregna är att det ger ka- pitalisten rätt att se till att det produceras ett mervärde som kapitalisten dessutom har rätt att tillägna sig (Arthur 2007: 3).

Det säregna med relationen är också att den ger uttryck för en motsättning. Den handlar inte om hur det nyskapade arbetsvärdet ska fördelas mellan löne- arbetare och kapitalist. Det är ju inte detta arbetsvärde som lönearbetaren beta- las för utan arbetsvärdet av sin arbetskraft. Motsättningen gäller inte kvantiteter utan relationen mellan bruksvärde och arbetsvärde, det vill säga mellan det kva- litativa och det kvantitativa. Arbetaren måste slå vakt om sin arbetskrafts bruks- värde. Det är ju det säregna med detta bruksvärde att det förmår producera ar- betsvärde. Kapitalisten måste däremot å sin sida försöka pressa fram så mycket mervärde som möjligt. Annars riskerar hen att slås ut som kapitalist. Denna strä- van efter att pressa fram mervärde riskerar dock att gå ut över arbetskraftens

bruksvärde. Kapitalet kan inte klara sig utan arbetskraften men tenderar samti- digt att slita ut den.

Motsättningen har sin grund i varan (se även Colletti 1979; 1998). Sum och Jes- sop (2013: 238–239) liknar varuformen vid en stamcell. Precis som en stamcell kan varuformen differentiera sig i mer specialiserade former. För stamcellens del kan det röra sig om till exempel hjärn-, njur-, muskel- eller benceller, vilka sammanta- get genererar en människa. På samma sätt kan varuformen differentiera sig i spe- cialiserade former som exempelvis pengar, priser, löner, kredit och även statliga former för att därigenom generera en social formation. Varuformen kan också, precis som stamcellerna gör med till exempel blod och vävnad, genom denna dif- ferentiering upprätthålla en omsättning av former.

Det var av den anledningen som Marx började med analysen av varan i Kapi-

talet. Han kallade det visserligen inte en stamcell för så långt hade man inte kom-

mit inom biologin vid den tiden men redan i den första meningen beskriver han varan som en elementarform:

I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en ”oerhörd varuanhopning”, den enskilda varan som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av varan. (Marx 1974: 31)

Varan utgör en enhet av bruks- och bytesvärde. Den skulle inte säljas om den sak- nade bytesvärde och inte köpas om den saknade bruksvärde. Det är det säregna med varan att den består av både bruksvärde och bytesvärde. Som bruksvärde motsvarar den ett behov av något slag. Det är för att någon behöver den som den har ett bruksvärde. Som bytesvärde materialiserar varan en bestämd mängd sam- hälleligt genomsnittligt arbete. Bruksvärdet är en kvalitet, bytesvärdet en kvanti- tet. Bruks- och bytesvärdesidorna utgör således varandras förutsättningar, men också motsatser. Det gör att motsättningen kan kallas dialektisk.

Kännetecknande för kapitalism är att även arbetskraften utgör en vara, eller närmare bestämt att arbetskraften behandlas som om den vore en vara. Själva va- ruformen utgör nämligen inte kapitalismens särskilda kännetecken. Produktion och handel med varor förekom långt innan kapitalismen uppstod. Det speciella med kapitalismen är att varuformen generaliseras till att även inbegripa arbets- kraften (se till exempel Aglietta 1987: 276). Den dialektiska motsättningen mellan bruksvärde och bytesvärde i varan personifieras därmed också i relationen mel- lan lönearbetare och kapitalist (se även Colletti 1998). Dessutom verkar den i löne- arbetaren mellan konkret och abstrakt arbete (se kapitel 1.6.6).

Till det speciella med arbetskraften hör att den säljs för en viss tid då den an- vänds av kapitalet till att producera framför allt mervärde. Kapitalet betalar lönear- betaren för arbetsvärdet av dennes arbetskraft. Det är för att ägaren av arbetskraft

inte själv kan producera det som hen behöver för sin reproduktion som hen måste sälja sin arbetskraft. Men det är också just därför som hen sedan måste an- vända lönen till att köpa det som behövs för reproduktionen. Om lönearbetaren kunde producera det själv skulle hen inte behöva sälja sin arbetskraft. För lönear- betaren motsvarar lönen därför de bruksvärden som hen har behov av att köpa.

Motsättningen mellan varans bruks- och bytesvärden kommer därför även till uttryck i löneförhållandet. Lönen är å ena sidan en produktionskostnad, men den motsvarar å andra sidan de bruksvärden som lönearbetaren behöver köpa för att reproducera sin arbetskraft. Lönen är på så sätt motsägelsefull. Det ligger i ka- pitalets intresse att å ena sidan hålla lönerna nere för att därigenom möjliggöra höga vinster, men om lönearbetarna inte har råd att köpa kapitalets varor förverk- ligas å andra sidan inte vinsten. Då förblir den bara en potential. Om lönerna höjs kan därför en större del av den absoluta vinsten förverkligas, men samtidigt minskar den relativt på grund av de höjda lönerna. Lönesänkningar leder däre- mot till minskad efterfrågan och det missgynnar i första hand det kapital som producerar konsumtionsvaror.

På så sätt kan motsättningen mellan varans bruks- och bytesvärden också komma till uttryck mellan olika kapital. För kapital inom till exempel produk- tionsmedelssektorn (exempelvis råvaror eller maskintillverkning) framstår lönen i första hand som produktionskostnad. Så är det inte för kapital inom konsum- tionsmedelssektorn, vars utveckling bygger på köpstarka konsumenter. För det ena kapitalet framstår lönen enbart som en kostnad och bör därför hållas nere. För det andra kapitalet framstår lönen också som en källa till efterfrågan av kon- sumtionsvaror. Om kapitalet inom produktionsmedelssektorn tvingar fram löne- sänkningar så missgynnar det kapitalet inom konsumtionsmedelssektorn. Dessa motsättningar går inte att lösa av det enskilda kapitalet. Kännetecknande för det enskilda kapitalet är ju dess formella oberoende av andra kapital. Om marknaden ska kunna fungera måste detta formella oberoende upprätthållas.

Kapitalets kretslopp kan inte slutas av dess egna företrädare

Kapitalets motsättningar gör att det måste regleras. Behovet av regleringar beror dessutom på att företrädarna inte själva kan sluta kapitalets kretslopp. Det måste slutas utanför kapitalets egna institutioner. Och det måste slutas, annars skulle hjulen sluta snurra och kapitalet inte längre ackumuleras, och då skulle det upp- höra att vara kapital.

Som lönearbetare säljer vi vår arbetskraft, men bara för en begränsad tid. Utan denna tidsbegränsning skulle vi i praktiken sälja oss själva och förvandlas till sla- var. Kapitalet kan därför formellt sett bara äga arbetskraften under denna tid. Un- der resten av dygnets tjugofyra timmar förfogar kapitalet inte över arbetskraften och kan därför inte bestämma över lönearbetaren, i alla fall inte formellt sett. Det

ligger dock i kapitalets intresse att lönearbetaren använder denna tid till att åter- hämta sig och reproducera sin arbetskraft. Om inte lönearbetaren kan komma tillbaka till jobbet nästa dag blir det ingen fortsatt mervärdeproduktion. Det blir heller inte bra om lönearbetaren kommer till jobbet trött och krasslig, kanske även hungrig eller rentav bakfull.

För att reproducera sin arbetskraft måste lönearbetaren bland annat äta och sova. En hel del av det som krävs har sina historiska skäl, och i dag krävs det del- vis annat än vad tidigare generationers lönearbetare ansåg sig behöva. Det sätts normer för vad som måste ingå, men det beror också på lagar och regler. För ka- pitalet räcker det dock inte med att lönearbetaren bara kommer tillbaka till job- bet. Det krävs också arbetsmoral och en acceptans av fortsatt underordning. Kan kapitalet försäkra sig om att det är just denna arbetskraft som reproduceras? Nej, det går inte, för då skulle kapitalet våldföra sig på sina egna förutsättningar. Ka- pitalet förutsätter formellt sett fria människor som när deras arbetskraft inte an- vänds av kapitalet kan göra vad de själva vill.

Det finns inga garantier för att lönearbetarna reproducerar just den arbetskraft som kapitalet behöver. Det finns heller inga garantier för att det produceras nya generationer av arbetskraft som kapitalet kan använda. Kanske vill den nya gene- rationen inte heller sälja sin arbetskraft på de villkor kapitalet erbjuder. Det kan kapitalet inte vara säkert på. Men kapitalet skulle knappast kunna ta över produk- tionen av arbetskraft. Arbetskraft kan väl inte produceras i fabriker – eller? Åt- minstone delvis går det nog. Det sker ju till exempel i friskolor som drivs enligt kapitalistiska principer, vilket kan ses som en kapitalistisk produktion av fram- tida arbetskraft. Men möjligheterna för kapitalet att styra produktionen och re- produktionen av arbetskraft är ändå begränsade.

Så är det också med naturen, pengar och kunskap, vilket används av kapitalet men bara delvis kan produceras och reproduceras av kapitalet. Arbetskraft, natur, pengar och kunskap är så kallade fiktiva varor. Med det menas att de inte är som andra varor men att de används som om de vore det. De kan inte fullt ut produ- ceras eller reproduceras i form av varor. Människan är inte skapad för att kunna sälja sin arbetskraft. Arbetskraften är visserligen delvis skapad av arbete, till ex- empel uppfostran och utbildning, men den går inte att bryta loss från en enskild människa och sälja vidare. Den går inte att lägga på lager. Ändå är det just arbets- kraften som säljs och köps, som om den vore en vara.

Naturen är i grunden inte skapad av människor och borde därför inte heller kunna vara en vara. Ändå säljs den och köps som vara. Staten måste dessutom rycka in och rädda naturen när det kapitalistiska utnyttjandet har gått för långt. Pengar liknar slutligen ingen annan vara (se även avsnittet ”Vad är pengar?” i ka- pitel 3.1.1). Det krävs för troende och statliga garantier för att pengar ska kunna fungera, till exempel den garanti på insättningar upp till 500 000 kronor som sta- ten utfärdade för att bekämpa finanskrisen. Kunskap är en kollektivt producerad

och gemensam resurs, vars utveckling hela mänskligheten kan sägas bidra till. Utvecklingen av kunskap kräver ett fritt och kritiskt tänkande som inte kan un- derordnas syftet att producera arbetsvärde. Ändå används kunskap som något enskilda individer kan köpa och sälja, likt en vara (se kapitel 3.4.1.).

Kapitalet kan inte producera och reproducera flera av sina egna förutsätt- ningar, alltså det som krävs för att kapitalet ska kunna ackumuleras. Det innebär att företrädarna inte själva kan sluta kapitalets kretslopp. Det beror framför allt på att kapitalet inte kan eller får producera arbetskraft. Just den vara som skiljer sig från alla andra varor i det att den kan producera arbetsvärde, just denna vara kan kapitalet inte producera. Kapitalet kan producera alla möjliga maskiner, byggna- der, idéer, upplevelser och ölsorter och alla dessa varor kan sedan återanvändas av kapitalet i nya produktionsprocesser. Men då överförs bara deras givna arbets- värde till de nya produkterna. Ingen av dessa varor, skapade av kapitalet, äger för- mågan att själv producera nytt arbetsvärde utan det gör bara arbetskraften. Där- för klarar sig kapitalet inte utan arbetskraften. Arbetskraften är därför den allra viktigaste varan och det är bara den som kan producera nya värden.

Industrikapitalism i Malmö och Bangladesh

Det är dock inte självklart att alla har det bra i samhällen som präglas av kapita- lism. Det kan tvärtom vara så att många har det riktigt dåligt. Så är det i dagens Bangladesh men så var det faktiskt också i Malmö för 100–150 år sedan. Det be- rodde inte på att Malmö varken var mer eller mindre kapitalistiskt då, men däre- mot var det en annan typ av kapitalism. Det var en kapitalism där kapitalisterna ökade sina vinster genom att förlänga arbetsdagen och försämra arbetsvillko- ren. Därigenom påminner det mycket om villkoren i dagens Bangladesh. Agli- etta kallar det för en extensiv ackumulationsregim av kapital (1987: 71). I denna re- gim bryr sig kapitalisterna inte särskilt mycket om hur lönearbetarna har det, helt enkelt för att de inte har något intresse av deras efterfrågan. Deras lönearbetare genererar inte den efterfrågan som krävs för att hjulen ska snurra. Under decen- nierna runt 1900 i Malmö var det den lilla andelen rika i samhället som svarade för denna efterfrågan. Nu för tiden genereras ofta efterfrågan i en annan del av världen än där varorna produceras. Det är vi i västvärlden som köper de kläder som textilarbeterskorna i Bangladesh producerar. Det är den efterfrågan som är viktig för kapitalisterna, inte textilarbeterskornas.

I Malmö ledde den extensiva ackumulationen av kapital till att arbetarna slöt sig samman och blåste till strid. Så var det vid Skånska Cementbolagets fa- brik i Lomma utanför Malmö där arbetarna 1889 bildade en arbetarklubb och i snabb takt organiserade sina över 400 arbetare. Ledningen för fabriken med Lim- hamnskungen Rudolf Fredrik Berg i spetsen upplevde arbetarklubben som ett hot och svarade med omfattande repressalier. Verkligheten trängde sig på med en

svårhanterbar komplexitet. Berg motsatte sig dock behovet av omstrukturering och satsade i stället på att bibehålla dåtidens etablerade meningssammanhang. Striden ledde visserligen till seger för fabriksledningen, men Berg fick sig en tan- keställare. I tidningen Arbetet gick Axel Danielsson till hårda angrepp mot Berg och kallade honom för ”cementhjärtat”. ”En sådan seger till och Cementbolaget är förlorat”, profeterade Danielsson (Billing & Stigendal 1994: 242).

Striden gällde inte bara relationerna på företaget utan även Bergs patriarkala ledarstil. I Limhamn tog Berg del i samhällslivet som dess obestridde patriark. Han drev igenom byggandet av järnvägen till Malmö och anläggandet av ham- nen och till sina arbetare ordnade han egna hem. Han låg bakom inrättandet av sjukvård, brandkår, bibliotek, kyrka och präst. ” ’Gå till Berg’, var det allmänna ta- lesättet i Limhamn, när man ville ha något utfört” (Billing & Stigendal 1994: 242). Berg betraktades som ”Limhamnskungen”, och som gammaldags patriark skilde han sig knappast från till exempel Bergslagens brukspatroner.

Med tiden förändrade dock Berg sin inställning. När arbetarna vid cementfa- briken i Limhamn bildade en fackförening nio år efter striden i Lomma accepte- rade han det. Han blev också en hängiven förespråkare av samförstånd, vilket han vittnade om i ett föredrag från 1906:

Jag skäms ej att säga att jag i mycket har ändrat mina tankar, sedan jag för 17 år tillbaka fick uppleva och utkämpa den första socialiststrejken i Sverige vid Lomma 1889. Det har kostat mig att offra många fördomar och många gamla axiom, att utbyta många gamla tankar mot nya, att sluta upp att vara en välgörande patriark och utbyta den mot glädjen över ett folk, som kan hjälpa sig själv. (Billing & Stigendal 1994: 242)

Skånska Cementbolaget var inte vilket företag som helst. Det hade bildats 1873 med ingenjören Rudolf Fredrik Berg som disponent. Året därpå bildades Skåns- ka Cementgjuteriet på initiativ av Berg och med honom själv som ordförande. De två bolagen Skånska Cementbolaget och Skånska Cementgjuteriet var un- der ett helt sekel nära förknippade med varandra. De tillhörde de viktigaste före- tagen i Malmös näringsliv och låg till grund för den maktställning som familjen Wehtje hade i Malmö och Sverige ända fram till 1970-talets början. Ernst Wehtje sr ersatte Berg som chef för Skånska Cementbolaget efter dennes död 1907. Ef- terträdarna till Berg bar också hans ideologiska arv vidare. När till exempel sam- förståndet sattes på prov efter krigsslutet 1945 trädde Ernst Wehtje jr fram till dess försvar. Wehtje representerade Högerpartiet i riksdagens första kammare från 1940-talets till 1950-talens mitt. Senare bytte Skånska Cementgjuteriet namn till Skanska och är numera Sveriges sjätte största företag, sett till antalet anställda.

Men vad hände? Varför ändrade Berg sin inställning till arbetarna? För att an- knyta till den tidigare diskussionen om kausalitet i kapitel 1.3.2 var orsaken säkert

inget tillstånd. Det var säkert inte så att Berg till exempel läste i en tidning att han borde ändra sin inställning och sedan gjorde han det. Dock kan han ju mycket väl ha sökt i tidningar och böcker efter förklaringar till varför arbetarna reagerade som de gjorde, precis som brandmännen när de söker förklaringar till stenkast- ningen. Det som då både Berg och brandmännen sökte var ett meningssamman- hang. Kanske kan det också beskrivas som att man söker sig in i detta menings-