Både meningsskapande och strukturering

Kan min redogörelse för stenkastningen betraktas som kunskap? Det beror i förs- ta hand inte på hur många stenkastningar jag eventuellt har bevittnat, hur mycket statistik jag har samlat in eller hur många intervjuer jag har gjort. Avgörande är inte hur mycket empiri jag har samlat på mig, utan i första hand beror det på vad jag tror om denna verklighet. Den kritiska realismen är som hörs på namnet en typ av realism, och den innebär att vi förutsätter verklighetens existens obero- ende av vår kunskap om den. Det är all realisms utmärkande drag (se till exempel Sayer 2000: 2). Stenarna kastas oberoende av min kunskap om det. Kastandet kan kanske vara beroende av en annan kunskap men inte just min. Mycket som sker är inte beroende av någons kunskap utan det bara sker och genom att tro på detta gör vi kunskapen möjlig. Det existerar någonting att ha kunskap om.

Det räcker dock inte med detta antagande utan vi måste också anta att en kun- skap om denna verklighet är möjlig. Denna kunskap kan vara hur otillräcklig och bristfällig som helst, men vi måste tro att något som kan kallas kunskap ex- isterar (se även Gustavsson 2002: 31). Annars har vi inget att ta ställning till, lära av, kritisera eller bygga vidare på. Så är det också med kunskapen om stenkast- ningen. Inom brandkåren har man med åren utvecklat mycket kunskap om sten- kastningen, men den kunskapen fanns inte första gången ungdomar kastade sten. Det tedde sig då säkert ganska obegripligt och stred mot alla invanda föreställ- ningar. Brandmännens reaktion blev att försöka göra det begripligt. Det var nöd- vändigt för hur skulle de annars ha kunnat hantera situationen?

Så är det med alla de sammanhang som kan kallas sociala. Vi måste anta att de genomsyras av mening, om än kanske en bristfällig, motsägelsefull och fragmentarisk sådan. Annars förblir sammanhanget bara kaotiskt. Då blir vi ställda och kan liksom inte göra något och därmed blir det heller inget socialt sammanhang. Det är just utvecklingen av ett socialt sammanhang som försvåras

i relationen mellan de stenkastande ungdomarna och brandmännen. Relationen blir inte social så länge den är obegriplig och saknar mening utan den måste gö- ras social och det blir den genom att göras meningsfull.

Det krävs dessutom att relationerna struktureras. Det kan till exempel i all en- kelhet innebära att vi ena stunden accepterar att vara den som lyssnar om vi en stund senare får vara den som talar och blir lyssnad på. Försök att strukturera de sociala relationerna har exempelvis skett genom anställningen av särskilda bro- byggare som ska underlätta och förmedla kontakten mellan brandmän och ung- domar (Magnussson 2014). Ett helt annat exempel på strukturering är den orga- nisering av ungdomar som Hallin et al. (2010: 194) nämner där ”aktivister utifrån lär ut till ungdomarna i Rosengård hur man gör slangbomber, eller hur tennis- bollar fyllda med sprängmedel blir hemmagjorda vapen. Samtidigt pekar po- lisen på de yngre generationernas förmåga att använda mobiltelefoner, arran - gera SMS-kedjor, MMS, fotografering och andra tekniska hjälpmedel som stärker dessa ungdomar i konflikter med polisen.”

Sum och Jessop (2013) beskriver detta som de två grundläggande formerna av komplexitetsreducering. Människor gör verkligheten mindre komplex i två avse- enden: strukturering är det ena avseendet och det andra kallar de semiosis vilket är ett övergripande begrepp för hur vi gör verkligheten begriplig och meningsfull. Uppdelningen är ontologisk, det vill säga den gäller det som vi måste anta för att möjliggöra kunskap om verkligheten. Båda är i princip lika viktiga (Sum & Jes- sop 2013: 472). Behovet av komplexitetsreduktion i dessa två avseenden är tving- ande. Vi måste hela tiden, mer eller mindre medvetet välja vad vi ska tycka, tänka och tro på, såväl som hur vi ska förhålla oss till varandra. Det sker inte förutsätt- ningslöst men det sker. Annars gör vi inte verkligheten mindre komplex och då blir vi ställda och får svårt att göra något över huvud taget (se även Byrne 1998).

Detta tvingande behov av att reducera verklighetens komplexitet aktualiserar ännu ett av den kritiska realismens antaganden, nämligen det om att människor kan vara verksamma och skapa. Vi måste tro att brandmännen har förmågan att skapa meningsfulla och strukturerade relationer. Det utgör en människosyn som går att kontrastera med den som under lång tid har dominerat inom na- tionalekonomin och som ingår i det som brukar kallas ekonomism, enligt Lars Ingelstam ”ett knippe ganska enkla föreställningar med akademiska förtecken, som upphöjts till ledande åskådning och samhällsmodell, och med särdeles kraft har kunnat tränga ut andra föreställningar under 1900-talets två sista decennier” (Ingelstam 2006: 40; se även Pålsson Syll 2001). Ingelstam har under flera decen- nier varit en av ekonomismens vassaste kritiker. Den människosyn som ingår i ekonomismen går enligt honom (2006: 40–41) ”ut på att människan är klarsynt, snabbtänkt och egoistisk, ständigt på jakt efter att främja sina ekonomiska intres- sen”. Den brukar också kallas den ekonomiska människan (se till exempel Lied- man 1998: 335).

Kritisk realism tror inte på förekomsten av någon sann natur. Det är inte själv- klart att människor är varken klarsynta, snabbtänkta eller egoistiska men däre- mot kan vi kanske bli det, men det beror på var, hur och i vilken tid vi lever. Det enda vi bör tro om människan är att hon kan vara målmedvetet handlande och skapande och att hon kan föreställa sig det hon ska göra innan hon gör det. Det är också genom att vara skapande som människan blir social (se även As- pelin & Persson 2011). Det behöver inte vara liktydigt med en positiv syn på allt vad människor gör. Vad som blir positivt respektive negativt beror på samman- hanget. Det gäller till exempel de stenkastande ungdomarna. Det är givetvis inte positivt att de kastar sten men handlingen är onekligen målmedveten.