Mikael Stigendal
Ojämlikhetens orsaker och framtidsmöjligheterna
i en storstad som Malmö
SamhällS-gränSer
© 2016 Mikael Stigendal och Liber AB Förläggare: Peter Söderholm
Redaktör och projektledare: Cecilia Björk Tengå Språkgranskning: Elisabeth Åman
Omslag och grafisk form: Fredrik Elvander Grafiska illustrationer: Jonny Hallberg
Omslagsfoto: Mikhail Markovskiy/Bivdone/BMJ/Shutterstock Foton inlaga:
19 Mikhail Markovskiy/BMJ/Shutterstock 223 alice-photo/Shutterstock
226 och 230 Puwadol Jaturawutthichai/Shutterstock Övriga foton inlaga: Mikael Stigendal
Ombrytning och repro: Integra Software Services, Indien Produktionsledare: Jürgen Borchert
Första upplagan 1
Tryck: People Printing, Kina, 2016
KOPIERINGSFÖRBUD
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers rätt att kopiera för under-visningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningssamordnare, t.ex. kommuner och universitet.
Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), ska-destånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BO-NUS-avtalet. Läs mer på www.bonuspresskopia.se.
Liber AB, 113 98 Stockholm Tfn 08-690 90 00
www.liber.se
Förord ... 7
Inledning ... 10
Bokens syften och frågor ... 11
Kulturell politisk ekonomi ... 11
Interaktiv forskning ... 14
Bokens disposition ... 15
DEL 1. Stenkastningen mot samhället ... 19
1.1 Ungdomar som kastar sten – åtta tankeväckare ... 21
1.2 Kritisk realism ... 25
1.2.1 När, vad och vem? ... 25
1.2.2 Enhetstänkandet under efterkrigstidens första decennier ... 27
1.2.3 Vetenskapliga paradigm ... 29
1.2.4 Vetenskap som praktik och arbete ... 30
1.2.5 Omformuleringen av en fråga ... 32
1.3 Tron på verkligheten ... 34
1.3.1 Både meningsskapande och strukturering ... 34
1.3.2 Vad är en orsak? ... 36
1.3.3 Stenkastningens olika typer av potentialer ... 40
1.3.4 Förklaringar förutsätter förståelse ... 42
1.3.5 Det sociala består av relationer... 44
1.4 Kunskapssyn ... 46
1.4.1 Kunskapens två världar ... 46
1.4.2 Kunskapens övergripande former ... 48
1.4.3 Materialiseringar ... 49
1.4.4 Stenkastningens grammatik ... 52
1.4.5 Vetenskaplig kunskap ... 55
1.4.6 Abstrakta analyser men också komplexa och konkreta synteser... 57
1.4.7 Slutledningsmetoder ... 59
1.5 Den sociala världen ... 61
1.5.1 Strukturering och meningsskapande ... 61
1.5.2 Vad är inte meningssammanhang? ... 63
1.5.3 Aktör och struktur, men också meningssammanhang... 65
1.5.4 Utveckling genom evolutionära mekanismer ... 67
1.5.5 Görandet sker genom selektiviteter ... 69
1.5.6 Tendenserna till effekter ... 72
1.6 Samhället – ett integrerat innanförskap ... 76
1.6.1 Utanförskap förutsätter innanförskap ... 76
1.6.2 Integration – en fråga om delaktighet ... 78
1.6.3 Delaktighetens villkor ... 82
1.6.4 Att ha ett värde ... 85
1.6.5 Delaktig i vad? ... 86
1.6.6 Vad måste man göra för att vara delaktig? ... 98
1.6.7 Vilket värde måste man ha för att kunna vara delaktig? ... 102
1.7 Sammanfattande slutsatser: Ett samhällsperspektiv med åtta tankeväckare ... 105
1.7.1 Verkligheten tränger sig på ... 106
1.7.2 Meningsskapande: Den verklighet som tränger sig på måste göras meningsfull ... 106
1.7.3 Form och innehåll: Den påträngande verkligheten ger uttryck för något ... 107
1.7.4 Strukturering: Verkligheten måste struktureras ... 108
1.7.5 Görandet: Strukturerna och meningssammanhangen måste göras ... 108
1.7.6 Selektiviteter: Aktörer, strukturer, meningssammanhang och miljö både befrämjar och begränsar ... 109
1.7.7 Samhället utgör en komplex effekt av struktureringar och meningsskapanden ... 110
1.7.8 Frågor om samhällsförändring ... 111
DEL 2. Den lokala industristaden i det nationella välfärdssamhället ... 113
2.1 Nationssamhället ... 115
2.1.1 Stat och samhälle ... 115
2.1.2 Den keynesianska välfärdsstaten... 117
2.1.3 Folkhemmet ... 119
2.1.4 Det starka samhället ... 121
2.1.5 Det kommunala självstyret ... 122
2.1.6 Lärdomar från Malmö om den svenska modellen ... 124
2.2 Samförstånd på löpande band ... 125
2.2.1 Behovet av regleringar ... 126
2.2.2 Industrikapitalismens framväxt och utveckling i Malmö ... 134
2.2.3 Arbetsprocessens förändring ... 137
2.2.4 Regleringarna av kapitalet ... 142
2.3 Ett komplementärt civilsamhälle ... 147
2.3.1 Finns det något civilsamhälle? ... 147
2.3.2 Självhjälpssocialismen ... 149
2.3.3 Skötsamhetskulturen ... 154
2.3.4 Kärnfamiljen ... 157
2.4 Görandet av en keynesiansk välfärdskommun ... 165 2.4.1 Wehtje-imperiet ... 166 2.4.2 Arbetarrörelsen ... 168 2.4.3 Malmö-andan ... 170 2.4.4 Kvadratkorporatismen ... 172 2.5 Hegemonins decennier ... 176 2.5.1 Fordismens tillväxtmodell ... 176 2.5.2 Miljonprogramsfordismen ... 178 2.5.3 Betongsocialismen ... 181
2.5.4 Den svenska modellen ... 182
2.6 Varför tog den svenska modellen slut? ... 186
2.6.1 Upplösningen av fordismens tillväxtmodell ... 187
2.6.2 Självhjälpen – från socialism till konsumism ... 190
2.6.3 Skötsamheten – från inifrån till utifrån... 191
2.6.4 Boendet – från hegemonins bekräftelse till dess underminering ... 192
2.6.5 Ohållbara politiska försök till lösningar ... 194
2.6.6 Upproren underifrån och Herslows revansch ... 197
2.6.7 Malmö blev någon annans stad ... 199
2.7 Sammanfattande slutsatser: Samhällsordningens förutsättningar, räckvidd och effekter under efterkrigstidens första decennier ... 201
2.7.1 Det tidigare samhället var ett nationssamhälle ... 201
2.7.2 Ordnad samhällsutveckling möjliggjordes genom fordism ... 202
2.7.3 I Malmö kunde dessa möjligheter förverkligas tack vare fyra gynnsamma selektiviteter ... 202
2.7.4 Samhället ordnades genom ett historiskt block ... 203
2.7.5 Hegemonin gjorde samhällsutvecklingen meningsfull ... 204
2.7.6 Samhällsutvecklingen underminerade sig själv ... 204
2.7.7 Slutet hade också konjunkturella orsaker ... 205
2.7.8 Det skapades stigberoenden ... 206
DEL 3. Den globala kunskapsstaden med dess samhällsgränser ... 207
3.1 Tillväxtens urbana noder ... 212
3.1.1 Finansdriven tillväxt ... 213
3.1.2 Urbana noder ... 240
3.1.3 Prekariatet ... 263
3.2 Välfärdens urbana ojämlikheter ... 281
3.2.1 Välfärdsregimer ... 282
3.2.2 Urbana ojämlikheter ... 296
3.3 Storstadspolitik ... 325
3.3.1 Den svenska storstadspolitiken ... 325
3.3.2 Den europeiska politiken ... 329
3.3.3 Storstadsinsatsernas decennier i Malmö ... 338
3.4 Kunskapsstaden? ... 354
3.4.1 Kunskapsbaserad ekonomi ... 356
3.4.2 Malmö – de två kunskapsstäderna ... 361
3.4.3 Nyliberal hegemoni ... 375
3.5 Sammanfattande slutsatser: Ojämlikhetens orsaker ... 390
3.5.1 Hur har ojämlikheten trängt sig på? ... 390
3.5.2 Vad är meningen med ojämlikheten? ... 391
3.5.3 Vilka är ojämlikhetens uttrycksformer och vad ger dessa uttryck för ... 394
3.5.4 Vilka är ojämlikhetens strukturella orsaker? ... 395
3.5.5 Hur görs ojämlikheten? ... 399
3.5.6 Vilka är de nya samhällsgränserna? ... 402
3.5.7 Vad är det för samhälle som ungdomar kastar sten mot? ... 404
DEL 4. Framtidsmöjligheterna i en stad som Malmö ... 409
4.1 Förändra sambandet mellan tillväxt och välfärd ... 411
4.2 Befrämja kollektiv empowerment ... 413
4.3 Satsa på kunskapsallianser ... 415
4.4 Överskrid samhällsgränserna och gör Malmö till en urbant integrerad och global kvalitetskunskapsstad i ett kunskapssamhälle ... 417
Sammanfattning ... 420
Referenser ... 425
ten i Sverige beror på. Dessutom hoppas jag att den ska inspirera dem med in-tresse för ett helhetsperspektiv på samhället. Empiriskt handlar boken mycket om Malmö. Det beror på att Malmö har varit mitt huvudsakliga empiriska forsk-ningsobjekt under 30 års tid. Jag har sökt svar på grundläggande sociologiska frå-gor om hur samhället hänger ihop genom att undersöka förhållandena i framför allt Malmö. Samma breda ambition hade Peter Billing och jag i vår gemensamma doktorsavhandling, Hegemonins decennier från 1994, och den har varit viktig för mig i arbetet med denna bok, vilken kan ses som en uppföljare till avhandlingen men med en motsatt frågeställning. I Hegemonins decennier gällde frågan hur samhället kunde hänga ihop, men på ett sätt som ledde till att det delades upp. Nu gäller frågan varför det är uppdelat men ändå hänger ihop. Den frågan har jag sökt svar på under de senaste 7–8 åren genom deltagande i nedanstående projekt.
Tankarna om att skriva denna bok har sin upprinnelse i det projekt som hette
Möten och Dialog (Mod-projektet) som pågick från januari 2008 till i början av
2011. Där samarbetade jag med Per Olof Hallin, Alban Jashari, Carina Listerborn, Margareta Popoola, Carolina Hamma, Johanna Sixtensson och Martin Grander. MoD-projektet handlade mycket om ungdomars stenkastning mot brandmän, och det har haft en särskild betydelse för del 1 i denna bok. Samtidigt arbetade jag som följeforskare i EU-projektet SOM Fosie som leddes av Bertil Nilsson, och där jag fick möjligheter att utveckla kunskaperna om levnadsförhållanden, proces-ser och nya lösningar. Ett av delprojekten i SOM Fosie hette Lilla Växthuset, vil-ket jag skriver om i den här boken, och där arbetade två ungdomar från Fosie, Sa-mira Hack och Bledar Zuta. En stor upplevelse var att tillsammans med dem åka till Wien på en europeisk konferens i maj 2009. Den ingick i det sjunde rampro-gramsfinansierade EU-projektet Social Polis där jag också deltog. I Social Polis, vilket handlade om städer och social sammanhållning, samarbetade jag framför allt med Andreas Novy från Wien. Det var han och jag som gjorde kunskapsalli-anser till ett begrepp och det tillhör mina förslag på lösningar i del 4 i denna bok. En annan stor upplevelse var när jag ansvarade för en internationell konferens i Malmö 2009 inom ramen för URBACT 2-projekt CoNet (Cohesion Network) och vi kopplade ihop det med inte bara Lilla Växthuset utan även ett annat pro-jekt som vi kallade Ung i Forskning, vilket jag hade huvudansvar för under tre somrar, och där ungdomar från stadsdelen Fosie engagerades för att ta reda på vad som egentligen var problem respektive lösningar i deras stadsdel. Samman-lagt deltog ca 60 ungdomar i åldrarna 15–18 år i projektet, vilket leddes av Caro-lina Hamma (2009), Vjollca Haxha (2010) och Johan Stigendal (2011). Ett annat projekt som har varit viktigt för denna bok hette New City. Där var jag 2010–2011 engagerad som följeforskare och jag skriver om det i kapitlet om ungdomarna
i den nya staden. Den antologi som blev resultatet av följeforskningsuppdraget byggde på ett nära och intensivt samarbete med en av ungdomscoacherna, Sanna Bang Olsson. Jag vill också nämna den intervjuundersökning om civilsamhällets samhällsentreprenörer som Göte Rudvall gjorde 2009–2010. Det och andra sam-arbeten med honom och Håkan Larsson på Glokala Folkhögskolan har haft stort betydelse för mig.
Under 2011–2013 arbetade jag med två stora projekt som båda bidrog till att lägga en gedigen grund för boken. Det ena var en vetenskaplig studie av den
eu-ropeiska regionalfondens storstadsinsatser i Sverige under strukturfondsperioden
2007–2013, finansierad av Tillväxtverket, där jag samarbetade med Erik Jakobs-son och Karin Sjöberg från APeL i Örebro. Det andra var Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö (Malmökommissionen), där jag var en av fjorton kommissionärer. Tillsammans med PerOlof Östergren utsågs jag till redaktör för Malmö -kommissionens slutrapport och i detta oerhört intensiva arbete som pågick i drygt tre månader hade vi ett nära samarbete med Kerstin Larsson.
De senaste tre åren, 2013–2015, har mitt huvuduppdrag varit det sjunde ram-programsfinansierade EU-projektet Citispyce. Under ledningen av Aston Univer-sity i Birmingham har 13 partnerorganisationer från 10 städer runt om i Europa arbetat med frågor om hur ojämlikheten drabbar ungdomar, vad den beror på och hur den kan bekämpas genom idéer, förslag, projekt och initiativ som har ut-vecklats av, med och/eller för ungdomar. I detta projekt har jag lett Malmö Hög-skolas arbete i nära samarbete med Jonas Alwall och Martin Grander.
Alla de ovanstående projekten har varit viktiga för denna bok och till alla ovan nämnda i de olika projekten vill jag rikta ett varmt tack för goda, inspi-rerande och konstruktiva samarbeten. Samtliga projekt finns mer utförligt be-skrivna på min hemsida (www.mikael.stigendal.se), varifrån också rapporter kan laddas ned.
Med stöd i alla dessa material, idéer och rapporter påbörjade jag det egentliga bokskrivandet i februari 2013. Men det tog ändå betydligt längre tid än vad jag hade trott. Det blev sex versioner av manuset innan jag skickade in det till förla-get i oktober 2015. Då hade jag fått hjälp med läsning och kommentarer av Staffan Lindberg, Göte Rudvall, Ståle Holgersen, Peter Söderholm, Hans Abrahamsson, Fredrik Björk, Jonas Alvall och Martin Grander. Stort tack till er alla för värde-fulla kommentarer. Ett särskilt tack till Jonas och Martin för att ni har läst och kommenterat flera manusversioner. Ett särskilt tack också till Göte för all upp-muntran och många värdefulla råd. Ingen annan än jag själv ska dock klandras för de brister som säkert ändå kvarstår.
När jag nu i och med detta förord ska avsluta denna boks förankring i tiden så är det min kära Kerstin jag tänker på. Vi träffades en dag i mars 1985 på en facklig strategidiskussion hemma hos Kurt och Doris Sjöström, när den stora engelska gruvstrejken precis hade avslutats. Sedan dess har vi fått två numera vuxna söner,
Fredrik och Johan, och två barnbarn, Sibelle och Elissa. Det är med Kerstin som jag har delat så mycket under alla dessa år. Det är hon som har varit mitt vikti-gaste och starkaste stöd. Boken tillägnar jag dig, Kerstin.
Malmö i december 2015
nen har förvärrats under flera decennier. Problemen uppmärksammades redan i slutet av 1960-talet av den dåvarande statsministern Olof Palme då han besökte Malmö. Han förutspådde att Malmö en dag skulle bli ”en dyster stad att leva i, även för de välbeställda, om utvecklingen får härja fritt”, som han formulerade det. I Malmö har det under lång tid gjorts stora och många satsningar för att komma tillrätta med problemen. Lokala politiker i Sverige har internationellt sett dessutom mycket makt på grund av bland annat den kommunala beskattnings-rätten (se kapitel 2.1.5). Är det någonstans som politiker skulle kunna göra något åt klyftorna så är det i en svensk stad som Malmö. Det gör det särskilt viktigt att ta reda på varför ojämlikheten ändå har ökat i just Malmö.
De stora satsningarna började i mitten av 1990-talet efter de socialdemokra-tiska segrarna i valet 1994, nationellt såväl som kommunalt. Det sammanföll med Sveriges EU-inträde, och Malmö var sedan den enda stad i Sverige som fick stöd av EU:s första URBAN-program, det som varade mellan 1994 och 1999. I sam-band med att det avslutades påbörjades den nationella storstadssatsningen där fyra av Malmös stadsdelar deltog. Målen nåddes dock inte, varken i URBANprogrammet eller i storstadssatsningen. I stället tog kommunstyrelsen ett eget ini -tiativ 2003 och startade den omfattande satsningen ”Välfärd för alla” (VFA). Fem år senare stod stadsdirektören Inger Nilsson på VFA:s slutkonferens och sa att det hade misslyckats. Inte heller VFA lyckades nå målen.
Därefter ställdes förhoppningarna till den kommission för ett socialt hållbart Malmö, Malmökommissionen, som kommunstyrelsen 2010 beslutade att till-sätta. Den påbörjade sitt arbete i februari 2011 och överräckte sin slutrapport två år senare, den 1 mars 2013. Slutrapporten innehöll två huvudrekommendatio-ner, 24 mål och 72 åtgärder (Stigendal & Östergren 2013). Den ena huvudrekom-mendationen gäller etablerandet av en social investeringspolitik. Den ger uttryck för ett nytt tänkande om ekonomin och syftar ytterst till att förändra sambandet mellan tillväxt och välfärd. Den andra huvudrekommendationen handlar om hur processer måste förändras genom skapandet av kunskapsallianser och en demo-kratiserad styrning.
Kommer resultatet av Malmökommissionen att leda till minskad ojämlikhet? Eftersom jag var en av de fjorton kommissionärerna och den ene av två redak-törer för kommissionens slutrapport vill jag gärna tro det. Jag är emellertid helt övertygad om att förklaringarna av ojämlikheten måste vidareutvecklas och för-djupas. Mot bakgrund av allt det som redan har gjorts under flera decennier, dessutom i en stad där politikerna förmodligen har mer makt än på de flesta håll i Europa (se kapitel 3.1.2), är de växande klyftorna i just Malmö en utmaning, inte bara för politikerna utan också för samhällsvetenskapen.
Bokens syften och frågor
Boken har tre syften. För det första syftar den till att förklara vad den ökande ojämlikheten i en stad som Malmö beror på. Ojämlikhet ger uttryck för en rela-tion. Det finns minst två sidor. I vissa delar av Malmö bor det människor som har blivit allt rikare, lever längre och överlag har fått det bättre ställt. I andra delar av Malmö bor det många fattiga människor, ofta trångbodda och med sämre hälsa. I sådana områden har det hänt att ungdomar kastat sten mot exempelvis brand-kåren. Det hör inte till vardagen men har skett vid ganska många tillfällen (Hallin et al. 2010: 63). Varför de gör det har jag funderat mycket på sedan vintern 2008-2009 då oroligheterna på Rosengård fick stor uppmärksamhet. Det är ett av skä-len till att jag har skrivit denna bok.
För att kunna förklara denna ojämlikhet krävs det en förståelse av samhället. Min förståelse av samhället, mitt samhällsperspektiv, heter med en sammanfat-tande benämning kulturell politisk ekonomi. Boken syftar, för det andra, till att in-troducera och försöka vidareutveckla detta samhällsperspektiv. Det ska jag göra genom att förklara ojämlikheten. På så vis hänger förklaring och förståelse ihop. Vill man förstå ojämlikheten och förklara vad den beror på, är det inte svårt att motivera valet av en storstad. Storstäderna har kommit att bli centrala i de se-naste decenniernas samhällsutveckling; för det första som noder och drivkrafter, för det andra som platser där klyftorna är störst och, för det tredje, som kreativa sammanhang där man skapar nya lösningar. Malmö är ett intressant exempel i alla dessa tre avseenden.
Det tredje avseendet anknyter till mitt tredje syfte. Det gäller lösningarna. Bo-kens första syfte kan sägas gälla problemen. Det vore dock främmande för mig och den forskning som jag har bedrivit om jag inte sa någonting om lösningarna. Det ska jag därför också göra, om än ganska kort. Givet kapitalismen, är det möj-ligt att utveckla ett anständigt liv utan klyftor i en storstad, och i så fall hur?
Kulturell politisk ekonomi
Kulturell politisk ekonomi är ett samhällsperspektiv som har utvecklats under lång tid men som ganska nyligen har sammanfogats under detta namn. De som främst har bidragit till det är Ngai-Ling Sum och Bob Jessop (2013) med boken
Towards a Cultural Political Economy. Jessop är en av de forskare som jag har
in-spirerats mest av under årens lopp. Den första boken av honom läste jag för näs-tan 30 år sedan, men dessförinnan hade jag läst in mig på teoretiker som sedan visade sig vara även Jessops huvudsakliga inspiratörer, framför allt Karl Marx, Antonio Gramsci och Nicos Poulantzas. Det var säkert en huvudorsak till att jag fastnade för Jessops tankegångar och det gjorde att jag tyckte mig kunna förstå dem. Jag hade under 1970-talets första hälft också läst in mig på kritisk realism,
den vetenskapsfilosofi som ligger till grund för kulturell politisk ekonomi. Även svenska författare som Sven-Eric Liedman, Göran Therborn och Thomas Brante blev tidigt viktiga inspiratörer.
Det talades då inte om kulturell politisk ekonomi utan den benämningen har introducerats först på senare år. Det sätter dock namn på något som har utveck-lats under lång tid och själv ser jag mig som delaktig i den resan. Jag tillhörde nämligen inte dem som under 1980-talet tog avstånd från strukturerna och, med inspiration från till exempel Hegemony & Socialist Strategy av Ernesto Laclau och Chantal Mouffe (1985), gjorde diskurs, språk eller kultur av allting; det som kom att kallas den kulturella vändningen (se till exempel Winther Jørgensen & Phillips 2000; Börjesson & Palmblad 2007). Jag tillhörde inte heller dem som höll fast vid den strukturalism som hade dominerat under de tidigare decennierna. Stuart Halls analyser av hur thatcherism tog sig in i tänkandet och förändrade det (se till exempel Hall 1979) betydde mycket för mig, men jag släppte dock aldrig teorierna om strukturerna.
Det visade sig sedan också i den doktorsavhandling som Peter Billing och jag disputerade på 1994, Hegemonins decennier, där vi försökte förena kultur och struktur. Kulturen fanns således på plats men ännu inte som ett K i en kul-turell politisk ekonomi. Vi talade inte heller om vårt perspektiv som en poli-tisk ekonomi. Men ekonomin i det som nu kallas kulturell polipoli-tisk ekonomi fanns också plats. Den som hade utvecklat det perspektivet var framför allt Mi-chel Aglietta (1987). Tillsammans med några andra forskare initierade han det som kom att kallas regleringsteorin, vilket inspirerade mig. Det hade redan ti-digare inspirerat Jessop och det var i stor utsträckning hans teorier om politi-ken som vi använde i avhandlingen, dock långt innan det var ett P i kulturell politisk ekonomi.
Nu har även K:et fallit på plats i perspektivet och det kallas av det skälet för kulturell politisk ekonomi (KPE). Det har sin grund i den vetenskapsteori som heter kritisk realism och ett strategiskt-relationellt förhållningssätt till relatio-nen mellan struktur och aktör (Sum & Jessop 2013: ix). Sum & Jessop (2013: 1) beskriver syftet med kulturell politisk ekonomi som att ”produce a consistent ’in-tegral’ analysis of political economy from the perspective of the interaction of its specific semiotic and structural features at the same time as it embeds this analy-sis into a more general account of semioanaly-sis and structuration in wider social for-mations”. Kulturen i KPE ska således inte uppfattas som ett separat område utan som organiskt invävd och integrerad i en helhet.
Det viktigaste kännetecknet på kulturens betydelse i det integrerade helhets-perspktiv som kallas kulturell politisk ekonomi är dess principella likställdhet med strukturerna. Strukturer och kulturer är i princip lika viktiga, och detta lik-ställande grundar sig i den existentiella nödvändigheten av att reducera komplex-itet. Verkligheten är mer eller mindre komplex, och för att vi ska kunna gå vidare
i den, till exempel veta vad vi ska göra, ta ställning, agera eller ha en åsikt, måste denna komplexitet reduceras. Det sker på två sätt: å ena sidan måste vi göra den begriplig och meningsfull, å andra sidan måste vi strukturera sociala relationer.
Det ena sättet är det kulturella och det kallas egentligen semiosis. Det handlar nämligen i grunden om tecken, enligt Umbert Ecos definition ”everything which can be taken as significantly substituting for something else” (från Sum & Jessop 2013: 24). Tecken samt hur de uppfattas och bildar mening studeras inom den vetenskap som heter semiotik. Begreppet semiosis syftar på själva skapandet av mening och meningssammanhang. Därför borde det kanske ha hetat semiotisk politisk ekonomi. Sum och Jessop har dock valt att kalla det kulturell politisk eko-nomi eftersom det också har utvecklats som ett svar på de senaste decenniernas kulturella vändning. Genom användningen av ordet kultur blir det kanske också lättare att förstå. Av samma skäl har jag här så ofta som möjligt använt ordet me-ningsskapande, men semiosis utgör egentligen det övergripande begreppet, och det är semiosis i alla dess former som KPE vill ta på allvar i beskrivningarna, för-ståelsen och förklaringarna av social utveckling och förändring.
Genom den jämställda ontologiska förankringen i behovet av att reducera komplexitet blir allt detta meningsskapande principiellt sett lika viktigt som struktureringar. Det gör oss uppmärksamma på att en händelse kan vara förorsa-kad av mening och kultur i lika hög grad som struktur. Det som är viktigast för att förklara en viss händelse går inte att ta för givet. Båda dessa reduceringar av komplexitet måste göras, och det gäller både strukturerna och hangen. De görs av olika slags aktörer. Förutom strukturer och meningssamman-hang är aktörer ett centralt begrepp i denna bok. Även Brante (2015: 249) fram-håller i en nyligen utkommen antologi dessa tre som grundläggande begrepp inom sociologin och samhällsvetenskapen. Jag vill lägga till ett fjärde och det är materialisering. Det kan syfta på kroppen och komma till uttryck i det som Bour-dieu kallar habitus eller den form av ojämlikhet som Therborn (2013) kallar vital. Begreppet materialisering kan också syfta på stadens rumsliga former, till exem-pel de som lägger grunden för segregation, och kallas teknologisk.
Brante framhåller även en annan uppdelning som särskilt viktig för sociologin, nämligen den av det sociala i tre nivåer. Han kallar dessa tre nivåer för makro, meso och mikro. Jag ska också använda mig av nivåindelningar och min tolkning av dem grundar sig på ett strategiskt-relationellt förhållningssätt till relationen mellan struktur och aktör (se kapitel 1.5). Det innebär att strukturer och aktörer återfinns på samtliga nivåer. Makro handlar således inte om strukturer och mikro om individer, utan i stället om olika skalnivåer och gäller skillnaderna mellan till exempel det lokala, regionala, nationella och europeiska. Därutöver är det också viktigt att skilja mellan olika abstraktionsnivåer. För att förstå verkligheten be-höver vi renodla särskilda aspekter av den i tanken. Det kallas abstraktioner och sker på flera nivåer, vilket jag ska återkomma till i kapitel 1.4.6.
Interaktiv forskning
Kulturell politisk ekonomi kan verka så teoretiskt, och det intrycket ger också Sum och Jessop genom sina ordval, skrivsätt och exempel. Det tycks vara en an-gelägenhet för bara en mindre krets av högutbildade, något som jag är kritisk mot. Som jag ser det skulle många fler kunna vara med och bidra, men då måste kulturell politisk ekonomi göras mera relevant, inte bara för att kunna tillämpas i konkreta undersökningar utan också för dess egen utvecklings skull. I en sådan strävan efter att visa hur samhällsrelevansen måste utgöra en del av den veten-skapliga excellensen har jag i flera decennier och i ett stort antal projekt samarbe-tat med forskningens intressenter.
På senare år har jag kallat det för interaktiv forskning, inspirerad av Lennart Svensson, Per-Erik Ellström och Göran Brulin. De vill med begreppet interaktiv forskning förespråka en förening av relevans och excellens. Kännetecknande för interaktiv forskning är det jämlika deltagandet och gemensamma lärandet. Dess-utom ska den kunskap som produceras ”be of practical relevance and of a high scientific standard” (L Svensson et al. 2007: 236). Svensson et al. menar med in-teraktiv forskning en vidareutveckling av aktionsforskning. Ambitionen att ut-veckla jämlika och ömsesidiga relationer mellan forskare och intressenter är ge-mensam för aktionsforskning och interaktiv forskning, men ”in action research these relations are based primarily on the researchers contributing to practical development and to a lesser degree on the participants contributing to the theo-retical work” (L Svensson et al. 2007: 239).
Jämlika och ömsesidiga relationer mellan praktiker och forskare, något som är bra för både forskningen och praktiken, är just det som jag har försökt utveckla under årens lopp. Det har jag gjort genom att ta reda på vad olika grupper skulle kunna bidra med till forskningen; vilken kompletterande utbildning de behö-ver för att kunna bidra med det; hur denna utbildning skulle kunna förenas med dessa gruppers egna intressen av utbildning samt genomförande av utbildningar där deltagarna lär sig genom att göra något på riktigt, vilket samtidigt väcker en lust för fortsatt lärande. Det kräver då att man som forskare utvecklar en särskild kunskap. Som Svensson et al. (2007: 243) skriver om interaktiv forskning, ”it de-mands a broad range of knowledge on the part of the researchers and is more work-intensive for both the researchers and the participants – in terms of data collection, dialogue, meetings, feedback etc – compared to traditional academic research”.
Jag har deltagit i många sådana projekt, ofta i samarbete med kommunanställda men även med ungdomar och engagerade i föreningslivet. Det har samtidigt möjliggjort finansieringar som kanske inte är så vanliga inom forskningen. Framför allt har jag på detta sätt fått tillgång till en stor rikedom av erfarenheter och kunskap. Det har skapats sociala arenor som befrämjar kreativitet, lärande,
bearbetning av erfarenheter till kunskap och samspel mellan olika former av kunskap. För att använda en formulering som jag snart ska förklara har jag däri-genom också låtit verkligheten tränga sig på. Det har satt mina tankar på oförut-sägbara prov och tvingat mig att omformulera dem. Det har varit bra för tanke-utvecklingen.
Boken bygger därför inte bara på mer traditionella forskningsmaterial som till exempel faktauppgifter av olika slag och statistik. Jag ska också använda mig av guldkorn från den interaktiva forskning som jag har bedrivit, och därför kom-mer en hel del av dessa projekt att nämnas i boken. Det krävs för att jag ska kunna göra poänger av det damm som har virvlats upp genom dessa engagemang och den intressanta empiri som jag därigenom har fått tillgång till. Interaktiv forsk-ning kan möjliggöra intressanta reflektioner och det ska jag utnyttja i denna bok. För mig utgör den interaktiva forskningen en integrerad del av kulturell politisk ekonomi.
Bokens disposition
Boken är indelad i fyra delar. Jag tar min utgångspunkt i ungdomars stenkast-ning mot brandmän, något som jag ser som ett av de tydligaste uttrycken för ojämlikhet och jag vill påstå att de kastar sten mot samhället. Därmed tydliggörs också de nya samhällsgränser som har uppstått i städerna. Stenkastningen väcker många frågor och jag har samlat dem i åtta ”tankeväckare”. Med utgångspunkt i dem beskriver jag sedan min förståelse av samhället. Det krävs en sådan förstå-else för att orsakerna till denna ojämlikhet ska kunna förklaras. Förståförstå-elsen kan liknas vid en karta eller en bild av samhället. Det kan också kallas samhällsper-spektiv.
Boken syftar dock inte i första hand till att förstå samhället. Jag har inte skri-vit boken för att redovisa alla möjliga teorier och ståndpunkter, utan i första hand syftar den till att förklara vad ojämlikheten som visar sig i städerna beror på. Jag ska i kapitel 1.3.4 redogöra för vad jag menar med förklaring och förståelse. Båda begreppen förekommer i boken, ofta sammanvävda. Med utgångspunkt i de åtta tankeväckarna utvecklar jag i del 1 den förståelse av samhället som jag sedan an-vänder men också vidareutvecklar i de följande delarna.
Samhällen existerar inte bara utan de måste ”göras” och på någon plats. Till de ställen där samhällen görs hör staden. Under efterkrigstidens första decennier gjordes samhället i en stad som Malmö och det handlar del 2 om. Under denna tid kan staden karakteriseras som inkluderande eftersom det samhälle som gjor-des där möjliggjorde en delaktighet inte bara för dem som redan bodde där utan också för dem som flyttade dit. I förklaringarna av Malmös utveckling har jag återanvänt en hel del av materialet i Peter Billings och min doktorsavhandling
från 1994. Samtidigt har jag vidareutvecklat tolkningarna i avhandlingen av Mal-mös efterkrigstidsutveckling. Det gäller framför allt förståelsen av hur efterkrigs-tidens samhällsform hängde ihop och förklaringarna av varför den på 1970-talet inte längre fungerade.
Denna vidareutveckling har jag tre syften med. För det första är de tidigare de-cenniernas ökande jämlikhet en viktig jämförelsebakgrund till de senaste decen-niernas minskande jämlikhet. Det möjliggör en förståelse av vad dagens sam-hälle inte är och varför det inte kan vara det. Dessutom visar det hur ett samsam-hälle kan hänga ihop, trots alla motsägelsefulla förutsättningar. För det andra syftar del 2 till att förklara varför denna period av ordning och stabilitet tog slut. För det tredje syftar del 2 till att identifiera orsaker som skapades under efterkrigsti-dens första decennier och som kan bidra till att förklara den ökande ojämlikhe-ten därefter.
Den ökande ojämlikheten är vad jag sedan inriktar mig på att förklara i del 3, och då med stöd av de förklaringar och den förståelse som har utvecklats i de ti-digare delarna. Det handlar om en ekonomi som har förändrats från industridri-ven till i huvudsak finansdriindustridri-ven, i vilken storstäderna har utvecklats till regionalt baserade noder. Det handlar också om förändringar av stat och kommun, vilket även inbegriper människosynen. Sammantaget har detta resulterat i framväxten av nya samhällsgränser, som i städerna går mellan det samhälle som har utveck-lats till ett innanförskap och människor i bostadsområden som präglas av utan-förskap. Politikerna har svarat på denna utveckling genom särskilda satsningar på storstäderna, i allt högre grad med stöd av EU:s strukturfonder, men generellt sett har ojämlikheten dock inte minskat utan den har snarare förvärrats och detta under inflytande av en nyliberal EU-politik.
Allt detta har lett till framväxten av nya samhällsgränser i städerna genom att relationen mellan samhällets innanförskap och utanförskap sammanfaller med segregation. En förståelse av detta krävs, menar jag, för att förklara varför ungdo-marna kastar sten. Sociologen Göran Ahrne menar i en bok från 2007 att upp-komsten av storstäderna gjorde samhället synligt. Det behövs också någon form av avstånd eller utanförskap, skriver han, för att se samhället (2007: 19). Det är precis sådana tankar jag vill spinna vidare på. Det gäller sociologins kanske mest grundläggande fråga, den om hur samhället är möjligt och hur det kan hänga samman (se till exempel Liedman 1999; Jacobsson 2010: 77). Storstädernas ut-veckling har inte bara gjort samhället synligt, utan ungdomarnas stenkastning synliggör även detta samhälles gränser.
Del 3 avslutas med att jag i form av sammanfattande slutsatser besvarar frågan om ojämlikhetens orsaker, den som det är bokens främsta syfte att söka svar på. Det görs genom en användning av samhällsperspektivets tankeväckare, och på så sätt visar jag också hur detta perspektiv kan användas. Det bidrar till att upp-fylla bokens andra syfte, nämligen lanseringen och vidareutvecklingen av detta
samhällsperspektiv. Därmed har jag förklarat problemen och då kvarstår det tredje syftet, det som gäller lösningarna. Jag avslutar boken i del 4 med att blicka framåt och besvara frågan om möjligheterna framöver att leva ett anständigt liv utan klyftor i en storstad, givet kapitalismen, inte med detaljerade förslag utan mer med idéer om i vilka banor jag tror att man måste tänka.
B
ilder av ungdomar som kastar sten mot brandmän har visats på TV och i tidningar under de senaste tio åren. Dessa bilder står i stark kontrast mot de tidigare upplevelserna av ett inkluderande samhälle som möjliggör del-aktighet och vars medborgare bekräftar sin känsla av deldel-aktighet genom ett högt valdeltagande. Ungdomarnas stenkastning är ett tydligt tecken på att det har uppstått stora skillnader i samhället men som Hallin et al. skriver (2010: 153) sä-ger stenkastningen också ”något mer om vårt samhälle i dag”. Det är detta ”mer” jag vill försöka komma åt, det större samhällsproblem som stenkastningen är ett symptom på (2010: 243).Kanske kan stenkastningen betraktas som den tydligaste bilden av ojämlikhe-ten. Det är dock ingen bild av människor som har fått det sämre, mår dåligt el-ler är trångbodda (Hallin et al. 2010: 41), och det är inga passiviserade ungdomar vi har sett på bilderna utan de vänder sig aktivt och med full kraft emot myndig-heternas företrädare. Ungdomarna gör det tydligt att de inte är delaktiga. Dess-utom tvingar de fram reaktioner från myndigheterna, och jag vill påstå att det i dessa reaktioner från myndigheterna visar sig vad dagens samhälle är och var dess gränser går.
Bilden av ungdomar som kastar sten mot brandmännen lämpar sig därför ut-märkt som utgångspunkt för reflektioner om samhället och i djupare mening det sociala. Jag ska utnyttja denna möjlighet genom att inledningsvis, i kapitel 1.1, väcka åtta tankar, vilka jag sedan använder mig av och vidareutvecklar. Kapitel 1.2 handlar om kritisk realism, det vill säga den filosofi som ligger till grund för min syn på det sociala och samhället. Kritisk realism tar inte det som synes vara för givet, utan utgångspunkten är i stället våra antaganden om verkligheten; de som besvarar en fråga om hur verkligheten måste vara beskaffad för att kunskapen ska kunna finnas. Dessa antaganden står i fokus för kapitel 1.3. Vad kan då sägas om den syn på kunskap som möjliggörs av dessa antaganden? Det handlar ka-pitel 1.4 om. Och vilken kunskap möjliggörs om det sociala? Det handlar kaka-pitel 1.5 om. Detta leder fram till en syn på samhället som en effekt och ingen själv-klar utgångspunkt. Det är så mycket som måste göras för att det ska kunna ex-istera, och i förståelsen av detta, vilket kapitel 1.6 handlar om, är delaktighet ett centralt begrepp.
1.1 Ungdomar som kastar sten –
åtta tankeväckare
I december 2009 skakades stadsdelen Rosengård i Malmö av kravaller som väckte stor uppmärksamhet runt om i Sverige och internationellt. Mest uppmärksam-mat blev stenkastningen mot brandkåren. Det var emellertid inte första gången det kastades sten i Malmö mot brandmän, utan det hade skett i samband med moskébranden 2003 och därefter vid en rad enstaka tillfällen. Omfattningen och varaktigheten på kravallerna i december 2009 saknade dock tidigare motstycke.1
Hur ska man förstå stenkastningen? Vad innebär det att kasta sten på någon annan? Först av allt kan en sådan handling sägas utgöra motsatsen till sådant som vi förknippar med en fungerande social relation. Det finns knappast några soci-ala relationer som tål att man kastar sten på varandra och därmed hotar varandra till livet. Enbart risken för att skada och/eller skadas gör stenkastning till en kraft-full symbolik för hur människor inte ska förhålla sig till varandra.
Stenkastningen ingår definitivt inte i den allmänna normen, beskriven av Sven-Eric Liedman (2001: 191) som en ”spontan kännedom om samhället, grund-lagd i barndomen. Den har sin bas i enkla, elementära regler för hur man bör bete sig – hur man möter andra människor med blicken, hur man talar till närstående och till främmande, hur man omtalar dem som inte är närvarande och vilka situ-ationer man ska undvika eller eftersträva”.
Vi kan säga dumma saker till varandra och kanske även svära så att det osar. Det kan räcka för att relationen ska spricka, men kanske kan vi ändå försonas. Så blir det knappast om vi har kastat sten på varandra. Det faller så tydligt utanför normen, och dessutom kan det leda till att den ene skadas och kanske rentav dör. Det gör stenkastningen till en så tydlig symbol för det som inte ingår i normen.
Ord i sig kan knappast döda men de kan mycket väl såra och göra oss illa. Därigenom visar sig även orden ha en kraft, eller potential som jag också ska kalla det. Det är den jag försöker använda mig av nu när jag skriver. Jag vill för-söka övertyga den som läser, och i den utsträckning läsaren låter sig övertygas el-ler kanske i stället blir upprörd har min text haft en verkan. Precis som stenen. Men orden kan knappast döda, något som stenen kan. Däremot kan orden kan-ske göra den som läser så upprörd att hen börjar kasta sten, men om någon blir 1 En forskargrupp vid Malmö Högskola under ledning av P-O Hallin gjorde en undersökning i sam-band med kravallerna i Malmö 2009. Utvecklingen i den del av Rosengård som heter Herrgården följ-des under ett och ett halvt år, delar av nyhetsbevakningen sammanställfölj-des, nyckelpersoner intervjuafölj-des, fokusgruppsintervjuer med kvinnor och män i området genomfördes, deltagande observation bedrevs vid oroligheter och ungdomars vardagsliv i skola och fritid följdes (Hallin et al. 2010: 14). Syftet med studien och rapporten var ”att med utgångspunkt från händelser i bostadsområdet Herrgården analy-sera vad som orsakar motsättningar och konflikter mellan tonårspojkar/yngre män och polis respektive räddningstjänst”.
skadad beror det inte på orden utan på stenen. Orden kan däremot ha varit en or-sak till stenkastningen och därigenom indirekt en oror-sak till den skada som sten-kastningen vållar.
Orden skiljer sig dock från stenen genom att de också gör verkligheten me-ningsfull. De kan sätta namn på det hittills namnlösa, få oss att förstå det till sy-nes dolda och förklara det till en början obegripliga. Och när orden inte räcker till så säger vi det kanske i toner, som det heter i en gammal svensk schlager, eftersom ”en stämma kan lätt bliva hård”. Vi kan också säga det med till exempel kläder och stil. Verkligheten kan göras meningsfull på många sätt, och det påverkar oss, men inte på samma sätt som stenen för den kan leda till allvarliga skador, rent fysiskt. Det kan knappast orden, sången, klädmodet eller stilen. Där går det en gräns.
Förstår inte ungdomar att stenkastning kan leda till allvarliga skador? Jo, det gör de säkert. Man behöver inte tänka så mycket för att förstå det, utan det räcker med egna erfarenheter, för om någon kastar sten på mig lär jag mig att det gör ont och kan skada. De förstår säkert också den oro det skapar för det har de själva förmodligen upplevt. Förståelse nämns i Läroplan för Grundskolan (Skolverket 2011) som en form av kunskap, ett av fyra f (fakta, förståelse, färdighet och för-trogenhet). Förståelsekunskap kan mycket väl vara erfarenhetsbaserad men det räcker inte med erfarenheter, utan de måste bearbetas och då krävs det också en hel del tänkande. För att lära oss detta kan vi behöva gå i skolan och det är också därför det kan behövas forskning.
Ett bra exempel på det är just stenkastningen. Det räcker inte med att uppleva stenkastningen, beskriva eller filma den, för att förstå varför ungdomarna gör det. Begränsar vi oss till de enskilda händelserna ter sig stenkastningen fullständigt obegriplig, särskilt om vi utgår ifrån att ungdomarna förstår vilka risker de utsät-ter andra för. Det krävs därför att vi tänker oss bortom upplevelserna och nyhets-rapporteringarna om de enskilda händelserna.
Vi kan ju till exempel tänka oss att de har ett annat mål med stenkastningen? Varför skulle de annars använda bara en sten? Det finns ju både bomber och gra-nater. Eller varför inte minor? Och varför vilka stenar som helst? Varför inte välja ut särskilt spetsiga eller trubbiga som verkligen kan skada om de träffar? Men om ungdomarna inte vill döda eller kanske ens skada med stenkastningen, vad vill de då?
Tänk om det är just den där kraftfulla symboliken de är ute efter. Till det som inte ingår i normen för en fungerande social relation hör definitivt stenkastning, och den som kastar sten mot andra människor placerar sig utanför den allmänna normen, eller det som Emile Durkheim kallar det ”kollektiva medvetandet” (se till exempel Jacobsson 2010: 26). Stenkastningen behöver således inte vara stum utan den säger någonting och genom att kasta sten så talar ungdomarna. De sä-ger att de befinner sig utanför normen för så talar ingen som befinner sig innan-för den.
Det är som Jenny Andersson (2009: 219) säger i När framtiden redan hänt: ”Den som blir lyssnad på och som upplever sig respekterad av politiker och myndighe-ter i välfärdsbyråkratin hittar bättre sätt att göra sig hörd på än att bränna bilar och stenbomba tunnelbanestationer.” Stenkastningen är givetvis inget bra sätt att göra sig hörd på om man vill bli lyssnad på eller respekterad men det är ändå ett sätt att göra sig hörd på. Det är ett sätt att säga något eller så kan det i alla fall tolkas.
Hur kan då en sten som kastas säga någonting? Samma fråga kan man faktiskt ställa om en telefon. Vad säger den? Inte mycket, om vi inte pratar i den. Så var det i alla fall när jag var barn, men nu för tiden säger en telefon så mycket mera. Den har en viss färg och form och den väljs med omsorg. Vi behöver inte ens prata i den. Den säger något ändå vilket knappast en sten gör. Den utgör bara ett stycke materia, kanske man kan tycka men så är det också med mobiltelefonen. Liknelsen kanske haltar eftersom så mycket arbete och kunskap ligger till grund för mobiltelefonen, till skillnad då från stenen, men lägg mobiltelefonen i skogen några år och se vad som händer. Det är nämligen användningen av den i interak-tion med andra som gör den meningsfull.
Så kan också fallet vara med stenen. Kanske är det just kastandet av den mot brandkår och polis som gör den meningsfull? Kanske är det just då den aktuali-serar ett budskap? Budskap behöver nämligen aktualiseras. Det gäller även orden som inte dröjer sig kvar så länge i tanken och hänger inte heller särskilt länge i luf-ten och därför kan det vara bättre att skriva ner dem. Orden kan också ristas i sluf-ten, som det heter i ett gammalt talesätt, men det är inte det som ungdomarna gör. Det är knappast ord som ungdomarna vill förmedla utan kanske snarare en känsla.
Jag vill betydligt mer än så med denna bok och ett steg på vägen har jag ta-git med ovanstående stycken text. Det jag har skrivit kanske kan verka självklart men texten innehåller ett antal påståenden om verkligheten som inte är själv-klara. Jag vill väcka åtta tankar:
1. Tankeväckaren om verkligheten: Stenkastningen påminner oss om att verklig-heten existerar, oberoende av våra tankar om den. Vi kan tycka vad vi vill om stenen men får vi den i huvudet kan vi i värsta fall dö. Det kvittar vad vi kallar stenen och på vilket språk vi talar om den. Den kastade stenen utgör ett stycke verklighet som kan sägas tränga sig på. Även ungdomarnas beteende tränger sig på och får oss att undra vad det är frågan om: Är det någon slags ungdoms-kultur som drabbar brandmännen? Eller är stenkastningen organiserad och ingår i en kriminell verksamhet? Den verklighet som tränger sig på i form av stenen kan vara materiell såväl som aktöriell, kulturell och strukturell.
2. Tankeväckaren om meningsskapandet: Vi tycker och tänker något om denna verklighet, till exempel genom att sätta namn på den och kalla objektet som ungdomarna kastar för sten, för att inte tala om vad en del vill kalla ungdo-marna. På så sätt försöker vi göra verkligheten begriplig och meningsfull, inte
bara i tankar och ord utan även genom till exempel symboler av olika slag, sång, klädmode eller stil. Det måste vi göra för att kunna orientera oss. Däri-genom skapar människor också större sammanhang av mening, till exempel normer eller kulturer.
3. Tankeväckaren om form och innehåll: Vi upplever det som att stenkastningen ger uttryck för något, vilket inte omedelbart framgår. Kan det vara dessa ung-domars egen natur, en ungdomskultur eller ger stenkastningen kanske rentav uttryck för organiserad kriminalitet? För att dessa frågor ska kunna besvaras måste den verklighet som tränger sig på tolkas och det sker genom menings-sammanhang, till exempel kunskap eller ideologi. De hjälper oss att göra verk-ligheten begriplig och meningsfull. Dessa meningssammanhang har själva också ett innehåll som styr vår förståelse. Det får oss att uppmärksamma vissa sidor av verkligheten men samtidigt bli blinda och okänsliga för andra, välja en viss väg hellre än en annan, tycka någonting snarare än något annat.
4. Tankeväckaren om strukturering: Stenkastningen är inte bara svår att förstå. Det svåra är också relationerna till ungdomarna. Hur ska man relatera sig till dem? Går det att skapa en kontakt? I denna typ av frågor har all strukturering sin bör-jan och struktureringen är den sociala världens andra existensvillkor. Förutom att göras begriplig och meningsfull måste verkligheten struktureras, annars för-blir den kaotisk och vi står där handfallna, utan att veta vad och hur vi ska göra. 5. Tankeväckaren om görandet: Strukturerna och meningssammanhangen måste
göras. De existerar inte av sig själva, utan det är vi människor som gör dem, till exempel brandmännen när de släcker bränder. Det kräver en arbetsinsats. Så är det med mycket av den strukturering och den mening som måste göras. Det krävs en arbetsinsats även till exempel när jag ska försöka förklara varför ung-domarna kastar sten.
6. Tankeväckaren om potentialerna: Lyckas jag förklara varför ungdomarna kas-tar sten? Det är upp till läsaren att avgöra men först av allt måste jag själv tro på att jag lyckas, annars skulle jag inte ge mig i kast med att skriva denna bok. Så är det också med brandmännen. Vi måste tro på att de kan släcka bränder, men huruvida de sedan lyckas vid ett visst tillfälle kan vi inte veta på förhand. Där-emot kan vi veta att de har en brandsläckande potential. Även stenen har en potential. Den som verkligen vill bryta mot normen kan använda sig av denna potential. Den finns där, oavsett om den används eller inte.
7. Tankeväckaren om samhället: Genom stenkastningen hjälper ungdomarna oss att få syn på det samhälle som de kanske bara delvis ingår i. Ett samhälle kan betraktas som den komplexa effekten av alla dessa struktureringar och me-ningsskapanden. Brandmännen bidrar till att göra detta samhälle, precis som så många andra yrkesgrupper, utan allt detta görande skulle det inte finnas
något samhälle. Detta samhälle representeras av bland annat brandmännen och jag tolkar det som att de i sitt agerande och reagerande tydliggör samhället och att stenkastningen riktar sig mot det.
8. Tankeväckaren om samhällsförändring: Vad är det för samhälle som ungdo-marna kastar sten mot? Hur har det blivit så här? Tankar väcks om hur sam-hället har förändrats. Bilderna av ungdomar som kastar sten mot brandkåren strider mot de tidigare upplevelserna av ett inkluderande samhälle som möj-ligör delaktighet och vars medborgare bekräftar sin känsla av delaktighet ge-nom ett högt valdeltagande. Vad är det som har förändrats? Har det blivit ett annat samhälle?
Med ovanstående tankeväckare vill jag introducera den filosofi som heter kritisk realism och som tar sin utgångspunkt i en fråga om hur verkligheten måste vara beskaffad för att vetenskap ska kunna finnas. Vilka antaganden om verkligheten gör det möjligt att kalla det jag har skrivit ovan om stenkastningen för vetenskap-lig kunskap? Det ska jag strax reda ut och efter hand kommer då ovanstående åtta tankeväckare att vidareutvecklas. Genom dessa åtta kommer jag att framställa mitt samhällsperspektiv. I de sammanfattande slutsatserna till denna del av bo-ken återanknyter jag därför till de åtta tankeväckarna för att klargöra hur de har utvecklats och kommit att utgöra beståndsdelar i det samhällsperspektiv som jag sedan ska använda i resten av boken.
1.2 kritisk realism
Alla har vi upplevt det oväntade, det vill säga det som den första tankeväckaren handlar om. Det oväntade svaret på en fråga, lösningen som förvärrar proble-met, välfärden som gör människor sjuka, brandsläckning som bemöts med sten-kastning etc. Verkligheten visar sig ofta vara någonting annat än så som den ser ut. Kritisk realism är en filosofi som håller öppet för detta. Den lägger inte grun-den för en kontinuerligt utvecklad och neutral enhetsvetenskap utan ligger i linje med C. Wright Mills sociologiska vision. Den tar inte sambandet mellan det kun-skapsutvecklande subjektet och dennes objekt för givet. Kritisk realism tar i stäl-let sin utgångspunkt i en fråga om vad vi måste tro för att möjliggöra kunskap.
1.2.1 När, vad och vem?
Många är kritiska realister, åtminstone i ett eller annat avseende, utan att de tän-ker på det eller kallar sig det. Det gäller till exempel den engelske deckaren kom-missarie Morse när han försöker ta reda på om det som ser ut att ha hänt över huvud taget skulle kunna hända. Hade den misstänkte ett motiv? Var han (oftast en han) på platsen? Hade han tillgång till mordvapnet? Klarade han av att bruka det?
Den typen av frågor ställer sig en kritisk realist. Om svaret är nej på ovanstående frågor så har skenet bedragit oss. Den misstänkte ser ut att ha mördat men det är inte det som har hänt.
Med realism menas enligt Nationalencyklopedin en ”kunskapsteoretisk stånd-punkt enligt vilken det existerar en av medvetandet oberoende yttervärld” (för en historik, se även Appelqvist 2012: 52ff). Realismen är en gammal teori och även till exempel positivismen är en realism. Det som gör den kritiska realismen spe-ciell sammanfattas i adjektivet kritisk. Det brukar ofta förknippas med något ne-gativt och destruktivt. I Nationalencyklopedin sägs den vara kritisk ”som är upp-märksam på fel och brister och gärna påpekar dem”.
Med det kritiska i kritisk realism menas dock något djupare (se även Daner-mark et al. 2003: 341). Precis som kommissarie Morse nöjer sig inte den kritiska realismen med att ta det som synes vara för givet. Verkligheten är mer, större och kanske någonting helt annat än så som den ser ut att vara. Kritisk realism hjäl-per oss att förstå betydelsen av det bakomliggande, det som inte synes vara men som ändå verkar. Det kan till exempel gälla bakomliggande maktförhållanden och kritisk realism kan därför sägas inbegripa en emancipatorisk strävan. Den kritiska realismen leder in oss i tankebanor som överskrider vardagstänkande. Denna innebörd av begreppet kritik överensstämmer med en definition av Lied-man (2001: 31):
Kritik betyder bokstavligen särskiljande, och kritikens uppgift är enkelt ut-tryckt att gallra bort förflugna tankar, orimliga antaganden, förhastade slut-satser, missuppfattningar och rena felaktigheter. … Men kritiken kan också svinga sig ännu ett steg uppåt, och då behöver den åtminstone tillfälligt fan-tasin till sin hjälp. Den ställer helt nya frågor …
Den kritiska realismen förknippas framför allt med den engelske filosofen Roy Bhaskar och dennes arbeten under 1970-talet (se till exempel Bhaskar 1975; Sayer 2000: 7; Danermark et al. 2003). Bhaskar tog några avgörande steg i en tid när ra hade lagt grunden och var inne på liknande spår. Efter Bhaskars banbrytande insatser under 1970-talet har många andra också bidragit till att utveckla den kri-tiska realismen. Till de främsta företrädarna i den anglosaxiska världen hör Mar-garet S. Archer, Andrew Sayer och Bob Jessop. Det utförligaste verket på svenska om kritisk realism är tveklöst Att förklara samhället av Berth Danermark, Mats Ekström, Liselotte Jakobsen och Jan Ch. Karlsson.2
2 Boken utkom 1997, därefter på engelska 2001 och i en omarbetad upplaga på svenska 2003. Själv har jag varit inspirerad av kritisk realism sedan mitten av 1980-talet. Till mina tidigaste inspirationskällor hör Ve-tenskapens struktur och förändring (1980) av Thomas Brante och Psykologi och materialism (1981) av Lars-Christer Hydén. Peter Billings och min avhandling Hegemonins decennier grundade sig på kritisk realism och det gör även den bok om vetenskapsteori som jag har skrivit, Den gode socialvetenskaparen (2002).
Den kritiska realismen består för det första av en generell ontologi som gäl-ler såväl natur- som samhällsvetenskapen. Skillnaden mellan natur och sam-hälle ses inte som ontologisk utan natur och samsam-hälle anses kunna förklaras utifrån i grunden samma synsätt. Det råder således ingen väsensskillnad mel-lan dem. För det andra ingår det en utveckling av denna ontologi med giltighet för samhällsvetenskapen. Ursprungligen kallades den ena delen för transcen-dental realism och den andra för kritisk naturalism men dessa delar har efter hand förenats under den samlande beteckningen kritisk realism (Danermark et al. 2003: 337).
1.2.2 Enhetstänkandet under
efterkrigstidens första decennier
Bhaskars grundläggande förändring av tänkandet måste förstås mot bakgrund av läget inom samhällsvetenskapen under efterkrigstidens första decennier. Det var en tid då forskningen ansågs syssla med att skapa en objektiv och sann kun-skap (se till exempel Alvesson & Sköldberg 2008). Det ansågs finnas en enhetlig sanning och den hade forskningen i uppgift att komma fram till. Det kunde bara möjliggöras genom en strävan efter enhetlighet. Det viktigaste blev då den veten-skapliga metoden. Om forskaren höll sig till den skulle allt ordna sig. Den ansågs utgöra en garant för vetenskapligheten. En av de mest inflytelserika beskrivning-arna av samhällsvetenskapen under denna tid är Den sociologiska visionen från 1959 av C Wright Mills (1985). Mills skilde mellan de två huvudinriktningarna ge-nerell teori och abstraherad empirism.
De generella teoretikerna sägs befinna sig på ”meningslösa höjder” vilka Mills vill hjälpa dem att kliva ned från (1985: 41). De blundar för makten och sysslar mer med att legitimera den. Strukturella motsättningar, revolter och revolutioner är för dem otänkbara. När ett samhällssystem väl har etablerats kännetecknas det av stabilitet och harmoni och i den utsträckning störningar förekommer så här-stammar de utifrån. Känns detta igen? Det är fortfarande en högaktuell stånd-punkt, till exempel i synen på integration och det ska jag återkomma till i kapi-tel 1.6.2.
De abstraherande empiristerna sägs, i sin tur, vara besatta av metodologiska hämningar. De gör sociologin till en fråga om teknik och sociologen till alla samhällsvetenskapers metodolog (1985: 69). Den abstraherande empirismen lämpar sig bäst för halvkvalificerade tekniker, som Mills säger, och ger upphov till en byråkratisk samhällsvetenskap. ”Forskarna själva tenderar att bli re intellektuellt upproriska och mer administrativt praktiska” (1985: 107). Och det är precis det som kritiken mot utvecklingen av högskolor och universite-ten gäller. ”Allt fler ägnar sin arbetstid åt fel saker”, skriver Suniversite-ten Widmalm, Frida
Widmalm och Thomas Persson i en debattartikel i DN (19 april 2014). De pekar ut New Public Management som bakomliggande orsak. Det har lett till en fo-kusering på kvantifierbara resultat vilket enligt författarna riskerar att förstöra verksamheter som tidigare byggde på tillit, ”i stället får vi kontrollstrukturer där huvudsyftet med verksamheten kommer i andra hand”. I kapitel 3.5 återkommer jag till detta och menar att det bygger på en särskild kunskapssyn, vilken kan kallas kvantitetskunskapssyn.
Problemet med båda dessa inriktningar, menade Mills i sin bok från 1959, är att de tar fasta på ett moment i forskningsprocessen och låter det dominera, i det ena fallet teori och i det andra empiri (Mills 1985: 59). Ett annat problem är att de tror sig vara neutrala, när i själva verket redan valet av problem är en fråga om värderingar.
Mills ställer mot detta sin sociologiska vision. Bäst på att sammanfatta denna vision är Bengt Gesser i inledningen till boken Den sociologiska
visio-nen. Enligt Gesser (Mills 1985: xii) förstår den sociologiska visionen ”att förena
det som framstår som bekymmer för individen med det som uppfattas som soci-ala eller samhälleliga problem”. Mills menar att den sociologiska visionen var drivande för den klassiske samhällsanalytikern. Till dem räknar han bland an-nat Durkheim, Marx, Veblen, Weber och Schumpeter. De ställde sig alla tre typer av frågor: den första om samhällets strukturer, den andra om dess för-ändring och den tredje om vilka typer av människor som dominerar i det ak-tuella samhället.
Dessa frågor kommer även jag att ställa i boken. Den första om struktu-rerna kommer dock att kompletteras med frågor om meningssammanhang. Den andra frågan kommer bland annat att gälla jämförelser mellan dagens samhälle och det nationssamhälle som existerade under efterkrigstidens ta decennier. Den typiska människan under den tiden kan sägas ha varit pro-ducenten och hen har under de senaste decennierna efterträtts av konsu-menten. För de klassiska samhällsforskarna var varken metod eller teori ett självständigt område (Mills 1985: 134). Mills ser det i stället som att ”… varje aktiv samhällsforskare måste vara sin egen metodolog och sin egen teoreti-ker …” (1985: 134).
För Gesser och andra som läste sociologi under 1960-talets första hälft var detta ovana tankar. Dåtidens svenska sociologer var förankrade i kvantitativ metodik och en positivistisk vetenskapssyn, skriver Gesser (1985: vii) i inled-ningen till Mills bok. Syftet med vetenskapen var att söka universellt giltiga för-klaringar. Det som Mills kallar abstraherad empirism dominerade. Vetenska-pen ansågs vara en rationell verksamhet, neutral och oberoende av värderingar, som syftar till att söka universellt giltiga förklaringar. Genom att fler och fler fakta läggs till en ständigt växande kunskapskropp skulle vetenskapen växa ku-mulativt.
1.2.3 Vetenskapliga paradigm
Några år efter Den sociologiska visionen utgavs den bok som förmodligen mer än någon annan bidrog till att ifrågasätta denna vetenskapliga rationalitet. Den he-ter De vetenskapliga revolutionernas struktur, författades av vetenskapsfilosofen Thomas Kuhn (1979) och utkom i sin första version 1962. I denna bok lanserade han sin teori om vetenskap som paradigm. I ett paradigm ingår vetenskapliga teorier men också bland annat metoder, problemställningar, normer och värden, kommunikationsmönster och föreställningar om ämnet. Som Brante (1980: 24) beskriver det så ser, uppfattar och tänker forskarna inom en given vetenskap sitt ämne och världen på ett specifikt sätt.
Kuhns bok handlade visserligen om naturvetenskapen men den kom att få ett stort inflytande på samhällsvetenskapen, särskilt sociologin (se till exempel Brante 1980). Kuhn är kritisk mot synen på vetenskapen som ständigt växande. Det kan visserligen ske under vissa perioder, då i det som Kuhn kallar paradigm, men dessa avbryts förr eller senare av vetenskapliga revolutioner. Först uppstår dock en vetenskaplig kris, det vill säga det som Kuhn kallar anomalier vilka inte kan förklaras utifrån det rådande paradigmet.
Revolutionerna förändrar vetenskapens förutsättningar. Det paradigmskifte som därmed följer innebär inte bara att en vetenskaps teorier ersätts, utan dess metoder, fakta och kriterier för vad som är giltig vetenskap förändras i grun-den. Eftersom varje paradigm innehåller sina egna giltighetskriterier blir olika paradigms teorier ojämförbara. Ingenting utanför dem existerar som kan göra en jämförelse av dem möjlig. Det ena paradigmet är till exempel varken bättre eller sämre än det andra. De går inte att jämföra. Som Liedman (1998: 194) skriver så blev Kuhns paradigmteori ”... ett hårt slag mot den typ av universalism som i den vetenskapliga rationaliteten såg normen för framstegen”.
Parallellt med Kuhn utvecklade den franske marxisten och filosofen Louis Althusser en liknande kritik. Även Althusser kritiserade synen på vetenska-pens utveckling som kontinuerlig (se även Jessop & Sum 2006: 300). Känne-tecknande för vetenskapens utveckling är i stället diskontinuiteten. När Bhas-kar några år senare lanserade sin vetenskapsfilosofi utgick han från tanken om diskontinuiteten och menade att den utgjorde en grundläggande utmaning mot filosofin (1975: 31). Sambandet mellan kunskap och verklighet kunde där-med inte längre tas för givet. Det blir i stället problematiskt. Det kunskapsut-vecklande subjektet förlorar sitt priviligierade förhållande till det verkliga ob-jektet. Bhaskar beskriver det som att förhållandet mellan subjekt och objekt klipps av.
Vi kan inte vara säkra på att det som ser ut att hända verkligen händer. Som subjekt så tolkar vi verkligheten, och våra tolkningar är alltid något annat än den verklighet som de tolkar. Liksom annan kunskap blir vetenskapen i stället
något eget som existerar skilt från den verklighet som den handlar om; något som bygger på värderingar och måste skapas. Det innebär att vetenskap måste betrak-tas som en praktik eller ett arbete.
1.2.4 Vetenskap som praktik och arbete
Synen på vetenskap som arbete var dock inte ny på 1960-talet. Redan Hegel och andra under hans tid på 1700- och 1800-talet betraktade intellektuella verksam-heter som arbete (Liedman 2006: 266). En av Althussers viktiga insatser är att han förklarar hur denna vetenskapliga arbetsprocess går till. Precis som i andra arbetsprocesser utgår den från ett råmaterial (Althusser 1968: 172). Detta råma-terial ska genom det vetenskapliga arbetet omvandlas till kunskap. Det görs pre-cis som i andra arbetsprocesser med hjälp av arbets-/produktionsmedel. I den vetenskapliga arbetsprocessen består dessa arbetsmedel av ”den uppsättning av begrepp vilkas mer eller mindre motsägelsefyllda enhet upprättar vetenskapens ’teori’ i det ifrågavarande (historiska) ögonblicket, en ’teori’ som definierar det fält på vilket varje vetenskapligt ’problem’ med nödvändighet ställs …” (Althus-ser 1968: 190).
Vad består då råmaterialet av? Vad utgör utgångspunkten för den vetenskap-liga produktionsprocessen? Det är inte den konkreta verkligheten för den har vi med våra tankar ingen självklar tillgång till. Det direkta sambandet mellan kun-skap och verklighet var det som bröts till följd av Poppers, Bachelards, Kuhns och Althussers vetenskapliga revolution. I den utsträckning vi tycker och tän-ker något om verkligheten har vi tillgång till den bara genom våra tolkningar, det vill säga föreställningar, begrepp och teorier. Det kan också beskrivas som att fakta, eller snarare det vi ser som fakta, alltid är teoriladdade. Enligt Alvesson och Sköldberg (2008: 56) råder det en närmast total konsensus om detta i modern ve-tenskapsteori.3
Som en konsekvens av just detta skiljer Althusser mellan det tänkt konkreta och det verkligt konkreta (1968: 191). Det verkligt konkreta är det som vi har kun-skap om men kunkun-skapen om det är något tänkt. Kunkun-skapen handlar visserligen om det verkligt-konkreta men detta verkligt-konkreta existerar hela tiden utan-för den vetenskapliga processen som något självständigt, ”utan att det någonsin kan sammanblandas med detta andra ’konkreta’ som kunskapen om det utgör” (Althusser 1968: 191–192). Som Althusser uttrycker det så är existensen av en lös-ning i praktiskt tillstånd en sak, medan kunskapen om denna löslös-ning är en an-nan (Althusser 1968: 187).
3 Appelqvist (2012: 10) framhäver Gunnar Myrdal som den främste representanten för samspelet mel-lan vetenskap och värderingar i svensk samhällsvetenskap.
Själv har jag i många olika projektsamarbeten med forskningens intressen-ter uttryckt just denna tankegång som att de verkliga problemen är en sak och definitionerna av dem en annan. Därför är det viktigt att inte ta de verkliga pro-blemen för givna för då tar vi i själva verket våra problemdefinitioner för givna och de kan bli minst lika problematiska som de verkliga problem de försöker definiera. Ofta bidrar faktiskt problemdefinitionerna till att förvärra de verkliga problemen. Kunskap är således alltid producerad och dessa produkter är ett an-nat objekt än de objekt som de handlar om.
Distinktionen mellan verkligt och tänkt objekt kan användas för att förklara problemen med de två huvudinriktningar som Mills tog upp. För empiristen är kunskapsobjektet detsamma som det verkliga objektet. Kunskapsobjekt reduce-ras till verkligt objekt (Brante 1980: 74). Det som ser ut att vara är det som är. En empirist skulle med andra ord inte bli någon bra deckare. Det som till exempel kommissarie Morse gör är att försöka förstå det som inte synes vara, och det är för honom minst lika verkligt som det synbara. Den som inte ser ut att vara mör-daren är kanske ändå den som har begått mordet.
För empirismens klassiska motpol, rationalismen, reduceras det verkliga ob-jektet till kunskapsobob-jektet. Endast ett objekt existerar och det är det skapade/ konstruerade. Verkligheten är varken mer eller mindre än så som vi uppfattar och tänker oss den. Det innebär att fakta och vetenskapliga resultat endast har sitt ursprung i människans egna tankekonstruktioner. Känns detta igen? Det har varit en högaktuell uppfattning under de senaste decennierna, kallad so-cialkonstruktivism, med stöd i bland annat den diskursteori som Laclau och Mouffe så framgångsrikt framförde i boken Hegemony & Socialist Strategy från 1985 (se till exempel Jessop 1990; Stigendal 1990; Danermark et al. 2003). Soci-alkonstruktivismen utgör en form av det paradigm som kallas det sociala defi-nitionsparadigmet och det ska jag återkomma till i kapitel 1.5.1 (se även Appel-qvist 2012: 89ff).
Althusser pekade dock fram emot en tredje möjlighet som handlar om att slå vakt om distinktionen mellan det tänkta och det verkliga. Men därmed uppstod ett annat problem (Brante 1980: 74): Hur kan vi veta att det vi uttalar oss om är verkligt? Hur kan vi veta att kunskapen handlar om verkligheten och inte om fria fantasier? Hur kan vi veta att verkligheten består av något mer än av våra tanke-konstruktioner? Vilket är i så fall sambandet mellan kunskapsobjektet och det verkliga objektet? Vad säger Althusser om det? Han fastslår det bara och förutsät-ter därmed kunskapsobjektets giltighet men anser sig inte kunna säga något mer om det verkliga objektet.
Det fick honom att framstå som rationalist, eller med Mills språkbruk, generell teoretiker. Som Sayer (2000: 5) skriver så ”particularly in its Althusserian form, structuralism exuded an extraordinary scientistic arrogance …”. Det fick allt fler att ta avstånd från honom. De ville tänka själva (se till exempel Berman 1987).
