Arbetsprocessens förändring

I slutet av 1920-talet ställde sig den italienske marxisten Antonio Gramsci frå- gan om de förändringar som ägde rum inom kapitalismens produktionsprocess innebar början på en ny epok (Gramsci 1971). Gramsci syftade på de förändringar som Henry Ford tog initiativet till när han 1914 vid sin fabrik i Michigan höjde lönerna och sänkte arbetsdagen till 8 timmar i utbyte mot införandet av mass- produktion på löpande band. Som David Harvey påpekar skilde sig Ford från tidigare visionärer, däribland Taylor, genom sin ”explicit recognition that mass production meant mass consumption, a new system of the reproduction of la- bour power, a new politics of labour control and management, a new aestetics, and a psychology, in short, a new kind of rationalized, modernist, and populist democratic society” (Harvey 1992: 125).

Ford försökte skapa en ny människa vars moral, familjeliv och konsumtions- vanor lämpade sig för massproduktion och masskonsumtion. I sin strävan enga- gerade han till och med socialarbetare som skickades in i hemmen hos arbetarna (Harvey 1992: 126). Med sin tro på möjligheterna till reglering av den kapitalis- tiska ekonomin föregick han Keynes och höjde lönerna i inledningsskedet av den stora depressionen med syftet att öka efterfrågan och blåsa nytt liv i marknads- ekonomin. Ford stötte emellertid på stora svårigheter för sina banbrytande ambi- tioner. Nästan bara invandrare arbetade i hans fabrik eftersom inhemska arbetare vägrade ge upp sin yrkesskicklighet. Fords fabriker utmärktes över huvud taget av

en hög omsättning på arbetare. Dessutom motarbetades han av staten som än så länge saknade regleringsformer för fordistisk produktion och vars konkurrensla- gar i stället tvingade honom till lönesänkningar.

Vad Ford utförde i praktiken försökte Gramsci tänka fram principerna för. Gramsci karakteriserade fordismen som ”the biggest collective effort to date to create, with unprecedented speed, and with a consciousness of purpose unmat- ched in history, a new type of worker and a new type of man” (Harvey 1992: 126). Han kopplade införandet av nya arbetsmetoder till frågor om levnadssätt, känslo- liv, konsumtion, tänkande, familjeform, sexualitet, moral och statsform. Att for- dismen växte fram i USA före Europa förklarade Gramsci med bristen på kultu- rella traditioner i USA, men i Europa försvårades fordismens utbredning även av ”parasitära” grupper som levde på pensioner, räntor och statens budget. Där- för var det i USA ”relatively easy to rationalize production and labour by a skilful combination of force (destruction of working-class trade unionism on a territo- rial basis) and persuasion (high wages, various social benefits, extremely subtle ideological and political propaganda) and thus succeed in making the whole life of the nation revolve around production. Hegemony here is born in the factory and requires for its exercise only a minute quantity of professional political and ideological intermediaries” (Gramsci 1971: 285). När Gramsci skrev sin America-

nism and Fordism 1929 såg han således möjligheterna till hegemoni, men frågan

om hegemoni var ännu inte ställd. Frågan om en fordistisk hegemoni aktualise- rades emellertid redan några år senare genom Franklin D. Roosevelts ”New Deal” i USA.

Tidiga rationaliseringar och högteknologisk lågteknologi

Vid tiden för krigsslutet 1945 var Malmö den ledande industristaden i Sverige. I den första Generalplanen för Malmö (1948–1952) beskrevs näringslivets sam- mansättning som ”allsidigt och väl proportionerat”. I efterhand visade sig dock Malmös industristruktur vid krigsslutet vara ytterst sårbar.

Under perioden 1945–1958 framlevde Malmös industri i en krigseufori, men med en industristruktur som på många sätt var förankrad långt tillbaka i ti- den. På grund av denna ålderdomliga struktur slogs vissa industribranscher så småningom ut. (Ohlsson 1994)

I stället för allsidig kan industriprofilen i Malmö vid krigsslutet karakteriseras som tämligen ensidigt inriktad på hemmamarknadens efterfrågan av konsum- tionsvaror. Malmö saknade högteknologisk industri nästan helt, men även till- verkning av varaktiga konsumtionsvaror, såsom bilar eller hushållsutrustning (se även Mjöset 1986: 125). Inte heller exportindustrin utmärkte sig i Malmö.

Industrin låg däremot långt framme vad gäller rationaliseringar. I Hegemonins de-

cennier karakteriserade vi därför industrin i Malmö som en högteknologisk lågtek-

nologi. Redan vid sekelskiftet riktade stadens ledande industrikapitalister blickarna mot omvandlingen av amerikansk industri (Greiff 1992). Argumenten för rationa- liseringar stärktes när möjligheterna till förlängningar av arbetsdagen begränsades genom införandet av 48-timmars arbetsvecka 1920. Under påföljande årtionden ge- nomgick svensk industri en intensiv rationaliseringsprocess som förutom mekani- sering och ökad arbetsdelning även omfattade företagssammanslagningar.

Rationaliseringarna mötte hårdast motstånd inom metall- och verkstadsindu- strin som i hög grad präglades av yrkesutbildade arbetare. Under 1921–1922 försökte Kockums omorganisera produktionsprocessen, men lyckades bara delvis. Liknande problem uppstod när arbetsledningen försökte införa tidsstudier under 1930-talet. Arbetarna gick i strejk och ledningen tvingades temporärt ge upp sina planer. Där- emot stötte företagsledningen inte på några svårigheter när man ersatte nitningen inom fartygstillverkningen med svetsning. Denna grundläggande förändring i ar- betsprocessen möjliggjordes genom tillämpandet av en medveten strategi.

De yrkesskickliga nitarna utgjorde den största och mest välbetalda arbetar- gruppen på varvet. För att undvika motstånd mot förändringarna betalade fö- retaget därför den nya gruppen fartygssvetsare samma löner som de yrkesskick- liga arbetarna, trots att arbetet klassades som tillärt (semi-skilled). 1940 sjösatte Kockums det första helsvetsade fartyget i världen, tankern Braconda. Produktio- nen fick i allt högre grad karaktären av ett löpande band där nitningen avlöstes av svetsningen och träet av plåten som byggnadsmaterial.

Långt före Kockums, i fråga om rationaliseringar, låg emellertid textilindu- strins storföretag med Manufaktur AB (MAB) och Malmö Yllefabriks AB (MYA) i spetsen. Genom mekanisering och företagsuppköp skaffade sig företagen ett fast grepp om textiltillverkningens olika led. Kulmen nåddes 1943 när MAB övertog aktiemajoriteten i MYA och därmed etablerade ett av ”landets största och mest allsidiga textilföretag”. Den enorma vävsalen på MAB:s fabrik vid Trelleborgsvä- gen räknades som Skandinaviens största. Vid mitten av 1940-talet arbetade när- mare 2 000 personer hos MAB & MYA, vilket placerade koncernen på andra plats i storlek efter Kockums bland stadens industriföretag. Arbetsprocesserna i MAB & MYA-koncernen kännetecknades av noggrant uppdelat rutinarbete ut- fört av en huvudsakligen kvinnlig arbetsstyrka under ledning av manliga förmän och tidsstudiemän.

Fordismens arbetsprocess

Med fordism menas en typ av arbetsprocess där massproduktion baserad på lö- pandebandsteknik utförs av en semi-kvalificerad arbetskraft. För att ett företag ska kunna betraktas som fordistiskt behöver dock inte all produktion ske enligt

fordismen principer. Avgörande är dock att massproduktionen styr den ekono- miska dynamiken (Jessop 2002: 56).

Fordismens karakteristiska löpandeband infördes i merparten av den storska- liga industrin. Bästa enskilda exemplet på fordism utgörs nog av AB Plåtmanu- faktur (PLM), som bildades 1919 genom en sammanslagning av tre plåtindustri- företag, däribland AB Bleckvarufabriken i Malmö. Carl Lunds fabriker köptes upp 1933 och därefter genomdrev PLM omfattande mekaniseringar av konserv- burkstillverkningen. 1944 infördes löpandeband i samarbete med det amerikans- ka företaget Continental Can Company. I slutet av 1960-talet tog företaget steget ut på den internationella marknaden och etablerade sig efter hand som en av Eu- ropas främsta burk- och förpackningstillverkare. Fordismen genomsyrade varje led i den oavbrutna produktionsprocessen.

Införandet av löpandeband ledde till förändringar i rekryteringen av ar- betskraft. Utifrån sina omfattande studier av utländsk arbetskraft i Malmö har Rolf Ohlsson visat hur efterfrågan på okvalificerade arbetare ökade kraftigt på 1960-talet:

... Denna förändring i efterfrågan på arbetskraft var främst förbunden med kapitalfördjupningen, den intensiva investerings- och rationaliseringsverk- samheten och den ökade mekaniseringen och automatiseringen inom till- verkningsindustrin (löpande band etc.). Dessa tekniska och organisatoriska förändringar innebar att industriföretagen främst hade behov av och kunde utnyttja arbetare utan yrkesutbildning (tempoarbetare) på ett helt annat sätt än under 50-talet. (Ohlsson 1994)

Efterkrigstidens mest revolutionerande omvandling av arbetsprocessen skedde dock förmodligen inom byggnadsindustrin. Vid tiden för krigsslutet utmärk- tes byggnadsbranschen fortfarande av låg mekaniseringsgrad och ett starkt be- roende av yrkesskicklig arbetskraft. Bland ledande branschföreträdare fördes ingående diskussioner om möjligheterna att rationalisera byggnadsproduktio- nens olika moment och i likhet med tillverkningsindustrin uppnå en produk- tion av bostäder i långa serier. Svårigheterna att genomföra en standardisering och massproduktion av bostäder låg framför allt i produktionens bundenhet till byggarbetsplatsen och i byggandets arbetsintensiva karaktär. Byggnadsindustrins rationalisering förutsatte att man lyckades förlägga en allt större del av byggnads- elementens tillverkning utanför själva byggarbetsplatsen.

Byggnadsindustrins arbetskraftsberoende och hantverksmässiga karaktär åter- speglades i den mängd av olika yrkeskategorier som förekom på byggarbetsplat- serna. Fram till 1920-talet organiserades de svenska byggnadsarbetarna i fem olika fackförbund och bland vissa yrkesgrupper rådde en stark yrkesprotektionism.

Rationaliseringen av den svenska byggnadsindustrin drevs i första hand fram av Skånska Cement-koncernen i Malmö som omfattade både tillverkning av byggnadsmaterial genom Skånska Cementaktiebolaget (i dag heter det Cementa och ingår i den tyska internationella koncernen Heidelberg Cement Group) och entreprenadverksamhet genom Skånska Cementgjuteriet (nuvarande Skanska). Hjärtat i verksamheten utgjordes av cementfabriken och kalkbrottet i Limhamn. I slutet av 1960-talet hade Cementaktiebolaget och dess närstående byggmateri- alföretag över 15 000 anställda. Enligt Svenska Byggnadsarbetareförbundets ut- redning Bygg 70 svarade företagsgruppen för närmare 50 procent av den svenska byggnadsmaterialindustrins produktion. Inom cementproduktionen uppgick Cementaktiebolagets andel till 80 procent.

Vid krigsslutet hade betong, där cement används som bindmedel, blivit det viktigaste byggnadsmaterialet. Som branschledande inom såväl gjutning av betongprodukter som byggnadsverksamhet utmärkte sig Skånska Cement- koncernens andra hörnpelare, Cementgjuteriet. Företaget stärkte sin tätposi- tion ytterligare med uppsvinget för byggnadsverksamheten under efterkrigsti- dens första decennier. Cementgjuteriet satsade stora resurser på att driva fram en rationalisering av byggnadsindustrin. 1952–1953 byggde företaget den första bostadsfastigheten i Malmö och i Sverige enligt den så kallade Allbetongme- toden, vilken innebar att betongväggar producerades i särskilda fabriker och hopmonterades sedan på plats med hjälp av lyftkranar. Allbetongmetodens ra- tionella planlösningar förändrade byggnadstekniken i grunden och underlät- tade mekaniseringen av arbetet på byggplatsen.

Runt om i landet uppförde Cementgjuteriet så kallade elementfabriker som serietillverkade en lång rad prefabricerade byggnadselement, såsom betongfa- sader, bjälklag, tak, balkonger, bärande innerväggar och trappor. 1966 arbetade närmare 20 000 personer för Skånska Cementgjuteriet, landets utan jämförelse största byggföretag.

Utvecklingen mot industriellt byggande och massproduktion av bostäder sti- mulerades aktivt av den socialdemokratiska regeringen. 1965 lanserade reger- ingen sitt program för byggandet av en miljon lägenheter under en tioårsperiod, det så kallade miljonprogrammet. Från 1968 utformade staten dessutom särskilda bostadslånegarantier till stora och samordnade bostadsprojekt.

Det industriella byggandet ledde till stora produktivitetsökningar. Det bi- drog den keynesianska politiken till genom miljonprogrammets efterfrågan på bostäder, och massproduktionen av bostäder möjliggjorde i sin tur välfärds- politiken. Inte bara bostadsbyggandet förändrades genom införandet av mass- produktion, utan hela samhället förändrades i grunden. Massproduktionen av bostäder både möjliggjorde och underminerade hegemonins decennier, vilket jag snart ska visa.