2.3 Ett komplementärt civilsamhälle
2.3.5 Boendet – från förutsättning till bekräftelse
I Hegemonins decennier lade vi stor vikt vid rummets betydelse.13 En viktig in- spirationskälla var Doreen Masseys inflytelserika bok Spatial Divisions of Labour där hon skriver (1984: 52) om hur ”geography matters. The fact that processes 13 För referenser till nedanstående, se Billing & Stigendal 1994: del 5.
take place over space, the facts of distance or closeness, of geographical varia- tion between areas, of the individual character and meaning of specific places and regions – all these are essential to the operation of social processes themsel- ves.” Med stöd av detta och även andra forskare jämförde vi olika bostadsområ- den med avseende på i vilken utsträckning de bland annat befrämjade just närhet eller distans mellan människor.
Nu drygt 20 år senare har ett annat begrepp blivit centralt för mig i förståelsen av detta, nämligen teknologisk selektivitet, som är en av de fyra strategiska selek- tiviteterna. Teknologi har här en betydelse som härstammar från Foucault, vilken Sum och Jessop (2013: 216) bygger vidare på. De tar fasta på att teknologier inte bara omvandlar naturen utan också formar sociala relationer, vilket kan ske ge- nom bland annat skapandet av positioner för oss som subjekt, underlättandet av styrning och disciplinering (se även Jessop 2013a: 4).
Begreppet teknologisk selektivitet är viktigt i förståelsen av stadens utveckling och det hjälper oss att förstå stadsrummet som något mer än enbart form. Soci- ala relationer äger rum, brukar det sägas, men det innebär inte att de sociala rela- tionerna utgör innehållet och rummet formen. Rummet har sitt eget innehåll vil- ket kräver särskilda analyser. Precis som strukturerna, meningssammanhangen och aktörerna innehåller rummet en selektivitetet. Visst agerande befrämjas och annat begränsas eller kanske rentav omöjliggörs. Men selektiviteten är strategisk och den verkar när vi gör den och beror därför också på hur vi gör den och var- för, med vilka avsikter. Jag ska i detta kapitel använda begreppet teknologisk se- lektivitet för att förstå sambandet mellan bostadsområde och social integration.
Förutsättningar för en social integration
I sin inträngande studie av 1930-talets Söder i Stockholm använder sig Mats Fran- zén av begreppet kvartersstaden för att fånga arbetarstadsdelens rumsliga struk- tur av ”gator och kvarter, vilkas bebyggelse direkt gränsar mot gatan, så att ett ga- turum bildas. Kvarteren består av flera fastigheter som är vända utåt, mot gatan, och avgränsade inåt, mot varandra. Staden byggs upp och växer genom en enkel addering av sådana kvarter. Kvartersstaden har några karakteristiska egenskaper. Stadens helhet – det globala – finns i delen – det lokala. I princip är den därför fördelad och osegregerad – vilken som helst verksamhet kan påträffas var som helst, och varje verksamhet står rumsligt i ett likvärdigt, symmetriskt, förhål- lande till varje annan verksamhet” (Franzén 1992: 97–98). Livet i kvartersstaden kretsade i stor utsträckning kring gatan, såväl fysiskt som socialt. Den utgjorde kvartersstadens kärna genom att som församhälleligande mekanism samtidigt vara både plats och länk (1992: 99–100).
I sina egenskaper av proletära miljöer präglades kvartersstäderna i första hand av arbetarklassen. Männens gemenskaper kretsade huvudsakligen kring de långa
dagarnas lönearbete. Vid sidan om arbetsplatserna utgjorde kvartersstädernas många ölhallar mötesplatser för såväl stadsdelen Lugnets Kockumsknogare som grov- och diversearbetarna i stadsdelarna Caroli och Kirseberg. I synnerhet kvin- norna satte sin prägel på kvartersstaden. Många kvinnor deltog i lönearbetets ge- menskaper och motsättningar, såsom Lugnets många textilarbeterskor, men de möttes dessutom i affärerna, under tvättlinorna på gården, på trappavsatsernas ”svale” och när sockret, mjölet eller kaffet tog slut.
De proletära miljöerna befolkades inte bara av de stora industriarbetsplat- sernas arbetarfamiljer, utan småföretagarna spelade också en viktig roll för det sociala livet. I kvarteren låg flera olika affärer, och på bakgårdarna fanns of- tast någon liten verkstad, såsom snickeri eller svarveri. När barberaren for runt och klippte folk och ”prångarna” kom med sina fiskkärror blev det utrymme för pratstunder. Småföretagarna förde med sig erfarenheter, problem och syn- punkter från andra kvarter och nyheter såväl som skvaller spreds. Där arbetsge- menskaper och boendegemenskaper inte räckte till smidde småföretagarna ofta sammanhållningen.
I kvartersstaden användes inte gatan enbart för trafik utan även för möten mel- lan människor. Genom ofta stora, spröjsade fönster stod boendet i omedelbar kontakt med gatan och slöt sig inte inåt. Även genom stora och breda portgångar förmedlades närheten mellan boendet och gatan. Gemenskapen i kvartersstä- derna präglades i högsta grad av den dagliga kampen mot fattigdomen. Trång- boddhet, arbetslöshet och sanitära missförhållanden gav upphov till en vardags- miljö där sociala problem frodades.
Arbetarrörelsen i Malmö växte fram ur kvartersstadens sociala närheter och dess historia brukar främst förknippas med stadsdelen Möllevången som började byggas 1904 och stod färdig sex år senare. I likhet med de äldre stadsdelarna Lug- net och Caroli kännetecknades Möllevången av en geografisk närhet mellan bo- stad, arbete, affärer och nöjen, något som gav upphov till en rikhaltig social ge- menskap. Möllevången skilde sig dock från innerstadens fattigområden genom en högre andel arbetarklass. Dessutom var stadsdelen mera präglad av kärnfamil- jen än områdena i innerstaden. Möllevången var mer stabilt och socialt homo- gent, vilket även antyds av siffrorna för bofasthet och valdeltagande.
I Mats Franzéns undersökning av centrala Katarina på Söder intar begreppet folklighet en central plats. Katarina präglades i stor utsträckning av vad Franzén kallar de folkliga klasserna och dit räknar han arbetarklass och lägre småborger- lighet. I Katarina dominerades de folkliga klasserna av sina lägre skikt, så arbe- tarklassen infogades således inte i en stadskultur som disciplinerades uppifrån. Franzén betraktar dessutom Katarinas underklasspräglade folklighet som minst mottaglig för borgerlighetens sociala disciplinering (Franzén 1992: 130). Stads- kulturen i Katarina tog sig därför uttryck, menar Franzén, i en egensinnig in- dividualism (1992: 129ff och 376). Underklasspräglad stadskultur skiljer sig från
vad Franzén betraktar som arbetarrörelsepräglad stadskultur. ”Klassbasen var gemensam med den folkliga kulturen, men strävan att skapa en egen institutio- nell kultur hade den gemensamt med borgerligheten. Arbetarrörelsen kan ses som en förmedlande länk mellan den höga och den låga kulturen. Arbetarrörel- sen var ett kulturbygge ovanpå den folkliga kulturen; förhållandet mellan dem var sammansatt och mer eller mindre konfliktfyllt” (1992: 43f).
Just distinktionen mellan underklass- och arbetarrörelsepräglad stadskultur lämpar sig väl för att förstå Möllevången. I grundläggande avseenden uppfyllde Möllevången villkoren för en folklig stadskultur. Geografiskt utmärktes stadsde- len av närhet mellan boende, arbetsliv, gårdar, gator, affärer och ölhallar. Livsfö- ringen präglades av ”överlevnadslogik” och de folkliga klasserna dominerade. I kontrast till Söder i Stockholm kan stadskulturen på Möllevången karakterise- ras som arbetarrörelsepräglad. Runt 80 procent av befolkningen på Möllevången röstade på SAP i kommunalvalen 1946–1962 och till grund för partiets starka ställning låg givetvis arbetarklassens höga andel.
Möllevången kringgärdades helt och hållet av arbetarrörelsens kulturinstitu- tioner. Folkets Hus på Skolgatan, där såväl tidningen Arbetet som fackförening- arna huserade, inbjöd till politiska möten, teaterföreställningar och sagostunder. I Folkets Park vid Parkgatan slöt man upp på 1:a maj-möten och roade sig med såväl dans som idrottstävlingar. På Bergsgatan, mittemot Mazettis chokladfabrik, låg ABF dit kunskapstörstande arbetare sökte sig i en strid ström. Vid Mölle- vångstorget inledde kooperativa Solidar 1907 sin verksamhet, som snart kom att omfatta åtskilliga butiker i området, liksom försäljning direkt på gårdarna. Ar- betarrörelsens vittförgrenade nätverk nådde så gott som alla, oberoende av ställ- ning inom arbetarklassen, ålder eller kön. Om stadskulturen i Katarina utmärk- tes av egensinnig individualism, så präglades stadskulturen i Möllevången i hög grad av skötsam kollektivitet.
Bekräftelse på social integration
I Malmös utkanter började egnahemsområden byggas under 1920-talet (se även kapitel 2.3.2). Den dröm som närdes i innerstadskvarterens trångboddhet och mörker om en egen bostad förverkligades därmed, men främst för bättre ställda arbetarfamiljer. SJ:s lokförare och verkstadsarbetare flyttade till Rostorp och Malmö Yllefabriks vävlagare bosatte sig på Johanneslust. Ännu fler arbetarfamil- jer flyttade till de bostadsrättsföreningar som växte fram på 1930- och 1940-talen. Bostadsområdet Lönngården byggdes av Malmö Byggnadsgille 1934–1937 som privat bostadsrättsförening och bestod av 13 fastigheter med över 500 lägenhe- ter. Utbyggnaden av bostadsrättsområden förknippas annars med HSB. Mellan 1937–1944 uppförde HSB sitt första stora område Ellstorp, vilket omfattade drygt 1 100 lägenheter.
För familjer som hade råd att flytta in i de nybyggda bostadsrätterna väntade ljusa och välplanerade lägenheter med modern utrustning, såsom eget wc, bad- rum, centralvärme och varmvatten, samt i vissa fall även balkonger. HSB:s nästa större bostadsområde efter Ellstorp växte upp runt Nobeltorget. Första spadta- get togs 1940 och projektet avslutades i mitten av 1950-talet då området bestod av över 2 000 lägenheter. Bostadsrättslägenheten möjliggjordes dock inte för vilken arbetare som helst eftersom det krävdes en insats. Även bostadsrättsområdena dominerades visserligen av arbetarklass, men med högre andelar för kvalifice- rade arbetare. Dessutom kännetecknades bostadsrättsområdena av ett betydligt större inslag av mellanskikt.
Bostadsrättsområdena präglades även i stor utsträckning av kärnfamiljen. En- dast 15–20 procent av kvinnorna var ogifta, vilket kan jämföras med 52 procent i fattigområdena, och runt 2/3 av kvinnorna hemarbetade. Som Eva Rudberg på- pekar stod köket i centrum för bostadsplanerarnas intresse: ”att skapa bra ar- betsmiljö för husmodern var målet. 1950-talet blev ju också hemmafruns decen- nium – varken förr eller senare var så många gifta kvinnor hemmafruar. Det hade också varit en politisk strävan, ett mått på välfärd att familjen skulle kunna för- sörjas på mannens lön för att kvinnan skulle kunna ägna sig åt hem och barn...” (Rudberg 1987: 12). Kärnfamiljens starka ställning antyds även av åldersstruktu- ren i bostadsrättsområdena, framför allt i den låga andelen invånare över 60 år.
Arbetarrörelsens tyngdpunkt förflyttades successivt österut till bostadsrätts- områdena runt Nobeltorget. Bostadsrättsområdena byggdes på avstånd från fat- tigområdena och därmed infriades skötsamhetssystemets krav på avskildhet i högre utsträckning än tidigare. Avskildheten utformades nu inte längre enbart genom klädsel och beteende utan även geografiskt, vilket även Mats Lindqvist (1987: 170) betonar: ”För en person med ambitioner att frigöra sig från att stämp- las som trasproletär var det av vikt att fjärma sig från individer och grupper som tillhörde bottenskiktet inom klassen. Dessa strävanden gav alltså underlag för en hierarkisering. Man kan säga att de respektabla arbetarfamiljerna var lika ange- lägna att dra gränsen mot trasproletariatet som mot borgerligheten. De som inte förmådde hålla rent i hemmet eller tvingades ta emot understöd var människor som man inte gärna ville sammankopplas med.”
Ellstorp och områdena runt nya Folkets Hus tillkom i en period då man inom bostadsbyggandet alltmer började intressera sig för planering, bostads- kultur och arkitektur. På temat grannskapsenhet förespråkade arkitekter som Uno Åhrén inte bara ljusa, luftiga och funktionella lägenheter, utan dessutom planlösningar som befrämjade social gemenskap. Åhrén ingick som sakkunnig i Bostadssociala utredningen och han ville med grannskapsenheten ge upphov till en ” ’vi-känsla’ ... och motverka totalitära politiska ideal” (Rudberg 1976: 8). Åhrén och Bostadssociala utredningen ger uttryck för en medvetenhet om rum- mets potentialer.
Grannskapsstaden förverkligades inte bara av HSB, utan framför allt av kom- munens eget bostadsbolag. Efter förslag från Bostadssociala utredningen bör- jade kommunerna bilda egna bostadsbolag. Malmö Kommunala Bostadsbolag (MKB) bildades 1946 och två år senare påbörjade MKB byggandet av sitt första stora bostadsområde, Augustenborg i sydöstra Malmö. När byggandet avslutades fyra år senare bestod Augustenborg av drygt 1 600 lägenheter med moderna be- kvämligheter.
Fattigdom, mörker och misär byggdes bort, men samtidigt gick människorna miste om en del av kvartersstadens träffpunkter och kontaktytor. Gårdarna ut- nyttjades nu huvudsakligen av barnen och trappstädningen sköttes av anställd personal. Liksom för bostadsrättsområdena upplöstes den omedelbara närhe- ten mellan arbete och bostad. De enda arbetsplatser som fanns på själva om- rådet utgjordes av småbutikerna. Augustenborgs många industriarbetare, såväl manliga som kvinnliga, hade i regel en lång väg till sina arbetsplatser. Bortfallet av gamla kontaktytor ersattes emellertid mycket målmedvetet med fritidslokaler. Hyresvärden bekostade hyvelbänkar, vävstolar, bordtennisbord, slöjdsalar, brid- gebord och så vidare i områdets många källarlokaler och utrustningen dispone- rades av fritidsföreningar som hyresgästerna själva bildade. Föreningarna anord- nade även turneringar mellan kvarterslagen i fotboll och stora midsommarfester. En analys av stadsfullmäktigevalen 1954–1962 visar på Augustenborgsbornas starka tilltro till såväl politiken i allmänhet som SAP i synnerhet. Vid samtliga val låg valdeltagandet över genomsnittet för staden, runt 88 procent. I valen 1954 och 1958 fick SAP 73 procent av rösterna på Augustenborg och 81 procent 1962, då stadsdelen i själva verket utgjorde SAP:s starkaste fäste i Malmö. Valresultatet hade inte bara sociala utan även geografiska orsaker. Eva Rudberg (1987: 20) be- tecknar de grannskapsplanerade områdena som en fysisk uttolkning av Per Al- bin Hanssons folkhemsvision. Kanske mer än något annat bostadsområde mate- rialiserade Augustenborg de politiska strävandena att bygga bort fattigdom och utjämna sociala skillnader. Här utestängdes ingen på grund av höga kontantin- satser, utan tvärtom hölls hyresnivån så låg som möjligt. Vem som kom ifråga för en ny modern lägenhet bestämdes inte av pengar, utan av bostadsförmedlingens kölista.