Görandet sker genom selektiviteter

Enligt den dialektiska dualitet som jag pläderar för görs dessa begränsningar och befrämjanden av den handlande aktören och det är när de görs som de ver- kar. Aktören och strukturen kan därför inte separeras i tiden. Därmed förvand- las synen på begränsningarna och möjliggörandena från tillstånd till delar av en process där de får sin verkan gradvis. Denna gradvisa verkan kan därför beskri- vas som en selektivitet och den är inte alltigenom förutbestämd utan den beror också på det som aktören vill och försöker göra. Det är i förhållande till detta som strukturen är selektiv. Jessop kallar det för strategier (se till exempel Jessop 2007) och det kanske kan låta lite pretentiöst men det ska uppfattas som en sam- lande benämning för den målmedvetna strävan som enskilda eller kollektiva ak- törer drivs av. En sådan form av strategisk selektivitet är den som finns inskriven i strukturer och som kan kallas strukturell selektivitet.

I den utsträckning agerandet ingår i eller tar hjälp av ett större meningssam- manhang inbegriper även detta en selektivitet. Sum och Jessop (2013: 215) kallar den diskursiv och syftar då på ”the asymmetrical constraints and opportunities inscribed in particular genres, styles and discourses (or, more generally, particular forms of discourse or broader semantic orders), in terms of what can be enun- ciated, who is authorized to enunciate, and how enunciations enter intertextual,

interdiscursive and contextual fields”. Jag föredrar dock att kalla den semiotisk se-

lektivitet för att tydliggöra att även andra former av mening än diskurser täcks in

såsom genre och stil, men också semiotiska ordningar. Selektiviteten innebär att dessa meningssammanhang både befrämjar och begränsar.

Brandmän som utsätts för stenkastning undrar säkert vad handlingen beror på. De söker sig kanske till andra som har en uppfattning om det, läser kanske i tidningar och lyssnar på TV. De frågar efter regelverk eller inspireras av det som kallas den allmänna opinionen. Det finns en variation i tolkningar. Gradvis tar de kanske till sig (selektion) ett resonemang som verkar vara sammanhängande. Det resonemang som bibehålls inbegriper sin egen selektivitet genom att vägleda de- ras tankar i vissa banor medan annat tänkande försvåras. Precis som med de so- ciala strukturerna sker det dock inte oberoende av den enskilde brandmannens eget tänkande.

Stenkastningen ger uttryck för en skriande brist på ett gemensamt menings- sammanhang, det vill säga ungdomarna och brandkåren saknar ett gemensamt sätt att agera i förhållande till varandra, vara mot varandra och beskriva verklighe- ten. Det krävs att de på något sätt enas om en beskrivning av verkligheten, det vill säga om vem som har gjort vad, varför ungdomarna kastar sten, kanske nå- got om hur ungdomarna har det i sina liv, hur brandmännen upplever stenkast- ningen och så vidare. Beskrivningen kan vara en första början som sedan för- hoppningsvis kanske också kan följas av en gemensam förståelse för den andre och förklaring av varför ungdomar kastar sten och varför brandmännen reagerar som de gör. På så sätt bygger man gradvis upp ett gemensamt meningssamman- hang. Vi kan förstå hur det går till med hjälp av de evolutionära begreppen varia- tion, selektion och bibehållande. Men detta meningssammanhang måste kopplas till att man också gradvis bygger upp ett sätt att vara mot varandra, inkluderan- des hur man ska tala till varandra, när, vad man ska göra när känslorna svämmar över och så vidare. Båda sidor kan också behöva utveckla en stil som inte hotar den andre utan möjliggör samtal.

Med ett begrepp som jag har introducerat tidigare kan det som uppstår kallas en semiotisk ordning, bestående av diskurs, genre och stil. Denna semio- tiska ordning innehåller sina egna selektiviteter. De kan mycket väl handla om att ungdomarna neutraliseras och den delen av deras agerande som kan tolkas som en samhällskritik selekteras bort. Meningssammanhangets semiotiska ordning inbegriper sina egna maktrelationer. Det gör det möjligt att tala om vissa saker men kanske inte om andra, vilket ger utrymme för en viss förståelse men inte för en annan, och det får aktörerna att tänka i vissa banor. Men allt detta beror också på hur brandmän respektive ungdomar förhåller sig till meningssammanhanget och hur de bidrar till att göra det.

En annan form av selektivitet är den som Sum och Jessop kallar teknologisk. De hämtar sin inspiration från Foucault och syftar på den teknologiska rationalitet

som inte bara omvandlar naturen utan därigenom också bidrar till utformningen av sociala relationer (Sum & Jessop 2013: 218). Det kan till exempel ske genom ut- formningen av bostadsområden, vars miljö är skapad av människor utifrån en teknologisk rationalitet för att vissa funktioner ska kunna fyllas. Den är därmed också teknologiskt selektiv i den meningen att sociala relationer inte kan utveck- las hur som helst där, och utvecklingen av dessa sociala relationer beror även på hur miljön utnyttjas. Selektiviteten är med andra ord strategisk.

Ett sådant exempel på selektivitet är miljonprogrammets bostäder från 1960-ta- let. De byggdes inte bara för att människor skulle få det bättre rent allmänt utan också för att de skulle använda kyl, frys, TV, bil och annat som krävdes för att de skulle bli masskonsumenter. Därmed kunde bostäderna inte möbleras hur som helst men det var inte heller helt förutbestämt. Det kan säkert finnas en hel del varianter i möblerandet av en lägenhet men alla kan inte tänkas ut i förväg, utan det krävs att man bor i lägenheten och prövar sig fram. En viktig nyhet med mil- jonprogramslägenheterna var att man därmed, tack vare inbyggda befrämjanden och begränsningar, samtidigt gjorde sig till masskonsument.

Hur aktörer förhåller sig till strukturer, meningssammanhang och bostads- miljöer beror även på deras egna möjligheter och begränsningar. Sum och Jes- sop (2013: 217) definierar detta som ytterligare en form av selektivitet och kallar den ”agential”, vilket jag vill översätta till aktöriell. Med det menas ”the theo- retically necessary (but empirically contingent) complement to structural and, by analogy, discursive selectivities. Specifically, agential selectivity refers to the differential capacity of agents to engage in structurally oriented strategic cal- culation – whether in regard to structurally or discursively inscribed strate- gic selectivities – not only in abstract terms but also in relation to specific con- junctures.”

Den aktöriella selektiviteten består av aktörers förmåga att ”göra skillnad”. Ak- törerna kan vara både individuella och kollektiva. De kan göra skillnad genom att utnyttja de andra selektiviteterna, vilket innebär att dra fördel av det som be- främjar respektive undvika det som begränsar. Hur väl de lyckas beror också på den egna aktöriella selektiviteten, det vill säga de potentialer som befrämjar ett visst agerande och begränsar ett annat. Är det en individuell aktör kan det handla om till exempel kunskaper, synsätt, värderingar, styrka, snabbhet och uthållighet. Gäller det en kollektiv aktör kan det inbegripa exempelvis organisationsformer, ansvarsfördelning, kunskaper och värdegrund. En kollektiv aktör kan förslagsvis vara ett företag, det vill säga en social struktur, vars företrädare företräder företa- get externt, i relation till exempelvis staten. Kombinationerna av dessa aktöriella potentialer kan göra en aktör mer benägen att agera på ett sätt och rentav oför- mögen att agera på ett annat.

Lika lite som den strukturella, semiotiska och teknologiska är den aktö- riella selektiviteten allmängiltig. Dess verkan beror även på när, var och hur den

aktualiseras. Med ett begrepp som jag har introducerat tidigare kan dess effekt betraktas som emergent. Denna emergenta effekt kan till exempel visa sig i för- mågan att avläsa den aktuella konjunkturen och identifiera handlingspotentialer. Den kan också visa sig i en förmåga att göra politik av det som har blivit självklart (Sum & Jessop 2013: 219).