Avhandlingens disposition
2. Allvarslek på gränsen mellan estetik och etik. Om Schlegels romantiska ironi och
Atterboms syn på ironi och humor
”Mit der Ironie ist durchaus nicht zu scherzen.”
”Ironin är absolut ingenting att skoja med.”1 Yttrandet är Friedrich Schlegels (1772–1829) och i den svenska översätt-ningen framträder en dubbeltydighet som Schlegel nog skulle ha uppskattat.
Att ironin är ”absolut ingenting att skoja med” kan ju förutom att ironin är på allvar också tolkas som att den är ”absolut ingenting” – det absoluta intet – att just skoja med. Citatet är hämtat från essän ”Über die Unverständlich-keit” [Om Obegripligheten] från år 1800, där Schlegel reflekterar över om det alls är möjligt att försöka definiera och beskriva begreppet ironi. Ironin är måhända en allvarsam lek, och inget att skämta alltför lättvindigt med, men samtidigt verkar den lika omöjlig att förhålla sig konsekvent seriöst till.
Efter att ha fördjupat sig i akademisk klassificering av olika former av iro-nier: grova och fina ironier, extrafina ironier, dramatiska och dubbla ironier kommer Schlegel slutligen fram till ”ironins ironi”, den som drabbar alla som någonsin försökt säga något om ironi:
Men vad vi här närmast vill förstå med ironins ironi, är något som uppstår på mer än ett sätt. När man talar om ironi utan ironi […] när man talar med ironi om en ironi utan att märka att man samtidigt befinner sig i en annan mycket mera påfallande ironi; när man inte kan hitta ut igen ur ironin, vilket tycks vara fallet i detta försök över oförståeligheten […] när ironin blir vild och inte längre låter sig styras.2
1 KFSA, II, s. 370. Den svenska översättningen återfinns i Schlegel [1800] 1992, s. 25. Dub-beltydigheten i den svenska översättningen finns alltså inte i originalversionen. Kritische Friedrich Schlegel Ausgabe refereras genomgående till som KFSA, och återfinns i litteratur-föreckningen under Schlegel.
2 Schlegel [1800] 1992, s. 25. KFSA, II, s. 369: ”Ironie der Ironie […] entsteht auf mehr als einem Wege. Wenn man ohne Ironie von der Ironie redet […] wenn man mit Ironie von einer Ironie redet, ohne zu merken, daβ man sich zu eben der Zeit in einer andren viel auffallende-ren Ironie befindet; wenn man nicht wieder aus der Ironie herauskommen kann […] wenn die Ironie wild wird, und sich gar nicht mehr regieren läβt.”
”Vilka gudar skall nu rädda oss från all denna ironi?”utbrister han sedan.3 Søren Kierkegaard menar i sin avhandling Om Begrebet Ironi med stadigt Hensyn til Socrates (1841) att ironin, i vild och tygellös frihet, snor runt
”som en Leviathan i Havet”.4 Leviathan, det bibliska sjöodjuret, får ofta symbolisera Satan, kaos och en opposition mot Gud, men på ett mer gene-rellt plan också ämnen som helt enkelt är stora och därmed svårgreppade.5
Och visst är ironi ett svårfångat begrepp. I Fictions of Romantic Irony (1984) inleder Lilian Furst med kapitelrubriken ”Beware of Irony”, där hon ger en av sina många föregångare inom den litteraturvetenskapliga ironi-forskningen rätt i att ”[i]rony is one of those words, like love, which are best not talked about if they are to retain any force of meaning”.6 Samtidigt ligger ironins romantiska kraft kanske just i själva obegripliggörandet, i att den underminerar traditionella föreställningar om vad ”mening” egentligen inne-bär? Schlegel formulerar sig också indirekt och medvetet motsägelsefullt om ironin, i de fragment där han skriver om ironi, vilka återfinns framför allt i tidskriften Athenäum (1798–1800).7
Jag ska strax komma in på Schlegels och Atterboms romantiska ironi, men ska först ge en kort, översiktlig sammanfattning av hur ironibegreppet varierat historiskt, och vad som kännetecknar ironi på ett mer allmänt plan.
Den gängse, vardagliga förståelsen av ironi är att säga en sak samtidigt som man med minspel, kroppsspråk eller hänvisning till omständigheterna gör klart att man egentligen menar det motsatta – exempelvis ”Vilket härligt väder!” medan man fäller upp kragen och drar kappan tätare omkring sig i snöstormen.
Detta sätt att tala behandlades inom den antika retoriken.8 Hos Quintilia-nus (35–100 e. Kr.) finns ironin beskriven som en trop som får oss att upp-fatta ”the opposite of what is actually said”, och i vars figurativa form tala-ren förklär ”his entire meaning, the disguise being appatala-rent rather than con-fessed”.9 Som trop är ironins konflikt rent språklig, säger Quintilianus,
3 Schlegel [1800] 1992, s. 25. KFSA, II, s. 370: ”Welche Götter werden uns von allen diesen Ironien erretten können?”
4 Kierkegaard [1841] 1994, s. 292. Med hänvisning till Psaltaren 104: 26.
5 I Svenska Akademiens Ordbok står: ”benämning på ngt ofantligt stort, i vatten levande djur; i vissa bibelställen sannol. åsyftande krokodilen, i andra en ringlande orm, i andra åter en fler-hövdad drake”, med hänvisning till Job 40:20 samt Jesaja 27:1 samt nämns också att Levi-athan används som synonym för djävulen, satan.
6 Furst 1984, s. 1, med hänvisning till Trilling 1971, s. 120.
7 Se exempelvis Gurewitch 2002, s. viii som menar att ”Schlegel’s provocative assertions about irony […] are extraordinarily, and at times mystifyingly capacious. […] [R]omantic irony has so comprehensive an embrace that it cannot possibly be boiled down to a lucid, simplified interpretation.”
8 I Bonniers Svenska Ordbok (1998) definieras ironi som ”det att säga en sak och samtidigt antyda att man menar motsatsen”, och i Svenska Akademines Ordlista (1998): ”klander eller förlöjligande under skenbart beröm”.
9 Quintilianus, The institutio oratoria of Quintilian: in four volumes, vol. III, Book IX, II.44–
46.
dan den i sin figurativa form får en mer vidsträckt innebörd; ”a man’s whole life may be coloured with irony, as was the case with Socrates”.10
Det leder osökt vidare till den sokratiska ironin som brukar beskrivas som en filosofisk metod för att söka sanning. Med sokratisk ironi åsyftas Sokrates attityd gentemot sina samtalspartners i Platons dialoger och den innebär att spela ner sitt eget kunnande genom förställt naiva frågor. Sokrates sätt att halvt skämtsamt, halvt allvarligt inta en frågande (och ifrågasättande) roll och position var ett didaktiskt förhållningssätt med syfte att vägleda motpar-tens tankar genom de svar som frågorna ledde fram till. I och med att varje svar undermineras och upplöses till förmån för nya frågor och ställningsta-ganden skapar denna ironi en dialektik mellan olika ståndpunkter, och är därmed att betrakta som en form av uppmuntran till rörelse i tänkandet hos den som försöker lära sig. Kierkegaard beskriver Sokrates frågande ironi som en undervisningsmetod, varmed studenten hjälps ”til en aandelig Forløsning”, och den sokratiska ironin har därför med ”[s]ubjektivitetens […] [f]rihed” att göra.11 Den kan sägas avgränsa och definiera subjektet, och ger form åt reflektionen med sin dialektiska, negativa karaktär.
Dramatisk, eller tragisk, ödesironi är ytterligare ett slags ironi.12 Den upp-står då publiken vet mer om omständigheterna än rollfiguren i en pjäs, och därför förstår att denne, genom sitt handlande, går mot sin undergång. Det kan också vara att publiken uppfattar en ödesmättad bibetydelse i rollfigu-rens repliker, som denna själv är omedveten om. Det mest kända exemplet är Sofokles Kung Oidipus, men liknande tragiskt ironiska öden förekommer på många håll i teaterhistorien. Denna typ av ironi kan sägas illustrera hur män-niskans handlingar ofta får oförutsedda konsekvenser.13
I medeltids- och renässanslitteraturen brukar Chaucer, Shakespeare, Cer-vantes och Ariosto lyftas fram som författare vars verk genomsyras av självreflexiv lek med parallella fiktionsnivåer på ett vis som inspirerat och föregriper romantikernas metafiktiva ironi.14 Hos 1700-talssatiriker som Vol-taire, Jonathan Swift och Anna-Maria Lenngren användes ironin i mer sam-hällskritiskt och moraliskt syfte. Deras upplysta, implicita kritik mot hyckleri
10 Quintilianus, The institutio oratoria of Quintilian: in four volumes, vol. III, Book IX, II.44–
46. 11 Kierkegaard [1841] 1994, s. 219, 236.
12 Den brukar härledas till Connop Thirlwalls uppsats ”On the Irony of Sophocles” från 1833, men som Elleström påpekat talar Thirlwall främst om ”tragisk ironi” och ”ödesironi”. Det är enligt Elleström först på 1900-talet som dramatisk ironi får den betydelse vi lägger in i ordet idag. Se Elleström 2002, s. 20.
13 Colebrook 2004, s. 13–15; Dane 1991, s. 121–134.
14 Under rubriken ”Techniken der Romantischen Ironie vor der Romantik” tar Behler 1972, s.
48–53 upp hur bland annat Don Quijote, Shakespeares narrfigurer, Canterbury Tales och Orlando Furioso utgör litterära förebilder till den romantiska ironin. För mer om ironi i me-deltids- och renässanslitteraturen se Knox 1989.
och förtryck i den rådande samhällsordningen blev desto mer slagkraftig i sin indirekta, ironiska och subtila form.15
Goethes Wilhelm Meisters Lehrjahre (1795–1796) och Lawrence Sternes humoristiska The Life and Opinions of Tristram Shandy, gentleman (1759) är romaner vars självreflexivt ironiska berättarstil brukar framhållas som viktiga inspirationskällor till romantikens ironi.16 Vid sidan av de romantiska tänkare jag ska fördjupa mig i här, har förstås också en mängd olika 1800-talsförfattare bidragit till den etablerade bilden av romantisk ironi, från Lud-wig Tieck, E. T. A. Hoffmann, Lord Byron och Germaine de Staël till Jane Austen, C. J. L. Almqvist och Heinrich Heine, för att nämna några. I Irony and the Discourse of Modernity (1990) tecknar Ernst Behler romantikens ironi som en tradition av modernitetskritik, från Schlegel via Nietzsche till Derrida. Enligt Behler handlar ironin i denna tradition om det moderna sub-jektets självkritik; en kritik av en modernitet som saknar självkritik och som inte ser bristerna i nuet och den egna positionen.17
I vid bemärkelse är ironi ett sätt att utnyttja att språket – och vad vi påstår och skapar med hjälp av det – inte har en entydig, direkt relation till någon bakomliggande verklighet (eller intention). Tecknet är inte alltid säkert och stabilt i sitt betecknande. Språket bär på en inneboende negativitet, vilket i existentiell bemärkelse medför tvivel och osäkerhet på om det finns någon bakomliggande mening, sanning eller Gud i tillvaron överhuvudtaget. Ironi har också beskrivits som den moderna 1900-talsmänniskans själssjukdom.18 I sin extrema form övergår den i nihilistisk tomhet och destruktivitet. Den blir, för att citera Paul de Man, ”unrelieved vertige, dizziness to the point of mad-ness”.19 Ironin skiftar skepnad genom historien, den är på en gång undfly-ende och omöjlig att helt bli kvitt.
På 1940-talet tog nykritikerna och Cleanth Brooks fasta på ironin som ett litteraturkritiskt begrepp och en specifikt litterär kvalitet förbunden med paradox och tvetydighet.20 På 1990-talet talades det om ”den ironiska gene-rationen”, och den dåtida postmoderna litteraturen och filosofin beskrev i stort sett hela tillvaron som bestående av lösryckta citat, pastischer och ett ifrågasättande av sanning, autenticitet och språklig stabilitet.21 Under de
15 Om 1700-talssatirens ironi se exempelvis Weinbrot 1988; Elleström 2005, s. 17–51; 87–
106; Colebrook 2004, s. 80–89.
16 Behler 1972, s. 42–43, 46–47.
17 Behler 1990, s. 59.
18 Glicksberg 1969, s. 3. Glicksberg lyfter fram ett citat av den ryske poeten Aleksandr Blok som i översättning lyder: ”All the most lively and sensitive children of our century are strick-en by a disease […] of the soul […] called ’irony.’”
19 de Man [1971] 1983, s. 215.
20 Brooks 1949. För mer om Brooks och nykritikens ironi, se Dane 1991, s. 149–158.
21 Uttrycket ”den ironiska generationen” är journalisten Jan Gradvalls översättning av termen
”Generation X” som blev populär via Douglas Couplands roman Generation X: Tales for an Accelerated Culture (1991). Linda Hutcheon har i ett flertal böcker diskuterat hur den post-moderna kulturen präglas av ironi. Se Hutcheon 1988; Hutcheon 1989; Hutcheon 1994. Jfr även Colebrook 2004, som i sin diskussion om den postmoderna ironin tar upp bland andra
aste decennnierna har det, vilket togs upp i inledningskapitlet, med jämna mellanrum tillkommit nya studier som på olika vis intresserat sig för paral-lellerna mellan romantikens ironi och postmodern konst och litteratur, samt ironins koppling till poststrukturalistisk filosofi och psykoanalys.22 Gary Handwerk har visat hur den romantiska ironin föregriper Lacans psykoana-lys, Gail Newman har läst Novalis med D. W. Winnicott, och ironin har relaterats till psykets kluvenhet i medvetet och omedvetet, samt till olika former av double-bind-tillstånd – kort sagt alla sådana mänskliga reaktioner som gör oss till mångskiftande och komplexa, motsägelsefulla varelser.23
Återkommande tar ironin fasta på instabiliteten mellan språk och liv; den ger ironikern lek- och spelutrymme att förändra. Glappet mellan tecken och betecknat, kontrasten mellan utsägelse och kontext, blir ett slags kritisk häv-kraft för att frigöra sig ifrån, eller dekonstruera, det rådande. Språkfilosofiskt inriktade ironiforskare som Douglas C. Muecke och Daniel O. Nathan menar att ironi uppstår när en formulerings relation till det omgivande, till sin kon-text, skaver eller blir absurd. Ett yttrande blir ironiskt i relation till något, ett sammanhang i diskrepans med den ironiska utsagan.24 Som språkligt uttryck är ironin också förbunden med upprepningens förmåga att förändra genom att utsagan flyttas ur en kontext och in i en ny.25 Romantikens ironi leker med relationen mellan fantasi och verklighet. Den gör litteraturen till mer än enbart kommunikation och förmedlande av budskap. Litteraturen är inte bara en effekt, och mimetisk representation, av liv. Den är också något som, i all sin fantasifullhet, problematiserar, påverkar och producerar verklighet.