Receptionen av den romantiska ironin kan delas in i två läger, en apokalyp-tisk, ironiskeptisk och en affirmativ, mer positivt inställd. Å ena sidan finns tolkningar som i Hegels och Kierkegaards efterföljd betraktar den roman-tiska ironin som en melankoliskt uppgiven reaktion på att Gud, i och med upplysningen, inte är självklart närvarande längre. Å andra sidan finns tolk-ningar som omvänt ser romantikens ironi som ett tecken på att det i tom-rummet efter en svunnen gud uppstår en ny frihet och möjlighet att skapa och omformulera subjektiviteten.89
85 Strohschneider-Kohrs [1958] 2002, s. 235.
86 Detta är sammanfattat från Ingrid Strohschneider-Kors [1958] 2002, s. 235.
87 KFSA, II, Lyceumsfragment nr. 42, s. 189. Jfr Strohschneider-Kohrs [1958] 2002, s. 18–21.
Se även Immerwahr 1951, s. 189.
88 ”Den andra scenen” är Freuds beskrivning i Die Traumdeutung [Drömtydning] av den inre scen där det omedvetna utspelas. Se Freud
89 Behler 1990 s. 92–110 visar hur Schlegels ironi föregriper såväl Nietzsches tänkande som Derridas dekonstruktion.
Den mer ironikritiska falangen går alltså tillbaka på Hegel och Kierke-gaard. Hegel kritiserar Schlegel och hans romantiska ironi för att vara
”Gefühl des leeren eitlen Subjekts” [”det tomma, fåfänga subjektets känsla”]
ironin är inget annat än oändlig, absolut Negativitet.90 När Kierkegaard 1841 skriver sin avhandling om ironin är han tydligt influerad av Hegel. Kierke-gaards inställning till ironin är omvittnat kluven, men när det gäller ”ironien efter Fichte”, som han kallar den romantiska ironin, följer han Hegels kri-tiska linje. Han ser det som att subjektiviteten efter Fichte blir till infinit, absolut negativitet, och den romantiska ironin är inget annat än ett uttryck för denna negativa frihet. Ironin blandar samman det oändliga jaget med det temporära, och eftersom ett oändligt jag inte kan ha något förflutet får inte heller det ändliga det. Detta leder till en historisk lösryckthet, en känsla av att det alltid går att börja om på nytt, att skapa nya tillstånd.91
Kierkegaard menar att ironin är fri, ”fri for Virkelighedens Sorger, men ogsaa fri for dens Glæder, fri for dens Velsignelse; thi da den intet Høiere har end sig selv, kan den ingen Velsignelse modtage”.92 Inte förrän man är fri på detta sätt kan man leva poetiskt, vilket är ett krav för den romantiske konstnären – att dikta sig själv. Men kärnan i denna skapande frihet är ett Intet, och därmed är ironikern hänvisad till att hela tiden förinta sig och upp-stå i andra, nya former. Den ironiska, tomma strävan handlar i grunden om ett blivande, men för Kierkegaard är den romantiske ironikerns blivande bara ett blivande till ingenting alls. Han ser det som att den romantiska ironin förstör den rådande ordningen, bara för att sedan etablera den igen, och hans kritik visar riskerna med att överskatta det mänskliga subjektets kreativa frihet att skapa sig själv.93
Även Peter Szondi är kritisk mot den romantiska ironin, som han uppfat-tar som det ensamma jagets gagnlösa försök att med hjälp av konsten över-vinna känslan av isolering och förvisning från det Absoluta. Fåfängt längtar ironikern efter svunnen enhet och äkthet, något annat än det egna splittrade, förgängliga tillståndet. Ironin blir i Szondis beskrivning ett lönlöst försök att via konstens självreflexion etablera nya ståndpunkter utanför sig själv, allt längre och längre bort, för att därigenom motverka den splittring och disharmoni som finns i ironikern själv. Szondi liknar det vid att i sin strävan
90 Hegel här citerad från Strohschneider-Kohrs [1960] 2002, s. 216, med referens till Hegel, Sämtliche Werke in 20 Bände, Jubiläums-Ausgabe, bd. 12, Ästhetik hrsg. H. Glockner (Stuttgart, 1927). Även Behler 1990, s. 85–90 diskuterar Hegels negativa uppfattning av den romantiska ironin, och hur den kom att prägla Kierkegaards avhandling om ironi. Jeffrey Reid, The Anti-Romantic. Hegel Against Ironic Romanticism (2014) är en nyare fördjupning i Hegels kritik av romantikerna. Se Reid 2014.
91 Kierkegaard [1841] 1994, s. 285f., 287–291.
92 Kierkegaard [1841] 1994, s. 292. Brian K. Soderquist diskuterar i sin bok om Kierkegaards ironibegrepp det amoraliska, esteticerande ”closed self” som Kierkegaard, med Hegel, kritise-rar det romantiska ironiska jaget för att vara. Soderquist 2007, s. 139–171.
93 Kierkegaard [1841] 1994, s. 292, 296–297, 306–314. Jag återkommer till Kierkegaards kritik av ironin i kapitel fyra, om satirens ironi.
hela tiden uppnå begränsade, temporära tillstånd samtidigt som längtan är oändlig. Otillräckligheten blir ofrånkomlig och ironikern förhindrar upprepat sin egen fullkomning.94
Det finns dock invändningar mot kritiken av ironin som fåfäng strävan och oändlig negativitet. Karl-Heinz Bohrer och Ernst Behler har nyanserat och komplicerat Kierkegaards kritik av den romantiska ironin.95 Frank Stringfellow menar att Kierkegaard i för stor utsträckning betonar ironins negativitet, då den romantiska ironin är dubbel, både-och.96 Gary Handwerk ser i Schlegels ironi ”[a] dialectic of intersubjectivity”, och ett sätt att häva den isolering som subjektet försatts i efter Kant och Fichtes utläggningar om det reflekterande subjektet.97 Den oändliga reflektionsrörelsen i den roman-tiska litteraturen, som varken är subjekt eller objekt, betecknas av Kierke-gaard som ett ”Intet”, men ”Intet” är i så fall inte en brist hos Schlegel, utan snarare ett slags friktion, ett dubbelstämmigt både-och.
Elleström talar om ironins ”double-voicedness”, och säger att även om Kierkegaard tar avstånd från ”ironin efter Fichte” så märks i hans uppskatt-ning av Sokrates och Shakespeares ironi en ironiförståelse som i själva ver-ket ligger rätt nära Schlegels.98 Jean Starobinski ser den romantiska ironin som ett botemedel för ett alienerat, melankoliskt jag. Ironins expansiva frihet menar han leder till en dröm om en framtida läkning av ett nuvarande, splitt-rat tillstånd. Denna läkning sker via konsten. Starobinski talar om ironin som den eviga återkomstens läkning, vilken är “accomplished through the medi-ation of art”. 99
I Läsningar av Intet (2000) sammanfattar Anders Olsson Intets figur i romantiken som ”en inneboende oro, en rörelse mellan ytterligheter, som bäst beskrivs som en pendel mellan två former av intighet – nihilismen och det absoluta – som genomtränger varandra”.100 Denna ”rörelse måste avläsas i språket, där det absoluta förvandlas till en trop.”101 Olsson nämner inte ex-plicit ironi, men hans beskrivning av den romantiska litteraturens negativa dialektik liknar ironin, och läsningen kan därför, liksom Starobinskis, tas om exempel på ironins negativitet och frigörelse tolkad som något värdefullt – ett slags läkande, poetisk mediering. Horace Engdahl beskriver i sin avhand-ling det romantiska subjektets brist på essens som en form av skapande
94 Szondi 1978, s. 11–31.
95 Behler 1990, s. 167 menar att Kierkegaards beskrivning av ironin ligger närmre Nietzsches nihilism än Schlegels ironi. Och Bohrer 1989, s. 69 menar att Kierkegaards kritik av ironin banar väg för ”der poetisch werdenden Moderne” och för Nietzsches tänkande. Jfr Quendler 2001, s. 103–121.
96 Stringfellow 1994, s. 14, talar om “Kierkegaard’s questionable focus on negativity rather than on doubleness in his account of irony”.
97 Handwerk 1985, s. 18–19.
98 Se Elleström 2002, s. 119 respektive s. 19.
99 Starobinski 1966; se även de Man [1971] 1983, s. 217 som diskuterar Starobinskis uppsats.
100 Olsson 2000, s. 60.
101 Ibid. s. 155.
vandling: ”Romantikerna tog risken att ge form åt subjektet, åt det formande som aldrig kan bli ett föremål och alltså trotsar de fasta innehållen”.102
Det romantisk-ironiska, föränderliga subjektet rör sig in i moderniteten, och fångas upp i den poststrukturalistiska filosofin.103 Filosofen John Martis beskriver, utifrån läsningar av Philippe Lacoue-Labarthe och Maurice Blan-chot, det romantiska subjektets pendling mellan technē (konst) och phusis (natur) som en process av jagförlust: ”This subject […] loses itself in finding that its every self-representation flows into an ’other’ and opposed represen-tation.”104 Men det har också riktats kritik mot hur det ironiska subjektets brist på essens, dess frihetssträvan, progression och föränderlighet, lätt kan slå över i en svåråtkomlig, förtryckande norm. Claire Colebrook sammanfat-tar: ”Such an ideal, as Derrida has noted, has an accompanying politics and cultural ideal, for it is Western rational man, and the modern Western state, that has more often than not represented this ideal of pure, autonomous deve-lopment, freed from all determined belief, tradition or ideology.”105 I ett för-sök att tänka ”beyond the logic of irony” vänder sig Colebrook till Gilles Deleuzes syn på humor.106
Enligt Colebrook riktar Deleuzes kritik in sig på hur ironins språkligt skapande skådespels-subjekt etablerar ”a point of view ‘above’ a context, allowing us to view the context from ‘on high’”.107 Om ironikern på detta vis höjer sig distanserat över sig själv, och sitt sammanhang, så menar Deleuze att humorns väg istället måste vara ett nedstigande, som får oss att ifrågasätta hur själva hierarkin fick oss att uppfatta världen, ”how this distinction between high and low has enabled us to think”.108 Den deleuzianska humorn vill upplösa ”high–low distinctions […] in order to think of the play of sur-faces”, enligt Colebrook.109 I Irony/humor: Critical Paradigms (1988) jämför Candace D. Lang Kierkegaards ironikritik med Deleuzes humorbegrepp. I Langs framställning bygger ironin på en språkförståelse där språket, som medium, indirekt representerar en idé eller ett bakomliggande koncept, me-dan humorn står för en mer immanent syn, där mening skapas i själva spelet med språket.110 Deleuzes syn på ironi och humor har diskuterats av Avanes-sian.111
102 Engdahl 1986, s. 265.
103 Bohrer 1989; Behler 1990; Avanessian 2010.
104 Martis 2005, s. 5, 17–18. Martis talar om “the possibility of a deconstructive subject ’dis-tributed between’ a self and a ’clandestine companion’ (Blanchot’s term).”
105 Colebrook 2004, s. 122.
106 Ibid. s. 131ff.
107 Ibid. s. 134, 135. Med hänvisning till Gilles Deleuze Logique du sens (1969).
108 Ibid. s. 136.
109 Ibid.
110 Lang 1988, s. 2–3, 6–7.
111 Avanessian 2010, s. 311 –317.