”Hyacinthen” är den tredje blomman som bygger på Ovidius metamorfoser.
I bok tio av Metamorfoser sjunger Orfeus om Hyacinthus, ynglingen som älskas av Apollon men träffas i huvudet av gudens diskus och dör. I förtviv-lan låter Apollon hyacinten växa upp ur blodet som flyter från den döde äls-karen.220 Atterboms Hyacint är en diktare som tvivlar på och förnekar sitt begär, och upplever porten till himmelriket som obönhörligt sluten. Solen
218 Bewell 2004, s. 10–12.
219 Ibid. s. 19.
220 Landgraf 1952, s. 143.
har gått ned, skaparkraften verkar inledningsvis ha gått i stå.221 Ensam, och bedragen på drömmen om livet, med sitt inre glödande kval som enda ljus i mörkret, ställer diktaren i första strofen frågor till ett Du. Detta Du ger först intryck av att vara en annan, ett läsande Du, och därmed någon som möjligen kan lösa diktaren ur hans isolering:
Förstår du mitt dunkelt glödande qval?
Är du ock en främling i skuggornas dal, Bedragen på drömmen om lifvet?
Vet, blott åt de eviga Stjernornas tal Blef Nöjet föryngrande gifvet!
[…]
Oss lyser, från vaggan fram deras glans Till grafven.222
Landgraf uppmärksammar hur dikten, via första strofens formulering om hur stjärnorna lyser ”oss” från vaggan till graven, obemärkt övergår till att tala till sig själv som ett Du. På så vis sker här en tydlig splittring av subjektivite-ten.223 En sådan självreflexiv splittring av jaget som ”Hyacinthen” skildrar kan vara ett sätt att hitta balans, att via skrivandet integrera förträngda sidor av självet och närma sig det absoluta. Men om skrivandets dialektik slår över i att gränsen mellan verklighet och fantasi är illusorisk och fantasin den egentliga naturen så övergår friheten i isolering. Hyacinten brottas sedan – innesluten i sig själv – med hur inre, subjektiv känsla och yttre, objektiv sanning förhåller sig till varandra. I upprepade suckar, som gestaltas i ett omkväde om graven i slutet av varje strof, rör sig diktjaget stegvis närmre och närmre döden:
Men kan du väl Ödet befalla?
För stoftet blef Smärtan det verkliga blott – Hvem steg, att förvissa dig sällare lott,
Ur grafven.224
Santesson ser ”Hyacinthen” som en Hamletmonolog vars desillusionering, revolt och förtvivlade resignation har drag av den subjektiva antihjälte som kan relateras till både Schiller och Miltons Satan, och den byronska hjältety-pen: ”Subjektivismens gränslösa övermått, den frätande självreflexionen, är det gemensamma för alla dessa ödesmärkta varelser.”225 Och ja, Hyacinthen är på ett plan sig själv nog. Det Du som han vänder sig till är i större delen
221 Landgraf uppmärksammar hur ljustematiken förändras genom dikten, att solen som rört sig genom de tidigare dikterna nu har gått ned, och att ”Hyacinthen” brottas med kampen mellan ljus och skugga, mellan inre och yttre klarhet. Landgraf 1952, s. 144.
222 Atterbom 1811b, s. 41.
223 Landgraf 1952, s. 166.
224 Atterbom 1811b, s. 41–42.
225 Santesson 1920, s. 263‒266. Santesson nämner att Clas Livijn ska ha uppskattat och känt igen sig själv i Hyacinthen.
av dikten blomman/diktaren själv. Det finns också ett tydligt tvivel i hur denne konstnär misstroget förnekar sin inre Andra, och tvivlar på sin konst-närliga skaparkraft och sitt begär:
Väl visar dig Hoppet sin gröna strand Der de fagra Sirenerna sjunga, De slå sina harpor i solens sken, Men kusten är hvit af mördades ben Och svek bor på hafsfruens tunga.
[…] Och Dens är kronan, som hoppas ej mer Än grafven.226
På så vis blir Hyacintens uppgivenhet snarast en oförmåga att tro på kons-tens, på ordens och språkets kraft att bryta igenom den isolering han befinner sig i. Han tvivlar på om någon annan finns där, som kan förstå honom.227
Uppgivenheten är genomgående i de tre första stroferna, men slutstrofen mynnar ut i resignerad försoning. Landgraf menar att något annat bryter igenom i slutstrofen, att det inledande läsar-du:et återkommer där, och att dikten därigenom löser det problem som antyddes i första strofen genom växlingen av pronomen: vägen från subjektiv erfarenhet till giltig sanning.228 Tilliten till Hyacintens egen, inre sanning, glöd och skapardrift återkommer i slutstrofen. I tron på att den egna känslan övergår i intersubjektiv, poetisk sanning i mötet med ett läsande Du, finns diktens försoning och trygghet:
Dock flammar i dig en skapande eld Som kämpar mot ödet och tiden, Hans låga förtär det förgängligas tvång;
Och höljes af moln planeternas gång – Ditt ljus är din stjerna i striden!
Snart hinner dig Natten, lycklig och lång, Och med henne den lagrade friden.
Den, som himmel och afgrund har i sitt bröst, Är nog för sig sjelf, och behöfver till tröst Blott grafven.229
Den dubbelhet av isolering och återfunnen tro på poesins gemenskap som
”Hyacinthen” skildrar kan jämföras med Bengt Emil Johnsons beskrivning av Atterboms diktning. Med en formulering lånad från Tykesson menar Johnson att Atterbom i sin diktning fångar ”känslan av att vara en skenva-relse”, en ”genomgripande kontaktlöshet och utestängdhet”.230 Samtidigt
226 Atterbom 1811b, s. 42.
227 Axberger 1936, s. 327 har noterat diktens pessimistiska drag av att vara ett intet och leva för intet.
228 Landgraf 1952, s. 166.
229 Atterbom 1811b, s. 42.
230 Johnson 1979, s. 9.
menar Johnson att det är just i känslan av att vara en skenvarelse, som Atter-boms diktning kommer allmänmänskligt nära och går att relatera till. För
”visst har vi alla upplevt att man kan befinna sig vid sidan av den ’egentliga’
verkligheten, utan att nå kontakt med den […]?”231 I ”kampen för att bringa det så kallade personliga till enhet med det så kallade allmänna” ser Johnson den största spänningen i Atterboms diktning.232
Konflikten mellan det personliga och det allmänna är förbunden med konstrasten mellan subjektivt och objektivt – vilket också är vad den roman-tiska ironins dialektik handlar om. Självreflexionens konflikt – om ett iro-niskt, självmedvetet jag via skrivandet kan bryta sig ur sin isolering och overklighetskänsla, och ingå i ett större, objektivt sammanhang, utan att för den skull gå under, är vad ”Hyacinthen” skildrar.233 Det syns i dikten på föl-jande vis: den börjar i det enskilda subjektets tvivlande fråga till läsaren – men genom att detta tvivel och denna ensamhet skrivs ut och ges objektiv form i diktens struktur och uttryck, återfås tron på möjligheten till intersub-jektiv sanning, i mötet med den läsare, som förstår.
Ur Blomcykelns upprepade dialektik mellan dikt och verklighet uppstår ef-terhand en ton, som gör de avslutande blommorna alltmer musikaliska och färgar dem i milda skymningstoner. Döden och natten målas i aftonrodna-dens och månskenets skimmer, och det mörker som sänker sig bär både på klanger av tröst, ömtåliga smekningar som försiktigt förenar liv och dikt, och en djupare, dold erotik.
”Vallmon” är en vaggvisa om erotiserad död, sömn och drogberusning.234 Hon är rosenskimrande trösterik i sin skildring av opiumrökens verklighets-upplösning, och en död som övergår i morgonrodnad:235
Till hafvet Solen ilar, Af dagens bragder säll;
Den milda Sömnen hvilar I skuggans stilla tjäll.
Jag fäst min purpurbindel Omkring hans dufna hår, Och för min andas svindel Allt lidande förgår. 236
231 Johnson 1979, s. 9.
232 Ibid.
233 Jfr Axberger 1936, s. 234–235.
234 Vallmon är skriven på hildebrantsmeter, en gammal strofform som ger dikten drag av aftonpsalm. Santesson ser släktdrag med Oehlenschlägers ”Aftensang”. Santesson 1920, s.
269.
235Inspiration till sin skymningsromantik har Atterbom enligt Santesson fått från bland annat den engelska förromantikens sentimentala 1700-talslyrik samt från Tiecks kvällslyrik och Schlegels ”Abendröthe”. Santesson 1920, s. 273, 275.
236 Atterbom 1811b, s. 43.
Diktens lyriska situation beskrivs av Landgraf som en blomma som har dagsverket bakom sig. Sol och vatten förenas i solnedgången, samtidigt som sömnen nalkas.237 Purpurbindeln syftar på opiumrök, och att den fästs vid sömnens, eller drömmarens duvna hår, har konnotationer av såväl korsfäs-telse som jordfäskorsfäs-telse.238 ”Vallmon” är en dikt om att med försonad känsla lämna det gamla bakom sig. ”Det vilda hjertat tystnar”, och övergången från verklighet till dikt sker då månen visar sig:
Det vilda hjertat tystnar Med månan tindrar opp, Och Dikten löser bandet Af Verklighetens kropp.239
Död och försoning, dikt och natur smälter samman i dikten; lidandet blir både lidande och lidelse. Catharina Segerbank har skrivit om dödstanken i svensk romantik, och hon menar att den romantiska kopplingen mellan sömn och död är förbunden med en panteistisk dödsuppfattning, där individen utplånas och uppgår i gudomligheten vid dödsögonblicket. Hos Atterbom ser hon en spänning mellan förintelse och återuppståndelse i dödsmotivet och hon lyfter fram ”Vallmon” som exempel på ett ”kristet odödlighetshopp”, där förgängelsen blir villkor för kärleken.240
Echo återkommer och svarar diktjagets sång, som nu briserar från hjärtats
”skära strängar” och bär på minnen och saknad:
På hjertats skära strängar En flyktad oskuld slår, När än på fagra ängar Det sälla barnet går:
Ett älskadt Echo svarar Din glömda saknads gråt, Guds herrlighet förklarar Det tomma lifvets stråt.
Var lugn! Cypressen susar På dina gudars graf, Men genom rymden brusar Den storm dem frihet gaf.
Snart äfven oss han skickar Till Fabelns ljusa land, Och morgonsolen blickar På våra grifters sand.241
237 Landgraf 1952, s. 170.
238 Ibid. s. 171.
239Atterbom 1811b, s. 43.
240 Segerbank 1993, s. 111–114.
241Atterbom 1811b, s. 44–45.
Slutstrofen är omdiskuterad.242 Landgraf pekar på diktens strävan att förbinda det antika och kristna med varandra.243 Men den är också ett tydligt avsked;
skymningen/gryningen – och döden – görs till en oåterkallelig övergång från ett tillstånd till ett annat. Det talas om ”minnets vemod” och ”Det fordna fosterlandet”. På så vis är ”Vallmon” ett uppgivande av en tro, en verklighet, för en annan.
Enligt Heilmeyer är vallmon en blomma som bär på en subversiv ambiva-lens. Förknippad med magi och illusion förenar den ”heaven and hell, abun-dance and dearth, life and death”.244 Sömnen, drömmen, döden och resan till Fabelns land formar en mjuk, nynnande rörelse här. I diktens variationer av varmrött; vallmons, aftonrodnadens, och hjärtats skiftningar, finns en skala av skymnings- och gryningstoner som tröstar och befriar. Det som började med opiumrökens och sömnens utsuddande av en verklighet i solnedgången slutar i brusande frihet och soluppgång.