Utgångspunkten för denna undersökning förutsätter att handlingar kan tolkas. I studien tolkas både lärares och elevers handlingar i de observerade situationerna. Det handlar både om verbala och icke verbala handlingar som riktar sig mot den andre. Handlingarna i denna studie behandlas som en interaktion mellan lärare och elev. Det innebär att för att utveckla och förstå denna interaktion behövs en teori som kan hjälpa mig som forskare med tolkning och beskrivningen av händelserna i skolan. Det är här den moderna fenomenologin kommer in med filosofer som Heidegger och Merleau-Ponty. Heidegger brukar räknas som den som förnyade hermeneutiken (Claesson, 2011) och Gadamer och Ricoeur utvecklar denna vidare genom att utgå från fenomenologin. Därför är också
dessa båda filosofer relevanta för mitt tolkningsarbete. Som påpekades i teorikapitlet används de filosofiska teorierna som verktyg i avhandlingen. Texter av Merleau-Ponty, Heidegger, Gadamer och Ricoeur har lästs i original, men framför allt har andra fenomenologiska forskares tolkningar och användning av teorierna utnyttjats (jfr Claesson, 2011).
Hermeneutiken har utvecklats av många filosofer från att först endast gälla tolkningar av religiösa texter till att idag kunna användas som gjorts i detta arbete, till att tolka handlingar. Det är ofta i mötet med det annorlunda som det blir uppenbart att vi måste tolka det vi stöter på, men det finns också behov av att tolka det som vi i vardagslag tror att vi redan förstår. Att tolka kan jämföras med att förstå på ett annat sätt, att se det som är fokus för tolkningsarbetet ur ett annorlunda perspektiv (Berndtsson, 2001).
Hermeneutiken söker efter möjliga innebörder hos sina studieobjekt (Ödman, 2007). Självklart tolkar vi hela tiden, vi ser omvärlden som något. När behöver då något explicit tolkas som något? Enligt Ödman (ibid.) så är svaret enkelt, det är när vi inte omedelbart förstår någots innebörd. Vi tolkar för att vi vill förstå. Ödman (ibid.) refererar till Sartre som beskriver en handling, att öppna ett fönster. Redan i en så enkel handling är det nödvändigt att pendla mellan ursprungsvillkoret, att rummet är ovädrat och det är svårt att andas, till det möjliga tillstånd som handlingen skulle leda till, frisk luft och ökad vitalitet. Ett annat sätt att förstå tolkningsakten är att vi alltid förstår innebörder, sedan kan vi problematisera det. Vi missförstår ibland, men vi förstår alltid en viss mening även om den inte är uttömmande (Bengtsson, personlig kommunikation 3 februari 2011).
Heidegger myntar begreppet förförståelse vilket innebär att vi alltid är nedsänkta i ett betydelsesammanhang, i en verklighet som vi tolkar och förstår utifrån (jfr kapitlet om livsvärlden). Enligt Johansson (1999) är existensen en aktör, så är det också genom handlingar som vi förstår andra. Heidegger talar inte bara om det förhållandet att vi handlar, utan också om att de sätt vi handlar på bidrar till vår förståelse. Han poängterar också att vi förstår andra i de sammanhang de befinner sig i och genom de handlingar de utför. Vi förstår både den egna tillvaron, men också de andra utifrån andras sätt att vara och genom de aktiviteter som vi själva och andra är involverade i. Vi erfar inte varandra som fritt svävande subjekt, andra visar sig för oss i ett sammanhang (Heidegger, 1993).
Även Merleau-Ponty (2008) följer i dessa spår. Han poängterar att det inte går att krypa innanför skinnet på en annan människa, utan vi förstår andra människor genom gester, kroppsliga uttryck och via hela hennes
till-världen-varo, detta under förutsättning att man delar liknande kulturella erfarenheter. Teorin om analogi innebär att vi förstår en annan människa genom att jämföra hennes uttryck med den betydelse de har för oss själva. Enligt Berndtsson (2001) förkastar Merleau-Ponty denna teori, han menar att analogin endast är en spegel av vårt eget själsliv och vi upptäcker egentligen inte den andre. Enligt Bengtsson (2001) förkastar Merleau-Ponty även inlevelseteorin, det vill säga att vi kan förstå en annan människa gester och mimik genom att blottlägga den andre individens psykiska liv bakom gesterna. Det är genom andras kroppsliga till-världen-varo som vi har möjlighet att upptäcka den andre. När vi erfar någon annan är det den integrerade helheten vi erfar. Vi erfar inte ett antal olika specifika egenskaper hos den andre, utan hela individens sätt att vara på och att röra sig på (ibid.). Detta argument tycks övertygande, det vanliga är att vi tolkar andra människors handlande just genom vad handlingarna har för betydelse för oss. Som forskare räcker inte det, det krävs även teorier. En risk med denna förståelse är dock att den bryter ihop, till exempel om vi väljer att se den andre som ett objekt. I det genuina mötet kan den andre varken reduceras till ett kroppsligt objekt eller till ett intellektuellt medvetande (Berndtsson, 2001).
Det som tolkats i studien är lärares och elevers tal, mimik, gester och handlingar. Att tolka handlingar är något annat än att tolka texter, men de båda processerna går att jämföra. Precis som texten får ny mening för läsaren får handlingen ny mening för iakttagaren. Enligt Ricoeur (1988) får handlingens frigörande från den handlande en självständighet som han jämför med textens semantiska autonomi. Handlingen lämnar ett spår efter sig. Det mänskliga handlandet har enligt Ricoeur (ibid.) därmed frigjort sig från det ursprungliga sammanhanget på ett sätt som inte låter betydelsen reduceras till betydelsen i den ursprungliga situationen där den uppstod. Handlingen är ett öppet verk som vänder sig till ett oändligt antal ”läsare”. När det gäller att fixera en handling menar Ricoeur (2009) att en handling kan bli ett vetenskapligt objekt utan att förlora i betydelse genom en särskild sorts objektifiering. Detta innebär att handlingen utgör ett skildrat mönster som blir tolkat utifrån dess inre samband. En handling har en föreslagen mening som kan definieras och omdefinieras på samma gång. På samma sätt som en text är avskild från sin författare är handlingen avskild från sin agent och utvecklar själv konsekvenser. Denna autonomisering av mänskligt handlande utgör den sociala dimensionen av en handling. Ricoeur fortsätter jämförelsen genom att poängtera att den sortens distans som finns mellan talarens intention och den verbala meningen uppstår också mellan handlingen och dess agent (ibid.). En meningsfull handling kan beskrivas som en handling vars betydelse går bortom dess relevans i den
ursprungliga situationen. Handlingens mening kan aktualiseras och vara meningsfull i andra situationer än där den utspelade sig. Meningen kan alltså överskrida de sociala omständigheterna där den producerades och rekonstrueras i ett nytt socialt sammanhang. En betydelsefull händelse eller gärning öppnas på detta sätt upp för praktiska tolkningar genom en aktuell praxis. Ricoeurs beskrivning av tolkade handlingar stämmer väl överens med den ambition avhandlingen har, att de handlingar som samlats in kan tolkas i en mening som inte är låst bara till den ursprungliga situationen. De olika handlingarna kan också tolkas och beskriva ett större sammanhang.
Hermeneutiken innebär en ständig kontextualisering i och med att en pendling mellan helhet och del pågår kontinuerligt. Sammanhanget är oftast helt avgörande för den tolkning vi gör, men delarna är också nödvändiga för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning om helheten. Under den tid som insamlingsarbetet pågått har tolkningar successivt gjorts av de situationer som nedtecknats. De har till att börja med varit delar av hela den insamlade empirin. Allt eftersom det empiriska materialet ökat i omfång har också en helhet vuxit fram. Den tolkning som gjorts av olika delar har allteftersom stämts av med helheten. Helheten har också stämts av med alla delar, det vill säga situationer, som redovisas. Parallellt med detta arbete har också tolkningsprocessen utvecklats från att i det inledande skedet vara mer av en deskriptiv karaktär till att bli mer teoridriven. Det är också så resultatkapitlet strukturerats, de förtroendefulla relationerna beskrivs och tolkas först på ett deskriptivt vis för att därefter behandlas tydligare i ljuset av de teorier som använts i avhandlingen.
Det som studerats är det som visar sig och detta har betydelse i tolkningen av de situationer som bedömts som förtroendefulla. Det är meningen som kommer till uttryck i en speciell situation, sedd i ett sammanhang, i en tid och i förhållande till andra människor, det vill säga i regionala världar, som är villkoren för att förstå meningen. Det är det Heideggers ontologiska projekt går ut på, vi är inkastade i världen, det handlar om vårt vara-i-världen.
Dahlberg et al. (2001) beskriver denna process, det vill säga pendlingen, som tredelad, som en rörelse mellan helhet, delar och tillbaka till helheten igen. I den naturliga inställningen är processen att förstå oftast naiv, i vetenskap däremot krävs medvetenhet om förståelsens process. Det är nödvändigt att fenomenet förstås som en helhet, men också att helheten förstås som delar. Öppenhet i termer av känslighet inför det som tolkas innebär att forskaren har förmåga att följa dess rörelser (ibid.). Exempel på rörelse mellan del och helhet i detta arbete är hur förståelsen för resultatets olika dimensioner av förtroendefulla relationer vuxit fram. De olika situationerna som observerats på de fem skolorna har
bidragit till att en helhet framträtt, fyra övergripande dimensioner av fenomenet har urskilts. I arbetet med tolkningen har sedan en vändning från helheten tillbaka till delarna gjorts för att se om delarna verkligen är en del av just förtroendefulla relationer som kan beskrivas som helheten i studien. Detta för att de beskrivna handlingarna ska få en ny mening för textens läsare.