Karins elever börjar sin skoldag klockan åtta på morgonen. En kvart innan är Karin där och låser upp så eleverna kan gå in. Själv går hon till byggnaden bredvid där hon har sitt arbetsrum. De elever som kommer före klockan åtta de ritar, pratar med varandra och spelar spel innan första lektionen börjar.
Cirka fem minuter innan lektionen börjar kommer Karin till klassrummet med en korg material. Hon lägger upp olika sorters skrivböcker på hyllorna i grupprummet. När det är dags att börja kommer Hjalmar in i klassrummet. Karin ser honom och lyser upp. Hjalmar har varit ledig och sedan sjuk några dagar efter det. Karin går fram till honom och ger honom en kram, hon frågar hur det är med honom eftersom han varit sjuk. De pratar en liten stund innan det är dags att påbörja skoldagen.
(Almskolan, åk 4, 19 februari 2008)
Hjalmar har varit borta från skolan ett tag och när han kommer tillbaka blir han sedd och välkomnad, detta utan att göra något annat än att komma in i klassrummet. Karin märker honom direkt och visar tydligt att hon är glad att se honom. Hjalmar ser också glad ut när Karin hälsar på honom, om än lite generad. Karin berättar att hon tycker det är viktigt att se och uppmärksamma alla sina elever. Om det hade varit så att hon inte gjorde det utan endast uppmärksammade några få, hade hennes agerande kunnat få negativa konsekvenser för Hjalmar och för henne själv. Eleverna skulle kunna uppfatta läraren som en som favoriserar vissa elever.
Klockan är tio över åtta och Sofia är på väg till klassrummet där klass 6:2 håller till, hon ska ha dem i svenska. Hennes egen klass ska ha NO med en annan lärare och de har inte gått in i klassrummet ännu. På en av bänkarna i korridoren där Sofia hastar fram sitter tre av de elever hon är klassföreståndare för. Hon ser dem där de sitter, stannar upp och går fram till Carl. Hon lägger sin hand på hans axel och frågar:
- Hur är det med dig? Känner du dig bättre i dag?
- Ja, det är bättre, svarar Carl. (Granskolan, åk 6, 22 september 2009)
Carl var sjuk dagen innan och är nu tillbaka. Sofia bryr sig om hur det är med honom och genom att gå fram till honom i korridoren och fråga hur han mår visar hon också det.
Vid båda de här tillfällena, när Hjalmar respektive Carl är tillbaka i skolan, visar lärarna sitt intresse för människan bakom eleven, för barnets välbefinnande. Både Hjalmar och Carl kan känna sig sedda i och med att lärarna visat att de bryr sig om hur pojkarna mår.
Det är inte säkert att läraren och eleven möts öga mot öga varje dag trots att de är i samma rum under ibland flera timmar. Susanna har märkt att det är så och för att få möjlighet att göra detta har hon bestämt sig för att ha som rutin att säga hej då enskilt till alla elever.
Klockan är halv två och Susanna avbryter lektionen. Det är dags att plocka undan sina saker och städa upp borden. Medan eleverna gör detta går Susanna och ställer sig vid dörren ut till
hallen. Efter hand som eleverna är färdiga går de fram till Susanna och säger hej då, de tar i hand, hon håller kvar dem någon sekund och tittar dem i ögonen och av några elever får hon också en kram.
(Ekskolan, åk 2, 27 februari 2009)
Att säga hej då blir ett kort ögonblick här-och-nu då lärare och elev möts och ser varandra. En liten stund då de delar varandras värld. Eleverna är olika och upplevelsen av en sådan här-och-nu situation skiljer sig åt. Alla elever behöver och har rätt att bli sedda, men för en del är det svårt att ta plats och därför har Susanna bestämt sig för att hon vill ha ett dagligt möte med var och en av alla sina elever, om än kort.
Lärarna i studien visar också sina elever omsorg genom att pyssla om dem på olika sätt, de visar bland annat omsorg genom att trösta och lugna. Sättet att pyssla om varierar beroende på elevernas ålder. När det gäller de yngre eleverna är även fysisk kontakt i form av kramar och att hålla i handen en del av detta. Lärarna till de äldre eleverna är inte lika nära sina elever fysiskt utan där handlar det mer om samtal.
Det är torsdag morgon och Karin står och skriver upp dagens schema på tavlan. Stina går fram till Karin och berättar att hon har ont i halsen fortfarande. Karin lägger sin arm om Stinas axlar och frågar lite om hur hon har det och hur hon mår. När Karin och Stina står där och pratar kommer Nathalie fram. Stina går och sätter sig och Nathalie berättar för Karin att hon kan stryka en bok till på henne för det är bara en sida kvar att läsa.
- Vad bra, säger Karin och stryker Nathalie över huvudet. (Almskolan, åk 4, 24 april 2008)
En elev känner sig hängig och söker upp Karin. Karin slutar genast med det hon håller på med och vänder sig mot eleven, ser henne och lyssnar på henne. Hon håller också om henne. När nästa elev kommer fram i ett helt annat ärende möter och bekräftar Karin även henne, dels genom att säga att hon gjort bra, dels genom att stryka henne över huvudet.
Det är morgonlektion hos Susanna på Ekskolan och det är lugnt i rummet. Förskoleklasseleverna är i ett grupprum med förskolläraren, tvåorna sitter utspridda i olika grupprum och läser för varandra och ettorna sitter på sina platser och jobbar med bokstaven ”Å”. Susanna går runt bland eleverna. När hon går förbi Alva har en av Alvas flätor löst upp sig. Alva sitter och försöker rätta till håret. Susanna sätter sig på stolen bredvid Alva och flätar om den innan hon går vidare till Magnus.
(Ekskolan, åk 1-2, 18 november 2008)
Susanna ser Alva och hennes bekymmer med håret som löst upp sig och är i vägen. Alvas hela uppmärksamhet ligger på att få ordning på håret. Susannas och
Alvas relation är sådan att Susanna utan problem kan sätta sig bredvid Alva och fläta hennes hår. Det här hade Nils eller Peter som arbetar med elever i årskurs 6-9 inte kunna göra om det gällt en av deras elever. De har inte en lika nära fysisk relation med sina elever som klasslärarna har. I sin handling visar Susanna eleven omsorg, men handlingen leder också till att Alva kan återgå till arbetet med bokstaven ”Å”.
Max sitter på sin plats och gråter. Det är eftermiddag och skoldagen är snart slut och nu har Max ont i huvudet. Susanna kommer och sätter sig på stolen bredvid honom och kramar om honom en liten stund. Max slutar gråta och han följer med Susanna ut i målarrummet där tvåorna ska få sina matteläxor innan skoldagen är slut.
(Ekskolan, åk 2, 19 januari 2009)
Här hjälper en kram. Max blir ompysslad, en kram tycks bidra till att han orkar vara med den allra sista stunden också. Susanna ser honom, uppmärksammar och tröstar honom. Efter detta så anstränger han sig trots sin huvudvärk och går med och klistrar in sin matteläxa i räknehäftet.
Nils har ”svengelska” 1med sina sexor. Sebastian har varit borta från klassrummet en stund och när han kommer tillbaka har han ett plåster på näsan. Nils har varit med honom och hjälpt honom att få detta. De andra tre killarna i gruppen frågar honom vad som hänt. Han berättar att han har ett sår som inte slutar blöda. Sebastian sätter sig på sin plats igen. Han kommer inte igång med sitt arbete utan sitter och känner med fingrarna på sin näsa. Nils ser det och går fram till honom:
- Hur är det frågar Nils?
- Jag vet inte, jag undrar om det blöder fortfarande.
- Det gör det inte.
Det går en stund men Sebastian kan inte koncentrera sig på annat än sin näsa. Nils går fram till honom och säger.
- Du kan vara lugn nu, det syns inget på plåstret och det har inte runnit något.
- Nej.
- Det bästa är nog att du inte petar mer för då kan det börja blöda igen för såret vill ha uppmärksamhet.
(Furuskolan, åk 6, 16 februari 2009)
Sebastian är uppfylld av såret på sin näsa. Hans oro för om det blöder är så stor att han inte kan släppa det. Att få energi och att samla sin koncentration för att arbeta med den ordkunskap som är lektionens innehåll går inte. Nils försöker lugna Sebastians oro. Han kan ha åtminstone två syften med detta, dels vill han att Sebastian ska känna sig lugn och trygg igen, dels inser han att så länge
Sebastian är upptagen av såret på näsan kommer han inte att göra något skolarbete och det är Nils ansvar att se till att Sebastian gör det.
Både elever och lärare har en förståelse för att lektionerna innebär att ett arbete ska göras. Det innebär i sin tur att lika självklart som att lärarna vill att eleverna ska må bra och ha det bra, lika självklart är det att eleverna ska arbeta för att lära sig. I de fyra senaste citaten gör sig den levda kroppen påmind. När den inte fungerar som den brukar tar det uppmärksamhet och läraren försöker hjälpa till så att eleven känner sig bättre och kan fortsätta med sitt arbete.
Detta intresse för elevernas välbefinnande, att lärarna bryr sig om eleverna tar sig uttryck som omsorg om elever och det visar sig på olika sätt. Lärarna ser bland annat eleverna genom att stötta dem, genom att lyfta fram dem och ge dem utrymme i den kollektiva gemenskapen och genom att pyssla om dem. Genom att se eleverna och deras behov och genom att vara den som tar initiativ till kontakt om det behövs bekräftas en förtroendefull relation. Att visa eleverna omsorg innebär att läraren ser hela eleven, det vill säga både fysiska, känslo-mässiga och kognitiva behov, som om de blir tillgodosedda i förlängningen ger möjligheter för eleven att lära det ämnesinnehåll som avses. Att eleven kan känna förtroende för att läraren ser till hans eller hennes bästa bidrar till elevens utveckling och förutsättningar för lärande.