Jag träffar Anna Pettersson Gustafsson, Arian Ratkoceri och Julia Magnusson på Stadsområde Öster på Agnesfridsgatan i Höja.
Ragnhild: Arian, kan du berätta lite hur du jobbade i Rosengård under peri- oden 2011-2013?
Arian: Jag jobbade som fundraiser. Sedan tidigare hade kommunen jobbat med externa relationer i form av projekt för att locka extern finansiering. Men min tjänst handlade mer om att skapa relationer och kontakter med förenings- liv, näringsliv och andra organisationer. Allt eftersom så kom det att tippa över åt privata företag, byggbolag och fastighetsägare.
Ragnhild: Var det privata företag som då hade verksamhet i Rosengård?
Arian: Både och. Det handlade bland annat om företag som ville komma in och jobba med sitt CSR-arbete. Vi hade samarbete med olika byggbolag som tog sig an ett uppdrag, det kunde handla om att de följde en skolklass och erbjöd seminarier och projektrelationer. I det här fallet var det Skanska som jobbade med polishuset, de ville ha en närkontakt till skolan i sin roll som samhällsbyggare, de ville vara mer än bara byggare.
Ragnhild: Om man tänker på de lokala företagarambitioner som finns, som kanske är på väg att vilja växa i Rosengård, fanns sådana företag med?
Arian: Absolut. Ett initiativ var just tillsammans med lokala företrädare. Vi vet att Rosengård har ganska mycket entreprenörskap och företagande, men det saknas kanske nätverk. Det finns företagsgrupper och andra typer av nät- verksetableringar, men inte riktigt någonting lokalt.
Ragnhild: Försökte ni hjälpa till så att företagargrupperna engagerade sig mer i Rosengårds företag?
Arian: Nej, det är en företagarförening där kraften kommer från företagen. Stadsdelen hade genom områdesprogrammet ett uppdrag från kommunsty- relsen att ha en samordnande roll i kontakter med näringslivet, snarare än att driva näringslivsprocesser som ägs av näringslivet. Vi var måna om att ha en samtalspart som var något mer enad än bara en företagare för sig som pratar.
Ragnhild: Om vi ska prata lite om berättelser, kan ni nämna några berättel- ser om Rosengård, vilka har skapats av förvaltningen och vilka andra slags berättelser finns det?
Anna: Jag har först en berättelse om hur vi arbetat i kommunen, ur mitt per- spektiv, som har jobbat i Rosengård sen 2007. Då började stadsbyggnads- kontoret involvera andra förvaltningar på ett nytt sätt. Tidigare var arbete kring detaljplaner och fysiska förnyelseprocesser kopplade till ett ärende som vi reagerade på som förvaltning, men nu blev vi en aktör i arbetet kring att ta fram underlag. Vi började se vår roll lite som befolkningens företrädare. Stadsdelsförvaltning har befolkningsansvar, medan stadbyggnadskontoret är en facknämnd och fackförvaltning som hanterar stadsbyggnadsfrågor. Det konstaterades att vi varit duktiga på att jobba med det fysiska och ekologiska, men var fanns berättelsen om utvecklingen av befolkningens möjligheter i en stad i södra Sverige? Det bestämdes att vi i områdesprogrammen skulle arbeta med det ”fysiska skelettet och de sociala musklerna”. Vi var rätt kritiska i början till områdesprogrammet för vi tyckte att det är ett sätt att stigmatisera snarare än att arbeta med utveckling. Men ur mitt perspektiv har områdes- programmen ändå blivit ett av redskapen för oss att jobba med bilden av en stadsdel i Malmö. I det arbete som vi lade fram till kommunstyrelsen i augusti 2010 gjorde vi en berättelse om Herrgården där vi försökte peka på delar som faktiskt bidragit till en utveckling.
Ragnhild: Kan du ge exempel på några olika steg i den berättelsen?
Anna: Vi började när Rosengård byggdes som en del av miljonprogrammet, där det byggdes utifrån att vara funktionsuppdelat. Det var ju tanken med Rosengård att du skulle kunna gå och cykla utan att möta en bil, och handla på ett enda ställe i stadsdelen. Den ekonomiska krisen på 90-talet påverkade Malmö på många sätt. I Herrgården fanns många lediga lägenheter som togs i anspråk av nyanlända flyktingar, bland annat som resultatet av politisk oro på global nivå. Det här är en väldigt förenklad berättelse för det är komplexa sammanhang. De som kom till Sverige och Rosengård och som utbildade sig och fick jobb, de flyttade vidare. Det skapades ett mönster där vi fick den här inflyttningen med ganska så stora genomströmningar i Herrgården som vi fortfarande ser. Vad som sen hände 2000-2010 var att Citygross etablerar sig, MKB köper upp en del av bostadsbeståndet som tidigare tillhört en privat fastighetsägare, och vi anställde stadsdelsvärdar. Vi började jobba på ett annat sätt med polis och räddningstjänst. Ja, det var ett exempel på tidslinjen. Det händer bra saker och mindre bra saker och det gör det i alla bostadsområden.
Ragnhild: När jag läste kommunikationsstrategin förstod jag att det var viktigt att det fanns en ganska enad bild utåt för att klara av att vända en negativ bild till en positiv.
Anna: Det handlade ju också om att skapa vår självbild som organisation. Det som vår stadsdelschef var väldigt noga med var att om vi ska klara av de här utmaningarna som Rosengård har, och ta del av alla de potentialer som finns, så måste vi kroka arm med andra, det kan vara företag och andra myndigheter, organisationer och ideella föreningar.
Julia: Ambassadörsskapet är intressant, för alla medarbetare i Rosengårds stadsdelsförvaltning är ambassadörer i alla sammanhang. I visionsarbetet för Rosengårds stadsdelsförvaltning var man väldigt tydlig med att när vi är pri- vatpersoner så är vi också ambassadörer för vårt stadsområde. Det tyckte jag gav en väldig skjuts i bilden av Rosengård. Då visar det sig att Rosengård inte är ett så annorlunda område, utan ett ganska vanligt.
Ragnhild: Kan ni ge exempel på några aktiviteter ni samlas kring?
Julia: Det nya arbetet nu är att vi satt igång sex stycken temaprocesser kring Områdesprogram Herrgården, där vi vill samla den ideella, privata och offent- liga sektorn för att arbeta mer fokuserat på Herrgården. Arian leder arbets- marknad och näringsliv som är en temaprocess, och jag går in i ett tema som handlar om stadsbyggnad och infrastruktur. Där kan vi samlas kring en fråga för då sitter ju alla parter som är berörda i ett och samma rum.
Arian: I ”Kraftsamling Herrgården” jobbar vi med arbetsmarknad och närings- livsfrågor, ett 20-tal olika personer med representanter från näringsliv, fören- ingsliv, civilsamhälle och boende. I ett tidigare skede hade vi samverkat med näringslivsaktörer och försökt vi släppa den här processen lite till företrädare för näringslivet, för att se vad det finns för idéer. Vi hade en workshopserie där vi tog fram olika idéer och koncept.
Ragnhild: Fanns det människor som bodde i Rosengård med i workshopen?
Anna: Det var inte så att vi bjöd in medborgarna i processen då i det tidigare skedet, det var framför allt företag och företrädare för näringsliv som var med. Men sen kom det.
Arian: Apropå det här med bilder, vad är det som motiverar en stadsdel att gå in och jobba med något sådant här, det kanske någon annan ska göra? I en varumärkesundersökning från 2012 som Novus Opinion gjort på uppdrag från Region Skåne frågade man näringslivschefer, beslutsfattare och opini-
onsbildare utanför Skåne om hur man ser på varumärket Skåne. Som enda stadsdelsområde fanns Rosengård med, som näringslivscheferna sett som en av Skånes svagaste sidor. Så när vi pratar om bilden av en stadsdel och av en stad, så handlar det faktiskt om bilden av en region. Så det motiverade oss att beställa en marknadsanalys, ”Rosenkraft”, av Tyréns. Vad man kunde se var att utvecklingen under en tioårsperiod gått svagt uppåt på de allra flesta om- råden, som sysselsättning och inkomst, men samtidigt så gick bostadspriserna ned. Det Tyréns kom fram till var att marknadsteorier inte riktigt kan förklara det här, bostadspriserna borde ha ökat med ca 4 % per år. En förklaring som gavs var att det är ryktesspridningen eller den lite skeva bilden av området som faktiskt sätter hinder. Så man behöver jobba med det på olika plan för att få den här ketchupeffekten så att utvecklingen kan ta fart.
Ragnhild: Det är den ena änden av den här logiken. Vad gör ni då för att skapa stolthet och ändrad självbild som då ska leda till det här?
Julia: Just i Rosengårdsstråket har vi jobbat väldigt intensivt med de barriärer som finns mellan de centrala delarna och Rosengård, både med mentala bar- riärer och de faktiskt fysiska barriärerna där cykelstråket varit otroligt viktigt. Att göra det på ett sätt där man öppnar upp, gör en snygg cykelväg, en funk- tion som verkligen fungerar.
Anna: Projektet ”Stadens ljus” 2009 var ju en stepping stone kan vi säga, både kring den inre bilden – jag bor och verkar här vid Örtagårdstorget – och ett sätt att öppna upp för malmöbor från andra delar av staden att använda sig av det här stråket. Vi bjöd in till vandringar i de spännande ljussatta miljöerna som gjordes då. Det började tidigt med dialogprocesser både i utvalda och öppna sammanhang.
Ragnhild: Det blev ju diskussioner när parkeringsplatserna togs bort vid Ör- tagårdstorget, så det var kanske inte riktigt så bra kommunikation just där?
Julia: Parkeringsplatserna hade man pratat om ända från början egentligen, men sen när det väl var på plats så blev det nog lite av en chock, man hade ändå inte riktigt uppfattat att man inte skulle kunna parkera så nära bokalerna.
Ragnhild: Är det svårt att prata kring en ritning och karta tillsammans? För de som inte är vana att läsa ritningar kan det vara ganska svårt?
Man kan inte alltid utgå från en detaljplan utan vara ute på plats och säga att ”här kommer torget att gå, det här kommer dras ut, detta innebär för dig att du kanske kommer behöva ta en annan väg till din affär”. Vi har också jobbat med att vara tydliga med vilka fysiska förutsättningar vi måste förhålla oss till men också vad som går att påverka.
Ragnhild: Det här med ändrad självbild och stolthet - hur tror ni de tänkte sig i projektbeskrivningen; att det finns en självbild innan, sen händer något som kommunen gör, och då ändras självbilden? Vad är det som ska ändras? Det är komplicerade saker.
Anna: Ja, och hur ser vi att det fått den effekten? Det är svårt att veta för varje avgränsat projekt. Självbilden på de tretton tjejer som var med, har det gett ringar på vattnet och påverkat andra i området?
Julia: Tjejerna blev ju väldigt stärkta i sig själva, för det jobbade vi intensivt med. Viljan att ta plats i det offentliga rummet, att man faktiskt får göra det. Men de där ringarna på vattnet, och den uppmärksamhet som det här arbetet har fått har gjort att vi kunnat sprida det vidare. Det jag ser nu är att det finns en stolthet i att visa upp Rosens röda matta som ett exempel på att, ”ja men så här har vi det i Rosengård, här är mitt närmaste hängställe”.
Ragnhild: Är det alltid av godo att blanda ihop det fysiska och sociala?
Anna: I ungdomsprojektet pratade man om stödprocesser till en fysisk utveck- ling som hade miljöfokus. Att vi skulle röra oss mer till fots och cykel, och underlätta för det som gör att staden ur ett hållbarhetsperspektiv utvecklas. Arian: Rosengård och andra miljonprogramsområden har ju byggts väldigt funktionsuppdelat och det fanns en klar tanke med det. Gemena bilden är att det finns en problematik med hur man konstruerade och gjorde fysiska ingrepp som sen spillde över på det sociala.
Ragnhild: Är vi säkra på att det beror på byggnaderna och funktions- uppdelningen?
Arian: Nej det vet jag inte, men det är en av de förklaringar som finns.
Ragnhild: Det är en stark bild som vi kanske skulle syna lite?
Arian: Det finns saker man brukar peka på. Vi ser Amiralsgatan till exempel, den är byggd på ett sätt så att staden slutar vid Rosengård. Du åker förbi och
det finns inget tillfälle eller anledning att besöka för här finns inget att se, det är ett bostadsområde. I Rosenkraftsunderökningen pekas det på hur trött man är på att behöva stå upp för sitt närområde i olika sammanhang. Det kan vara problem när man söker bostad och även i vissa fall jobb – sen är ju det upplevda känslor. Kan vi då jobba med besökspunkter som gör att det skapas en rörelse så att det finns en anledning att åtminstone besöka Rosengård, så hjälper vi till med att också nyansera bilden, både självbilden och den yttre bilden.
Ragnhild: Det är ju inte oproblematiskt och det är ett dilemma. Det här med det sociala och fysiska är svåra frågor, och det är klart att det hänger ihop, men hur?
Arian: Ja, och om man talar om den ”sanning” som råder nu, även om tjäns- temän också varit med i det, så är det klart att ”fysiskt skelett och sociala muskler” är ett politiskt beslut, det är det vi har att förhålla oss till, vi ska jobba med båda delarna. Sen varifrån det kommer och hur… det finns olika aktörer som varit med att forma den bilden, men det är vad vi har att jobba med. Anna: I ett tidigare projekt, ”Välfärd för alla”, hade vi först ett tematiskt fokus som sen gick över till ett geografiskt fokus. I och med att det gick över till geografiskt fokus så blev det inte bara enskilda förvaltningar som jobbade med frågorna isolerat, utan då krävdes det plötsligt att vi samarbetade på ett annat sätt. Så det är ju inte under så många år som vi jobbat så nära varandra mellan förvaltningarna i Malmö kring det politiska uppdraget som vi gör nu. Det i sig har varit ett utvecklingsarbete. Vad som egentligen är skillnaden – det är naturligtvis svårt att sätta fingret på. Det vi kan se är att vi har ”krokat arm” mer.
Ragnhild: Det är mycket ni ska klara av, som tjänstemän kommer ni i kom- plexa situationer. Hur löser ni det? Det sätts igång ganska stora krafter, och om vi tänker på ringar på vattnet så kan ju ringarna tas emot på många olika sätt. Det kanske sätter igång andra processer som ni inte tänker på för att ni är så inne i er process, men det är stora frågor som hänger ihop helt enkelt.
Arian: När man började bygga Västra hamnen till exempel så satte det igång effekter man inte var medveten om över huvud taget. Det var inte meningen att det skulle bli en mötesplats för hela Malmö men det blev det. Jag tror alla förändringsprocesser sätter igång sådana rörelser.
Ragnhild: Finns det samma beredskap att ta emot den oväntade delaktigheten?
Arian: Förhoppningsvis
Ragnhild: Om det kommer idéer om att ”vi vill göra det här eller det här” som inte fanns med från början..?
Arian: Om vi nu krokar arm med våra systerförvaltningar och med omgivande samhälle så har vi förhoppningsvis bättre kännedom om vi får frågor om vart man ska vända sig, så att vi kan koppla vidare så att idéer och drivkrafter får möjlighet att utvecklas. Vi är mycket den kopplingsdosan och försöker identifiera vad det finns för något som andra är bättre på än vi, som vi kan lotsa vidare till.
Ragnhild: Har ni samarbetat med museet eller på annat sätt försökt fånga upp olika berättelser som redan finns i Rosengård, också historiska berättelser?
Anna: Det är intressant att gå tillbaka och titta på vad som hände där i början, vilka processer som startades upp. Berättelsen börjar inte på 90-talet, den bör- jar ju egentligen när man byggde husen. Man lyfte fram de sociala aspekterna i Rosengård redan på 70-talet.
Julia: Vi har sett värdet med de historiska vandringarna som jag har gjort med de yngre i Rosengård, som till Drömmarnas hus, den gård som låg där. Hur såg det ut tidigare? Vi pratar också om att det här var de fräschaste lägenheterna, det här var framtiden. Bara genom att prata om det kan man få en annan bild än den som hela tiden matas genom tidningar och annat. Många malmöbor i Rosengård är arga, man delar inte den uppfattningen som finns i tidningar. Jag tror att man har en självbild som är stark och som står sig, och den är starkare än media för man har synat den bluffen.
Ragnhild: Om vi skulle ta bort kommunens alla projekt och tjänstemän så finns där andra berättelser, hur skulle de kunna vara med och skapa den här nyanserade bilden, hur kan de leva vidare och få utvecklas?
Julia: Det finns ju fantastiska initiativ runt om i hela Malmö, till exempel görs ett konstprojekt som visas upp nu på Kommendanthuset. Där var det ungdomar från Lindängen som fick berätta sin historia. Vi har t.ex. haft en ung tjej i Rosengård som har fotograferat för att visa sin bild av Rosengård, som en liten motreaktion mot medias bild. Där kunde vi möjliggöra för henne att ha fotoutställning i våra lokaler. Det skapades påverkansgrupper som såg det som gjordes på aktivitetsytan som spännande men som ville göra något annat.
De kan formera sig på sätt där kommunen kan stötta upp och erbjuda process- ledning, hjälp med att starta en förening eller stöd för att komma vidare. Vissa saker kan vara väldigt byråkratiskt att ta sig in i och då kan vi vara ett stöd i det arbetet. Att medborgare får skapa något själva och tjänstemännen bara hjälper till med det sista, i stället för att själva sätta ramarna.
Arian: Det är många olika aktörer som jobbar med bilden av Rosengård. FC Rosengård har fått ett damallsvenskt lag som finns i Champions League, MKB jobbar med bilden när de tänker på Culture Casbah, fastighetsägaren på Herrgården Victoria Park jobbar också med bilden. Vi har kryddor från Rosengård och Xenofilia, och samma sak med Yallatrappan som har den här identiteten. Så termen Rosengård har också ett positivt varumärke som jag tror ganska många börjar se möjligheter med. Så det är riktigt att vi har flera olika aktörer, alltifrån enskilda medborgare och andra aktörer till kommunen, som på olika sätt jobbar och bildar, från sina olika perspektiv, en förhoppningsvis mer nyanserad helhet som är begriplig.
Referens:
Malmö stad (2009) Hållbar stadsomvandling Malmö - Fokus Rosengård. Projektansökan till Tillväxtverket/Europeiska regionala utvecklingsfond- en, 2009-11-12, Malmö.