Intervju med Moa Björnson och Lena Eriksson, Miljöförvaltningen Malmö stad. Process- och projektledare för Fokus Rosengård. Intervjun genomfördes i mars 2014.
Att utveckla nya former av samverkan var en viktig målsättning med flera av de projekt som genomfördes i samband med utvecklingen av Rosengårds- stråket. Olika aspekter och perspektiv på detta beskrivs i flera av antologins kapitel. Moa Björnson, som arbetade som processledare på Miljöförvaltning- en, berättar i ett tidigare kapitel om utvecklingen av aktivitetsytan Rosens Röda Matta. I den här intervjun vill vi lyfta fram erfarenheterna från två av de personer som arbetade aktivt med att utveckla och driva samverkansprocesser i utvecklingen av Rosengårdsstråket. Syftet är att fånga upp reflektioner och lärdomar ur ett förvaltningsperspektiv.
På vilka sätt har tanken om social hållbarhet påverkat ert arbete med Rosengårdsstråket?
Lena: Det var själva kärnan i arbetet, tillsammans med klimatfrågan. Vi tryckte på samverkan och delaktighet i ansökan, men vi hade ingen tydlig idé om hur det skulle komma till uttryck. Vi ville också vara tydliga med att vi ville jobba på nya sätt och se processledning som en egen kompetens. Vi ville verkligen inte att ”samverkan” skulle reduceras till att vi bara riggade möten. Vi ville också att det skulle finnas möjligheter för de som deltog i olika processer att faktiskt påverka slutresultatet. Därför ville vi att det skulle finans ”fria pengar” i projektet för att ha beredskap för nya idéer som poppar upp. Det visade sig
vara svårt att förena detta med Tillväxtverkets regelverk. Vi försökte därför skapa handlingsfrihet inom ramen för två delprojekt: ungdomssatsningen och odlingsprojektet. Vi ville skapa utrymme för att genomföra idéer som utveck- lades i olika dialogprocesser. Då kan inte allt vara bestämt från början. Moa: Tvåkärnigheten i projektet har varit centralt. Sociala förändringar var en viktig del, inte bara en krydda på de fysiska investeringarna. Vi var väldigt måna om att båda delarna skulle samverka och stärka varandra.
Varför valde ni just odling och ungdomar som teman?
Lena: Vi kände till hur man arbetade i Seved med odling och vilka lyckade resultat man uppnått där. Rosengård är en stadsdel med många unga, vilket gjorde att det kändes naturligt att rikta sig till unga.
Moa: Men när vi började med ungdomsprojektet visste vi inte att slutmålet skulle vara en aktivitetsyta. Detta var något som växte fram efterhand i de olika dialogerna som vi genomförde bland annat genom workshops med ungdomar, framför allt gruppen med unga kvinnor från området. Eftersom det fanns något friare medel kopplade till ungdomsprojektet kunde vi faktiskt ha en ganska öppen process där vi samtidigt kunde ta ansvar för att det var möjligt att förverkliga åtminstone en del av de idéer som kom fram.
Lena: I början på projektet tittade vi på hur platser i Rosengård användes. Då insåg vi att det redan fanns en mängd platser för idrott, till exempel spontan- idrottsplatserna. Vi insåg också att de i första hand användes av killar. Då bör- jade vi fundera över om man kunde skapa platser som inte bara dominerades av unga män.
Moa: Men tanken att vi skulle arbeta med jämställdhet kom innan vi bestämde att vi skulle bygga en aktivitetsyta för unga kvinnor. Vi hade i och för sig bestämt att vi skulle bygga någon form av aktivitetsyta eller mötesplats längs med Rosengårdstråket men vi hade inte planerat från början att den också skulle användas som ett sätt att skapa jämställda offentliga mötesplatser. Så under projektets gång så växte olika delar ihop och stärkte varandra. Detta är ett exempel på hur en fysisk investering kan användas för att skapa sociala processer.
Vilka andra nya arbetssätt utvecklades, kan ni ge några konkreta exempel?
Moa: En viktig faktor var att Rosengårds stadsdelsförvaltning hade en ny led- ning med en väldigt engagerad stadsdelschef som såg samverkan mellan olika förvaltningar som centralt i arbetet med hållbar stadsutveckling. Hon bidrog
till att skapa en känsla av att det inte finns några gränser, vi jobbar tillsamman mot gemensamma mål. Hon förmedlade en stark framåtanda och var öppen för att pröva nya former av samverkan. Eftersom det var mitt första möte med kommunen förstod jag inte att vi arbetade på nya sätt, men det inser jag ju nu att vi gjorde. Min ingång i detta var inte att jag företrädde en specifik förvaltning, även om jag var anställd av Miljöförvaltningen. Jag jobbade med mitt uppdrag och det var att utveckla deltagande och samverkansprocesser i Rosengård. Jag kände att jag hade lika stark anknytning till alla de förvaltningar som ingick i arbetet, eftersom alla behövdes för att jag skulle kunna genomföra mitt upp- drag. Där tror jag att vi har något att lära – jag försöker tänka tillbaka på detta. När man samverkar så företräder man ofta en organisation. Men om man bara börjar göra saker tillsammans behöver man inte fundera på sin tillhörighet. Då är det viktigare att nå resultat tillsammans.
Vad var det mest positiva med arbetet med att utveckla Rosengårdsstråket?
Moa: Det mest positiva var att vi utvecklande samverkan och lärde oss att arbeta på nya sätt. Det skedde en kraftsamling i Rosengård eftersom en mängd olika aktörer kom in samtidigt. Vi har haft turen att arbeta ihop med folk som ser samverkan som något positivt och vill skapa förändring. Vi kom in i en gynnsam tid när det fanns medel och resurser. Malmö stad genomförde ju andra satsningar parallellt som också riktade resurser till Rosengård, som Om- rådesprogrammen för ett socialt hållbart Malmö. Hela processen runt utveck- lingen av Rosen Röda Matta var naturligtvis fantastisk och väldigt lärorik. Lena: Det arbetet har skapat en massa mervärden, och skapar fortfarande nya värden. Jag tänker inte minst på nätverket EIM (Engagerad i Malmö, se Moa Björnsons kapitel i antologion) och allt arbete som de unga kvinnorna i nätverket gör, till exempel boken Eldsjälar i Rosengård som skrivits av två av deltagarna, Rrahime och Amine Mehmedi. Amine blev även 2014 års An- ders Wall-stipendiat . EIM jobbar även för Tjejer i förening och Retoy och är genom det mentorer för andra unga. Det är något vi inte kunde förutse när projektet startade, och som möjliggjorts av att så många av de inblandade sett utanför sin ”box” och välkomnat nya idéer.
Moa: De har startat ett eget företag där de jobbar som guider för att visa upp en annan bild av Rosengård, deras bild av Rosengård, för att bidra till att förändra bilden av Rosengård. Tjejerna har upplevt att de tas på allvar, att de verkligen kan påverka hur en plats i deras stadsdel ska utformas. Ofta när jag är ute i Rosengård ser jag hur människor står vid plasten. En gång stod en grupp byggjobbare där och berättade om platsen för varandra: ”Det som varit häftig här är att det är några tjejer som bestämt hur platsen ska se ut.”
Den här bilden av att det varit en lokal delaktighet delas av många, det är inte bara något som vi på Malmö stad hittat på. Det är fler än tjejerna som fått nya bilder av Rosengård.
Lena: Men just detta var inget som stod i ansökan, det har växt fram som en följd av att vi arbetat med samverkan och delaktighet. De testevenemang och aktiviteter som gjordes på och kring de planerade mötesplatserna har bidragit till att mediabilden har förändrats, den är inte lika dyster som den var 2009.
Ska vi gå vidare och prata lite om hur mediabilden har förändrats? Dels finns det ju mediabilden av Rosengård, men media har också uppmärksammat ert arbete, inte minst utvecklingen av aktivitetsytan. Hur har det påverkat?
Moa: Rosengård har ju varit i fokus för media oavsett projektet. Den positiva mediabilden har nog påverkat kommunen på ett positivt sätt. Det är sällan som kommunen får positiv feedback på det man gör. Mediabilden blir ju en fingervisning om hur något går och hur det uppfattas av utomstående.
Lena: Den positiva mediabilden har nog gjort det lättare för oss att samverka. Alla i kommunen har ju känt till detta och arbetet runt Rosengårdsstråket har haft en positiv klang. Så det har ju varit en bonus för oss när vi åkt runt och presenterat projektet.
Men kan det inte vara så att när ett projekt får uppmärksamhet kan det bli svå- rare att experimentera eftersom det är satt under lupp. Har ni upplevt detta?
Moa: Nej, snarare tvärt om. Om man har ögonen på sig så vill man göra krea- tiva och banbrytande saker.
Lena: Jag håller med. Rosengård framhålls som en plats där det händer positi- va saker. Arbetet i Rosengård börjar uppfattas av andra städer som en förebild för hur man kan arbeta i miljonprogramsområden. Det är positivt att se hur nya arbetssätt sprids.
Men var det inget som var svårt? Eller fanns det något som inte fungerade och som ni skulle göra annorlunda om ni fick en ny chans?
Lena: Jag hade önskat att vi haft ett projektkontor på plats så att vi hade kunnat vara mer närvarande i stadsdelen, på samma sätt som Rosengårds stadsdelsförvaltning.
Moa: Jag fick ett kontor
En annan sak som vi måste bli bättre på att hantera är den sårbarheten som finns när olika personer går in och ut i en sådan här process. En förvaltning, Serviceförvaltningen, hade svårt att hitta sin roll i projektet eftersom de inte var med från början – vilket berodde på att det delprojekt som de var ansvariga för av olika anledningar aldrig kom igång. Vi som arbetade mest blev ett kärn- gäng med representanter från Miljöförvaltningen, Gatukontoret, Stadsbygg- nadskontoret och Rosengårds Stadsdelsförvaltning. När man arbetar så nära varandra formas en vision och ett arbetssätt som man delar. Men det kanske också gör det svårare för folk att gå in och ut i projektet. Serviceförvaltningen bytte också representanter under projekttiden och det var svårt för dem att komma med i projektet och känna samma delaktighet som vi i kärngänget upplevde. Vi måste lära oss att minska sårbarheten när personer byts ut i ett samverkansprojekt. Jag har ingen lösning, men jag funderar mycket på det.
Om du skulle ge ett råd till någon som ska starta ett likande projekt, vad bör man då se upp med?
Moa: Kommunikationen har nog blivit svårare än den hade behövt vara. Ef- tersom kommunen består av olika delar har vi ibland varit rädda för att trampa varandra på tårna. Vi kunde inte ha ett övergripande paraply och varumärke, t. ex. ”Ekostaden Rosengård” för det passade inte med Stadsdelsförvaltningens kommunikationsprofil. Ibland tror jag att man tänker lite för mycket på över- gripande profiler. Vi såg ett behov av att kommunicera under ett gemensamt paraply, men det gick inte eftersom det var för många som hade en åsikt om detta.
Lena: En annan sak är att det kommer upp en massa nya idéer när man jobbar med delaktighet, till exempel från ideella föreningar och kommunen har ofta svårt att hantera dem. Vi har svårt att ta emot idéer som ligger utanför kommu- nens sätt att arbeta eller utanför det pågående utvecklingsarbetet.
Moa: Ibland sätter vi krokben för oss själva. Vi vill mobilisera människor att bli handlingskraftiga och så gör vi det och sen kan vi inte ta hand om alla idéer som dessa handlingskraftiga människor kommer med. Naturligtvis finns det begränsningar för vad man kan göra men kommunen skulle kunna bli bättre på att ta emot nya idéer från engagerade medborgare och ideella föreningar. Jag tror att vi blir bättre på detta, men det är något som man måste tänka på när man startar upp saker. Allt det engagemang som skapas måste ges möjligheter att fortsätta, annars så risker man en backlash.
Lena: Och det är största faran med att gå ut i en dialog, för det skapar förvänt- ningar. Kan man inte leverera något så tröttnar man. I det här projektet hade
vi”fria medel” i ungdomsprojektet och i odlingsprojektet vilket innebar att vi kunde fånga upp en del idéer och låta dem påverka utformningen av några av de fysiska investeringar vi gjorde, till exempel Rosens Röda Matta. Det är också viktigt att komma ihåg att vi har helt olika tidsperspektiv. För en kom- munal process är tre år snabbt men för en boende är det en evighet, särskilt i en stadsdel som har en omflyttning på mer än 10 %. För en tonåring är det en jättelång tid. Därför är det viktigt med event, att det händer saker under tiden. Just att det hänt saker hela tiden på Rosengårdsstråket och att vi även arbetat med gemenskapsodlingar har varit viktig för att synliggöra processen.
Vad kan man ta med sig till den dagliga verksamheten?
Moa: Vi får ju ofta uppmärksamhet för hur vi arbetat med delaktighetsproces- serna runt utvecklingen av Rosens Röda Matta, men det är inte något som är mainstream i kommunen. Vi vet fortfarande inte vem som ska ta ansvar för att driva arbetet vidare och fortsätta med medborgardialoger på ett konstruktivt sätt. Vi måste fortfarande söka projekt och extern finansiering om vi vill driva mer ambitiösa processer. Vi måste bli mycket bättre på att implementera ”Best Practice” i linjen
Lena: Malmö är väldigt bra på att utveckla intressanta pilotprojekt, men vi måste bli bättre på att få in det i vår löpande verksamhet. Där har vi en bit kvar. Detta är ännu svårare eftersom detta bygger på en ny kompetens.
Moa: Deltagande blir lite av allas fråga, och därmed blir det ingens fråga. Ingen håller i taktpinnen.
Lena: En kommun är en gammal institution och den är organiserad för att ta hand om dåtidens utmaningar som man kunde spalta upp, men nu är allting integrerat. Kommunens organisation har inte riktigt hängt med för att kunna möta de komplexa utmaningar vi står inför idag, även om vi går i rätt riktning. Jag tror att förmågan att leda processer är en form av horisontell kompetens som går på tvären, och den blir svår att hantera i dagens kommunala organisa- tion även om många tycker att den behövs.
Moa: En annan sak man kan ta med sig till nästa projekt är att det måste bli enklare att rigga olika samverkansprocesser. Vi skulle behöva bli snabbare i att få till olika grupper. Vi skulle behöva bli bättre på att jobba på tvären och inte bli så misstänksamma mot att lägga arbetstid på olika projekt. Vi skulle behöva bli bättre på att dela och utnyttja varandras resurser. Ibland tror jag folk tröttnar eftersom samverkan tar tid. Man ser bara hindren. Om vi kunde bli snabbare på att rigga så tror jag att vi skulle kunna bli ännu bättre på att samverka.
Vore det bättre om projekten inte låg på en förvaltning, utan knoppades av?
Moa: Vi har pratat om det. Då skulle det kanske vara lättare för folk att gå in och ut och man kanske skulle kunna undvika en del av de organisatoriska hinder som kan uppstå om flera förvaltningar ska samverka.
Vilken roll spelade det att man samlades runt en specifik plats?
Moa: Jag tror att det är jätteviktigt att samlas runt ett specifikt projekt. Det blir ett annat fokus.
Lena: Vi hade ju fördelen att vi hade finansiering för att genomföra fysiska förändringar för att utveckla platsen. Då var det lättare att få med de boende eftersom vi hade konkreta projekt att samlas kring. Vi kunde också snabbt ge återkoppling och visa på konkreta förändringar, till exempel utvecklingen av Rosens Röda Matta. Ofta jobbar man bara med mjuka frågor när man jobbar med sociala aspekter och jag tror att kombinationen av fysiska investeringar och delaktighetsprocesser skapade en annan dynamik. Det är viktigt att kunna göra något som syns i en stadsdel.
Är det något som ni vill lägga till?
Moa: Jag tycker det är jätteviktigt att ställa sig frågan: vad händer nu då? Det är ju inte så att stråket är färdigt. En förändringsprocess fortsätter ju hela tiden. Även om det här projektet är slut så pågår ju en massa andra processer, till ex- empel arbetet med förtätning, planering av Culture Casbah och utvecklingen av Rosengårds station. Hur ser vi till att vi inte tappar de arbetsprocesser som vi haft? Hur behåller vi det här sätten att arbeta även om andra aktörer tar över och driver nya utvecklingsprocesser. Jag tycker det är väldigt viktigt att vi inte bara lutar oss tillbaka och nöjer oss med det vi gjort. Hur ser vi till att den här goda processen kan fortsätta?
Lena: Det är viktigt att dialog inte reduceras till att informera utan att vi fort- sätter med arbetssätt som verkligen innebär dialog. Och en annan sak som jag tycker vi gjort bra är vår samverkan med stadsdelsförvaltningen, som gjort att de tagit in delar från projektet till sin dagliga verksamhet.