Genom att vi i denna metod betraktade staden från en annan utgångspunkt än från centrum och ett stadsplaneringskontor kunde andra slags beskrivningar av staden göras. De är inte mindre sanna än kommunens berättelser, och kan- ske till och med i vissa avseenden mer visionära än stadsbyggnadskontorets planer eftersom de ser andra potentialer. Här finns något att lära för de som är vana att betrakta staden från en central position. Medlemmarna i föreningen har stora kontaknät och upprätthåller relationer inte bara i området utan över hela världen, en slags kapacitet och social hållbarhet som är glokal och sällan
värdesätts. I planeringsdokument handlar det ofta om att skapa möten och mobilitet utifrån föreställningar om en viss globalitet, vissa internationella planeringsideal och arkitektoniska trender, som om människor saknar relatio- ner och rörelsemönster. De globala nätverk och rörelser som finns hos med- borgare kan lätt komma att förbises i stadsplanering (Listerborn, 2007). Ur detta perspektiv kan tvärtom planering och arkitektur som vill skapa identitet och fixera människor, och kapital, på en plats synas bakåtsträvande, trots att det beskrivs med berättelser om flexibilitet, mobilitet och möten.
Om subjektivitet och partiskhet erkänns kan planeringsprocessen ”av- neutraliseras” och alla deltagare, professionella som amatörer, kommunens representanter som medborgare, träda fram i sina subjektiviteter. Att planera är en möjlighet att synliggöra olika positioner och låta dessa blottlägga kon- flikter men också variationer i en stad. När tjänstemännen som arbetade med Rosens röda matta gjorde ställningstagandet att ”exkludera vissa för att kunna inkludera andra” (se Björnson, kapitel 7) kan det ses som radikalt. Samtidigt pågår ständigt ett partiskt exkluderande och inkluderande i stadsplanering som är förgivettaget och därför sällan konfronteras. Partnerskap med utvalda delar av näringslivet är ett exempel på det. Processen med Rosens röda matta innebar ett bestämt ställningstagande som pekade på en könsmaktordning i stadslandskapet. Ett öppet ställningstagande som inbjuder till konflikt kan ses som gynnsamt för demokratin.
Ur ett genusperspektiv kan det diskuteras hur stereotypa könsroller inte bara utmanades, utan kanske också ofrivilligt kom att förstärkas i projektet Rosens röda matta. Hur tjejer är tänkta att synas och ta plats tangerade här pa- triarkala föreställningar om kvinnor som objekt vars kroppar kan exponeras, observeras och kontrolleras från ett ovanifrånperspektiv (från gångväg och höghus). Platsen är väldigt utsatt i en trafikkorsning och namnet Rosens röda matta spär på konnotationer av underlägsenhet. Den rumsliga organisationen och symboliken speglar sociala maktgeometrier. Det kan uppfattas som att när det satsas på kvinnor är inramningen redan klar. Förutsättningarna för att ”göra kvinna”, i betydelsen låta identifieringsprocesser interagera med omgiv- ningen, är här redan genuskodade. Att projektet från början hade begränsade förutsättningar gör det svårt att utmana stereotypa föreställningar, men en process har påbörjats och platsen kan laddas med olika betydelser. I projektet har rumsligheten konkret använts för att laborera med skapande av både plat- sidentiteter och människors identiteter, ett slags berättande om oss själva, och på så sätt kan Rosens röda matta också fortsätta vara en arena för förhandling. Den möjligheten kanske bättre lever upp till kommunens mål om jämställdhet i planering än att skapa en färdig plats för en speciell målgrupp som därmed blir definierad utifrån. Det lärande som skedde i projektet var fokuserat på de
deltagarna tjejernas undervisning i jämställdhet och demokrati, och att deras växande känsla av egenmakt skulle interagera med stadsrummet och sprida sig till omgivningen. Eftersom demokrati och jämställdhet inte kan appliceras som färdiga mallar på en plats, så kan kanske Rosens röda matta fortsätta var en arena för lärande där experiment med identiteter, positioner och perspektiv kan utmanas.
Projekt Rosengårdsstråket handlade om att främja mobilitet och skapa möten i staden. Mobilitet och möten handlar dock inte bara om rörelser i rummet, utan också om rörelser i tiden. På samma sätt som stadens platser och rummets organisation kan förstärka maktordningar, kan också tidens gång och stadens utveckling verka inkluderande och exkluderande genom hur den beskrivs. En berättelse kan ses som ett stråk in i framtiden, en livsbana, en stadens historia. Den kan inge hopp. En viktig fråga blir då: hur gör vi för att alla i staden ska få plats i den berättelsen? Hur skapas en ”ny” berättelse som utgår från människors liv, erfarenheter och drömmar, och som är tillräckligt stor och elastisk för alla hundra tusentals små berättelser som finns i staden, lokala som globala? Om det överhuvudtaget är möjligt så kanske en sådan övergripande berättelse måste handla om brokighet och konflikt, och peka på den dynamiken, snarare än att göra en förenklad eller paternalistisk berättelse. Att som planerare och arkitekt lära mer om staden genom att betrakta den från olika positioner kan vara ett sätt att lyssna, lära och hjälpa till att göra den berättelsen, igen och igen.
Referenser:
Listerborn, Carina (2007) Who speaks? And Who Listens? The relationship between planners and women’s participation in local planning in a mul- ti-cultural environment, GeoJournal 70, pp 61-74.
Malmö stad (2009) Projektansökan ur EU:s strukturfonder (ansökan för pro- jektet ”Hållbar stadsomvandling Malmö – Fokus Rosengård”) 2009-11-12. Malmö Stad (2010) Rosengårdsstråket, Projektbeskrivning 2010-12-20,
Gatukontoret, Malmö.
Malmö stad (2013) ÖP 2012, Planstrategi, Utställningsförslag (godkänd av kommunstyrelsen januari 2014), Stadsbyggnadskontoret, Malmö.
Massey, Doreen (2005) For Space, Sage.
Mouffe, Chantal (2008) Om det politiska, Tankekraft förlag.
Möllerström, Vaselinka (2011) Malmös omvandling. Från arbetarstad till
kunskapsstad: En diskursanalytisk studie av Malmös förnyelse, Akadem-
isk avhandling, Medie- och kommunikationsvetenskap, Lunds universitet. Pederson, Inger (2002) Rapport från Rosengård, Malmö Kulturmiljö.
Proposition 2013/14:1 Budgetpropositionen för 2014.
Sandercock, Leoni (2003) Out of the Closet: The importance of stories and storytelling in planning practice, Planning Theory and Practice, Vol 4, Nr 1, pp 11-28.
Somers, Margaret R. (1994) The narrative constitution of identity: A rela- tional and network approach, Theory and Society, Vol. 23, pp 605-649. Soja, Edward (2003) Tales of a Geographer-Planner. I Barbara Eckstein &
James A Thogmorton (red) Story and sustainability: planning, practice
and possibility for American Cities, M.I.T Press.
SOU 2000:1 En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet (”Demokratiutredningen”).
Tykesson, Tyke (Red) (2002) Bostadsmiljöer i Malmö. Inventering del 3: