Inom ramen för forskningsprojektet gjordes ett experiment med en dialog- metod för att utmana roller och problematisera hur världen beskrivs i plane- ringssammanhang. Det är ingen metod att direkt rekommendera i ett med- borgardialogsammanhang, men den kan naturligtvis utvecklas och bearbetas vidare för att kunna fungera som sådan. Tanken var att väva in människors erfarenheter och tankar kring både det förflutna och framtiden med samtiden, och att koppla nära och fjärran landskap till närmiljön och till stadsplanering. Så här gjorde vi:
Vi samarbetade med en konstnär och 10-15 deltagare från en ideell kvinno- förening och träffades vid tre tillfällen, cirka sex timmar per gång. Vi träffades i en lokal på området som är välkänd för deltagarna och där alla kände sig bekväma. Materialen som användes var bekanta för alla, i vårt experiment handlade det om tråd, textil och fotografi, men det kunde lika gärna varit trä, betong, litteratur, måleri, mekanik eller mat för att nämna några. Med hjälp av materialen och välkända praktiker, i vårt fall hantverk (som lika gärna kunde varit skrivande, byggande eller bakande) närmade sig gruppen den miljö som var aktuell. Platser undersöktes och beskrevs med hjälp av materialen och praktiken. Varje tillfälle hade ett tematiskt fokus: dåtid, samtid och framtid. Ett fjärde och sista tillfälle kommer genomföras, och då bjuds planerare och arki- tekter in för att diskutera, bearbeta och konkretisera de planeringsförslag som tagits fram. Forskare och konstnär var så långt möjligt delaktiga i processen på samma villkor som alla andra, och klev vid förutbestämda tidpunkter åt sidan för att agera ledare.
Första träffen, om dåtid: Deltagarna har med sig ett minne, som ett föremål
eller fotografi, och berättar för varandra om någonting ur sin historia. Därefter bearbetas minnena och berättelserna tillsammans, med hjälp av materialen (tyg, trådar, fotografier) genom att göra allt från fragmentariska skisser till genomtänkta gestaltningar. I vårt fall blev det ett par stora gemensamma applikationer i tyg. Gruppen diskuterar tillsammans vilka berättelser, gestalt- ningar, fragment, former, färger och mönster som är viktiga att ta vidare in i nästa steg.
Andra träffen, om samtid: Varje deltagare har inför träffen funderat över
en eller flera betydelsefulla platser i området. De kan vara intressanta i vilket avseende som helst, som att de är nödvändiga, oundvikliga, bra, dåliga, roliga, tråkiga, överfulla, oanvända, osynliga, livliga eller lugna. Deltagarna har foto- graferat, skissat, skrivit eller på annat sätt förberett en presentation av platsen ur sitt perspektiv. Därefter går gruppen runt i området och besöker platserna och pratar om dem tillsammans. Tillbaka i lokalen gestaltas platserna i grupp eller enskilt, och material och tankar från första träffen vävs in liksom nya. Dagen avslutas med att gemensamt berätta för varandra vad som gjorts och tänkts och sagts, vad som kommit fram och vad gruppen gemensamt uppfattar som betydelsefullt att ta med in i nästa steg.
Tredje träffen, om framtid: Alla delar med sig av en dröm om framtiden.
Deltagarna har funderat på en presentation sen förra gången. Alla slags för- hoppningar – orealistiska såväl som enkelt genomförbara – är med. Det blir till en samling berättelser. Utifrån dessa bestämmer gruppen gemensamt en eller par idéer att jobba vidare med tillsammans med hjälp av tidigare eller nytt material, med samma eller nya platser. Kanske idéerna inte är platsanknutna, de kan kanske handla om sociala strukturer, och då får de bearbetas på något annat sätt. Idéerna blev till unika lager av berättelser, minnen och förhopp- ningar. Vilka idéer som ska tas med in i ett fjärde steg beslutas gemensamt.
Fjärde träffen, professionella aktörer bjuds in (som arkitekter, stadsplane-
rare, mark- och fastighetsägare): De professionella har i förväg blivit ombedda att förbereda en presentation av sig själva genom minnen eller drömmar. De bjuds in i den pågående skapande processen och tanken är att alla tillsam- mans fortsätter bearbeta de förslag som togs fram under tredje tillfället. De professionella deltagarnas uppgift är att använda just sin professionalitet och erfarenhet för att visa hur idéerna kan konkretiseras och förverkligas.
Ett av förslagen som kom fram i våra akter var att skapa en uteplats med tak för olika aktiviteter under sommarhalvåret. Utformning och utsmyckning utvecklades utifrån första träffens minnen till sista bearbetningen med arkitek- ter. Även ett förslag på hur uteplatsen kan förvaltas i framtiden togs fram. Vad en sådan plats kan ha för betydelse för social hållbarhet beskrevs. Något annat
som lyftes fram var behovet av inomhuslokaler för att träffas, inte bara för föreningar utan för alla, och kanske speciellt ungdomar och pensionärer. Hur kommun och medborgare tillsammans kan arbeta för att ta fram fler lokaler som är enkla och billiga att hyra, samt inomhuslokaler för spontana möten, blev också en uppgift att bearbeta vidare i fjärde träffen och en fråga för tjäns- temännen att ta med sig tillbaka till sina kommunala förvaltningar.
I vår experimenterande dialogmetod var deltagarnas beskrivning av identitet en bidragande faktor till att denna studie kom att fokusera på hur identitetsskapande och planering kan hänga ihop. Redan vid första mötet med föreningen kom identitetsbegreppet upp när vi talade om platser, historia och drömmar. Många sa att det här med identitet betyder ingenting om det inte finns någon plats att ta vägen så att identiteten kan göras. Det var del- tagarnas samlade uppfattning att identitet är något som skapas tillsammans med andra och omgivningen. Många medlemmar har migrerat till Sverige, och i föreningen har det länge diskuterats och funderats kring vad identitet kan vara. Flera upplevde att de hela tiden vill och försöker anpassar sig till nya omständigheter. ”Vi behöver någonstans att vara” för ”annars kan inte identiteten komma ut”, och ”vi kämpar för detta, för identiteten att komma ut, utvecklas och anpassas till vårt samhälle” (Minnesanteckningar 2012). När vi pratade om identitet som platsidentitet och att skapa läsbarhet genom arkitektur och planering, sa en av deltagarna som vuxit upp i Kabul, en stad med drygt tre miljoner invånare, att ”i Afghanistan har vi inga cykelvägar eller någonting sånt, där man går, man hittar vägen” (Minnesanteckningar 2012). I dialogen kom många erfarenheter och idéer fram som visar på möjligheter att leva många tillsammans.