Social hållbarhet är ett begrepp som lätt glider mellan fingrarna. Det är därför svårt att veta hur man i planeringen ska gå tillväga för att arbeta med fysiska förändringsprocesser som stärker en socialt hållbar utveckling. Enligt de vanli- gaste definitionerna är social hållbarhet ett mångfasetterat begrepp som omfattar frågor om deltagande, sammanhållning, socialt kapital, inkludering och att mot- verka exkludering. Det är nära kopplat till upplevd livskvalitet, välbefinnande och platskänsla. Alla dessa aspekter är förstås svåra att mäta. Därför är det svårt att säga någonting om hur bra planeringen lyckats i förhållande till praktiken. Social hållbarhet kräver en politisk vilja att motarbeta orättvisor, diskriminering och att fördela resurser på ett sätt som motverkar sociala konflikter och upplevd hopplöshet. I sociala konsekvensanalyser, ett allt mer vanligt planeringsredskap för social hållbar stadsutveckling, betonas teman som en sammanhållen stad, samspel, vardagsliv och identitet (SKA 2011). Forskningsprojektet Omvandling
av fragmenterade städer har följt Malmö stads satsning på att knyta ihop staden;
att rumsligt och socialt hela en delad stad.
Att hela och knyta ihop kan fungera på flera sätt. Den mentala bilden av en stad och dess platser kan vara en svårfångad dimension, men kanske ändå en av de viktigaste. Medborgare, forskare och tjänstemän har alla sina föreställningar om livet i miljonprogrammets bostadsområden, liksom vi har om livet i de kustnära högstatusområdena. Föreställningar om platser och de människor som bor där, påverkar val av insatser som investeringar och soci- ala projekt. Att förändra mediabilder av staden, benämningar på platser eller synen på invånare i olika stadsdelar är strategier som Malmö stad har använt för att vända främst negativa föreställningar kopplat till specifika platser. Kommunikationsstrategier och val av begrepp är konkreta sätt att bearbeta föreställningar. Det är inte en helt okomplicerad ansats, eftersom det helst bör vara förankrat i en reell förändring. Tjänstemän i Rosengård berättar om hur
de vill skapa en positiv bild som gör att företagare vågar etablera sig i området och som kan vända en negativ social och ekonomisk spiral (se kapitel 11). I kommunens övergripande strategi har berättelser om staden varit ett sätt att försöka skapa en gemensam identitet; en identitet som syftar till att skapa sammanhållning och stolthet. Berättelser är dock subjektiva och erfarenhets- baserade, vilket gör det svårt att se hur det i praktiken ska gå till att skapa en gemensam ”stadsberättelse”. Berättelser är meningsskapande, orienterande och konstituerande och viktiga för kommunikation och samspel, samtidigt som de också ingår i en slags kamp om att få definiera verkligheten. Kopplat till planeringspraktiken väcker det frågor om vilka verklighetsbeskrivningar som ska bekräftas och manifesteras i den fysiska miljön. De berättelser som tas fram i planeringssammanhang kommer uppifrån. Invånarnas berättelser kan riskeras att förbli ohörda (se kapitel 10).
En annan dimension av att hela staden är det interna utvecklingsarbetet som dels handlar om hur man samverkar internt inom kommunen, dels hur man samarbetar och bjuder in medborgare till att delta i utvecklingsprocesser. Här har arbetet kring Fokus Rosengård varit ett pilotarbete som väckt många funderingar inför framtida samarbetsformer. Det är dock inte helt enkelt att kombinera utvecklingsarbetet med den vardagliga kommunala praktiken; ”Malmö är väldigt bra på att utveckla intressanta pilotprojekt, men vi måste bli bättre på att få in det i vår löpande verksamhet” (Lena Eriksson, kapitel 8). Inför speciella satsningar, med en separerat projektekonomi, är det lättare att prova nytt. Men den etablerade organisationen och vardagens förvalt- ningsformer fortsätter att följa sina givna ramar och rutiner. Trots det ser flera tjänstemän pilotprojekten som en början på något nytt. Det har öppnat ögonen för möjligheter, men också svårigheter, med nya arbetssätt. Att se närmare på och reflektera över praktikens förhållningssätt och arbetsmetoder är en central fråga för att utveckla en hållbar stadsutveckling. Utvecklingsprocesser som idag kan betraktas som ohållbara är kanske inte främst resultaten av medvetna beslut, utan kan lika gärna vara en oavsiktlig följd av hur yrkesverksamma utfört sina arbetsuppgifter i tidigare skeden. Inte minst är det viktigt att hela organisationen blir involverad i förändringsarbetet och att organisationen tar tillvara på de enskildas kompetenser som utvecklats när nya former växer fram (se kapitel 5).
När social hållbarhet berör offentliga platser kan det dels tolkas som möjligheten för olika individer och grupper att kunna och vilja ta plats i stadsrummet, dels att kunna delta i platsens utveckling på ett meningsfullt sätt både i vardagsliv, och utvecklingsarbete. En utmaning här är att få denna medskapande process att fungera över tid. Längs Rosengårdsstråket finns flera platser som riktas mot olika grupper och där olika typer av samförvaltning har
utvecklats (se kapitel 6). Stadsodlingar förekommer idag på många platser i staden och blir i bästa fall arenor för möten och gemenskap. När enskilda grupper odlar på allmänna platser kan dessa platser upplevas som tagna från andra brukare. Stadsodling kan både vara en provokation och en katalysator för positiv förändring. Stadsodlingar behöver anpassas till platsens förutsätt- ningar för att bidra till positiva förändringsprocesser (kapitel 9).
I Malmö stads utprovande av nya dialogformer och dialogpartners har ett jämställdhetsperspektiv varit vägledande. Det resulterade i att unga kvinnor involverades i utvecklingen av Rosens röda matta. Att visa unga tjejers in- flytande över lokalutveckling var medvetet och har antagligen på flera sätt bidragit till en ökad platskänsla ur deras perspektiv (se kapitel 7). Andra grup- per kan förstås känna sig åsidosatta. En vidare fråga är vad dialogerna har för betydelse i lokala utvecklingssammanhang. En reflektion från kommunikatör Dick Fredholm (kapitel 11) är att invånare ges olika roller och förväntningar ställda på sig beroende på var man bor i staden. Bor man i ett mer välbärgat område är det inte lika självklart att man förväntas engagera sig lokalt. Frågor om integration och delaktighet riktas mot grupper som anses stå utanför sam- hället, vilket ligger i linje med de sociala satsningarna. Det är dock viktigt att reflektera över hur det påverkar människor i deras vardagsliv och i stärkandet av självkänsla.
I visionerna om att knyta ihop hela staden ingår även fysisk, rumsliga förändringar. Trots att alla delar av staden omtalas har de flesta insatserna förblivit lokala och fokuserade på miljonprogramsområdet Rosengård som fram till 1 juli 2013 utgjorde en självständig stadsdel med egen förvaltning, men som nu ingår i stadsområde Öster. I samtal med Sten Göransson från Gatukontoret (kapitel 4) framkom att ekonomiska begränsningar hindrade ett mer omfattande rumsligt fokus på att knyta ihop staden. Stråket kom därför att begränsas till Rosengårdsstråket (mellan Örtagårdstorget och Triangeln) istället för att nå ut till Malmös västra delar såsom det först formulerades i an- sökan till Delegationen för hållbara städer; att knyta ihop Malmö från öst till väst. Stråk som planeringsstrategi väcker ytterligare en aspekt av social håll- barhet som handlar om mobilitet. Rörlighet och mobilitet är av FN deklarerad som en av de mänskliga rättigheterna (UN 2013) och mobilitetsforskare har diskuterat rörlighet som en maktfråga. Rumsliga barriärer, underutvecklade transportsystem och upplevd otrygghet kan bidra till en minskad rörlighet hos invånarna. Möjligheten att röra sig enkelt och tryggt längs naturliga stråk är således en del av en socialt hållbar stadsutveckling. Det är också en fråga om ekologisk hållbar utveckling. Rosengårdstråket syftar till att öka invånarnas rörlighet med cykel och gång, och utgör samtidigt en koncentration av akti- viteter som kan bidra till att skapa mötesplatser. Här har odlingar, Bokalerna,
Örtagårtorget och Stapelbäddsparken längs stråket haft målet att stimulera till möten mellan människor från olika delar av staden.
Ur ett vardagslivsperspektiv är stråken kanske inte det som främst strukturerar rörligheten. Det som konstituerar vardagens rörlighet är istället snarast de platser eller noder som ingår i individens liv; hemmet, arbetet, skolan, fritidsaktiviteten och de inköp som är kopplat till vardagens behov (se kapitel 3). Grannskapet betyder olika mycket beroende på vilken fas i livet man är, där barnen och ungdomarna oftast är de som nyttjar närmiljön mest. Med det fria skolvalet och andra förändringar i samhället har närmiljön och grannskapet kanske fått en allt mindre betydelse i vardagen även för dem. Mobilitet kan betraktas som ett kapital (Stjernborg 2014) som fördelas och tillgås olika beroende på vem man är och var man lever. Att spontant kunna röra sig kan ses som en rättvisefråga. Mobilitet i större i en skala, i relation till större infrastrukturella satsningar, är inte minst länkat till förutsättningar att hitta arbetstillfällen och fritidsaktiviteter. Samtidigt kan resor över långa avstånd komma att konkurrera både med vardagslivets pussel, och med eko- logiska målsättningar. Höginkomsttagares resvanor i de välbärgade delarna av världen utgör till exempel idag ett stort ekologiskt problem. Det finns en dubbelhet i synen på mobilitet inom hållbarhetsdiskursen som å ena sidan handlar om möjlighet att röra sig, där rörlighet uppmuntras, och å andra sidan om förutsättningar att kunna leva lokalt utan att öka antalet resor.
De stråk som Malmö stad identifierar är av många skilda karaktärer; grön- stråk, handelsstråk och cykelstråk, för att nämna några. Stråket har blivit ett planeringsbegrepp som syftar till ökad livlighet, stärkande av stadens rytmer och sätt att koppla samman stadens delar. Stråken inkluderar olika former av rörlighet, men kan också riskera att bli ett alltför brett begrepp för de komplexa och mångfasetterade utmaningar som hållbarhetsfrågorna ställer oss inför (se kapitel 2). I bästa fall kan ett cykel- och gångstråk som Rosengårdsstråket vara del i ett internodalt transportsystem som kopplar vidare till andra transportme- del och därigenom bidra till en önskad tillgång till staden. En god anslutning och rumsliga kopplingar är positivt men bör sättas i relation till vikten av en hållbar vardag med tillgång till privat och offentlig service i närområdet. Det väcker frågor om stadsplaneringens roll och vilken betydelse stråken ska ges i planeringen. Den sociala dimensionen av stråk framhålls ofta i form av att stråk och noder syftar till att skapa platser för möten mellan människor. Dialog, möten och närhet är aspekter som återkommande dyker upp i pla- nering för den hållbara staden och visst är möten och förflyttningar i staden viktiga, samtidigt som motsatsen till möten - anonymiteten i staden - varit och fortfarande är en viktig dimension i stadens sociala och fysiska rum.