Trots att universiteten under flera år hade varit öppna för kvinnliga studen-ter talades i 1876 års universitetsstatustuden-ter om ”Yngling som ankommer till universitetet i ändamål att der som studerande inskrifvas”. Mannen utgjorde normen för en student, kvinnan var en avvikare. År 1873 hade spexet Stu-dentskor, författat av teologen Johan August Lengqvist, premiär. Skämten om de kvinnliga studenterna var inte elaka i överkant, men spexet bidrog till att själva ordet ”studentska” fick en pejorativ klang. När Uppsala kvinnliga studentförening bildades i början av 1890-talet var man därför noga med att använda benämningen ”kvinnlig student”, inte ”studentska”. Så småningom
förefaller dock språkbruket ha förändrats och ordet ”studentska” förlorade sina nedsättande konnotationer. Från och med 1900-talets början användes de båda benämningarna synonymt, även av studentskorna själva.
I november 1874 framfördes Studentskor på nytt i en delvis reviderad version. I en av de nyskrivna kupletterna avhånades medicine studeranden Charlotte Yhlen för sina halvdana studieprestationer. Det påstods till exem-pel att hon i tentamen hade blivit ”bräckt som en falukorf”. Angreppet togs inte väl upp på alla håll; även många manliga studenter reagerade på att en enskild person utlämnades på detta sätt. Kupletten blev till och med
utviss-Studentskor på Smålands nation
I början av 1870-talet öppnades de svenska universiteten för kvinnliga studenter. I ett histo-riskt perspektiv var det en genomgripande reform, men under de första åren skrevs endast ett fåtal kvinnor in som studenter. Detta hindrade inte teologen Johan August Lengqvist från att spekulera kring vad kvinnans tillträde skulle betyda på längre sikt. Handlingen i hans spex Studentskor (1873) tilldrager sig femtio år framåt i tiden, och då utgick han från att studentskorna skulle ha lagt sig till med de flesta olater som gällde för 1870-talets manliga studenter. Spexets kvinnliga studenter hängav sig åt punschdrickning, rökning och överlig-geri. En av spexets huvudpersoner var den kvinnliga överliggaren Apollonia Dekisfelt, som sitter längst till vänster i nedre raden. Alla rollerna spelades naturligtvis av män. Spexet Studentskor bidrog till att själva ordet ”studentska” fick en negativ klang, varför de första kvinnliga studenterna ogärna använde denna benämning.
Ensemblen i spexet Studentskor, som gavs på Smålands nation 1873. Fotografi av Henri Osti.
lad av en grupp i publiken. Händelsen blev mycket omdebatterad. Upsala-Posten beklagade att föreställningen blivit störd av burop men upplät sina spalter åt flera insändare som tog publiken, och indirekt Yhlen, i försvar.
Signaturen ”Studenter” ansåg exempelvis att det var oförsvarligt att på detta sätt ”offentligen förlöjliga hennes enskilda lif”. Några dagar senare förklarade två av dem som aktivt deltagit i visselkonserten att deras agerande inte hade varit ”ett barn af stundens lättsinne” utan ”ett resultat af lång öfverläggning och fullaste allvar”. Protesten gav resultat och den ifrågavarande kupletten ströks ur föreställningen.
Det mest omtalade angreppet på de kvinnliga studenterna ägde rum halvtannat decennium senare. I maj 1891 införde nämligen den högernatio-nalistiskt sinnade teologistudenten Carl Leopold Sundbeck artikeln ”Stu-dentinnen” i den tyska studenttidningen Akademische Blätter, utgiven i Leip-zig. Sundbecks primära avsikt var att göra ett inlägg i den pågående tyska debatten om kvinnans tillträde till universiteten, varvid han fann anledning att anföra förhållandena i Uppsala som ett avskräckande exempel. Enligt Sundbeck utgjorde de kvinnliga studenterna samhällsvådliga element, vilka med fördel borde hållas utanför de akademiska murarna. I Uppsala, visste han att berätta, svärmade de runt på gatorna i kortklippt hår och idkade ett osedligt ”Seine-babyloniskt leverne” med nattliga libationer. Sundbecks häftiga angrepp på emancipationen hade sin grund i en särpräglad patriotisk övertygelse. Han befarade att studentskornas intåg vid universiteten skulle förstöra de manliga studenternas fosterlandskärlek, eftersom fosterlandet allegoriskt framställdes som en kvinna: ”Med studentskan inträder i stället för den ideella bilden af en kvinna en konkurrent. Men icke en likstående konkurrent, utan en med större fordringar och mindre befogenhet, en med hvilken man ej kan täfla utan att håna sig själf, en konkurrent, som man aldrig kan tänka sig såsom kamrat och som aldrig kan blifva öppen fiende, en medtäflare, som beröfvar oss vår manlighet gent emot de verkliga kvin-norna. De äro ett nytt slags människor, halft fågel, halft fisk …”
Sundbecks alster hade passerat obemärkt i Uppsala om det inte varit för att innehållet återgavs i broschyren Die Frau und das Universitätsstudium (1892), en stridsskrift som utgavs för att motverka att de tyska universiteten öppnades för kvinnor. Sundbecks beskyllningar orsakade stor upprördhet i Uppsala, trots att det hade gått nästan två år sedan de pub licerats. Fredrika-Bremer-Förbundet uppmanade universitetsledningen att agera. Ett tjugotal professorer, både ordinarie och extra ordinarie, skrev ett gemensamt svar till Akademische Blätter. De hade samtliga erfarenhet av att tentera kvinn-liga studenter, varför de betraktade det som sin plikt att fritaga dem från anklagelserna. De framhöll därför ”att herr Sundbeck ej blott utgår från en
öfverdrifvet sträng, utan från en fullständigt osann och falsk förutsättning i hvad som är de kvinnliga studenternas hållning och deras inflytanden på den sunda och normala utvecklingen af lifvet bland den akademiska ungdo-men”. Ytterligare en replik, författad av studentkårens ordförande Nathan Söderblom, insändes till tidningens redaktion. Akademische Blätter införde båda protestartiklarna och bad om ursäkt med orden: ”Und wir verneigen uns ritterlich vor der svenska flicka!”
Polemiken fortsatte i tidningen Fyris, där Nathan Söderblom beskyllde Sundbeck för att avsiktligt fara med osanning och för att förtala de kvinnliga studenterna. Sundbeck hävdade å sin sida att han med ”ett visst universi-tet i Skandinavien” hade avsett Kristiania, närmare bestämt det samkönade umgänget inom Studentersamfundet. Det var således inte de upsaliensiska studentskorna som utgjort föremålet för hans kritik. Hans syfte hade inte heller varit att ifrågasätta emancipationen som sådan, utan endast att påtala vilka konsekvenser det skulle få om kvinnorna släpptes in vid de tyska uni-versiteten. Söderblom betraktade emellertid Sundbecks försök att över-flytta anklagelserna till studentskorna i Kristiania som blott ett fegt försök att slingra sig ur den penibla situation som han själv försatt sig i. Av sam-manhanget kunde nämligen ingen läsare draga någon annan slutsats än att resonemangen gällde Uppsala. Söderblom vidhöll därför att Sundbeck hade skyldighet att göra avbön, och tillade att han för egen del inte var intresserad av att föra någon vidare diskussion om kvinnans plats i samhället med en person ”för hvilken manlighet ej synes existera i andra och högre former än
’glänsande’ tyska studentordnar med kostbara ’demonstrationer’ och unifor-merade Burschen, och som i kvinlighet och bildning ser tvänne hvarandra uteslutande fördärfvande motsatser”.
Söderblom talade av egen erfarenhet. I hans umgängeskrets ingick vid denna tid flera kvinnliga studenter. Hans blivande hustru Anna Forssell tillhörde den radikala teologiska diskussionsklubben Fritt ur hjärtat, och i sällskap med Lydia Wahlström gjorde han utflykter till Uppsala-Näs kyrka och Lurbo tempel. Det samkönade sociala umgänget sågs dock inte med blida ögon i alla sammanhang. Efter 6 november-firandet 1892 hade Söder-blom stannat kvar till stängningsdags på Gillet för att diskutera teologiska spörsmål med bland andra Lydia Wahlström och Elsa Frölich från styrelsen i Uppsala kvinnliga studentförening. Några starkare drycker än porter och mineralvatten hade sällskapet inte inmundigat, men snart spreds ryktet att onyktra studenter och studentskor hade druckit punsch till stängningsdags med några uppasserskor.
Ett annat beryktat angrepp på Uppsalastudentskornas sätt att leva inför-des av publicisten Thore Blanche i Idun i december 1908. Blanche hade
sam-talat med en erfaren lärarinna i en stor samskola (”en intelligent och mycket berest kvinna”) och ansåg att hennes iakttagelser förtjänade att spridas i en vidare krets. Det var emellertid inga vackra ord som hans sageskvinna hade yttrat om Sveriges unga kvinnor i allmänhet och studentskorna i Uppsala i synnerhet. De framställdes som allmänt osedliga och anklagades för att upp-träda eggande och sensuellt i sitt umgänge med jämnåriga ynglingar, varför de uppenbarligen inte var mogna för den frihet som så hastigt hade kommit dem till del. I Uppsala förde de kvinnliga studenterna ett oanständigt natt-liv; i nio fall av tio var det till exempel kvinnan som tog initiativ till osedligt umgänge. De unga männen utgjorde i jämförelse ett under av förfining, sed-lighet och ansvarstagande: ”De äro mera aktsamma på sig själfva än flickorna och besjälade af en mycket allvarligare uppfattning i könsliga frågor.”
Svenska Dagbladet refererade artikeln och tog in ett svar från signaturen
”Uppsalastudentska”, som påpekade att det inte ens var möjligt för kvinn-liga studenter att föra något oanständigt nattliv på nationerna, eftersom de sällan eller aldrig deltog vid gaskerna. Hon avslutade med att i stället kritisera de manliga studenterna, vilka den anonyma lärarinnan hade ut-målat som föredömen när det gällde sedlighet: ”Den manliga ungdomen har kanske aldrig någon tid haft en så krasst materialistisk och så sorgligt praktisk syn på sexualiteten som just i våra dagar. Det är framför allt den, som ger vår tids unge män ett så gammalt drag, och som gör, att redan en 18-års yngling utan minsta själsstrider och utan någon annan tanke än att
’det är bra som det är’ kan understödja prostitutionen, medan han väntar på penningegiftermålet! Kan detta kallas idealism?” Denna avslutning orsa-kade stort rabalder i Uppsala. Det togs inte väl upp att en studentska öppet anklagade sina manliga kamrater för att utnyttja prostituerade. Även de kvinnliga studenterna tog illa vid sig av ”Uppsalastudentskas” formulering-ar. Anna Beckman, som då var ordförande i Kvinnliga studentföreningen, betvivlade rentav att artikeln var författad av någon studentska; hon fann det mer troligt att dess upphovsman var ”en murvel, som ville göra sen-sation”. Beckman besökte Iduns redaktion, dit ”Uppsalastudentska” också hade sänt sitt alster. På hennes begäran gick redaktören med på att stryka inlägget, men bara på villkor att han erhöll en annan artikel i utbyte. Tiden var knapp, men på de timmar som återstod till pressläggningen lyckades Beckman författa en egen inlaga. Flera andra kvinnor, däribland Ida Norrby, fick också anledning att gå i svaromål. Ett rappt svar fick Blanche även av medicinaren Elin Odencrants, som förlöjligade hans påhopp i Kvinnliga studentföreningens vårspex 1909.
Carl Leopold Sundbecks och Thore Blanches farhågor besannades inte.
Kvinnornas inträde innebar ingalunda att universitetet förvandlades till
nå-got Sodom, tvärtom är det ett allmänt omdöme att de kvinnliga studenter-nas närvaro hade en civiliserande inverkan på nationerstudenter-nas fester och sexor.
Detta var dock något som i huvudsak hörde till epoken efter 1916.
I början av 1910-talet uppgick antalet kvinnliga studenter till omkring tio procent, varför situationen förvisso var väsentligt annorlunda än den som hade mött Betty Pettersson, Ellen Fries, Charlotte Yhlen och de öv-riga kvinnliga studenterna under 1870-talet. Känslan av utanförskap förblev dock ett genomgående motiv i studentskornas skildringar av universitets-världen; det gäller såväl samtida dagboksanteckningar som memoarlitte-ratur. Ett exempel utgör litteraturhistorikern Greta Beckius, som deltog i Henrik Schücks licentiatseminarium åren kring 1910. Av hennes dagböcker framgår att hon hade svårt att acceptera och hantera det utanförskap som präglade de kvinnliga studenternas tillvaro. Till detta kom två misslyckade förhållanden – dels med filosofen John Landquist, dels med meteorologen Bruno Rolf – vilka fick henne att betvivla möjligheten av jämställda kär-leksförhållanden. Vad hon fann var endast erotik på mannens villkor. Båda männen var bröder till hennes närmaste vänner och nationskamrater, Ellen Landquist respektive Lisa Rolf. I början av 1912 tog Greta Beckius sitt liv, tjugofem år gammal. Vid sin död lämnade hon efter sig det ofullbordade manuskriptet ”Marit Grene”, en erotisk traktat med klara självbiografiska drag. Manuskriptet, som testamenterades till Emilia Fogelklou, omfattade omkring 900 sidor. Innehållet ansågs vara både osedligt och provocerande, varför större delen av materialet förstördes av systern Stina Beckius så sent som 1969. Greta Beckius’ öde låg delvis till grund för den första studentske-romanen Suzanne (1915), författad av Ellen Landquist.