För huvudstadens liberala krafter framstod universiteten, särskilt det i Uppsala, som hopplöst föråldrade och konservativa. Universiteten gjorde knappast något för att i grunden jäva detta påstående. Dåtidens Uppsala utgjorde ett konservativt samhälle, inom vilket boströmianismen utövade ett inflytande, som sträckte sig långt utanför filosofernas krets. Genom bo-strömianismens systematiska idealism och personlighetstanke fick inrätt-ningar som monarkin, ståndsriksdagen och universiteten en filosofisk och politisk underbyggnad. Man kan tala om ett till tidsanda uttunnat filoso-fiskt budskap. Vid sidan om detta utgjorde historismen ett viktigt inslag i den rådande akademiska andan, som framför allt hämtade inspiration från de dominerande humanistiska disciplinerna filosofi och historia. Enligt denna riktning, vars innehåll formulerades av bland andra Friedrich Hegel, Wilhelm von Humboldt, Leopold von Ranke, Johann Gustav Droysen och Wilhelm Dilthey, kunde man endast nå kunskap och insikt kring en viss företeelse genom att studera dess historia och utveckling. Historien var således ständigt närvarande och genom att uppmärksamma universitetets historia kunde man därmed påvisa dess samband med landets kulturella utveckling. I korthet kan detta sägas vara den ideologiska förklaringen till den upptagenhet av jubileer och historiska minnen som präglade Uppsala universitet under 1800-talets andra hälft. I september 1882 beskrev August Strindberg i Det nya riket sin samtid som ”attentatens och jubelfesternas tidehvarf”. Karakteristiken är onekligen träffande. Perioden mellan Linné-jubileet 1807 och Uppsala universitets 450-årsjubileum 1927 gör tvivelsutan skäl för benämningen jubelfesternas epok; det gäller särskilt decennierna i slutet av 1800-talet.
Uppsala blev jubelfesternas stad framför andra, och universitetet för-summade inte att använda dessa händelser för att markera sin historiska betydelse. Bruket att fira jubelfester var en kyrklig sedvänja, som under 1800-talet övertogs av universiteten. Viktigt var också att jubileerna ofta firades och arrangerades i samförstånd mellan universitetet och staden Upp-sala. Det latenta hotet om universitetets flyttning till huvudstaden hade fört stadens och universitetets myndigheter samman, och jubileerna blev ett sätt att markera universitetets historiska förankring i Uppsala – och därmed också för att visa vilken tradition som skulle brytas om en flyttning skulle bli verklighet. Studentkåren utgjorde, vid sidan om universitetet och staden, den drivande kraften bakom många av de historiska jubelfesterna, till exem-pel vid firandet av Sten Sture den äldre 1871 eller Engelbrekt Engelbrektsson 1886.
Oavsett vilka skäl som låg bakom blev 1800-talets jubelfester storartade manifestationer för bildningens betydelse. Uppsala hamnade i nyhetsflö-dets centrum, och universitetets betydelse för samhället i stort underströks gång på gång, tydligast kanske i en av Upsala-Postens artiklar i samband med 400-årsjubileet 1877: ”Men denna fest är ej blott universitetets, den är i sanning en hela det svenska folkets fest, ty bildning är magt, och om det svenska folket, en handfull till sitt antal, kunnat under de gångna seklen uppträda och väcka verldens beundran och äfven nu, sedan dess kanoner ej mer tala det afgörande ordet i folkens rådslag, dock behållit och allt mer tillvunnit sig verldens aktning, så är det, emedan det varit en bärare af bild-ning och ljus likasom af religiös och borgerlig frihet.”
400-årsjubileet
I början av september 1877 högtidlighöll universitetet sitt 400-årsjubileum under ståtliga former. Festligheterna överträffade det mesta som univer-sitetet och staden tidigare (eller senare) hade varit med om. Förutom tå-get med universitetets gäster sattes inte mindre än tio extratåg in mellan Stockholm och Uppsala under de tre jubeldagarna. Uppsala fylldes av tu-sentals besökare, och trängseln var stor. Dagens Nyheters korrespondent rapporterade att det var köer överallt, men särskilt vid stationen: ”Där råder ett virrvarr öfver all beskrifning vid hvarje tågs ankomst. Att armbåga sig fram bland alla dessa massor af passagerare och reseeffekter är i sanning icke någon lätt sak.”
Ändå var allt förberett sedan länge. Redan 1870 började jubileet planeras, och i oktober året därpå tillsattes en särskild jubelfestkommitté. I detta utskott ingick rektorn Per Hedenius (som var ordförande) samt professo-rerna Carl Alfred Cornelius, Theodor Rabenius, Anders Ångström och Carl Rupert Nyblom. Under årens lopp skedde en del förändringar i denna sam-mansättning. Ångström avled 1874, och Cornelius och Rabenius lämnade kommittén. I deras ställe inträdde akademiräntmästaren Herman Gyllen-haal samt professorerna Isak Landtmanson, Frithiof Holmgren, Mårten B.
Richert och docenten Ivar Afzelius. Den sistnämnde var dessutom ordfö-rande för studentkåren under själva jubelåret.
Eftersom inget universitetsjubileum tidigare hade firats fanns ingen tra-dition att falla tillbaka på. Kommittén fick tidigt ta ställning till en så fun-damental fråga som vilket av årtalen 1877 eller 1893 firandet skulle äga rum.
Man beslutade sig för att högtidlighålla minnet av själva grundandet och inte 1593 års återupprättande, bland annat eftersom man befarade att uni-versitetsjubileet annars skulle hamna i skuggan av det kyrkliga firandet av Uppsala möte. I övrigt rekommenderade kommittén att jubelfesten skulle
genomföras alldeles i början av höstterminen, det vill säga tidigt i september.
Slutligen föreslog man att universitetets historia borde skrivas i anslutning till det kommande jubileet. Samtliga dessa förslag godkändes av konsistoriet.
Bibliotekarien Claes Annerstedt fick i uppdrag att skriva universitetshistori-ken. Det första bandet och det första bihangsbandet av Annerstedts arbete var färdigställda och överlämnades i samband med 1877 års jubelfestligheter.
Jubelfestkommittén beslutade också att uppsätta ett epitafium i domkyr-kan över grundaren Jacob Ulfsson, som enligt traditionen skulle ligga be-gravd bakom högaltaret.
Jubelfester i Uppsala
Nedanstående förteckning upptager alla större jubelfester vid Uppsala universitet mellan 1852 och 1916. Endast särskilda högtider har medtagits, således inte de årliga firanden som Gustaf Vasa, Gustaf II Adolf och Carl XII bestods genom hela epoken.
1852: Fest med anledning av prinsessan Lovisas födelse.
1852: Minnesfester för ”sångarprinsen” Gustaf.
1853: Fest med anledning av prins Carl Oscars födelse.
1856: Minnesfest för Per Daniel Amadeus Atterbom.
1859: Femtioårsminnet av 1809 års regeringsform.
1859: Minnesfester för Oscar I.
1860: 300-årsminnet av Gustaf Vasas död.
1863: Carl XIV Johans 100-åriga födelsedag.
1864: Den svensk-norska unionens femtioårsjubileum.
1865: 1000-årsminnet av Ansgars död.
1868: 150-årsminnet av Carl XII:s död.
1871: 400-årsminnet av slaget vid Brunkeberg.
1872: Minnesfester för Carl XV.
1877: Uppsala universitets 400-årsjubileum.
1878: 100-årsminnet av Carl von Linnés död.
1878: Minnesfest för Johan Ludvig Runeberg på årsdagen av dennes död.
1881: Fest med anledning av kronprins Gustafs giftermål med Victoria av Baden.
1882: 250-årsminnet av Gustaf II Adolfs död.
1882: 200-årsminnet av Carl XI:s indelningsverk.
1883: 100-årsminnet av Erik Gustaf Geijers födelse.
1883: 400-årsdagen av Martin Luthers födelse.
1885: Minnesfest för donatorn Anders Regnell.
1886: 450-årsminnet av Engelbrekt Engelbrektssons död.
1893: 300-årsminnet av Uppsala möte.
1896: 400-årsminnet av Gustaf Vasas födelse.
1897: Oscar II:s tjugofemåriga regeringsjubileum.
1907: 200-årsminnet av Carl von Linnés födelse.
1908: 250-årsminnet av freden i Roskilde.
1910: Kungliga Vetenskapssocietetens 200-årsjubileum.
1911: 300-årsminnet av Gustaf II Adolfs tronbestigning.
Solennitetssalen i Carolina bedömdes vara alltför opraktisk som lokal för de stora middagarna under jubileumsfirandet, i synnerhet som salen också behövdes som uppställningsplats för de olika processionerna. Därför beslu-tade man att uppföra en särskild festpaviljong mellan flygelbyggnaderna i Linneanum. Lokalvalet var inte överraskande, eftersom Linneanum hade använts flitigt vid de akademiska festligheterna, inte minst för promotions-middagarna, under 1800-talets senare del. Här gavs middagarna vid student-mötena 1856 och 1875, liksom vid de arkeologiska och statistiska kongresser, som båda hölls under 1874.
Uppdraget att rita den provisoriska festpaviljongen vid jubelfesten till-föll arkitekten Magnus Isæus, som vunnit pris för liknande byggnader vid världsutställningarna i Wien 1873 och Philadelphia 1876. Isæus’ festbyggnad utgjordes, förutom av toaletter och kapprum, av en enda stor sal som var drygt sjuttio meter lång, omkring arton meter bred och över tolv meter hög.
Paviljongen hade inga mittpelare utan vilade på en valvkonstruktion, som stöttades av ytterväggarna till Linneanums flyglar. De brunmålade väggarna pryddes av de svenska landskapens vapen. Runt salen löpte en läktare, vil-ken var dekorerad med namnen på olika framstående donatorer och veten-skapsmän. Det första namnet var Jacob Ulfsson och det sista Anders Ång-ström. Från taket hängde sju stora gasljuskronor, och gaslågor brann även på andra ställen. Isæus’ festpaviljong skänkte festen en modern aura, som kon-trasterade mot den ärorika historia man avsåg att fira. Efter jubileet visades paviljongen för allmänheten.
Även Carolinasalen fick en ansiktslyftning inför jubileet. Pelarna som lyfte läktarna gavs en lättare utformning och det stora trapphuset målades om. Trapphusets nedre parti målades i en grågrön nyans, den övre i en röd-brun. Lunetterna i den övre avdelningen försågs med namnen på univer-sitetets stora välgörare genom historien: Gustaf II Adolf, Carl XI, Gustaf III, Magnus Gabriel De la Gardie, Eric Benzelius, Olof Rudbeck, Olof Cel-sius, Claes Fleming, Carl Gustaf von Brinkman, Algernon Stierneld, Gustaf Oxenstierna och Göran Wahlenberg. Över ingången till själva salen upp-sattes Carl XIV Johans namn. Vid den första trappavsatsen placerades en byst av Carl Johan i gips. I själva salen uppställdes universitetets samling av gipsavgjutningar av olika kända skulpturer.
I samband med jubileet hölls för första gången i universitetets historia samtidigt promotioner i de fyra fakulteterna. Den teologiska promotionen hade blivit möjlig sedan större konsistoriet i december föregående år gjort en särskild framställning hos kungen. Festligheterna pågick under tre dagar, onsdag till fredag den 5–7 september. Kring Carolina och domkyrkan stod ett stort antal flaggstänger uppställda. I hörnet
Drottninggatan–Trädgårds-gatan hade en stor granrisportik uppförts – också denna efter ritning av Magnus Isæus. Vid toppen var portiken försedd med två medaljonger med årtalen 1477 respektive 1877. I domkyrkan hade två specialbyggda läktare uppförts i sidogången för att inrymma omkring 1 200 damer.
Universitetets gäster anlände på tisdagskvällen. En kanonsalut klockan sju på onsdagsmorgonen markerade inledningen på firandet. Vid halv nio-tiden började den gigantiska processionen formeras vid Carolina samtidigt som gästerna intog sina platser i domkyrkan. Processionen gick nedför Ca-rolinabacken och passerade genom den stora granrisportiken vid Trädgårds-gatan, varefter den vek av till vänster upp mot domkyrkan. I processionen deltog närmare 2 000 personer, varför de första leden nådde fram till dom-kyrkan innan de sista lämnat Carolina. Bland deltagarna märktes depute-rade från en lång rad svenska och utländska universitet och akademier. Carl Yngve Sahlin bar för första gången den rektorskedja som han föregående kväll hade erhållit av kungen. Efter akten kallade Oscar II till sig rektorn, akademiräntmästaren och akademisekreteraren och överlämnade en
dona-Magnus Isæus’ paviljong
Festmiddagarna under universitetets 400-årsjubileum hölls i en provisorisk festpaviljong mel-lan de båda flygelbyggnaderna i Linneanum. Arkitekten bakom den tillfälliga festsalen var Magnus Isaeus. Teckningen ovan avbildar den högtidliga festbalen den 7 september 1877.
Festpaviljongen i Botaniska trädgården. Teckning av Otto August Mankell och Vincent Stol-tenberg Lerche i Ny Illustrerad Tidning.
tion på 40 000 kronor, vars avkastning enligt det bifogade donationsbrevet skulle tjäna som understöd åt yngre forskares författarverksamhet. Detta så kallade Oscarspris delas fortfarande ut av universitetet; för 2009 (utdelat i januari 2010) erhöll två forskare vardera 45 000 kronor.
På eftermiddagen gav universitetet middag i den specialuppförda festpa-viljongen i Botaniska trädgården. Samtidigt bjöd studentkåren på förplägnad på Gillet för gästande studentdelegationer. När studenternas middag var av-slutad ställde deltagarna upp under kårens och nationernas fanor och stan-dar för att marschera till Flustret, där kaffe och punsch serverades. Därifrån avtågade man senare till Botaniska trädgården för att framföra sin hälsning till universitetets gäster.
Under torsdagen genomfördes den stora jubelpromotionen. Själva pro-motionsakten, ihågkommen inte minst genom framförandet av Viktor Ryd-bergs kantat, pågick fram till klockan två på eftermiddagen. Promotorer var ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg (teologi), Victor Nordling (juridik), Gustaf Kjellberg (medicin) och Carl Rupert Nyblom (filosofi). Klockan tre samlades omkring 1 500 gäster till middag i Isæus’ festpaviljong. Efter mid-dagstalen bars Oscar II runt i gullstol, innan han lämnade banketten och i vagn begav sig till slottet för en supé hos landshövding Hamilton. Vid tio-tiden samlades studentkåren i Botaniska trädgården, där man formade ett fackeltåg som gick till slottet för att ännu en gång uppvakta kungen.
Jubelfesten avslutades på fredagen med Allmänna Sångens dubbelkon-sert i Carolinasalen som huvudnummer. Musikvalet präglades helt av musik av skandinaviska tonsättare; störst bifall väckte Richard Dybecks ”Du gam-la, du friska”. Under uttåget, trappmarschen, genom det stora trapphuset sjöngs Johann Christian Friedrich Hæffners ”Lejonriddarkör”. Studentkåren ställde efteråt upp utanför Carolina, där ännu ett leve utropades för kungen.
Därefter tågade studenterna vidare till obelisken i Odinslund, där ett leve utropades även för Gustaf II Adolf. Klockan nio på kvällen inleddes sedan Uppsala stads stora festbal, som samlade bortemot 4 000 deltagare i Caro-lina. Festligheterna fortsatte under lördagen vid Drottningholm, där kungen och kronprinsen bjöd akademistaten, festmarskalkarna och de utländska delegationerna på supé.
Jubelfesten 1877 blev en angelägenhet inte bara för universitetet, utan även för staden Uppsala. Festen utgjorde ytterligare ett exempel på det när-mande mellan stadens akademiska och borgerliga delar som skedde under 1800-talets andra hälft. Staden arrangerade festbalen och hjälpte dessutom till med uppförandet av festpaviljongen. Till detta kan läggas att staden bi-drog med utsmyckningar och ordnade utspisningar för de fattiga. Uppsala stad svarade även för andra uppmärksammade inslag, till exempel
illumina-tionen på onsdagskvällen, då alla fönster på offentliga byggnader – däribland slottet – var upplysta. Längs gator och torg var mängder med marschaller utplacerade. Än mer spektakulärt var torsdagskvällens stora fyrverkeri, då en stor tempelfasad, som visade årtalen 1477 och 1877, avtecknade sig mot kvällshimlen. I en skrivelse till Uppsala stad tackade Carl Yngve Sahlin ef-teråt för dess bidrag till festens glans och betydelse. Han underströk att festen kunde ses som en gemensam manifestation för den 400-åriga samhö-righeten mellan staden och dess universitet. Firandet av rikets äldsta univer-sitet skedde även i ett flertal andra svenska städer, till exempel i Karlstad, Uddevalla och vid systeruniversitetet i Lund.
På universitetets uppdrag författade Leonard Bygdén skriften Upsala uni-versitets fyrahundraårs Jubelfest sept 1877, som utkom 1879.
Firandet av Uppsala möte
Exakt sexton år efter 400-årsfesten firades det andra stora universitetsju-bileet under epoken, nämligen 300-årsminnet av Uppsala möte och åter-upprättandet av Uppsala universitet. Uppsala möte hade inletts redan den 25 februari 1593 i Academia Carolina, men man valde att genomföra jubel-festen under exakt samma datum som 1877, det vill säga den 5–7 septem-ber. Men även om festdagarna var desamma hade mycket annat förändrats.
Carolinasalen fanns inte längre, men däremot universitetshuset med den praktfulla aulan. Domkyrkan hade genomgått en fullkomlig förvandling ge-nom Helgo Zettervalls renovering och planen utanför Gustavianum hade omvandlats till en park.
Redan i inbjudningsskriften underströks att jubelfesten firades gemen-samt av universitetet och kyrkan. Universitetet omtalades uttryckligen som
”den svenska kyrkans dotter”. Förutom Oscar II, drottning Sophia, kronprins Gustaf och kronprinsessan Victoria deltog prinsarna Carl och Eugen samt de unga arvprinsarna Gustaf Adolf och Wilhelm. Bland övriga deltagare märk-tes storhertig Carl Alexander av Sachsen-Weimar-Eisenach, prins Friedrich Leopold av Preussen, statsministern Erik Gustaf Boström, universitetskans-lern Pehr von Ehrenheim samt representanter för de kungliga akademierna, Lunds universitet, Stockholms högskola och Karolinska institutet. I likhet med 1877 fylldes Uppsala av besökare; denna gång beräknade man att 3 000 personer anlände bara från Stockholm.
Också denna gång var staden rikt utsmyckad, bland annat som resultat av en insamling till vilken en rad bemärkta upsaliensare bidrog, däribland grosshandlaren Frans Otto Törnlund, bankkassören August Haglund, råd-mannen Karl Wilhelm Herdin, akademikamreren Elis Schenson, polismäs-taren Edvard Raab samt professorerna Victor Nordling och Olof
Hammar-sten. Framför järnvägsstationen var ett antal flaggstänger uppställda, och vid korsningen av Bangårdsgatan och Kungsgatan stod en tre våningar hög triumfbåge av granris. Bågens topp var krönt med kungens namnchiffer, Upplands landskapsvapen samt riksvapnet. Under 1890-talet sträckte sig Bangårdsgatan endast fram till Kungsängsgatan (den nuvarande Bangårdsga-tans västra del hette Gräsgränd), och även gaBangårdsga-tans slut åt detta håll var för-sedd med en triumfbåge i granris, på vilken hälsningen ”Salve” kunde läsas.
En tredje triumfbåge fanns vid Riddartorget. På dess ena sida stod ”Deus solatium meum” (Gud är min tröst) samt årtalet 1593. På bågens andra sida stod initialerna CD (Carolus Dux, hertig Carl). Mellan Ekermanska huset och Gustavianum stod en fjärde triumfbåge rest, och på planen framför domkyrkan var tre stora granrispyramider uppställda.
Den första festdagen ägnades det kyrkliga jubileet. Ärkebiskop Anton Niklas Sundberg underströk vid minnesgudstjänsten dagens stora betydelse:
”Efter kristendomens inträde i landet har nämligen ingen annan tilldragelse utöfvat en så genomgripande och så omskapande inflytelse som just den-na [Uppsala möte], och ingen anden-nan bör därför hälsas mäktigare än hon hvid hvarje ny sekulartid, som återupplifvar hennes minne, framkalla ett jublande: ’ära vare Gud i höjden’.” Efter gudstjänsten uppvaktades Oscar II av studentkåren på universitetshusets trappa. Studenterna hade samlats i Odinslund, varifrån de tågade upp till tonerna av ”Dåne liksom åskan brö-der”. Tusentals människor lyssnade till kårordföranden Nathan Söderbloms ord till kungen.
Under onsdagen stod universitetets återupprättande i centrum. Promo-tionshögtiden hölls i aulan, dit processionen avtågade från samlingsplatsen Östgöta nation. Hertig Carls och rådets brev av den 1 augusti 1593, där be-slutet om återupprättandet meddelades, bars genom staden av akademi-sekreteraren i täten av processionen. I aulan framfördes en särskild festkan-tat, författad av Carl David af Wirsén och tonsatt av Ivar Eggert Hedenblad.
Claes Annerstedt var universitetets huvudtalare i stället för Harald Hjärne, som själv skulle promoveras till juris hedersdoktor och av detta skäl var förhindrad.
Promotorer var Anton Niklas Sundberg (teologi), Ernst Trygger (juridik), Salomon Henschen (medicin) samt Carl Yngve Sahlin (filosofi). Fyrtio teo-logie doktorer promoverades, däribland biskopen i Göteborg Edvard Rodhe samt Uppsalateologerna Robert Sundelin, Henry Tottie, Frans August Johansson och Carl Norrby. Juridiska fakulteten kunde promovera en doktor efter avlagda prov samt fjorton hedersdoktorer. Bland dessa fanns, förutom Harald Hjärne, universitetskanslern Pehr von Ehrenheim, Oscar Alin, Hugo Blomberg, David Davidson, Hjalmar Hammarskjöld och Carl Yngve Sahlin.
Vid medicinska fakulteten promoverades fem doktorer efter avlagda prov samt tolv hedersdoktorer. Filosofiska fakulteten promoverade tjugoen dok-torer efter avlagda prov samt tjugofyra hedersdokdok-torer. Bland dessa fanns Alfred Nobel, Carl Snoilsky, Gustaf Retzius, J.A. Lundell, E.W. Dahlgren, Carl Gustaf Hammarskjöld och Frithiof Holmgren. Dessutom inträffade det unika att far och son samtidigt promoverades till filosofie hedersdoktorer, nämligen förre universitetskanslern Louis De Geer och geologen Gerard De Geer.
På kvällen gav universitetet middag för omkring 500 personer på Gillet.
Thore M. Fries höll talet till kungen, som i sitt svarstal betonade vetenska-pens och kristendomens ömsesidiga beroende av varandra. Om detta vitt-nade, menade monarken, det faktum att ”den vetenskapliga ståndpunkten hos de kristna folken står än i dag, såsom vi alla vet, oändligt öfver alla de öfrigas”.
Den avslutande jubeldagen inleddes med en studentkonsert inför en en-tusiastisk publik i universitetsaulan. ”Björneborgarnes marsch” följdes av stående ovationer, och numret bisserades. Efter lunch på Gillet höll Harald Hjärne ett högtidstal om renässansen och reformationen. Han menade att reformationen hade återupplivat Sveriges andliga styrka, vilken den katolska kyrkan förgäves sökt förkväva. Efter talet återstod endast jubelfestens avslu-tande programpunkt: studentkårens fest i Botaniska trädgården.
Linnéjubileerna
Under 1800-talets andra hälft blev intresset för Carl von Linnés insats allt större, inte minst i Uppsala. En viktig anledning härtill torde vara de många turister som besökte staden och dess Linnéminnen. Bland de många pro-minenta besökarna märktes den brasilianske kejsaren Pedro II, som under ett privat besök i augusti 1876 särskilt bad att få se de linneanska träden i Botaniska trädgården. För Uppsala blev det därför en viktig uppgift att
Under 1800-talets andra hälft blev intresset för Carl von Linnés insats allt större, inte minst i Uppsala. En viktig anledning härtill torde vara de många turister som besökte staden och dess Linnéminnen. Bland de många pro-minenta besökarna märktes den brasilianske kejsaren Pedro II, som under ett privat besök i augusti 1876 särskilt bad att få se de linneanska träden i Botaniska trädgården. För Uppsala blev det därför en viktig uppgift att