Det kungliga kansleriatet hade avskaffats i och med Carl XV:s trontillträde 1859, men ännu 1881 nämndes kronprinsen (den blivande Gustaf V) som ett tänkbart val. ”Bland möjliga kandidater”, skrev Stockholms Dagblad efter Ha-miltons fall, ”nämnes först och främst H.K.H. kronprinsen. Den omständig-heten, att så många föregående kronprinsar med framgång förvaltat i fråga varande befattning, torde hafva framkallat tanken äfven på vår nuvarande kronprins.” Tidningen tillade dock att det var tveksamt om ett val av kron-prinsen var förenligt med grundlagen. Även Nya Dagligt Allehanda avvisade förslaget, dock mindre av konstitutionella än av praktiska skäl: ”Den nödiga insigten, erfarenheten, stadgan för maktpåliggande värf komma med åren och man kan ej af en ung man på 22 år fordra de egenskaper och insigter, som i fråga varande embete nödvändigt kräfver.”
Denna uppfattning delades dock inte av alla. Oscar II agerade aktivt för sin sons sak. Han uppvaktade bland andra ecklesiastikministern Carl Gustaf Hammarskjöld i syfte att få denne att ställa sig bakom kronprins Gustafs kandidatur. Ministern lyckades dock övertyga kungen om att stöd för kron-prinsen saknades och att det vore genant för alla inblandade om denne skul-le förlora ett kansskul-lersval mot en annan kandidat. Till sist gav kungen vika och författade en skrivelse till universiteten, där han uttryckte en önskan om att inga röster skulle tillfalla kronprinsen, eftersom majoriteten inom statsrådet inte ansåg det vara förenligt med grundlagen att denne utsågs till universitetskansler.
Flera andra namn förekom i diskussionen sedan kronprinsens namn hade avförts. Stockholms Dagblad förmodade att ärkebiskopen och prokanslern Anton Niklas Sundberg skulle få ett starkt stöd i Uppsala. Denne hade visat intresse redan vid 1872 års kanslersval, och man utgick från att han skulle stå till förfogande även denna gång. Den principiella invändningen, att Lunds universitet inte skulle acceptera valet av Uppsalas prokansler, kvarstod dock, varför tidningen bedömde det som mindre sannolikt att han skulle väljas. Till detta kan läggas att rektor Carl Yngve Sahlin inte uppskattade Sundbergs kandidatur. I flera brev till sin lundensiske kollega Gustaf Ljung-gren varnade han för att på detta sätt ställa universiteten under kyrkans kontroll.
Utöver Sundberg nämndes politikerna Oscar Björnstjerna och Corfitz Beck-Friis samt det tidigare statsrådet Pehr von Ehrenheim som tänkbara kanslerer. Den ende som hade ett utbrett stöd vid de båda lärosätena var emellertid ämbetsmannen och förre justitiestatsministern Louis De Geer, som utsågs i maj 1881. I Uppsala var beslutet enhälligt så när som på en
blank röst, men i Lund tillföll sju röster Oscar Björnstjerna. De Geer, som hade avslutat sina juridikstudier i Uppsala drygt fyrtio år tidigare, hade en lång karriär bakom sig. Han hade bland annat varit president i Göta hov-rätt och tillförordnad ordförande i styrelsen för rikets fängelser. I slutet av 1850-talet var han justitiestatsminister och några år senare tillhörde han dem som bestämt avrådde Carl XV från att ingripa militärt på Danmarks sida i det dansk-tyska kriget. Mest förknippad har De Geer blivit med 1865 års representationsreform, som i allt väsentligt var hans verk. Sedan 1862 var han ledamot av Svenska Akademien.
Efter företrädarens snöpliga sorti knöt universiteten stora förhoppningar till De Geer. Han fick som kansler uppleva invigningarna av de nya univer-sitetshusen i såväl Lund som Uppsala, men också att kanslerns praktiska be-tydelse minskade. I och med 1876 års statuter hade ett fast rektorat införts, vilket innebar att universitetets rektor fick en annan tyngd än vad som varit fallet med det tidigare roterande systemet. I sina Minnen (1892) såg De Geer tillbaka på kanslerstiden med blandade känslor. Han fann uppgiften svår-hanterlig och beklagade att han saknade djupare insikt i universitetsvärldens omständigheter. ”Jag hade en känsla af att mycket borde reformeras”, skriver han, ”men såg icke klart på hvad sätt det skulle ske, så att jag stannade vid att snart sagdt göra ingenting annat än efter bästa förstånd handlägga hvad som underställdes mig, utan att själf taga några initiativ.” För hans tillbakadragna läggning var nödvändigheten att hålla tal – till akademistater, studentkårer och vid middagar med mera – heller ingen odelat angenäm uppgift.
Tidsandan under De Geers kanslerstid på 1880-talet var en helt annan än under Hamiltons. Åttiotalsradikalismen hade brutit igenom, främst kanali-serad genom föreningen Verdandi. Motsättningarna nådde sin kulmen med sedlighetsdebatten på våren 1887, vars efterspel även inbegrep kanslern. De Geer skriver i sina Minnen att Verdandi arrangerade offentliga samman-komster där det ”förkunnades på ett anstötligt sätt mot kristendomen och sedligheten fientliga läror”. Av den anledningen ansåg han sig inte kunna göra ”annat än godkänna den lindriga näpst, som af det mindre konsistorium de skyldiga ådömdes, ehuru jag inom mig var tveksam, huruvida något där-igenom skulle vinnas”. Hans ambivalenta hållning kan delvis förklaras av att hans egen son, Gerard De Geer, hade tillhört Verdandis stiftare.
De Geer hade tidigt meddelat att han ville avgå som kansler när han fyllde sjuttio år. I början av maj 1888 anhöll han därför om entledigande från uppdraget, från vilket han skildes utan större saknad.
Inför 1888 års kanslersval förekom det spekulationer i pressen om att de båda universiteten skulle välja var sin kansler. Pehr von Ehrenheim hade starkt stöd i Uppsala, men i Lund höll man på den förre statsministern
Arvid Posse, som dock avstod från att kandidera. I maj detta år valdes von Ehrenheim som väntat av ett enigt upsaliensiskt konsistorium, men i Lund samlade han endast femton av de tjugoåtta rösterna, vilket dock var tillräck-ligt. Oscar Björnstjerna fick nio röster, medan två vardera tillföll Arvid Posse och justitierådet Christian Naumann.
Pehr von Ehrenheim hade studerat i Uppsala under 1830-talet, men läm-nat universitetet för en civil karriär. Han hade skaffat sig en omfattande ämbetsmannaerfarenhet och ingick mellan 1866 och 1870 som konsultativt statsråd i Louis De Geers regering. Under sin tid som universitetskansler fick han bland annat leda förhandlingarna vid orientalistkongressen 1889 och jubelfesten för Uppsala möte 1893. I mars 1897 efterträdde han Louis De Geer i Svenska Akademien. Ett år senare avgick han som kansler.
I juni 1893 hade fastslagits att kanslersämbetet skulle vara gemensamt för universiteten, varigenom von Ehrenheim blev förste innehavare av ämbetet
”kansler för rikets universitet”. Tydligt uttalades dessutom att kanslern även var högste styresman för Karolinska institutet, vilket dessförinnan hade va-rit underställt Uppsalas kansler. Nyordningen innebar dels att Karolinska institutets självständiga ställning vid sidan av universiteten markerades, dels att kanslersämbetets historiska koppling till enbart universiteten försvann.
Kanslersvalen förrättades därefter av tre olika valkorporationer vid de res-pektive högskolorna.
Efter von Ehrenheims avgång nämndes en rad personer som tänkbara ef-terträdare: historikern och politikern Hans Forssell, juristen och politikern Carl Gustaf Hammarskjöld, riksarkivarien Clas Theodor Odhner, före detta statsministern Gustaf Åkerhielm, justitierådet och hovrättspresidenten Nils Vult von Steyern, riksmarskalken Fredrik von Essen, före detta justitierå-det Carl Gustaf Hernmarck samt första kammarens talman Gustaf Sparre.
Förre ecklesiastikministern Gunnar Wennerberg och Uppsala universitets tidigare rektor Carl Yngve Sahlin var ytterligare två för ämbetet väl lämpade personer, men av åldersskäl kunde de knappast komma i fråga.
På våren 1898 framstod dock statsministern Erik Gustaf Boström som huvudkandidat. Visserligen var det tveksamt om det var förenligt med grundlagen att utse en sittande statsminister till universitetskansler, men som prejudikat anfördes att Lars von Engeström hade varit kansler i Lund på 1810- och 1820-talen, samtidigt som han var utrikesstatsminister. Dessutom var tanken att Boström endast skulle inneha ämbetet, inte att han skulle utöva det. Så länge Boström ingick i regeringen skulle kansleriatet därför up-pehållas av en tillförordnad kansler, precis som fallet hade varit 1857–59. Två dagar före valet meddelade emellertid Boström att han inte önskade komma ifråga. Beskedet banade väg för den avgående ecklesiastikministern Gustaf
Gilljam, som hade seglat upp som andrahandsfavorit. Någon större entusi-asm gav Gilljams kandidatur inte upphov till, särskilt inte i Lund. Hans bak-grund som skolman lyftes gärna fram av hans kritiker. Upsala Nya Tidning, som inte tillhörde hans anhängare, påpekade att hans svaga stöd berodde på att många fruktade ”att det mångåriga sysslandet med att rätta latinska stilar och beifra ’de kära gossarnas’ små snedsprång skulle hos den aktade pedago-gen kvarlämnat reminiscenser, som skulle göra det svårt för honom att sätta sig in i en fri vetenskaplig högskolas arbetssätt och förhållanden”.
Vid kanslersvalet i maj 1898 samlade Boström – trots att han alltså av-böjt att kandidera – femtiofem röster mot endast fyrtiotre för Gilljam. En enstaka röst tillföll dessutom Gustaf Åkerhielm. I Lund erhöll Boström samtliga röster, vilket visade hur svagt stödet för Gilljam var. Som väntat avsade Boström sig utnämningen, varför Gilljam trots allt framstod som huvudkandidat. I oktober hölls årets andra kanslersval, vilket återigen vi-sade på Gilljams svaga stöd i Lund. Han erhöll en enda röst, medan första kammarens talman Gustaf Sparre – brorson till Gustaf Adolf Sparre – er-höll de övriga trettiotvå. Med hjälp av rösterna från Uppsala och Karolinska institutet blev Gilljam likafullt vald. Han blev därmed den första ofrälse universitetskanslern under ämbetets nästan 300-åriga historia, något som Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning betraktade som ”ett fattigdomsbevis för den svenska högadeln”.
Gilljam hade studerat vid Uppsala universitet under 1850-talet och hans politiska åskådning formades av den idealistiska filosofi som där var rådande.
Han blev docent i grekiska men övergick till en läroverkskarriär och blev bland annat förste rektor för Norra Latin i Stockholm. Som kansler tog han del av universitetskommitténs arbete och stödde förslaget att ombilda de extra ordinarie professurerna. Gilljam fick dessutom hantera den känsliga frågan om Knut Wicksells utnämning till professor i nationalekonomi med finansrätt i Lund. Även om han fann Wicksells åsikter ”motbjudande för den nationella och sedliga känslan” stödde han inte prokanslern Gottfrid Billings krav att utnämningen skulle förhindras.
Gilljam avgick i början av 1905, men redan dessförinnan förekom spe-kulationer om tänkbara efterträdare. Ett namn som nämndes var presiden-ten i kammarrätpresiden-ten Lars Åkerhielm, men mot dennes eventuella kandidatur opponerade sig Upsala Nya Tidning i flera artiklar. Universitetets kansler kunde omöjligen, framhöll tidningen, samtidigt vara president i kammarrät-ten, till vars uppgifter hörde att å statens vägnar granska förvaltningen av uni-versitetets medel. Viktigare var dock de politiska motiven. Åkerhielm hade nämligen gjort sig känd för sin strängt antinorska ståndpunkt i unionsfrågan, samt för att han bestämt motsatte sig allmän rösträtt: ”Herr Åkerhielm, en
af första kammarens mäst utpräglat frihetsfiendtliga och högeraristokratiska byråkrater skulle nog vara att lita på vid alla försök att klafbinda den fria forskningen och söka komma åt misshagliga universitetsmän.”
Åkerhielm kandiderade aldrig men utfallet av kanslersvalet blev lika-fullt mycket kontroversiellt. Det träffade nämligen överståthållaren och före detta finansministern Gustaf Tamm, som bland annat hade varit gene-ralkommissarie för Stockholmsutställningen 1897. I Lund och framför allt Stockholm valdes han nära nog enhälligt, men i Uppsala mötte han starkt motstånd. Fjorton av de fyrtiofem rösterna tillföll presidenten i Svea hov-rätt, Erik Elliot, som även erhöll några ströröster i Lund. Den huvudsakliga anledningen var att Tamm i riksdagen kort före kanslersvalet hade givit uttryck för starkt konservativa åsikter rörande de akademiska befordrings-frågorna, inte minst i samband med Wicksells utnämning till professor i Lund. Vid Uppsala universitet – där exempelvis Torgny Segerstedt bara två år tidigare hade fått sin docentavhandling underkänd av teologiska fakul-teten på grund av bristande renlärighet – framstod det som en provoka-tion att en kandidat till kanslersposten förfäktade sådana åsikter. I Lund uppfattade Bengt Lidforss valet av Tamm som ett nedslående bevis för att majoriteten bland akademikerna hyllade ”den Billingska åskådningen, enligt hvilken religiös, politisk och social ortodoxi bör vara ett oeftergifligt vilkor för beklädandet af en akademisk lärarepost”. Den hotande konflikten löstes dock genom att Tamm, som var sextiosju år gammal, omedelbart avsade sig uppdraget. Han hänvisade officiellt till ”medvetandet om bristande insikt och förmåga”.
Det är värt att notera att den kyrkligt-konservativa tidningen Vårt Land så sent som 1905 förespråkade en återgång till det gamla systemet med kungliga kanslerer. Tidningen framhöll att kanslerssysslan var en oavlönad hederspost, varför den knappast utgjorde ett ämbete i grundlagens mening.
Följaktligen förelåg inga konstitutionella hinder mot att en representant för kungahuset valdes. Den kandidat som lanserades var dock inte kronprins Gustaf utan prins Eugen.
Kanslersvalet i april 1905 blev till slut helt odramatiskt. Samtliga röster tillföll Erik Gustaf Boström, som därmed för andra gången valdes till kans-ler. Han hade avgått som statsminister och därmed gjort sig valbar. Denna gång accepterade han att mottaga kansleriatet, vilket han innehade till sin död i februari 1907. Boströms kanslerstid blev således kort men saknade inte dramatik. Till kanslerns uppgifter hörde att utnämna docenter efter förslag från universitetens konsistorier. År 1906 avslog Boström emellertid Lunds universitets förslag att Bengt Lidforss skulle utnämnas till docent. Boström ansåg inte att Lidforss’ politiska åsikter och tidigare vandel var tillräckligt
hedrande, men hans agerande i denna sak blev hårt kritiserat. Lidforss över-klagade och fick rätt av ecklesiastikministern Hugo Hammarskjöld, som därmed öppet desavouerade kanslern. I oktober 1906 avgick Boström i pro-test mot detta. Några dagar senare vädjade emellertid konsistoriet i Uppsala om att han skulle återkalla sin avsägelse. En skrivelse av samma innehåll avsändes även från Karolinska institutet liksom från universitetet i Lund.
Bland lundensarna var dock meningarna delade; radikalerna Carl Charlier och Knut Wicksell ställde sig inte bakom sitt lärosätes vädjan. I olika kretsar i Lund lanserades bland andra Uppsalaprofessorn Olof Hammarsten, justi-tierådet Erik Marks von Würtemberg samt politikern och publicisten Carl Herslow som tänkbara ersättare på kanslersposten. Sammantaget fann dock Boström att han stöddes av en tillräckligt stark opinion. Han återkallade därför sin avsägelse i slutet av oktober och därmed löstes den två veckor långa ”kanslerskrisen”.
Även om Boströms agerande gentemot Lidforss blev ifrågasatt hade han starkt stöd såväl vid de båda universiteten som vid Karolinska institutet och Göteborgs högskola. Delvis berodde detta på att man ville undvika att
”kanslerskrisen” skulle föranleda en ny debatt om kanslersämbetets avskaf-fande. Om detta skrev exempelvis Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning:
”Alldeles bortsett ifrån om herr Boström kvarblifver eller ej, anse vi emel-lertid betänkligt, att liberala prässorgan göra sig till tolk för en gammal byrå-kratisk tanke: afskaffandet af universitetskanslärsinstitutionen och i samband därmed såsom en nödvändig följd: inskränkning af universitetens själfstyrelse.”
Kanslern betraktades således som en garant för den kollegiala styrelsemo-dellen och därmed för den akademiska friheten.
Boström avled bara några månader efter kanslerskrisen. Hans död fram-tvingade därmed det kanslersval, som många hade velat undvika. I början av april 1907 utsågs förre utrikesministern Fredrik Wachtmeister till ny kansler. Wachtmeister, som bland annat hade ingått i den svenska delega-tionen vid unionsförhandlingarna i Karlstad, valdes med stor enighet och tillträdde i april 1907. Hans första officiella framträdande skedde i samband med Linnéjubileet i maj, då han hälsades välkommen i ämbetet av Henrik Schück. Förhållandet mellan rektorn och kanslern hade dock redan utstått vissa prövningar. Inför jubileet fanns en stark önskan hos universitetet att dess rektor skulle dekoreras med Nordstjärneordens storkors för att han skulle se mer representativ ut. Schück hade nämligen inga ordnar, vilket ansågs bero på den kungliga onåd han fått erfara av Oscar II efter sin skrift om Gustaf III. Claes Annerstedt skrev därför till den tillträdande kanslern och förklarade att man i Uppsala uppfattade det ”som ett märke satt på universitetet, att dess chef uppburen som sådan och bärande ett namn, som
förvärfvat sig rangplats inom svenska vetenskapen skall fortfarande drabbas af den kungliga onåden”.
Wachtmeister utverkade en orden, men endast i den lägre klassen rid-dare av Nordstjärneorden. Schück betraktade detta som en skymf, och sva-rade att han ”såsom rektor är universitetet skyldig att icke mottaga en ut-märkelse, som faktiskt degraderar den institution, på hvars anseende jag är pligtig att taga vara”. Wachtmeister – som själv inte var känd för att tacka nej till ordnar – svarade att han inte kunde förstå att utmärkelsen skulle innebära någon ”degradering af ämbetet”, men att han inte ville ”öfvertala till mottagandet af en gåfva, som synes motbjudande”. Följden blev således att universitetets rektor fick hälsa universitetets prominenta Linnégäster välkomna utan kraschan på fracken.
Samarbetet mellan Wachtmeister och universitetsledningen flöt dock väl. Till skillnad från sina företrädare åhörde han gärna professorernas före-läsningar, och han engagerade sig kraftfullt kring vården av de gustavianska arvegodsen och akademiens skog. Med Wachtmeister inträdde kanslersäm-betet i ett stabilare skede efter åratal av debatter och opinionsstormar. Det hindrade inte att han under sin ämbetstid fick hantera flera kontroversi-ella tillsättningsärenden. Mot Uppsalakonsistoriets vilja förordade han 1908 Emanuel Walberg till professuren i romanska språk, som dock vid den slut-liga tillsättningen förbigicks av Erik Schöne Staaff. När Bengt Lidforss året därpå placerades i första förslagsrum till professuren i botanik protesterade prokanslern J.A. Ekman i en skrivelse till Kungl. Maj:t. ”Prokanslern äger”, framhöll han, ”då omständigheterna därtill föranleda, hos kanslern göra de framställningar och föreslå de åtgärder, han anser för universitetet gynnan-de.” Det innebar i klartext en vädjan om att Lidforss inte borde utnämnas.
Vid detta tillfälle ställde sig Wachtmeister däremot på konsistoriets sida och förordade Lidforss.
Kanslerns arbetsbörda blev allt större efter sekelskiftet 1900. Han för-väntades nämligen hålla uppsikt även över högskolorna i Stockholm och Göteborg, vilka dock inte hade rösträtt vid kanslersvalet. Detta förhållande väckte irritation hos högskolorna, som i mars 1907 krävde hos Kungl. Maj:t att även de skulle ges rösträtt. Göteborgs högskola anhöll ”att rättighet måtte medgifvas Högskolans professorer att deltaga i val af universitetskansler, och att denna rättighet måtte få utöfvas af det antal i tjänst varande professorer, efter utnämningsdatum räknadt, som kan anses proportionerligt mot anta-let valmän vid universiteten”. Stockholms högskola föreslog att de skulle få deltaga med tolv valmän i kanslersvalet.
Frågan remitterades till universiteten, och på Uppsalakonsistoriets väg-nar svarade rektor Henrik Schück bestämt nej: ”Stockholms och Göteborgs
högskolor äro”, framhöll han, ”rent privata inrättningar, som redan af denna grund icke lämpligen kunna eller böra inrymmas någon befogenhet med afseende å tillsättande af en sådan statsinstitution, som kanslersämbetet för rikets universitet”. Någon utvidgning av rösträtten blev heller aldrig av, och ännu i 1916 års statuter fastslogs att endast universiteten och Karolinska institutet ägde rätt att välja kansler. Fredrik Wachtmeister avgick 1916. Han följdes som universitetskansler av Carl Swartz, som tidigare varit finansmi-nister i Arvid Lindmans ministär.
Under den period då kronprinsarna var kanslerer sköttes den praktis-ka ämbetsutövningen huvudsakligen av praktis-kanslerssekreterarna. Johan Jacob Nordström, som var kanslerssekreterare från 1849 (1848 i Lund) till sin död 1874, utövade därigenom ett stort inflytande över kronprins Carl (XV). Fullt lika stark blev inte kanslerssekreterarens ställning efter 1859, då kansleriatet innehades av erfarna och rutinerade ämbetsmän, men posten saknade heller inte betydelse. Nordström följdes av riksarkivarien Robert Bowallius, som
Under den period då kronprinsarna var kanslerer sköttes den praktis-ka ämbetsutövningen huvudsakligen av praktis-kanslerssekreterarna. Johan Jacob Nordström, som var kanslerssekreterare från 1849 (1848 i Lund) till sin död 1874, utövade därigenom ett stort inflytande över kronprins Carl (XV). Fullt lika stark blev inte kanslerssekreterarens ställning efter 1859, då kansleriatet innehades av erfarna och rutinerade ämbetsmän, men posten saknade heller inte betydelse. Nordström följdes av riksarkivarien Robert Bowallius, som