Forskningsuniversitetets genombrott under 1800-talets andra hälft kan även analyseras utifrån begreppen centrum och periferi. Under femtio års tid, från 1810-talet fram till 1860-talets början, restes återkommande krav på universitetets flyttning till huvudstaden. Det var framför allt liberala po-litiker och tidningar som propagerade för huvudstads universitetet. Trots det latenta hotet om en flyttning av universitetet pågick en rad stora bygg-nadsprojekt i Uppsala. Med viss rätt beskylldes konsistoriet för att medve-tet igångsätta uppförandet av institutionsbyggnader i syfte att förhindra en flyttning. Å andra sidan förelåg stora uppdämda behov av nya lokaler för en rad ämnen, särskilt medicinska och naturvetenskapliga. Det nya biblioteket, Carolina Rediviva, invigdes 1841. Nio år senare stod Anatomicum färdigt (kompletterat med flygelbyggnader i början av 1880-talet). Observatoriet nedanför Rackarbacken invigdes 1853. Fem år senare, 1858, inrättades en ny kirurgisk klinik i Ekermanska huset. Sommaren 1867 togs det nya Akade-miska sjukhuset i bruk. Sjukhuset, som var beläget strax söder om stads-kärnan, ersatte sjukhusbyggnaderna inne i staden, bland annat det gamla Nosocomium academicum i Oxenstiernska huset.
De snabbt växande naturvetenskapliga institutionerna fick också nya byggnader. I slutet av 1850-talet ersattes det gamla Laboratorium Chymi-cum vid Västra Ågatan av ett nytt ChemiChymi-cum vid Carolinaparken, vilket vid färdigställandet blev universitetets största byggnad näst efter Carolina.
Chemicum inhyste dessutom fysikerna och de medicinska kemisterna. Inom några decennier hade emellertid även det ståtliga ”Institutionspalatset”, som Chemicum ibland benämndes, blivit föråldrat. Statsmakterna lät sig bevekas vid sekelskiftet och 1904 stod ännu ett nytt Chemicum färdigt, även det beläget vid Carolinaparken. Året därpå (1905) inleddes arbetet med Fysiska institutionen, som invigdes i början av 1909. Zoologerna, som alltsedan 1854 huserat i Gustavianum, fick 1916 en imposant institutionsbyggnad vid Vil-lavägen. En praktfull kulmen på det intensiva byggandet under 1800-talets andra hälft nåddes, då Oscar II kunde inviga det monumentala universitets-huset den 17 maj 1887. På valborgsmässoaftonen åtta år tidigare hade kungen själv lagt grundstenen till huset.
Trots den relativa närheten till Stockholm förblev Uppsala tämligen iso-lerat under 1800-talets förra hälft. Det var besvärligt att resa till huvud-staden, särskilt under vinterhalvåret. Reguljära ångbåtsförbindelser mellan städerna hade upprättats på 1830-talet, vilket väsentligt underlättade sam-färdseln. Några decennier senare beslutades att Uppsala skulle infogas i det nya stambanenätet. Järnvägen invigdes under högtidliga former av Carl XV
i september 1866. Tre tåg om dagen trafikerade därefter sträckan Uppsala–
Stockholm, som kunde tillryggaläggas på endast två och en halv timme en-kel resa. Det av Adolf Wilhelm Edelsvärd ritade stationshuset stod färdigt några år senare. Allt var naturligtvis inte järnvägens förtjänst, men det är värt att notera att den vetenskapliga förnyelse som inträdde inom en rad om-råden sammanföll med införandet av de förbättrade kommunikationerna.
”De andliga kommunikationsvägarne mellan medicinska fakultetens med-lemmar och utlandets vetenskapsmän voro då ännu icke öppnade”, skriver fysiologen Frithiof Holmgren om sin studieresa i början av 1860-talet, vilken han företog med ångbåt. Med järnvägen bröts den provinsiella isoleringen – och det gällde inte bara de medicinska disciplinerna. Under 1860- och 1870-talen bröt den jämförande språkforskningen igenom inom lingvistiken, zoologin och botaniken förvandlades till laboratorievetenskaper, där djur- och växtarters utvecklingshistoria studerades med mikroskopens hjälp, me-teorologin fick en fastare struktur grundad på internationellt samarbete och så vidare. Den förbättrade samfärdseln öppnade även andra andliga kommu-nikationsvägar. Utbytet av föreläsare blev till exempel större. Än viktigare var att universitetsbiblioteket upprättade bytesförbindelser med en rad eu-ropeiska lärosäten. Det tidigare isolerade småstadsuniversitetet blev allt mer integrerat i den internationella vetenskapliga gemenskapen.
Studentperspektivet
Studentantalet ökade på ett dramatiskt sätt, varför det är befogat att tala om en utbildningsexplosion under 1800-talets andra hälft, även om det begrep-pet främst brukar användas om decennierna efter andra världskriget. Kring 1800-talets mitt uppgick antalet studenter till omkring 800, en siffra som hade varit någorlunda konstant alltsedan 1600-talets mitt. Nu skedde en fördubbling inom loppet av ett kvartssekel och i slutet av 1880-talet upp-gick studenternas antal till 1 800. Därefter inträffade en viss tillbakagång och vid sekelskiftet var siffran nere i drygt 1 400 inskrivna studenter, men delvis berodde minskningen på att man vid denna tid upphörde att räkna in universitetslärare och äldre nationsmedlemmar i statistiken. Några år in på det nya seklet skedde en stor ökning. År 1909 översteg antalet inskrivna för första gången i universitetets historia siffran 2 000 och ökningen fortsatte.
Hösten 1916 hade universitetet 2 261 inskrivna studenter.
Det skall påpekas att ”studenter” ännu var i det närmaste helt synonymt med manliga studenter. Även om möjligheten för kvinnor att studera vid de flesta fakulteter hade öppnats i början av 1870-talet var antalet kvinnliga studenter försvinnande litet. Under 1800-talets tre sista decennier inskrevs
totalt endast omkring 150 kvinnor vid universitetet, och fortfarande 1910 utgjorde andelen kvinnliga studenter blott cirka tio procent. Den ursprung-liga reformen 1870 gav kvinnor tillträde enbart till medicinska fakulteten, men genom en kompletterande bestämmelse av år 1873 erhöll kvinnor rätt att avlägga alla examina utom högre juridiska och teologiska. I februari 1872 inskrevs Betty Pettersson som Uppsalas första kvinnliga student. År 1874 avlade Hildegard Björck sin medicofilosofiska examen och blev därmed den första kvinna som avlade akademisk examen i Sverige. Ett decennium senare (1883) disputerade Ellen Fries i historia, varvid hon blev Uppsalas och Sve-riges första kvinnliga doktor. Ytterligare fyra kvinnor disputerade i Uppsala före sekelskiftet 1900: Elsa Eschelsson i juridik (1897), Astrid Cleve i botanik (1898), Lydia Wahlström i historia (1898) och Anna Ahlström i romanska språk (1899). Under lång tid framåt betraktades de kvinnliga studenterna som särlingar, och de var utestängda från stora delar av nationsgemenskapen.
Kring sekelskiftet 1900 fördes det allvarliga diskussioner om att avskilja stu-dentskorna i en egen studentnation, men någon sådan kom aldrig till stånd.
Desto större betydelse fick i stället Uppsala kvinnliga studentförening, som grundades 1892 och vars eldsjäl under de första åren var historikern Lydia Wahlström.
Decennierna kring 1800-talets mitt brukar kallas studentromantikens tid.
Det var då som många av de ännu aktuella ritualerna, festerna och attributen tog form. I samband med det stora studentskandinavistiska mötet i Odins-lund 1843 bars den vita studentmössan för första gången. Med utgångspunkt i de skandinavistiska strömningarna tillkom 1846 en studentförening, och två år senare föreslog kuratorskonventet för nationerna att en studentkår skulle bildas. Resultatet blev att Uppsala studentkår grundades i mars 1849 efter mönster från Köpenhamn och från Lund, där Akademiska föreningen hade bildats redan 1830. Nationernas starka ställning fördröjde tillkomsten av en studentkår i Uppsala. Kårens grundande var bara ett av många tecken på att studenterna hade börjat forma en egen kollektiv identitet med egna traditio-ner. I slutet av 1840-talet hade exempelvis Gunnar Wennerberg börjat utge sina Gluntarne, och i mars 1852 uruppfördes prins Gustafs ”Sjung om studen-tens lyckliga dag”. Under åren 1831–62 blev man student om man klarade ett studentförhör med dekanus och fem professorer. Fram till 1862 – då detta förhör flyttades ned till läroverken och benämndes studentexamen – exami-nerades blivande studenter två gånger årligen i konsistoriehuset (”Kuggis”).
Studentexamen i den nya formen behölls ända fram till 1968, även om den under perioden 1878–1905 officiellt benämndes mogenhetsexamen.
Den snabba ökningen av studentantalet skapade behov av nya lokaler.
Redan i mitten av 1850-talet hade studentkåren diskuterat frågan om att
uppföra ett kårhus. Efter en insamling kunde man under åren 1877–81 för-värva tre tomter i kvarteret Slottskilen (numera kvarteret Ubbo) mellan Odinslund och Öfre Slottsgatan. Likafullt drog byggandet av ett kårhus ut på tiden av olika skäl, kanske främst därför att de nya nationshusen gjorde behovet av ett kårhus mindre akut. År 1901 började kåren i stället hyra loka-ler i Östgöta nations hus. Ett annat hus med stark koppling till studentkåren var Uppsala universitets gymnastikhus (”Svettis”), som uppfördes 1907–10.
Om kårhusfrågan blev segdragen, var nationerna desto flitigare byggher-rar. Tanken att nationerna skulle förfoga över särskilda hus hade vuxit fram under 1800-talets början, då flera av nationerna upprättade byggfonder. Från och med 1817 utarrenderade universitetet Orangeriet i nuvarande Linné-trädgården till Östgöta nation, som detta år byggde om lokalen till vad som räknas som Uppsalas första nationshus. Det första nationshuset som byggdes från grunden var Göteborgs nationshus vid S:t Larsgatan, vilket invigdes 1822. Huset såldes i mitten av 1860-talet till stadsläkaren Lars Georg Do-vertie, som återuppförde det vid kallvattenkuranstalten vid Slottskällan där det ännu står kvar. Under 1820- och 1830-talen byggde eller köpte flera andra nationer särskilda hus, även om byggandet var som mest intensivt under 1800-talets sista decennier. Stockholms nationshus invigdes 1847. Göteborgs nations nya hus stod färdigt 1865, därefter följde Gästrike-Hälsinge nations-hus (1880), Östgöta (1885), Göteborgs tredje nationsnations-hus vid Drottningga-tan (1887), Norrlands (1889), Smålands (1893) och Södermanlands-Nerikes (1897).
Studentskandinavismen nådde sin politiska kulmen i samband med det stora mötet i Uppsala 1856, men realpolitiskt befann sig skandinavismen redan vid denna tidpunkt på tillbakagång. Det dansk-tyska kriget 1863–64 blev ett bakslag från vilket den politiska skandinavismen aldrig hämtade sig.
Sammankomsten i Uppsala 1875 blev det sista stora skandinavistmötet, men idéerna levde vidare under andra uttrycksformer. Den kulturella skandina-vismen var livskraftig ända fram till unionsupplösningen, i synnerhet åren kring 1900. En lång rad universitetsmän från Uppsala tog verksam del i det omfattande nordiska vetenskapliga samarbetet.
Under 1860- och 1870-talen inträdde en viss radikalisering bland stu-denterna, vilka bland annat lyckades genomdriva önskade reformer i exa-menssystemet. De radikala strömningarna kanaliserades från 1882 genom föreningen Verdandi med företrädare som Karl Staaff, Mauritz Hellberg och Hjalmar Öhrvall. Inom Verdandi rymdes från början både liberaler och socialdemokrater, men med tiden ökade spänningen mellan dessa båda grupperingar. Det ledde till att den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus bildades 1902; bland initiativtagarna fanns Erik Hedén. De mer
Nationshusen
Under 1800-talets senare hälft skedde en snabb ökning av studentantalet, varför nationerna behövde nya och större lokaler. En rad nationshus tillkom under seklets två sista decennier.
Bilderna ovan föreställer Göteborgs nations hus vid Drottninggatan samt Smålands nations fastighet i hörnet av Sysslomansgatan och S:t Olofsgatan. Husen, vilka båda ritades av arki-tekten Emil Befwe, har skattat åt förgängelsen. Smålands nations hus revs 1955 för att lämna plats för ett bostads- och affärshus. Hösten 1960 revs även Göteborgs nations byggnad, eftersom de träpålar, på vilka huset vilade, hade ruttnat till följd av grundvattensänkningen.
Det bedömdes som alltför kostsamt att genomföra den omfattande grundförstärkning som krävdes för att rädda huset.
Den övre bilden föreställer Göteborgs nations hus från 1887. På den nedre bilden syns Små-lands nations hus från 1893. Vykorten härrör från tiden kring sekelskiftet 1900.
konservativa studenterna slöt sig 1889 samman i Fosterländska student-förbundet och i Heimdal, som grundades två år senare. De båda högerför-eningarna gick samman 1910. Under första hälften av 1910-talet skärptes motsättningarna mellan radikala och konservativa studenter, vilket avspeg-lade förhållandet på nationell politisk nivå. Händelserna kulminerade un-der den oroliga våren 1914, då båda sidor organiserade stora manifestationer både i Stockholm och i Uppsala.
Sammantaget spelade Uppsalastudenterna en betydande roll som opi-nionsbildare under perioden 1870 till 1920. Detta, liksom en rad andra om-ständigheter, innebär att det inte föreligger några vattentäta skott mellan de tre delarna i föreliggande arbete: Universitet och samhälle, Undervisning och forskning och Studentliv och nationer. Student opinionerna behandlas hu-vudsakligen inom studentavsnittet, även om till exempel skandinavismen och sedlighetsdebatten i stor utsträckning rörde samhälleliga frågor utan-för universitetets murar. Kvinnans tillträde till universitetet behandlas i ett samlat kapitel inom avsnittet om universitet och samhälle, även om Uppsala kvinnliga studentförenings verksamhet eller de första kvinnliga studenter-nas villkor likaväl hade kunnat beröras inom studentdelen.
Alla dessa omständigheter hänger samman med universitetets omda-ning under den aktuella epoken. Uppluckringen av korporationsväsendet innebar att universitetet integrerades i det omgivande samhället. Undervis-ning och forskUndervis-ning kom därför att anpassas efter samhällets krav och behov.
Tidningspressen såg till att föra akademiska förhållanden ut i offentlighe-tens ljus. Studenterna och deras föreningar deltog aktivt i debatten om både akademiska undervisningsformer och yttre samhällsfrågor. Även om den ifrågavarande perioden endast omfattar drygt sextio år sammanfattar den processer som sträcker sig över flera århundraden. I mitten av 1800-talet existerade ännu den universitetsorganisation som hade sina rötter i förhål-landena under Carl X Gustafs dagar. År 1916 hade universitetet blivit en integrerad del av ett samhälle som stod inför parlamentarismens och den moderna demokratins genombrott. Den så kallade frusna ideologi, som un-der lång tid hade karakteriserat universitetsvärlden, förlorade sitt grepp till följd av den inre och yttre förändringsprocessen. Detta skedde dock inte utan djupgående meningsmotsättningar och åsiktsbrytningar, såväl inom som utanför de akademiska murarna.
U
nder perioden 1852 till 1916 växte staden Uppsala i snabb takt. År 1840 hade staden drygt 5 000 invånare, men fram till 1885 – då grän-sen 20 000 passerades – fyrdubblades befolkningen. År 1910 uppgick invå-narantalet till 25 960 personer. År 1870 var Uppsala Sveriges nionde stad, tjugo år senare var den landets sjunde största. Befolkningsökningen berodde främst på inflyttning. Jordbruket kunde föda allt färre, varför fler sökte sig till Uppsalas industrier. Utanför den ursprungliga stadsgränsen började små fattigområden att växa fram till följd av urbaniseringen. Men även vissa om-råden inne i staden var närmast att betrakta som slumkvarter, till exempel kring Öfre Slottsgatan och Dragarbrunnsgatan.Uppsala brukar traditionellt beskrivas som en tvådelad stad med den borgerliga staden på åns östra sida och akademistaten på dess västra. Ända in på 1830-talet hade universitetet ett direkt inflytande på stadens styrelse, vilket innebar att landshövdingens makt inskränktes. Till följd av den oklara gränsen mellan stadens och universitetets domäner uppstod ofta konflik-ter mellan konsistoriet och landshövdingen respektive magistraten. Förhål-landet förbättrades dock under Robert von Kræmers tid som landshövding (1830–62), och när 1852 års universitetsstatuter utfärdades hade universitetet sedan länge givit upp alla intentioner om att medverka i stadsstyrelsen. De mer handgripliga motsättningarna mellan universitetets studenter och den borgerliga stadens gesäller upphörde vid samma tid. Omkring 1840 inträf-fade det sista större slagsmålet mellan dessa båda grupperingar.
Det faktum att universitetets formella inflytande över stadsstyrelsen hade upphört innebar dock inte att akademikerna slutade intressera sig för lokal-politiken. Filosofen Sigurd Ribbing införde till exempel en kritisk artikel om tillståndet vid Uppsalas fattighus i Thorgny 1844. Ribbings socialreportage, som återgavs i Aftonbladet, ledde till föreningsbildande och andra initiativ för att förbättra villkoren för stadens fattiga barn. Under decennierna efter
kommunalreformen 1862 var en rad professorer och universitetsmän enga-gerade i stadens styrelse. Ribbing utsågs 1862 till förste ordförande i Uppsala stadsfullmäktige. Den posten innehades under det kommande halvseklet av bland andra juristen Knut Olivecrona, medicinaren August Almén, juristen Hugo Blomberg och medicinaren Ulrik Quensel. Uppsala utgjorde ett kon-servativt samhälle och stadsfullmäktige dominerades i regel av högern. När Hjalmar Branting invigde Folkets hus 1902 beklagade han att uppbyggnaden av stadens arbetarrörelse hade gått långsamt. Redan 1883 hade visserligen August Palm framträtt i Uppsala, där den första socialdemokratiska klubben grundades 1888. Uppsala arbetarekommun tillkom 1901. Tre år senare inval-des den förste socialdemokraten i stadsfullmäktige.
På ett både praktiskt och symboliskt sätt kom stadens båda delar att kny-tas närmare varandra genom de många broar över Fyrisån som tillkom eller förbättrades under 1800-talets andra del. Fram till 1840 förbands stadens båda halvor endast av två broar: Dombron och Nybron. Dessutom förekom fortfarande reguljär färjetrafik över ån vid nuvarande S:t Olofsbron. År 1841 uppfördes Islandsbron på initiativ av den driftige landshövdingen Robert von Kræmer. Hösten 1848 följde Prins Carls bro, uppkallad efter kronprin-sen och universitetskanslern och konstruerad av ingenjören Georg Theodor Chiewitz. Västgötaspången (som från början även kallades Malins brygga) blev klar 1864 och Skolgatsspången (eller Luthagsspången) invigdes 1877. År 1899 ersattes den gamla Nybron med en ny. Två år senare tillkom Haglunds bro vid Skolgatan genom en donation av bankkassören August Haglund.
Denna bro ersatte Skolgatsspången, som i sin tur flyttades ett kvarter norrut till Odensgatan, där den döptes om till Eddaspången (efter kvarteret Edda på åns östra sida). De borgerliga och akademiska samhällena hade således många beröringspunkter med varandra, men för de enskilda studenterna bestod stadens uppdelning in på 1900-talet. Beth Hennings, som studerade vid universitetet åren kring 1910, har framhållit att studenternas kontakter med det borgerliga Uppsala var anmärkningsvärt få: ”Staden dominerades i mycket högre grad än nu av den akademiska världen, och den andra, den borgerliga världen talade man i ungdomligt övermod om som ’brackornas’.”
Endast den årliga Distingsmarknaden på Vaksala torg i februari förmådde locka studenterna längre österut än till Kungsgatan.
Före järnvägens tillkomst var Uppsala kommunikationsmässigt isolerat, något som delvis avhjälptes sedan en elektrisk telegraf mellan Stockholm och Uppsala hade inrättats 1853. Under 1800-talets andra hälft skedde en omfattande teknisk modernisering av staden. I december 1860 tändes de första gaslyktorna på gatorna, vilket betydde mer än man i dag kanske före-ställer sig. Ända fram till dess var man ofta tvungen att bära med sig en lykta
En stad i förändring
Under 1880-talet pågick en omfattande byggnadsverksamhet i Uppsala, varvid området runt Gustavianum erhöll en genomgripande omgestaltning. Den mur som omgärdade den gustavianska trädgården revs, Rundelsgränds sträckning ändrades och höjdförhållandena i den nuvarande universitetsparken utjämnades genom terrassering. Samtidigt inleddes Helgo Zettervalls restaurering av domkyrkan, som avslutades 1893. De karakteristiska Hårlemanska tornhuvarna revs i augusti (södra tornet) respektive november (norra tor-net) 1886 för att ersättas med de tornspiror som finns i dag.
Vy från Rundelsgränd och Gustavianum. Teckning av Emil Åberg i Ny Illustrerad Tidning 1885.
i handen när man promenerade genom staden under mörka höst- och vin-terkvällar. Under 1860-talet fördes långtgående diskussioner om byggande av ett vattenledningssystem, vilket skulle ersätta de pumpar där stadens be-folkning hämtade sitt dricksvatten. Meningarna gick dock isär rörande nyt-tan av detta projekt, varför det dröjde till 1875 innan Uppsala stads vatten-verk och pumphuset intill Islandsfallet kunde invigas. Telefonnätet började byggas ut i början av 1890-talet. År 1906 tillkom Uppsalas spårvagnssystem, som också förändrade stadsbilden. Stora torget som under 1800-talet var en handels- och mötesplats i stadens mitt, fick exempelvis då sin karaktär av trafikplats. Den välvda Islandsbron från 1841 fick bereda plats för en rak bro, som medgav spårvagnstrafik.
Uppsala var under 1800-talets andra hälft en utpräglad hantverksstad med få industrier. De industrier som fanns var av hantverkskaraktär – till exempel garverier, kakelfabriker, urmakerier – eller rörde enklare tillverk-ning av exempelvis nålar och strumpor. Ett första mer betydande företag var Upsala Bayerska Bryggeri, som tillkom 1865. Vid denna tid inleddes vad som kan kallas det industriella genombrottet i Uppsala. Grosshandlaren H.W.
Söderman grundade 1874 Upsala Ångqvarn AB, som tillverkade mjöl, jäst och sprit. Upsala Ångqvarn blev snart en av stadens största arbetsplatser.
Bland de många tegelbruken blev Upsala-Ekeby AB, grundat 1886, mest be-tydande. Under 1880-talet etablerade instrumentmakaren Anders Fredrik Nyman en mekanisk verkstad vid Dragarbrunnsgatan. Denna firma över-togs senare av sönerna och ombildades 1899 till AB Nymans verkstäder, som bland annat tillverkade cyklar av märket Hermes. År 1910 hade Ny-mans verkstäder omkring 200 anställda och utgjorde därmed en av stadens största arbetsplatser. Vid denna tid förekom dessutom en konkurrerande cykeltillverkning vid firman AB Bernhard Östberg & Co, vars märke hette Fram. Bland verkstadsföretagen bör även nämnas Tullgarns mekaniska verk-stad (ursprungligen Nordenstedt & Holm). Under dessa år, perioden från 1890 till första världskrigets utbrott, skedde en omfattande tillväxt bland
Bland de många tegelbruken blev Upsala-Ekeby AB, grundat 1886, mest be-tydande. Under 1880-talet etablerade instrumentmakaren Anders Fredrik Nyman en mekanisk verkstad vid Dragarbrunnsgatan. Denna firma över-togs senare av sönerna och ombildades 1899 till AB Nymans verkstäder, som bland annat tillverkade cyklar av märket Hermes. År 1910 hade Ny-mans verkstäder omkring 200 anställda och utgjorde därmed en av stadens största arbetsplatser. Vid denna tid förekom dessutom en konkurrerande cykeltillverkning vid firman AB Bernhard Östberg & Co, vars märke hette Fram. Bland verkstadsföretagen bör även nämnas Tullgarns mekaniska verk-stad (ursprungligen Nordenstedt & Holm). Under dessa år, perioden från 1890 till första världskrigets utbrott, skedde en omfattande tillväxt bland