Det är svårt att betrakta den kampanj som Upsala Nya Tidning inledde mot den akademiska jurisdiktionen i november 1904 annat än i ljuset av striden om samvetsäktenskapet och den efterföljande debattens krav på disciplinära åtgärder mot de Uppsalastudenter som hade undertecknat stöduppropet för Göteborgsparet. Ämnets aktualitet förklarar varför tidningens förhoppning om att universitetet eller studentkåren skulle agera mot jurisdiktionen fick ett omedelbart gensvar. Verdandisterna Torsten Fogelqvist och Arvid Kind-berg motionerade nämligen om att studentkårens direktion skulle antaga ett uttalande mot den kvarvarande domsrätten. Därmed inleddes den process som slutade med det definitiva upphävandet av den mer än 400-åriga akade-miska jurisdiktionen i Uppsala.
”Det torde”, skrev Fogelqvist och Kindberg, ”inom studentkåren finnas en synnerligen stark resonans för en reform i ofvan berörda afseende, och
då från annat håll ännu inga åtgärder vidtagits i åsyftad riktning, synes det oss nödvändigt, att studenterna taga saken i egen hand, så långt deras önsk-ningar och vilja förmå göra sig hörda.” Direktionen beslutade med anledning av motionen att remittera frågan till en kommitté, vilken skulle föranstalta om utredning i saken.
Drygt ett år senare, i december 1905, lämnade kommittén genom Fogel-qvist sitt betänkande. Dröjsmålet skylldes dels på att flera av ledamöterna hade varit borta från staden, dels på de omfattande arrangemangen kring 1905 års studentkarneval. Under loppet av 1905 hade frågan om domsrät-ten aktualiserats på flera håll, bland annat av Norrlands nations inspektor Arvid G. Högbom, då han öppnade nationens första lagtima landskap på höstterminen detta år. Med tanke på detta framhöll Fogelqvist att det vore
”nedsättande för studenterna, om de icke själfva först och främst toge denna sak i sina egna händer, då den ju i första hand vidkommer dem”. Fogelqvist hemställde att studentjurisdiktionen skulle upphävas och att studenterna hädanefter enbart skulle lyda under allmän lag, att direktionen skulle upp-draga åt beredningsutskottet att utarbeta förslag till framställning rörande detta, att direktionen skulle behandla frågan redan vid sitt första samman-träde under våren 1906, samt att studentkåren därefter skulle sammankallas för att slutgiltigt avgöra frågan.
Under våren 1906 fördes bland Uppsalastudenterna en intensiv debatt om jurisdiktionen. Alla var överens om att de rättsliga undantagsreglerna skulle avskaffas, trots att de allmänt ansågs favorisera studenterna. En rad skäl anfördes mot jurisdiktionen, främst att den stred mot principen om allas likhet inför lagen. Till detta lades att rättskipningen blev godtycklig, eftersom olika rektorer hanterade likartade mål på skilda sätt, samt att detta utgjorde en klasslag, som inte beredde studenterna några sympatier hos allmänheten. I grund och botten var jurisdiktionen en kvarleva från en förgången tid, då studenterna var yngre och då man hade en helt annan syn på universitetets förhållande till det omgivande samhället. Det sistnämnda argumentet kunde visserligen framstå som paradoxalt, eftersom jurisdik-tionen i äldre tid omfattade även vuxna personer: lärare, tjänstefolk och akademibönder med flera.
När det gällde domsrätten i rena disciplinfrågor gick åsikterna där emot isär. Vissa, däribland Fogelqvist, ville helt avskaffa denna förordning, and-ra nöjde sig med olika inskränkningar, åter andand-ra ville bevaand-ra den rådande stadgan med undantag endast för de partier som bortföll automatiskt i och med upphävandet av studenternas juridiska undantagsställning. Diskussio-nen gällde i princip två moment i disciplinstadgan, dels universitetets rätt att bestraffa studenter som i allmän domstol fällts för brott, dels
universi-tetets rätt att disciplinärt bestraffa ett antal förseelser, som inte var straff-bara enligt svensk lag (osedligt och förargligt leverne, benägenhet för starka drycker, skadligt umgänge och tidsfördriv, trätgirighet, illvilja mot kamrater, ohörsamhet mot lärare, uppsåtlig överträdelse av akademiskt påbud et ce-tera).
De som ville behålla domsrätten i disciplinfrågor, däribland juristen Folke Wetter och medicinaren E. Louis Backman, framhöll att det låg i studenternas eget intresse att universitetet hade möjlighet att avlägsna in-divider, som genom upprepat olämpligt uppträdande annars kunde draga skam över hela studentkåren. Man påpekade att särskilda disciplinstadgor inte var något unikt, utan tvärtom något som fanns i en rad andra samman-hang, till exempel vid skolor, inom läkarkåren, prästerskapet och militären.
Disciplinstadgans motståndare hävdade å sin sida att den uppenbarligen hade missbrukats av universitetsmyndigheterna, som under rubriken ”osed-ligt och förarg”osed-ligt leverne” även hade inkluderat åsikter och opinionsytt-ringar. Sedlighetsdebatten låg förvisso nästan två decennier tillbaka i tiden, men debatten om samvetsäktenskapet i Göteborg visade att det fortfarande fanns krafter som förordade ett dylikt bruk av disciplinstadgan.
I april 1906 avhandlades den akademiska jurisdiktionen vid en allmän studentsammankomst på Norrlands nation. Efter lång diskussion beslutade kåren att den skulle uppvakta Kungl. Maj:t med en petition, i vilken man förordade en omfattande revision av den akademiska domsrätten, bland an-nat att konsistoriets rätt att hänvisa (och framför allt inte hänvisa) brott begånget av student till allmän domstol skulle avskaffas. Frågan sändes på remiss till universitetsmyndigheterna, vilka i princip höll med, men som ansåg att studenternas skrivelse var alltför oklart formulerad för att kunna ligga till grund för en ny disciplinstadga.
Frågan om den kvarvarande akademiska domsrätten diskuterades pa-rallellt inom en rad andra instanser och sammanhang vid denna tid. Den lundensiske juridikprofessorn Ernst Kallenberg införde i Statsvetenskaplig tidskrift 1906 en historisk utredning av jurisdiktionens innebörd, varvid han klargjorde sin uppfattning att studenternas juridiska privilegier var otids-enliga och borde avskaffas: ”Att i den omfattning, som gällande lagstiftning tillstädjer, låta en disciplinär påföljd, som uteslutande har afseende å det för-hållande, hvari studenten såsom lärjunge står till universitetet, träda i stället för det i allmän lag utsatta straffet, innebär en afvikelse från principen om allas likhet inför lagen – en afvikelse, som under nuvarande samhällsförhål-landen icke kan på giltiga grunder försvaras.”
Kallenberg kände inte till att frågan om jurisdiktionen hade diskuterats och utretts inom Uppsala studentkår under flera år. I en efterskrift
kom-menterade han emellertid att han, sedan artikeln blivit färdigskriven, hade tagit del av kommittébetänkandet från Uppsala. Med anledning därav ville han klargöra att han för egen del – och till skillnad från Torsten Fogelqvist och dennes meningsfränder – endast förordade ett avskaffande av studen-ternas juridiska undantagsställning. Även i fortsättningen ansåg han att uni-versitetets domsrätt över disciplinära förseelser (bristande flit, försumlighet i studier, mindre hedrande vandel med mera) skulle finnas kvar, trots att dessa inte var straffbara i juridisk mening: ”Föga tilltalande förefaller det att sätta universiteten ur stånd till att från sig skilja dåliga – ehuru ej enligt allmän lag straffvärda – element.” Den oro som uttryckts över att disciplin-stadgan skulle användas för att förfölja studenter med misshagliga åsikter, ansåg han – trots fallen med Verdandi och samvetsäktenskapet – ”af hittills vunnen erfarenhet” knappast berättigad.
I mars 1908 överlämnade justitiekanslern Emil Sjöberg en framställning till Kungl. Maj:t om den akademiska jurisdiktionen. Under sina inspektioner hos konsistorierna i Uppsala och Lund hade han uppmärksammat att doms-rätten fortfarande tillämpades i stor utsträckning. Han bifogade skildringar av samtliga disciplinära ärenden som varit föremål för rektors eller mindre konsistoriets behandling i Uppsala 1894–1906 respektive i Lund 1894–1903.
Under dessa tolv år hade sammanlagt sextiofyra Uppsalastudenter ådömts disciplinär bestraffning för brott som oljud, fylleri, förargelseväckande bete-ende, tillställande av folksamling samt missfirmelse av ordningsmakten. Det förekom emellertid, vid båda universiteten, att även grövre brott renderat gärningsmännen disciplinstraff; det gällde bland annat våldsamt motstånd eller misshandel av polisman, obehörigt inträngande nattetid i bebott ho-tellrum samt våld mot dövstum gosse. Sammanlagt fyrtiofyra Uppsalastu-denter (tio lundensare) hade under samma tidsperiod gjort sig skyldiga till förseelser, vilka av konsistoriet hänskjutits till allmän domstol. Flera av dem som fälldes i allmän domstol blev dessutom senare disciplinärt bestraffade av universitetet.
Justitiekanslern ansåg att det illa överensstämde med den moderna rätts-uppfattningen att en så vidsträckt jurisdiktion ännu tillkom universiteten.
Eftersom han förmodade att Kungl. Maj:t inom en nära framtid skulle taga ställning till Uppsalastudenternas skrivelse ville han framföra sina synpunk-ter. Till sitt utlåtande fogade justitiekanslern ett yttrande av Ernst Kallen-berg, vars innebörd han i huvudsak gillade. Kallenberg underströk, som vi har sett, att studenter borde straffas enligt de villkor som gällde för alla andra medborgare.
Under sommaren 1908 insände universitetskanslern Fredrik Wachtmeis-ter sitt utlåtande rörande Uppsala studentkårs förslag till jurisdiktionens
upphävande. Han fann, i likhet med studenterna, att det rådande förhål-landet krävde en översyn. Det problematiska var dels att brott som begicks av studenter i universitetsstaden (eller inom en mils omkrets) inte kunde beivras av polis eller domstolsmyndighet innan det akademiska konsistoriet fattat beslut därom, dels att det var de akademiska myndigheterna som av-gjorde om det begångna brottet kunde, eller inte kunde, gottgöras endast ge-nom en disciplinär påföljd. Kanslern kunde visserligen konstatera att några
”direkta olägenheter” till följd av dessa stadganden endast undantagsvis hade förekommit, men detta hindrade inte att domsrätten inte längre svarade mot tidens krav.
Efter flera års debatt, vid och utanför universiteten, nåddes till slut ett konkret resultat. Kungl. Maj:t utfärdade en ny stadga angående den disci-plinära myndigheten vid rikets båda universitet samt Karolinska institutet.
Bestämmelsen, som trädde i kraft på nyåret 1909, innebar att den särskilda domsrätt som tillföll universiteten avskaffades. Även framdeles hade uni-versiteten rätt att utdöma disciplinstraff som föreställning och varning, sti-pendieförlust, tidsbestämd utestängning från institution, klinik, seminarie-övningar och annan liknande undervisning. Precis som tidigare kunde även relegering utdömas – antingen tidsbestämd mellan sex och tjugofyra må-nader eller för alltid. Det sistnämnda straffet fick dock endast utdömas till den som i domstol blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende eller
”ehuru varnad och tillrättavisad, i sitt lefverne gjort sig känd för så osedligt föredöme eller så skadlig inverkan på andra, att det för god ordnings upp-rätthållande pröfvas nödigt att fullständigt skilja honom från universitetet eller institutet”.
Det viktigaste i ett historiskt perspektiv var dock att studenternas ju-ridiska privilegier avskaffades. Därmed försvann alla rester av den akade-miska jurisdiktion som i olika former hade existerat sedan Jacob Ulfssons dagar. Från och med 1909 förelåg en klar gräns gentemot det allmänna rätts-väsendet när det gällde brottmål.
L
ångt in på 1800-talet var Universiteten en rent manlig sfär. Fortfa-rande i början av 1860-talet hade få människor kunnat föreställa sig att även kvinnliga studenter i en nära framtid skulle komma att inskrivas vid universiteten. Denna omvälvande reform var avhängig kvinnofrågan i stort.Genom hela 1800-talet diskuterades kvinnans ställning och rättigheter i samhället. Successivt tillerkändes kvinnan utökade rättigheter, till exem-pel lika arvsrätt (1845) och näringsfrihet (olika steg mellan 1846 och 1864).
Medelklassens ogifta kvinnor fick därigenom möjlighet att försörja sig själva.
Från 1858 kunde ogifta kvinnor bli myndiga, dock först efter ansökan hos domstol. Fem år senare ändrades bestämmelsen, varvid ogifta kvinnor au-tomatiskt blev myndiga vid tjugofem års ålder. Myndighetsåldern för ogifta kvinnor sänktes 1884 till tjugoett år, det vill säga samma ålder som gällde för män.
Under 1850- och 1860-talen gavs kvinnan vidare tillträde till lägre of-fentliga tjänster, till exempel vid järnväg, post och telegraf. Reformerna kan endast delvis förklaras med liberalismens och emancipationens insteg i de-batten. Demografiska och ekonomiska förhållanden var minst lika viktiga:
samhället behövde finna nya vägar för att säkerställa sina behov av billig ar-betskraft. Befolkningsstrukturens utseende gjorde det nödvändigt att rikta blickarna mot de många ogifta kvinnorna. Genom emigrationen hade det uppstått ett stort kvinnoöverskott i landet: vid mitten av 1850-talet fanns det enligt officiella beräkningar 283 570 fler ogifta kvinnor än ogifta män i giftasålder.
Fredrika Bremer framträdde vid denna tid som en pionjär för kvinnosa-ken, inte minst genom Hertha, eller en själs historia (1856). Romanen följdes av en debatt om de myndighetslagar som begränsade kvinnans frihet. Skol-mannen och poeten Herman Bjursten framträdde som Bremers mest ihär-dige kritiker, men hon fick stöd av bland andra Viktor Rydberg. Även
Ro-salie Roos (året därpå gift Olivecrona) uppträdde till Bremers försvar. Hon grundade några år senare Tidskrift för hemmet tillsammans med sin make Knut Olivecrona och Sophie Leijonhufvud (senare gift Adlersparre), vilken utgjorde den första svenska publikationen med ett uttalat kvinnopolitiskt program. Sophie Adlersparre och Rosalie Olivecrona, som båda inspirera-des av Bremer, blev därigenom de första egentliga ledarna för den svenska kvinnorörelsen. I början av 1870-talet grundades Föreningen för gift qvinnas eganderätt, som framför allt vände sig mot att kvinnor förlorade sin myndig-het när de ingick äktenskap. År 1884 tillkom Fredrika-Bremer-Förbundet, varvid Tidskrift för hemmet omvandlades till Dagny, vilken blev organ för det nybildade förbundet. Adlersparre (Esselde) kvarstod som redaktör under Dagnys första år. Rosalie Olivecrona hade däremot lämnat tidskriften redan 1868, eftersom hon inte kunde dela Adlersparres allt radikalare inställning i kvinnofrågan. Till saken hörde att en brytning mellan Adlersparre och Knut Olivecrona hade inträffat redan 1859, då Olivecrona utgav arbetet Om makars giftorätt i bo, vilket innehöll ett försvar för giftomannaskapet. Ad-lersparre uppfattade detta som ett svek och höll inte inne med sin kritik.
”Olyckligtvis”, har paret Olivecronas son Axel skrivit, ”tog min fader denna kritik alltför personligt och gav i förhållande till henne [Adlersparre] tyd-ligt tillkänna sin ovilja. Detta blev för min moder en svår prövning, ty hon kunde ej som förr umgås med sin väninna i hemmet. Om denna någon gång var hemma till middagen, blev stämningen tryckt och mindre angenäm.”
Dagny efterträddes 1914 av Hertha, som fick sitt namn efter Fredrika Bremers roman. Föreningen för gift qvinnas eganderätt uppgick i Fredrika-Bremer-Förbundet i mitten av 1890-talet. Den uppvaknande kvinnorörelsen verkade för emancipationen inom en rad sociala sammanhang, men påver-kade även debatten kring kvinnans tillträde till universiteten.
Vissa lärarbefattningar hade redan under 1850-talet varit tillgängliga för kvinnor. När väl dessa reformer hade trätt i kraft riktades blickarna, na-turligt nog, mot utbildningssystemet. Sedan en rad yrken hade öppnats för kvinnor vore det, ansåg många, logiskt och rimligt att hon även gavs rätt-ten till den teoretiska utbildning som dessa yrken krävde, i första hand rätt till högre skolutbildning. Vid samma tid öppnades Musikaliska Akademien (1853) och Konstakademien (1866) för kvinnor. Snart kom emancipations-frågan även att utsträckas till yrken som fordrade akademisk utbildning, vilket i sin tur reste grundfrågan om kvinnan skulle tillåtas avlägga examina vid universiteten. Den liberale publicisten Olof Eneroth argumenterade för kvinnans rätt till universitetsstudier i en rad artiklar i Tidskrift för hemmet under 1860-talet. Under det kommande dryga halvseklet fram till behörig-hetslagens antagande 1923 var kvinnans tillträde till universiteten och deras
lärarbefattningar föremål för en omfattande och inte sällan hätsk debatt. De som ville förhindra kvinnans tillträde till den högre utbildningen anförde gärna medicinska och biologiska argument, till exempel att kvinnans fy-siskt svagare kropp kunde taga skada av krävande studier. Detta kunde i sin tur bli ett hinder för moderskapet och i förlängningen ett problem för hela samhället.
Det första konkreta initiativet till att öppna universiteten för kvinnliga studenter togs av Carl Johan Svensén, riksdagsman i bondeståndet, i en mo-tion till 1859 års riksdag. Momo-tionen avslogs men Svensén förnyade förslaget vid den sista ståndsriksdagen 1865/66. Han framhöll att kvinnan borde ges rätt att ”blifva offentligen examinerad vid rikets universitet icke allenast uti fullständig studentexamen, utan ock för erhållandet af filosofie och medi-cine doktorsgrad, samt jämväl i de delar af rättsvetenskapen, med därtill hörande ämnen som berättiga till kansliexamen”. Svensén utgav dessutom skriften Qvinnans medborgerliga rättigheter (1866) där han återgav sina egna motioner i frågan och redogjorde för deras mottagande vid riksdagarna.
Ståndsriksdagens allmänna besvärs- och ekonomiutskott ställde sig positivt till Svénsens förslag, men Sigurd Ribbing hade en avvikande uppfattning.
Han ansåg att kvinnans hjärna saknade såväl tillräcklig vikt som tillräckligt många vindlingar för att hon skulle kunna avlägga akademisk doktorsgrad.
Ständerna anhöll 1866 hos Kungl. Maj:t om att kvinnan skulle ges rätt att inneha de tjänster och befattningar som kunde anses lämpliga, dock med tillägget ”och hvartill hon ej genom grundlag eller civillag är utestängd”.
Kvinnan skulle även få rätt att erlägga de kunskapsprov som krävdes för de anställningar till vilka hon kunde anses berättigad. Universitetskanslern Gustaf Adolf Sparre remitterade frågan om kvinnans tillträde till universi-teten i Uppsala och Lund. Filosofiska fakuluniversi-teten i Uppsala behandlade frågan på våren 1867, men ärendet hade dessförinnan beretts av en tvåmannakom-mitté bestående av filosoferna Carl Yngve Sahlin och Sigurd Ribbing. De författade en skrivelse, i vilken de utförligt redogjorde för sin inställning till förslaget att utvidga kvinnans rätt att söka kompetens även till tjänster som fordrade en akademisk examen. De båda professorerna ansåg att reformför-slaget varit förhastat. Kvinnans naturliga uppgift var makans och moderns, och hennes naturliga ”verksamhets-sfer” därmed hemmet. Det kunde inte vara förenligt med samhällets bästa ”om qvinnan drages till någon offentlig befattning som fordrar så långvarigt och troget förarbete för vinnandet af erforderlig insigt och skicklighet, att qvinnan deraf hindras och bortvändes från utvecklingen af förmågan till hvad som tillhör henne såsom qvinna el-ler från intresset för detsamma, och sålunda ledes in på en bildning, som för henne blifver missbildning”.
Filosofiska fakulteten ställde sig bakom skrivelsen, men Anders Ång-ström, Lars Svanberg, Wilhelm Erik Svedelius och Carl Säve reserverade sig. Såväl medicinska som juridiska fakulteten stödde däremot – om än inte reservationslöst – förslaget att öppna universitetet för kvinnor. I konsisto-riet föll förslaget, men en minoritet bestående av reservanterna i filosofiska fakulteten (Ångström, Svedelius och Svanberg) samt juristerna Knut Olive-crona, Herman Rydin och Theodor Rabenius ställde sig däremot positiva till att även låta kvinnliga studenter deltaga i undervisningen.
Universitetskanslern Gustaf Adolf Sparre tog hänsyn till den utbredda tveksamheten och föreslog i sin inlaga till Kungl. Maj:t att kvinnans tillträde skulle begränsas till medicinska fakulteten. Det var nämligen en utbredd uppfattning att kvinnans vårdande egenskaper lämpade sig för läkaryrket.
Kanslerns memorial låg till grund för Kungl. Maj:ts beslut den 3 juni 1870 att bereda kvinnan möjlighet att avlägga mogenhetsexamen samt studera medicin vid universiteten. Reformen var på intet sätt lika långtgående som Carl Johan Svensén hade föreslagit i sina riksdagsmotioner, men likafullt historisk. För första gången i sin nära 400-åriga historia hade Uppsala uni-versitet öppnat åtminstone några av sina portar för kvinnliga studerande.
När universitetets rektor Anders Ångström utgav sin årsberättelse på våren 1871, kunde han inte undgå att kommentera den genomgripande reformen, som han själv i fakulteten ställt sig positiv till: ”Med tystnad må icke heller förbigås Kongl. Maj:ts nådiga Bref af den 2:dra Juni 1870 angående rätt för qvinna till läkareyrkets utöfning; mera dock för den framtidstanke, hva-raf denna handling må anses vara ett uttryck, än för de praktiska följder, som i den närmaste framtiden af densamma kunna komma att härflyta.”
Ångströms bedömning visade sig vara riktig: faktum är att ingen kvinna
Ångströms bedömning visade sig vara riktig: faktum är att ingen kvinna