Lydia Wahlström kom till Uppsala i slutet av 1880-talet för att studera hu-maniora, huvudsakligen historia. Ellen Fries, som hade disputerat i samma ämne 1883, har vittnat om sina känslor av isolering och utanförskap. Lydia Wahlström förefaller ha funnit sig betydligt bättre till rätta. Hon blev ex-empelvis aktiv medlem av Historiska föreningen, där hon inledde flera dis-kussioner. Hennes förhållande till Harald Hjärne var gott och hon var heller inte ensam kvinna bland historikerna. En av hennes kolleger var Anna Fors-sell, som 1894 gifte sig med Nathan Söderblom. Även Söderblom tillhörde Lydia Wahlströms vänkrets, vilket deras gemensamma agerande mot Carl Leopold Sundbeck vittnar om.
I januari 1898 avlade Lydia Wahlström licentiatexamen i historia och litteraturhistoria. Licentiatavhandlingen ägnades ämnet Sveriges förhållande till Danmark 1788–89 och byggde på ett fynd som Wahlström hade gjort när hon ordnade arkivet vid Cronstedtska fideikommisset Fullerö. Avhandling-en var således empiriskt väl förankrad, mAvhandling-en ämnet var smalt och saknade den syntetiska ambition som präglade mycket av den samtida upsaliensiska historieforskningen. Trots detta valde Wahlström att även disputera för dok-torsgraden med avhandlingen. Detta var fullt möjligt, men den som efter-traktade ett högt betyg brukade ägna flera år åt att arbeta med och utvidga licentiatavhandlingen. Genom sitt agerande avstod Wahlström från möjlig-heten att bli docent och gav därmed i praktiken upp sin akademiska karriär.
Sannolikt insåg både hon och Harald Hjärne att hennes kön omöjliggjorde
Kvinnliga Uppsalafysiker
Inte mindre än tre kvinnor disputerade i fysik under perioden 1900 till 1910. Det var en anmärkningsvärt hög siffra med tanke på att Astrid Cleve så sent som 1898 hade blivit den första kvinnan över huvud taget som disputerat i ett naturvetenskapligt ämne (bota-nik). Gulli Rossander (senare gift Petrini) försvarade sin avhandling i december 1900. Hon följdes 1908 av Eva von Bahr (senare gift Bergius) och 1910 av Eva Ramstedt. Till gruppen av kvinnliga fysiker kan dessutom räknas Anna Beckman, som avlade licentiatexamen 1911, men som disputerade först 1937 – några år efter maken och kollegan Bengt Beckmans bortgång.
Anna Beckman och Eva Ramstedt läser korrektur på Ramstedts avhandling Om vätskors förhållande till uttänjning, framlagd 1910.
en framtid vid universitetet, varför det framstod som meningslöst att yt-terligare utöka de redan omfattande utbildningskostnaderna. De nedslående utsikterna gjorde Wahlström besviken, vilket inverkade på hennes tidigare goda relation till Hjärne. Hon drabbades av depression och reste till England, men återvände på våren 1900 för att promoveras till filosofie doktor. Samma år utsågs hon till studierektor och historielärare vid Åhlinska skolan efter den i förtid bortgångna Ellen Fries. I likhet med sin företrädare fortsatte hon att bedriva forskning, om än utanför den akademiska banan. Under sin tid i England hade hon samlat material till ett omfattande arbete om Sverige och England under revolutionskrigens början, vilket utgavs 1917. Hon publicerade biografier över Hans Järta och Erik Gustaf Geijer samt återvände till av-handlingens ämnesområde i uppsatssamlingen Gustavianska studier (1914).
Alexandra Skoglund, som disputerade på avhandlingen De yngre Axels-sönernas förbindelser med Sverige 1441–1487 (1903), blev Uppsalas tredje kvinnliga doktor i historia. Hon engagerade sig politiskt i Allmänna val-mansförbundet och tog initiativ till skapandet av dess kvinnoråd 1920.
Anna Ahlström blev i maj 1899 den första kvinna som disputerade inom ett språkämne. Avhandlingen, som framlades inom romanska språk, be-handlade Gustave Flaubert. Det var ett djärvt ämnesval, eftersom Flaubert hade avlidit så sent som 1880 och språkstudier brukade inte ägnas samtida författarskap. I detta fall handlade det dessutom om en synnerligen kontro-versiell författare, som hade blivit åtalad för sedlighetsbrott för romanen Madame Bovary (1857). Ahlström lyckades väl med disputationen, även om hon inte erhöll docentbetyg. Hon hade dessförinnan studerat vid Sorbonne samt i London och Berlin.
Romanist var även Gerda Östberg (född Nilsson), som våren 1903 för-svarade avhandlingen Studier öfver Deminutiva och Augmentativa suffix i modärn Provençalska. Hon hade tagit studenten vid Åhlinska skolan, där Ellen Fries var studierektor, och hon hade som barn även träffat Betty Pet-tersson. Östberg blev Uppsalas nionde kvinnliga doktor, men hennes liv tog en tragisk vändning ett par år senare. Hon blev nämligen svårt skadad när en byggnadsställning rasade över henne på Stora torget i Uppsala i april 1906. Hon återhämtade sig aldrig utan dog redan 1915. Östberg var den första gifta kvinnan som disputerade. Bland övriga kvinnliga Uppsalaromanister i början av 1900-talet kan nämnas doktorerna Valfrid Palmgren (gift Munch-Petersen) och Kerstin Hård af Segerstad, som senare kom att verka som amanuens vid Kungliga biblioteket och redaktionssekreterare på Ord och Bild. Tekla Hammar var verksam i Paris, utgav ordböcker samt översatte Selma Lagerlöf. Alice Thunberg tjänstgjorde under 1900-talets två första decennier som lärare i franska och svenska vid Uppsala enskilda läroverk.
I germanska språk disputerade Anna Paues som första kvinna i maj 1902. Hennes avhandling ägnades en medeltida engelsk bibeltext. Paues hade avlagt studentexamen vid Wallinska skolan, varefter hon bland an-nat hade studerat i Italien. I mitten av 1890-talet vistades hon i Cambridge under en period, och hon bedrev undervisning för kvinnliga studerande vid Newnham College. Hon tillbringade dessutom en period i Heidelberg innan hon inskrevs vid Uppsala universitet. Hon disputerade mindre än två år senare, varför avhandlingen måste ha varit färdigskriven eller åtminstone påbörjad innan hon kom till universitetet. Efter disputationen återvände hon till Newnham College, där hon blev en uppskattad lärare.
År 1910 sökte Anna Paues professuren i engelska efter sin lärare Axel Erdmann, vilket var en öppen provokation mot regeringsformens tjugoåt-tonde paragraf. Redan när konsistoriet skulle fastställa vilka som skulle vara sakkunniga påtalade juristen Carl Axel Reuterskiöld att en kvinna fanns bland de sökande. Han underströk bestämt att de sakkunniga ”lika litet äro skyldiga att bedöma denna sökandes specimina som sektion och kon-sistorium äro berättigade att vid förslagets uppgörande taga hänsyn till de sakkunniges eventuella yttranden beträffande hennes kompetens”. Reuter-skiöld motarbetade vid samma tid Elsa Eschelsson inom sin egen fakultet.
Anna Paues sökte, likaledes utan framgång, Andrew Carnegies professur i Göteborg 1911 och Uppsalaprofessuren efter Erik Björkmans död 1919. År 1934 förärades hon dock, som första svenska kvinna, professors namn.
Under 1900-talets första decennium disputerade tio kvinnor vid Upp-sala universitet, i genomsnitt således en om året. Efter 1910, då fysikern Eva Ramstedt försvarade sin avhandling, dröjde det däremot sex år innan nästa kvinna disputerade. Då var det litteraturhistorikern Gunhild Bergh som framlade studien Litterär kritik i Sverige under 1600- och 1700-talen (1916). Enligt Beth Hennings blev disputationen ”högst egendomlig”, efter-som respondenten förblev stum under hela akten. Till sin besvikelse erhöll Gunhild Bergh inget docentbetyg. Hon lämnade Sverige kort därefter för att bosätta sig i Italien. Hon fortsatte dock sina 1700-talsforskningar, i synnerhet kring Carl August Ehrensvärd, vars brev och skrifter hon utgav. Dessutom medverkade hon i olika dags- och veckotidningar med rapporter från Italien.
Ingen kvinnlig konsthistoriker disputerade före 1916, men man kan li-kafullt erinra om Gerda Boëthius’ insatser. Hon skrevs in vid universitetet 1910 men blev recentior endast i teknisk mening, eftersom hon redan som sjuttonåring – och genom specialtillstånd – hade inlett konsthistoriska stu-dier för Johnny Roosval. Hon blev 1916 filosofie licentiat för Roosval, som då hade flyttat till Stockholms högskola. År 1921 lade hon fram doktors-avhandlingen De tegelornerade gråstenskyrkorna i norra Svealand. Förutom
den kyrkliga konsten intresserade hon sig för arkitekturhistoria, särskilt den nordiska träbyggnadskonsten. Hon tillhörde initiativtagarna bakom förslaget att inrätta ett friluftsmuseum i Uppsala, vilket senare resulterade i tillkom-sten av Disagården i Gamla Uppsala. Efter Anders Zorns död utsågs Gerda Boëthius av änkan Emma Zorn att vara intendent för Zornsamlingarna i Mora. Under de följande decennierna publicerade hon ett antal Zornstu-dier, däribland den grundläggande biografin Zorn – målaren, tecknaren, etsa-ren och skulptöetsa-ren (1949). Historikern Bertil Boëthius och arkeologen Axel Boëthius var hennes äldre bröder.
Trots stundtals hårt motstånd och en grundlagslydelse som omöjlig-gjorde professorsbefordringar svarade kvinnliga forskare under 1900-talets första decennier för betydande vetenskapliga insatser inom alla de tre lägre fakulteterna.
Å
r 1852, vid inledningen av denna period, utgjorde Gustavianum re-spektive konsistoriehuset vid S:t Eriks torg universitetets centrala byggnader. I dessa lokaler hölls merparten av föreläsningarna och i det sist-nämnda huset var det akademiska kansliet inhyst. År 1841 hade den nya biblioteksbyggnaden Carolina Rediviva tagits i bruk, varvid boksamling-arna överflyttades från Gustavianum. Utöver detta fanns Skytteanum, där statsvetarna sedan länge huserade, liksom Oeconomicum vid Gamla tor-get, vilket tjänade som undervisningslokaler för den juridiska fakulteten.Byggnaden såldes dock av universitetet till juristprofessorn och dåvarande rektorn Knut Olivecrona i slutet av 1861. Därefter flyttade juristerna till Ecclesiasticum, där universitetet hyrde en lärosal av kyrkan. Teologiska fa-kulteten använde sedan tidigare en annan förhyrd lärosal i samma byggnad.
Medicinarna brukade det gamla Nosocomium vid Riddartorget. I au-gusti 1850 hade dock en ny institutionsbyggnad för anatomiämnet färdig-ställts vid Islandsbron. Dessförinnan hade anatomerna under nästan 100 år huserat i några mörka och kalla rum på bottenvåningen i konsistoriehuset.
Den nya byggnaden, som tillkom framför allt genom Fredric Sundewalls ansträngningar, innehöll, förutom dissektionsrum, även en föreläsningssal, som användes av samtliga fakultetens professorer. Byggnadens exteriör hade ritats av kronprins Carl, tillika universitetets kansler.
Kemisterna och mineralogerna huserade fortfarande i det föråldrade La-boratorium Chymicum vid Västra Ågatan. Anders Celsius’ gamla observa-torium vid Svartbäcksgatan hade också sedan länge upphört att vara funk-tionellt. Under Gustaf Svanbergs ledning pågick uppförandet av ett nytt observatorium vid Rackarbacken. Grundläggningen av det nya observatoriet hade skett i juni 1844, men byggnadsarbetet drog ut på tiden. Invigningen skedde inte förrän 1853, men observatoriet blev fullt användbart först när den stora refraktorn installerades 1860.
Bortsett från biblioteksbyggnaden, observatoriet och Anatomiska in-stitutionen hade inga större institutionsbyggnader uppförts under 1800- talets första hälft. Följaktligen förelåg stora behov, men byggnadsplanerna mötte hårt motstånd bland de krafter i huvudstaden som fortfarande hop-pades på en flyttning av hela universitetet. Förespråkarna av en universitets-flyttning reagerade kraftfullt mot vad de uppfattade som försök att ”bygga fast” universitetet i Uppsala. Anklagelserna var inte grundlösa. Det fanns tvärtom skäl att antaga att dylika överväganden verkligen ingick i strategin för att bevara universitetet i Uppsala. Å andra sidan går det inte att ifråga-sätta att behoven var stora, särskilt av adekvata lokaler för de naturveten-skapliga och medicinska ämnena.
Generalangreppet mot ”det professorliga byggnadsnitet” kom emellertid inte från Stockholm, utan från Göteborg. I januari och februari 1853 in-förde Götheborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning sju stora artiklar, som i hårda ordalag angrep Uppsalakonsistoriet. Tidningen fann det oacceptabelt och oförståeligt att ständerna hade medgivit medel för en rad kostsamma ny-byggnader i Uppsala, trots att rimligheten talade för att i en nära framtid flytta universitetet till Stockholm. ”Det borde icke hafva varit obekant för Rikets Ständer kollektivt”, framhöll man, ”hvad hvarje tänkande menniska i Sverige redan länge insett, att denna Akademi på sin närvarande plats förer ett vegeterande, ofruktbart lif; att den icke ens utgör en försvarlig embets-mannaskola, ännu mindre förmår representera landets högsta vetenskapliga bildning, samt att hufvudorsaken till den stiltje i litteraturen, den slapphet i nationalandan och den tvinsot i hela vårt offentliga lif, som vi beklaga, är saknaden af ett universitetet i hufvudstaden.”
Tidningen ansåg att den nya biblioteksbyggnaden hade varit onödig och överflödig, eftersom ytterligare utrymmen i Gustavianum fanns att tillgå.
En annan möjlighet hade varit att inrätta biblioteket på slottet, som stod tomt. När J.A. Josephson gav en konsert i Rikssalen i samband med promo-tionshögtiden 1852 uppstod, enligt artikelförfattaren, ”ett rop af häpnad och bestörtning” bland den från huvudstaden tillresta publiken över att upsali-ensarna kunde lämna en sådan sal outnyttjad, samtidigt som ”man sökte in-billa hela verlden, att man, i saknad af utrymme, vore nödsakad att uppföra nya hus”.
I första hand var det dock inte biblioteket utan observatoriet och den tillämnade institutionsbyggnaden för kemi, som tidningen angrep. Lika väl som biblioteket var det nya observatoriet onödigt, eftersom det gamla ob-servatoriet vid Svartbäcksgatan hade kunnat utvidgas både på höjden och på bredden. För vissa observationer kunde något av slottstornen begagnas, vilket hade varit ”tillräckligt för undervisningens behof i Upsala”.