Ärkebiskopen skulle, enligt universitetsstatuterna, vara prokansler för Upp-sala universitet. Motsvarande ämbete vid universitetet i Lund innehades av biskopen över Lunds stift. Kyrkan hade därigenom ett direkt inflytande över universiteten. Prokanslern förväntades hålla sig väl underrättad om lärarnas
verksamhet, undervisningens gång och ”de studerandes sedliga förhållande”.
Han hade därför närvarorätt, men inte rösträtt, vid större konsistoriets sam-manträden. Viktigast var dock att han skulle yttra sig över sökande till pro-fessurer och adjunktsbeställningar, vilket gav honom möjlighet att påverka utgången av befordringsärenden. Denna paragraf avskaffades genom 1908 års universitetsstatuter, men fortfarande i 1916 års statuter stipulerades att prokanslern hade rätt att ”när han så för gott finner, övervara konsistoriernas överläggningar samt i dem, men ej i besluten, taga del”. Prokanslererna be-stämde i hög grad själva i vilken utsträckning de skulle ingripa i det vardag-liga universitetslivet. Det ansågs höra till en professors sociala förpliktelser att bjuda hem prokanslern med hustru på supé en gång om året.
Under 1850-talets förra hälft innehades prokansleriatet under några år av Hans Olof Holmström, som dock avled redan 1855. Han följdes av före detta ecklesiastikminstern Henrik Reuterdahl, som tillhörde sin tids stora kultur-personligheter och satt i Svenska Akademien. Reuterdahl efterträddes av Karlstadsbiskopen Anton Niklas Sundberg, som hade tillbringat huvuddelen av sin akademiska karriär i Lund, där han verkat som professor i dogmatik och moralteologi respektive kyrkohistoria. Han hade dock genomfört sina grundläggande studier i Uppsala, där han disputerat 1842. Sundberg blev en populär ärkebiskop och prokansler, vilka ämbeten han innehade under tre decennier, från 1870 till sin död i februari 1900. Han tog aktiv del i universi-tetets angelägenheter och var ordförande för den kommitté, som utformade förslaget till 1876 års universitetsstatuter. Sundberg fick under sin långa och händelserika tid som prokansler på nära håll följa uppförandet av universi-tetshuset, jubelfesterna 1877 och 1893, omdaningen av domkyrkan och den stora ombyggnaden av Carolina Rediviva. Vid jubelfesten 1877 var han teo-logiska fakultetens promotor, och från denna tilldragelse härrör den mest kända av de många anekdoter som förknippas med honom. I sin minnes-teckning över Viktor Rydberg skildrar Karl Warburg prokanslerns reaktion när Rydbergs jubelkantat framfördes i domkyrkan. Sundberg, som kunde följa med i texten i sitt programhäfte, utbrast efter en stund halvhögt: ”Det var fan!” Efter ytterligare någon läsning bekräftade han sitt första omdöme genom att tillägga: ”Det var som själva fan!”
Vid tiden för Sundbergs bortgång började prokanslersämbetet ifråga-sättas. Uppdraget att vara prokansler – eller eforus för stiftens läroverk – kunde aldrig bli annat än en bisyssla för en biskop eller ärkebiskop, fram-höll kritikerna. Invändningarna var inte bara av praktisk natur utan rörde principiella frågor, inte minst förhållandet mellan kyrkan och universitetet.
Kritiken gällde i synnerhet prokanslerns rätt att yttra sig vid tjänstetillsätt-ningar. Motsättningarna ställdes på sin spets 1901, då Knut Wicksell var
ende kvarvarande sökande till den extra ordinarie professuren i national-ekonomi och finansrätt i Lund. Konsistoriet i Lund hade tidigare uppfört Wicksell på förslag, varefter hans medsökande Gustav Cassel återkallat sin ansökan. Prokanslern i Lund, biskop Gottfrid Billing, ville ändå inte ge sitt förord till denne radikale och förment osedlige nymalthusian. I sitt yttrande framhöll han att han inte ville lämna Wicksell ”tillfälle och auctorisation till att såsom främste målsman i sitt ämne drifva propaganda för sina betänk-liga theorier”. Kanslern Gustaf Gilljam ogillade visserligen Wicksells åsikter, men ansåg att den akademiska friheten måste få råda. Mot prokanslerns vilja förordade han Wicksell, som kort därefter utnämndes.
Billings agerande väckte likafullt förbittring och följdes av öppna krav på prokanslersämbetets avskaffande. I Uppsala utfärdade ett stort antal uni-versitetslärare ett upprop till stöd för den akademiska friheten, vilket Ernst Trygger överlämnade till kanslern. Petitionärerna uttryckte sin tacksamhet till Gilljam för att han hade följt statuterna och utnämnt Wicksell, trots att det hade skett ”vid ett tillfälle då den vetenskapliga forskningens frihet angripits”. Samma dag uppropet överlämnades samlades omkring 600 stu-denter vid ett stormöte på Norrlands nation. Mötet antog en resolution, vari studenterna uttryckte ”sin bestämda öfvertygelse, att universitetens själf-ständighet gentemot rådande politiska, sociala eller religiösa åskådningar är ett oundgängligt villkor för deras ställning icke blott såsom härdar för veten-skaplig forskning utan äfven såsom anstalter för utdanande till samhällets tjänst af dugliga, själfständiga och sanningsenliga medborgare”.
I den radikala och liberala dagspressen utsattes Billing för svidande kritik.
Arbetet framhöll att det var högst betänkligt att prokanslern utsågs av ”stif-tets prästerskap, som härvidlag har absolut fria händer, då hvarje välfräjdad svensk man är valbar till biskop”. Just detta förhållande utgjorde en särskild anledning för prokanslern att utöva sitt ämbete med takt och varsamhet, vilket företrädaren Wilhelm Flensburg hade gjort. Dessvärre resonerade Bil-ling på ett annat sätt, konstaterade tidningen: ”Han synes från första stund ha varit fast besluten att fullt ut göra bruk af den maktställning, som prokans-lärsämbetet kan medföra, och hans nyligen afgifna utlåtande i Wicksellfrågan visar, hur biskopen icke tvekar att göra sin mening gällande, äfven då denna står i strid med sakkunniga, fakultet, konsistorium och kansler.”
Upsala Nya Tidning uttryckte sig inte mindre skarpt: ”Sällan har med sådan enstämmighet konservativa, moderata, liberala och radikala acade-mici förenats som i den djupt kända indignationen öfver hr Billings angrepp på forskningsfriheten och universitetens själfständighet. Vi skulle önskat att hr Billing kunnat höra hundradelen af hvad svenska språkets resurser möjliggjort som karaktäristik af hans pekoral.” I en stor artikel i Svenska
Dagbladet anklagades Billing av Harald Hjärne för att ha ”missförstått sin akademiska ’ämbetsplikt’, måhända förväxlat detta sitt åliggande med sitt biskopliga herdekall”. Protesterna riktades inte bara mot Billing personligen, utan mot den av honom ledda universitetskommittén, som vid samma tid hade föreslagit att inte bara vetenskaplig skicklighet, utan också kandidaters lämplighet som lärare, skulle räknas som en merit vid tjänstetillsättningar.
Därmed fruktade man att fältet skulle bli fritt för dem som, likt Billing själv, ville utestänga forskare med obekväma åsikter från en akademisk kar-riär. Historikern Carl Gustaf Malmström försvarade däremot Billing och hävdade ”statens obestridliga rätt att blifva väl betjenad af dem den aflönar”.
Den konservativa tidningen Vårt Land stödde likaledes Billings agerande mot Wicksell, som borde ”väcka glädje och tillfredsställelse öfver allt i vårt land, hvarest man håller på våra högsta bildningsanstalters uppgift att vara plantskolor för nationel kultur”.
Wicksellaffären illustrerade att det fanns två skilda läger i universitets-debatten, vilka förordade ett autonomt respektive ett heteronomt synsätt.
Det förra hävdade forskningens frihet och forskarnas rätt att få sitt arbete granskat endast efter universitetens regler. Det andra lägret framhöll i stäl-let statens rätt att taga andra hänsyn, till exempel till samhällspolitiska mål-sättningar. Påfallande ofta var det just prokanslerns göranden och låtanden, som ställde dessa motsättningar på sin spets. På våren 1902 hemställde filo-sofiska fakulteten, under behandlingen av Billingska universitetskommitté-förslaget, att den paragraf i universitetsstatuterna, som gav prokanslern rätt att yttra sig i befordringsfrågor, skulle strykas. I Lund hade filosofiska fakul-tetens båda sektioner gått ännu längre och helt krävt att prokanslersämbetet skulle avskaffas. Astronomen Carl Charlier förde till sektionens protokoll att prokanslersämbetet utgjorde en anakronistisk kvarleva ”från den tid, då vetenskapen ännu var en ’ancilla fidei’ och villigt ställde sig under trons domvärjo”. Han fick stöd från sina gamla kolleger vid Upsala Nya Tidning, vilken under 1900-talets första decennium drev en formlig kampanj mot prokanslersämbetet. Tidningen beklagade att filosofiska fakulteten i Upp-sala hade nöjt sig med att kräva ett avskaffande av prokanslerns yttranderätt i befordringsfrågor, ehuru det var ”den mest betydelsefulla och farliga delen af prästförmyndarskapet öfver universiteten”.
Även medicinska fakulteten föreslog att prokanslerns rätt att yttra sig i befordringsfrågor skulle avskaffas. Men 1903 röstade konsistoriet, om än med liten marginal, för bibehållandet av denna prokanslerns uppgift. Mot beslutet reserverade sig bland andra Adolf Noreen, Henrik Schück, Per T.
Cleve och Hjalmar Öhrvall. Upsala Nya Tidning beklagade djupt konsisto-riets ställningstagande: ”Det är en universitetsförklaring från större
konsis-toriet angående dess uppfattning af vetenskapens värdighet, som anno 1903 redan måste betraktas som djupt nedslående, och som för framtiden skall stå i allt annat än tilltalande dager.”
Kritiken mot prokanslersämbetet vaknade på nytt i samband med Lin-néjubileet 1907. För de flesta naturvetare och kulturradikaler framstod fi-randet som en rent naturvetenskaplig minnesfest, varför de ansåg att kyrkan borde hålla sig i bakgrunden. Prokanslern J.A. Ekman hade dock inga sådana planer. Tvärtom utverkade han att hela trettio teologie doktorer kreerades vid jubelpromotionen. Förfarandet väckte protester. Bengt Lidforss bekla-gade ”den stupida taktlöshet, som utmärker statskyrkans potentater” och menade att det skulle ”i viss mån kasta ett skimmer av löje över festen, och kommer dessutom att för de utländska gästerna på ett för oss föga smickran-de sätt illustrera smickran-den otidsenliga sammankoppling som i Sverige ännu äger rum mellan kyrka och universitet.” Motsättningarna blev inte mindre av det som inträffade under ceremonin i domkyrkan. Ekman inledde nämligen oblygt sitt promotionstal med orden ”i fadrens, sonens och den helige andes namn”, varefter följde en predikan om vetenskapens och religionens bety-delse för varandra. Avslutningsvis sjöngs ”Vår Gud är oss en väldig borg”.
Många reagerade mot detta brott mot den religiösa neutralitet som borde utmärka vetenskapen. Upsala Nya Tidnings referent påtalade indignerat är-kebiskopens brist på takt, och tillade: ”Som specimen för prokansläriatets framtida bestånd torde det få anses icke approbabelt. Och statskyrkans rätt att få spela öfverförmyndare och representant för universiteten är värkligen en skandal, som universiteten borde energiskt afskudda sig.”
När de nya statuterna trädde i kraft på nyåret 1909 avskaffades påbudet att prokanslern vid upprättade förslag till lärarbefattningar skulle avgiva ut-låtande till kanslern. Detta gällde dock inte retroaktivt, varför J.A. Ekman ännu i januari 1910 kunde ingripa för att försöka förhindra att Bengt Lidforss utnämndes till professor i botanik. Lidforss hade erhållit konsistoriets för-ord före docenten Otto Rosenberg, men Ekman gjför-orde sitt yttersta för att få Rosenberg utnämnd. Med tanke på Lidforss’ uttalanden i samband med Linnéjubileet knappt tre år tidigare ligger det nära till hands att förmoda att Ekman såg en möjlighet att utkräva en personlig hämnd.
Till följd av Ekmans ingripande mot Lidforss motionerade liberalerna Eliel Löfgren och Karl Starbäck i riksdagen om prokanslersämbetets avskaf-fande. Vidmakthållandet av detta ämbete, skrev Löfgren, ”ger ett sken af kyrkans eller, rättare sagt, vissa kyrkofurstars supremati öfver vetenskapen, som icke har en skymt af berättigande”. Visserligen hade prokanslersäm-betet i allt väsentligt förlorat sin betydelse genom införandet av 1908 års universitetsstatuter, men man kunde inte utesluta ”faran af obehöriga
in-Prokanslern J.A. Ekman (till vänster) ville till varje pris förhindra utnämningen av Bengt Lidforss (till höger) till professor i botanik. Fotografier av Henri Osti respektive Albert Wilhelm Rahmn.
Prokanslersämbetets svanesång
I slutet av 1909 uppförde konsistoriet den radikale lundensaren Bengt Lidforss i första förslagsrum till den lediga professuren i botanik. Trots detta var det långtifrån säkert att han skulle få tjänsten. Prokanslern J.A. Ekman gjorde nämligen vad han förmådde för att för-hindra Lidforss’ utnämning till förmån för dennes medsökande Otto Rosenberg. Formellt hänvisade han till de tjänsteförsummelser som tidigare, om än på tvivelaktiga grunder, lagts Lidforss till last i Lund. Ekman menade att det vore bäst för universitetets heder om större vikt fästes vid Rosenbergs ”större förtjänst i afseende på klanderfri lefnad” än vid Lidforss’
”större vetenskapliga förtjänst”.
Lidforss var väl medveten om att han motarbetades av starka krafter. I ett brev från denna tid skrev han att det intrigerades ”synnerligen intensivt och av allt att döma också effektivt mot min utnämning i Uppsala”. Filosofen Hans Larsson och nationalekono-men Knut Wicksell engagerade sig till stöd för Lidforss, som även mottog ett sympati-yttrande, undertecknat av omkring nittio studenter.
I januari 1910 tillstyrkte kanslern Fredrik Wachtmeister utnämningen av Lidforss, men det dröjde ytterligare en vecka innan regeringen fattade sitt beslut. Under tiden inkal-lades Bengt Jönsson – Lidforss’ professor och Lunds universitets rektor – till ett enskilt samtal med ecklesiastikministern Elof Lindström. Ingen vet vad som sades under detta samtal, men uppgifter gjorde gällande att ministern ville veta om Lidforss var homosexu-ell. Några dagar senare följde i alla händelser utnämningen. Upsala Nya Tidning karakteri-serade J.A. Ekmans yttrande som ”det uppsvenska prokanslärsämbetets svanesång”. För detta omdöme fanns goda skäl. Kort därefter avskaffades nämligen ärkebiskopens rätt att blanda sig i akademiska befordringsärenden – även om prokansleriatet rent titulärt fanns kvar under flera decennier.
flytelser i universitetets angelägenheter från personer, hvilka icke äga en af förhållandenas natur betingad rätt att lägga sitt ord i vågskålen vid de skilda ärendenas bepröfvande”. Följaktligen ansåg han att prokanslern – om någon sådan över huvud taget behövdes – skulle utses efter samma princip som kanslern. Under riksdagsdebatten framhöll han dessutom att det sista bärande argumentet för prokanslersämbetets bestånd hade bortfallit i och med att den praktiska prästutbildningen skulle skiljas från universitetet.
Utskottet ansåg dock inte att motionerna skulle föranleda några åtgärder, eftersom universiteten inte själva hade uttryckt några önskemål om pro-kanslersämbetets borttagande. Under debatten i andra kammaren uppträd-de historikern Nils Edén till försvar för prokanslersämbetets bestånd. Han ansåg att ”pietet och tradition” och respekten inför ”universitetens djupa historiska rötter” talade för detta, särskilt som ämbetet hade reducerats till en symbol. Mot detta framhöll Starbäck att prokanslersämbetet gick att likna vid en blindtarm. För stunden var den förvisso inte inflammerad, men risken fanns att den kunde bli det. Med goda skäl kunde man därför försvara
”ett operativt ingrepp”. Även Edén använde sig av blindtarmsliknelsen, men påpekade att läkarvetenskapens ståndpunkt var att operativa ingrepp borde undvikas så länge ingen fara för patienten förelåg. Någon operation kom hel-ler inte till stånd 1910; prokanshel-lersämbetet blev kvar.
Debatterna om prokanslersämbetet under 1900-talets första decennium kan betraktas som ett slags förpostfäktning till den stora debatt om tro och vetande, som bröt ut vid mitten av seklet. Prokanslersämbetet överlevde visserligen stridigheterna, men hade förlorat all betydelse utöver den rent symboliska. Billings och Ekmans ingripanden mot Wicksell och Lidforss var en av anledningarna till denna utveckling, vilket även Billing medger i sina memoarer: ”Prokanslerens ställning och verksamhet har inskränkts under min prokanslerstid och detta var nog icke utan mitt förvållande.”
Avskaffandet av prokanslerns rätt att yttra sig i befordringsärenden ut-gjorde en förklaring till att debatten klingade av, en annan var valet av den populäre Nathan Söderblom, som vid ärkebiskopsinstallationen i november 1914 hyllades av tusentals studenter. Såväl 1913 som 1918 lades i riksdagen fram motioner om prokanslersämbetets avskaffande, men beslut härom fat-tades först 1934. Ärkebiskopen respektive biskopen i Lunds stift fick dock behålla titeln prokansler under återstoden av sin tjänstetid. Ärkebiskop Erling Eidem, som pensionerades 1950, blev den siste som innehade titeln prokansler. Två år dessförinnan hade Edvard Rodhe, Lunds siste prokansler, lämnat sin befattning.
I
en inlaga till stUdentkåren skrev pUbliCisten Torsten Fogelqvist i de-cember 1905: ”Vår tids uppfattning utgår alltmera från tanken på allas likhet inför lagen, den kan inte längre nöja sig med skråförordningar på den universälla rättens område.” Han syftade på den akademiska jurisdiktionen, som trots vissa inskränkningar fortfarande existerade i början av 1900- talet. Studenterna vid universiteten i Uppsala och Lund hade nämligen fort-farande en juridisk särställning, som skilde dem från övriga medborgare.Denna rest från tiden då universiteten utgjorde självständiga korporationer uppfattades allt mer som en anakronism. Den akademiska jurisdiktionen reglerades genom en rad olika författningar, vilka hade tillkommit över en stor tidsrymd och som delvis överlappade varandra. För att förstå innebör-den och omfattningen av de regler som ännu gällde vid sekelskiftet 1900 krävs därför en kort tillbakablick.
Den akademiska jurisdiktionen är lika gammal som universitetet självt.
Korporationer och privilegier av olika slag var utmärkande för det medel-tida samhället, varför det inte var uppseendeväckande att dylika särbestäm-melser även gällde vid universiteten. År 1477 utfärdade påven Sixtus IV en stiftelseurkund, där han lämnade sin tillåtelse till inrättandet av ett så kallat studium generale i Uppsala med Bologna som förebild. Året därpå utfärdade Sten Sture den äldre ett privilegiebrev, vari det blivande lärosätet tillerkän-des samma rättigheter, jurisdiktionen inkluderad, som universitetet i Paris.
Genom återupprättandet av universitetet efter Uppsala möte i slutet av 1500-talet bekräftades dess gamla privilegier, således även jurisdiktionen.
Bekräftelsen förnyades under Gustaf II Adolfs regering. Först med de nya universitetsstatuterna 1655 fick domsrätten en slutlig utformning, som dess-utom var ännu mer långtgående än tidigare. Konstitutionerna fastslog näm-ligen att universitetets jurisdiktion, som omfattade samtliga akademiska medborgare, skulle vara helt skild från stadens. För den praktiska
hantering-en av domsrätthantering-en svarade i första hand rektor, mhantering-en om han var oförmöghantering-en att utdöma straff utan föregående rättegång hänvisades ärendet till något av konsistorierna. De straff som universitetsmyndigheterna kunde utdöma var böter, fängelse (carcer) eller relegation – antingen tidsbestämd eller evig.
Straffen behövde inte sammanfalla med den allmänna lagens stadganden.
Även om alla akademiska medborgare omfattades av jurisdiktionen var det naturligtvis främst studenterna som avsågs. I statuterna infördes ett särskilt kapitel om studenternas leverne och seder, i vilket i detalj redogjordes för olika straffbelagda förseelser. Bland dessa fanns till synes mer oskyldiga sys-selsättningar som tärningsspel, kortspel och högljutt uppträdande på sta-dens gator, men uttryckliga förbud utfärdades även mot att duellera, att bära värja på dagen samt att skjuta och kasta raketer i staden.
Den 1 mars 1750 utfärdades ett nytt kungligt brev, som tydligare re g-lerade den akademiska jurisdiktionen och som delvis ännu var giltigt i bör-jan av 1900-talet. Förordningen avsåg bara den del av jurisdiktionen som omfattade domsrätten över studenterna, och den innebar på intet sätt någon inskränkning av de äldre bestämmelserna. Syftet med brevet var att göra en klarare uppdelning mellan förseelser som direkt avsåg disciplinfrågor och sådana som rörde allmänna brott. Båda kategorierna skulle visserligen även framgent omfattas av domsrätten, men när det gällde disciplinfrågor fick konsistoriet rätt att behandla ärenden summario processu, det vill säga utan att behöva taga hänsyn till vidlyftigare krav avseende rättegångsordningen.
Denna indelning av disciplinförseelserna i två kategorier spelade en viktig roll långt fram i tiden.
Jurisdiktionen utgjorde en ständig källa till irritation, främst i förhållan-de till staförhållan-dens domstolsväsenförhållan-de. De radikala grupperna kring 1809 års män, däribland Gustaf Abraham Silfverstolpe, hade kritiserat domsrätten, som de uppfattade som ett ålderdomligt privilegium. Diskussionen fördes inte bara i Uppsala. År 1815 hade konsistoriet vid Åbo universitet anhållit om att polismål mot studenter skulle hanteras av polismyndigheten, något som studenterna själva dock vände sig starkt emot. De hävdade att förståelsen
Jurisdiktionen utgjorde en ständig källa till irritation, främst i förhållan-de till staförhållan-dens domstolsväsenförhållan-de. De radikala grupperna kring 1809 års män, däribland Gustaf Abraham Silfverstolpe, hade kritiserat domsrätten, som de uppfattade som ett ålderdomligt privilegium. Diskussionen fördes inte bara i Uppsala. År 1815 hade konsistoriet vid Åbo universitet anhållit om att polismål mot studenter skulle hanteras av polismyndigheten, något som studenterna själva dock vände sig starkt emot. De hävdade att förståelsen