Elsa Eschelssons namn var ständigt närvarande under debatten om paragraf tjugoåtta. Hon hade avlagt mogenhetsexamen vid Wallinska skolan, innan hon inskrevs vid Uppsala universitet hösten 1882. Tre år senare avlade hon kandidatexamen, varefter hon genomförde en utlandsresa till Egypten, Pa-lestina, Konstantinopel och Wien. Efter hemkomsten inledde hon juridiska studier, uppmuntrad av bland andra Johan Hagströmer, extra ordinarie pro-fessor i kriminalrätt och gift med hennes äldre syster Ida. Genom svågerns umgänge lärde Eschelsson tidigt känna flera av den juridiska fakultetens ledamöter, däribland Ernst Trygger, David Davidson och Ivar Afzelius.
I april 1892 blev Eschelsson juris kandidat, varefter hon under drygt ett år fullgjorde domartjänstgöring i Uppsala södra domsaga. I maj 1897 försva-rade hon sin avhandling Om begreppet gåfva enligt svensk rätt, med vilken hon blev Sveriges första kvinnliga juris doktor. Disputationen – där Victor Nordling var opponent – flöt utan komplikationer, vilket bland andra Lydia Wahlström vittnade om i tidskriften Dagny: ”Det behöfdes ingen juridisk bildning för att njuta av den snabba uppfattningen, den skarpa logiken, den ovanliga förmågan att klart referera opponenternas ofta ganska invecklade och abstrakta argumentering.” Vid den efterföljande promotionen i juridiska fakultetens rum mottog Eschelsson doktorsringen och hatten av sin svåger, fakultetens promotor. Vid den efterföljande middagen annonserade Victor Nordling att fakulteten ingått med en ansökan till universitetskanslern om att hon skulle kallas till docent. Eschelssons framgång och det faktum att en svensk kvinna för första gången utnämndes till docent ställde emellertid frågan om kvinnans tillträde till akademien på sin spets.
Som nybliven docent genomförde Eschelsson en resa till Pyrenéerna, var-ifrån hon hemkallades för att under hösten 1897 vikariera för Ernst Tryg-ger på professuren i processrätt. Hon blev därmed Sveriges första kvinnliga universitetslärare. Ett halvår senare, i januari 1898, avled Victor Nordling, varefter fakulteten anhöll hos kanslersämbetet att Eschelsson i stället skulle
förordnas att förestå den lediga professuren i civilrätt. Kanslersämbetet av-slog emellertid denna propå och utsåg i stället Tore Almén att uppehålla den civilrättsliga lärostolen. Beslutet kan förefalla märkligt och orättvist, ef-tersom det innebar att Eschelsson tvingades kvarstå på det högst temporära vikariatet inom processrätt medan Almén, som var långt mindre meriterad, erhöll det långvariga förordnandet att uppehålla professuren i civilrätt, vil-ken allmänt uppfattades som den mest centrala lärostolen inom fakulteten.
Det faktum att Alméns forskning till stora delar föll inom just processrätten gjorde inte beslutet mindre märkligt. Formellt hänvisade kanslern till att föreläsningskatalogen redan var tryckt och att man ogärna borde frångå den däri införda uppgiften att Eschelsson skulle hålla föreläsningarna i process-rätt. Av allt att döma utgjorde detta ett svepskäl, varigenom kanslern und-gick att behöva taga ställning till den känsliga frågan hur regeringsformens tjugoåttonde paragraf skulle tolkas.
Frågan om kvinnans tillträde till akademiska tjänster restes snart på nytt, eftersom fakulteten på Tryggers initiativ föreslog att Eschelsson skulle utses att uppehålla professuren i processrätt under våren 1899. Mindre konsisto-riet avslog emellertid förslaget och förordnade endast Eschelsson att ”efter eget åtagande” föreläsa i processrätt. Rektor Thore M. Fries befarade näm-ligen att Eschelssons egentliga syfte var att använda det tillfälliga vikariatet för att skapa ett prejudikat som skulle ”åvägabringa en ny tolkning af sagda
§, som skulle komma att medföra mycket vidtomfattande och synnerligen vigtiga konseqvenser”. Kanslern följde mindre konsistoriets rekommenda-tion och så även Kungl. Maj:t när ärendet slutligen avgjordes i februari 1899.
Därmed hade i princip den ordningen fastställts att kvinnor, genom paragraf tjugoåtta, inte bara var utestängda från fullmaktstjänsterna utan även från möjligheten att uppehålla dem på vikariat.
Trots motgången kvarstod Eschelsson som lärare vid universitetet. Hon erhöll som första kvinna universitetets Oscarspris för studien Bidrag till lä-ran om besittning enligt svensk rätt (1904). Samma år avskaffades juridicofi-len, det vill säga juristernas förberedande examen inom filosofiska fakul-teten. I stället infördes en grundläggande propedeutisk undervisningskurs i civilrätt, processrätt och straffrätt för fakultetens studenter. Fakulteten utsåg Elsa Eschelsson till föreståndare för kursen, men Alfred Winroth – som hade efterträtt Nordling som professor i civilrätt – reserverade sig mot beslutet. Han menade att denna undervisning borde handhas av de däri ingående ämnenas professorer. Detta blev upptakten till en bitter fejd inom juridiska fakulteten, där Eschelsson och Winroth spelade huvudrollerna.
Winroth erbjöd sig att hålla den propedeutiska kursen inom ramen för sina offentliga föreläsningar, men detta avvisades. Fakulteten fann det
orim-ligt att en professor skulle ägna sin undervisningstid åt elementär förbe-redande undervisning. Ernst Trygger, som var dekanus, gjorde en offentlig markering mot Winroth, i första hand för att klargöra att det inte handlade om något kostnadsfritt erbjudande, utan om ett försök att överflytta delar av den lagstadgade undervisningsskyldigheten på den förberedande kursen.
Men Trygger framhöll även det absurda i Winroths krav att all undervisning i ett ämne skulle ombesörjas av dess professor – i så fall skulle ju hela den omfattande docentundervisningen vid universitetet vara förkastlig. Trygger tillade vasst att i detta avseende ”kanske civilrätten skiljer sig lika mycket från öfriga ämnen, som Prof. W. är olik andra akademiska lärare”.
Winroth överklagade utan framgång beslutet att låta Eschelsson före-stå den ifrågavarande kursen till både kanslersämbetet och Kungl. Maj:t.
När han inledde sina offentliga föreläsningar hösten 1904 framhöll han det olämpliga i att fakulteten hade uppdragit åt Eschelsson att leda den pro-pedeutiska kursen, eftersom han fruktade att dess inriktning och innehåll skulle skilja sig från hans egna föreläsningar. Till detta kom att samarbetet mellan Winroth och fakultetens övriga professorer inte saknade komplika-tioner. Någon mästare i det kollegiala samarbetets konst var han inte.
Under tentamensperioden i slutet av hösten 1904 underkände Winroth nästan samtliga studenter, som gått den propedeutiska kursen, varvid han indirekt visade att Eschelssons undervisning höll för låg kvalitet. I prakti-ken inleddes en formlig kampanj mot Eschelsson, som förklenades vid Win-roths offentliga föreläsningar och förtalades i pressen. Hennes förberedande kurs omtalades nedsättande som ”Tant Elsas Kindergarten”. I ett anförande i fakulteten framhöll Winroth att studenternas resultat talade sitt tydliga språk, nämligen att Eschelsson saknade förmåga ”att gifva en kurs i civilrätt, allra minst en obligatorisk och en, som är afsedd att omedelbart åtföljas af tentamen i ämnet”. Könsaspekten saknade säkerligen inte betydelse i sam-manhanget, men konflikten mellan Winroth och Eschelsson berodde även på andra omständigheter. Winroth kände en stark motvilja mot den inrikt-ning som Victor Nordling hade givit den upsaliensiska civilrätten, enligt vilken stort utrymme gavs till mer abstrakta rättsfilosofiska diskussioner.
För Winroth framstod detta som ovetenskaplig kompilationsforskning, vil-ken riskerade att reducera civilrätten till ”hopställande af olika åsikter hos inhämske och utländske författare”. Det perspektiv han förordade var något helt annat än det som Nordling och Eschelsson representerade. Han var en handfast empiriker, intresserad av juridisk praxis.
Winroth var knappast saknad, när han 1907 lämnade Uppsala för att till-träda en professur vid den nyinrättade juridiska fakulteten i Stockholm. För Eschelsson var Winroths avflyttning särskilt välkommen, men trots detta
för-svagades hennes ställning vid fakulteten. Hennes understödjare Ernst Tryg-ger hade blivit justitieråd 1905, och hennes svåTryg-ger Johan Hagströmer avled några år senare efter en längre tids sjuklighet. Dessutom hade inga framsteg att tala om skett i den stora frågan om hur paragraf tjugoåtta skulle tolkas.
Under åren 1907 till 1910 förestod hon dock den propedeutiska kursen.
Eschelsson hade först på ett sent stadium accepterat att inträda i Kvinn-liga studentföreningen, och hon visade heller inget intresse för att inträda i styrelsen för Föreningen för kvinnlig rösträtt. Däremot lät hon sig 1904 väljas till första ordförande för Akademiskt bildade kvinnors förening (ABKF).
Hon kvarstod som ordförande under sex år; hon avgick 1910. Det huvudsak-liga skälet var att hon avsåg att söka professuren i civilrätt vid universitetet, varför hon ville intaga en självständig position gentemot föreningen som därigenom lättare skulle kunna engagera sig för hennes sak.
I januari 1911 lämnade löneregleringskommittén sitt slutbetänkande i den kontroversiella frågan om de grunder på vilka kvinnor av Kungl. Maj:t kunde utses till innehavare av vissa befattningar. Förslaget innebar att kvin-nor skulle ges rätt att inneha samtliga professurer inom juridiska fakulteten med undantag för lärostolarna i civilrätt, straffrätt och processrätt. Dessa tre professurer undandrogs med motiveringen att kvinnan inte kunde förvärva kompetens, eftersom hon var utesluten från domarämbeten. Under februari och mars 1911 debatterades, som framgått ovan, löneregleringskommitténs förslag av såväl akademiska myndigheter som pressen. Eschelssons egen fa-kultet ville inte helt beröva kvinnor – underförstått Eschelsson – möjlighe-ten att söka professuren i civilrätt. Kvinnor skulle dock endast kunna söka den ifrågavarande befattningen efter dispensansökan hos Kungl. Maj:t och efter att fakulteten på förhand hade vitsordat deras skicklighet.
Onsdagen den 8 mars 1911 införde Dagens Nyheter en stor artikel om
”Uppsalaprofessorernas syn på kvinnan”, som lämnade åtskilliga exempel på hur man vid universitetet inte precis sjöng ”den lärda kvinnans lof”. Samma morgon påträffades Eschelsson livlös i sitt hem. Hon hade tagit en överdos sömnmedel och avled två dagar senare. Huruvida det handlade om själv-mord eller olyckshändelse kan inte definitivt fastslås. Däremot är det ställt utom tvivel att hon var nedstämd, deprimerad och utarbetad efter att under åratal ha blivit ifrågasatt, förklenad och motarbetad. Hon hade dessutom varit sängliggande i över en månad och läkarna misstänkte att hon led av en allvarlig leversjukdom. Under en lång tid hade hon strävat efter att få profes-suren i civilrätt, men löneregleringskommitténs förslag innebar att hennes förhoppningar grusades. Eschelsson hann läsa utlåtandena, och i hennes rum fann man utförliga handskrivna kommentarer till handlingarna, vilka enligt hennes önskan skulle tillställas Anna Ahlström. Eschelsson var särskilt
bit-Elsa-visan
År 1904 utsågs Elsa Eschelsson att leda den nyinrättade propedeutiska kursen i civilrätt, varvid hon hamnade i en bitter konflikt med Alfred Winroth, som innehade professuren i civilrätt mellan 1898 och 1907. Konflikten pågick helt öppet, bland annat i dagstidning-arna, och vid studentkarnevalen 1905 spreds den specialskrivna ”Elsa-visan”. Visan utgavs anonymt, men författaren var med all sannolikhet medicinstudenten Nils Witt, som senare under många år verkade som lasarettsläkare i Karlstad. Melodin var ”Du lilla, söta dufva” ur operetten Wienerblod.
Och Elsa började sin kurs så glad och nöjd uti sin håg.
Hon tänkte fylla på sin börs, och allting ljust och gladt hon såg.
Men usch, den stygga Alfred kom hvad skall han bråka med min kurs.”
– Se’n börja’ hon att morska sej och skref ihop en skarp replik,
ty Alfred älskade hon ej, hon ga’n en liten pik.
Och Alfred han gaf svar och sa’:
”Se Elsa lär ju rent fördömt, jag hoppas, att eleverna så fort som möjligt allt ha glömt.
För kommer någon upp för mig och minns ett ord af hvad hon sagt:
var säker, att han kuggar sig;
så tag er väl i akt.
Men farbror Trygger kom och sa’:
”Min Elsa, var hon bara trygg.
Och Alfred han skall bannor ha, för att mot Elsa han vatt stygg.
Fy, stygga Alfred skall ha smäll,
ter på Carl Axel Reuterskiöld, som i pressen hade utpekats som den som hade dikterat fakultetens beslut.
Elsa Eschelsson testamenterade sin förmögenhet om 60 000 kronor till en stipendiefond för kvinnliga juridikstudenter vid universitetet. Hennes första efterföljare inom fakulteten blev Eva Andén, som avlade juris kandi-datexamen året efter Eschelssons död. För Andén blev Eschelsson en stor förebild, och hennes öde hade följaktligen gjort ett starkt intryck. Vid denna tidpunkt var Andén dessutom ordförande för Kvinnliga studentföreningen.
Sedan hon avlagt sin examen reste hon runt i landet som juridisk föredrags-hållare. Kvinnor saknade ännu rätt till tingstjänstgöring, men Andén fick möjlighet att informellt verka som tingsnotarie i Falun.
Från nyåret 1916 inledde Andén en egen juridisk verksamhet och 1918 invaldes hon som första kvinna i Advokatsamfundet. Hon engagerade sig i en rad kvinnoorganisationer och umgicks bland annat med medicinarna Karolina Widerström, Andrea Andreen och Nanna Svartz.