Gustaf Adolf Sparre avgick som kansler i slutet av 1871. I efterträdardiskus-sionen figurerade huvudsakligen tre namn: Henning Hamilton, Louis De Geer och ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg. Den sistnämndes kandi-datur var omdiskuterad, eftersom han redan var prokansler. Någon sådan hade aldrig blivit vald till kansler, även om statuterna inte uttryckligen förbjöd ett sådant förfarande. Däremot utgick många från att Uppsalas pro-kansler inte skulle bli vald till pro-kansler i Lund, utan att deras val i så fall skulle falla på den egna prokanslern, biskop Wilhelm Flensburg. Formellt förelåg visserligen inget hinder mot att utse separata kanslerer för de båda universiteten, men den allmänna uppfattningen var att kanslersämbetet
borde hållas samman. Sundberg hade gärna velat bli kansler, men dessa om-ständigheter försvagade väsentligt hans kandidatur. I Lund ansågs Henning Hamilton ha flest förespråkare och han stöddes även av många upsalien-sare. Tidningen Upsala-Posten tog öppet hans parti, och betraktade hans
”överlägsna personlighet”, mångsidiga bildning och grundliga kunskap om universitetens angelägenheter som ”en borgen för att universitetet i ho-nom skulle få en wärdig och kraftig målsman, hwilkens werksamhet skulle lända det till werklig båtnad”.
Vid kanslersvalet i januari 1872 blev Hamilton vald till kansler för de båda universiteten. I Uppsala var utfallet odiskutabelt. Hamilton fick tju-goen röster mot vardera två för Louis De Geer och Anton Niklas Sundberg.
Dessutom avlämnades två blankröster. Hamilton hade studerat vid Upp-sala universitet 1828, men sedan övergått till en karriär som officer och äm-betsman. Under 1840-talet hade han varit kammarherre hos kronprinsessan Josefina och senare hos prinsarna Carl och Gustaf. Under prinsarnas studie-tid vid Uppsala universitet vid mitten av 1840-talet fungerade han som deras guvernör. Han avancerade till överstelöjtnant och utsågs något år senare till landshövding i Östergötland. I april 1858 utnämndes han till konsultativt statsråd och kort därefter till ecklesiastikminister. Från denna post avgick han redan efter halvtannat år, varefter han 1861 blev envoyé i Köpenhamn.
På hans lott föll därmed att hantera Sveriges inställning till den uppseglande konflikten mellan Danmark och Tyskland om Slesvig-Holstein. Hamilton tvingades balansera olika intressen mot varandra, även om han i grunden delade Carl XV:s sympatier för en dansk-svensk allians. När det i februari 1864 stod klart att Sverige inte skulle ingripa militärt lämnade han posten. I stället riktade han in sig på att vid kommande års riksdag bekämpa det De Geerska representationsförslaget, vilket inte heller slutade med framgång.
Han fortsatte dock som riksdagsman i första kammaren.
Hamilton tillhörde sex av Sveriges sju akademier, vilket i sig var unikt.
Närmast kom F.F. Carlson och Fredrik Wachtmeister med medlemskap i fem akademier. I Svenska Akademien blev Hamilton invald 1856 och från 1874 fungerade han som dess ständige sekreterare. Han blev filosofie he-dersdoktor i Lund 1868 och i Köpenhamn 1879. Under 1860- och 1870- talen tillhörde han rikets mest upphöjda personer och vid ärkebiskopsvalet 1870 erhöll han ett antal röster, trots sin obefintliga teologiska meritering.
Med Henning Hamilton fick universiteten således en av rikets mest upp-burna män som kansler. Under dennes kansleriat tillkom 1876 års universi-tetsstatuter och året därpå firade universitetet sitt ståtliga 400-årsjubileum, varvid han med ett tal på franska tackade alla tillresta internationella gäster efter promotionsmiddagen i Botaniska trädgården. Samarbetet mellan
uni-versitetet och Hamilton löpte emellertid inte friktionsfritt. På våren 1874 hade universitetet blivit underrättat om att den instundande internationella antropologisk-arkeologiska kongressen skulle ägna en dag åt att besöka Upp-sala och Gamla UppUpp-sala. I juni anhöll konsistoriet därför hos kanslern om att få ett extra anslag på cirka 2 000 kronor ur universitetets reservfond för att täcka de överskjutande kostnaderna vid den akademiska festlighet man ämnade arrangera. Universitetets begäran avslogs dock av Hamilton.
Beslutet väckte förbittring, eftersom han, enligt flera konsistorieledamöter, muntligen hade utlovat ett bidrag. Följden blev att universitetet helt ställde sig utanför firandet av kongressen. När deltagarna, i sällskap av bland andra Hamilton, besökte Uppsala valde universitetets rektor Carl Alfred Corne-lius och flera andra professorer att demonstrativt lämna staden. Affären blev uppmärksammad i pressen, särskilt i Dagens Nyheter. De professorer som stannade kvar gjorde sitt bästa för att hålla skenet uppe. Förfriskningar ser-verades i Botaniska trädgården och universitetets vetenskapliga samlingar och institutionsbyggnader förevisades. Tidningen Upsalas farhågor att kon-gressdeltagarna skulle vara tvungna att återvända direkt från Gamla Upp-sala till Stockholm ”utan att få så mycket till lifs som en ärlig svensk smörgås och dito sup” i Nordens äldsta universitetsstad besannades således inte. Men tidningen påpekade att det endast var en lycklig tillfällighet som gjort att kanslerns ”besynnerliga beteende icke komprometterade universitetet farli-gare än som skedde”.
I slutet av 1870-talet började Hamilton omgärdas av rykten av allvarligare karaktär. Få kände till att hans privatekonomi var undergrävd. Han hade inlåtit sig på kostsamma affärer redan kring 1850, och allt sedan dess haft att kämpa med ekonomiska bekymmer, vilka dramatiskt förvärrades under 1870-talets lopp. Rykten gjorde gällande att hans faiblesse för hasardspel hade bidragit till detta.
En första föraning om att allt inte stod rätt till kom hösten 1878. Omstän-digheterna berörde i hög grad Uppsala universitet. Halvtannat år tidigare hade nämligen Henning Hamilton och Anton Niklas Sundberg, universite-tets kansler och prokansler, tagit initiativ till en särskild jubelfestinsamling med anledning av det instundande 400-årsjubileet. Syftet var att skapa en stipendiefond för universitetets studenter och 219 numrerade exemplar av uppropet utsändes. På dessa handlingar skulle bidragsgivarna anteckna sitt namn jämte det belopp de donerade. Medlen skulle sedan skickas till aka-demiräntmästaren Herman Gyllenhaal.
Henning Hamilton tog personligen hand om sexton av dessa upprop, med vilka han uppvaktade en rad prominenta personer i Stockholm, där-ibland statsråd, akademiledamöter och förmögna riksdagsmän. Något exakt
Universitetskansler – och bedragare
Till följd av ”den Hamiltonska skandalen” tvingades Henning Hamilton på våren 1881 lämna sina offentliga uppdrag, däribland kansleriatet över landets båda universitet. Efter kanslerns fall blev det inte längre aktuellt för konstnären Per Södermark att fullborda detta porträtt av Hamilton till Riddarhuset.
Hamilton lämnade landet efter skandalen och dog i början av 1886. Vid det första stipendiatuppropet för vårterminen detta år berörde universitetets rektor Carl Yngve Sahlin dödsfallet. Han uttryckte tacksamhet för de insatser Hamilton trots allt hade gjort som universitetskansler, och tillade: ”Hvad han än felat och brutit under olyckliga förhål-landen och derigenom dragit sorg öfver universitetet, hvars främste styresman han varit, vore han dock nu kommen till den boning, dit den menskliga rättvisan icke når med sin straffande hand, och vi stå nu med våra tankar på honom inför den Herre, af hvilken vi lärt oss bedja ’förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro’.”
Henning Hamilton, skiss till porträtt på Riddarhuset av Per Södermark, olja på duk, Uppsala universitets konstsamlingar, UU 340.
datum när insamlingslistorna skulle returneras till Gyllenhaal var inte ut-satt, men givetvis var det underförstått att det skulle ske så snart pengarna hade influtit. Nästan alla listor insändes följaktligen under loppet av 1877, ett fåtal inkom i början av 1878. Undantaget var de sexton listor som universi-tetets kansler själv ansvarade för, de lyste med sin frånvaro. Först i april 1878 betalade Hamilton 220 kronor, som hade tecknats på två av hans listor. Den 10 augusti samma år redovisades ytterligare ett antal listor, men inte alla.
Denna gång inbetalade han 5 466 kronor och 40 öre, till vilket han adderade 166 kronor och 40 öre som ”ränta å insamlade bidrag”. Därmed medgav han indirekt att han hade förfogat över pengarna under så lång tid att han uppbu-rit ränta; sannolikt hade han väntat nära ett och ett halvt år med att redovisa flera donationer. I praktiken hade han således använt universitetets medel för att skaffa sig en privat kredit på flera tusen kronor.
Än allvarligare var att flera av hans listor aldrig redovisades över huvud taget. Hamiltons företrädare Gustaf Adolf Sparre skrev i en promemoria 1881 att många länge hade anat att allt inte stod rätt till. Sparre nämnde särskilt att flera listor från jubelfestfonden aldrig redovisades, ”ehuru man visste att bland dem funnos sådana, som innehöllo teckning för 1.000 kr, för 300 kr etc.”. För universitetets företrädare måste det ha framstått som synnerligen genant att dess högste styresman – till vars uppgifter hörde att ”vaka öfver att lärarne fullgöra sina skyldigheter” – uppträdde på detta sätt.
Hamilton lyckades upprätthålla fasaden hjälpligt under ytterligare ett par år, men i slutet av mars 1881 stod vidden av ”Hamiltonska skandalen”
klar för alla och envar. Det uppdagades då att hans skulder uppgick till närmare 750 000 kronor, varav omkring 285 000 kronor var pengar som han tillskansat sig mot förfalskade reverser utställda i hans brorson Wathier Ha-miltons namn. HaHa-miltons skuldbörda var enorm, till och med något större än hela det anslag som 1877 års riksdag hade beviljat för uppförandet av det nya universitetshuset. Genom att brorsonen, av omtanke om släktens rykte, betalade alla reverser där hans namnteckning förfalskats, undkom Hamilton en rättslig process. Fallet blev stort nog ändå. Hamilton tvingades avsäga sig ledamotskapen i samtliga akademier, återlämna sina ordnar och han entle-digades som universitetskansler. Några månader senare lämnade han Sverige som en bruten man, men eftersom han inte formellt blivit fälld i domstol fick han behålla sin årliga pension om 4 800 kronor från sin tid som minister i Köpenhamn. Efter några år i landsflykt avled han i Frankrike.