En av de häftigaste universitetsdebatterna under epoken gällde universi-tetets eventuella flyttning till Stockholm. Åren kring 1860 pågick inten-siva meningsutbyten i denna fråga såväl vid riksdagen som i tidningspres-sen, men frågan hade dryftats under lång tid. Redan kring sekelskiftet 1800 hade bland andra Benjamin Höijer, Daniel Boëthius och Gustaf Abraham Silfverstolpe kritiserat den akademiska skråandan. I mitten av 1850- talet väcktes frågan åter till liv, och under de följande åren gick debattens vå-gor återigen höga. Förespråkarna för ett Stockholmsuniversitet framhöll att huvudstäderna i de flesta andra jämförbara länder hade egna lärosäten, och om denna ordning på andra håll bedömdes vara fördelaktig för vetenskapens utveckling borde rimligen inte Sverige utgöra ett undantag. Som en kontrast gentemot storstaden framställde man Uppsala som isolerat, provinsiellt och efterblivet i vetenskapligt hänseende. Till dessa principiellt hållna argument lades också ett mer jordnära, nämligen ekonomin. I Uppsala behövde man uppföra ett antal dyrbara institutionsbyggnader, vars kostnad väl motsva-rade utgifterna för att flytta universitetet. I Stockholm fanns däremot redan byggnader som utan alltför omfattande ingrepp skulle kunna omvandlas till institutionslokaler.
På allvar hade flyttningsfrågan väckts i början av 1820-talet av liberala politiker och publicister, inte minst Johan Gabriel Richert, vilka ansåg att universitetet borde knytas till huvudstaden, där ”nationens högsta krafter, i
lagstiftning, i styrelse, i vetenskap, i konst, i allt vad som hör till folkets of-fentliga lif” redan var samlade. Närheten till ämbetsverk och andra praktis-ka inrättningar skulle få ett välgörande inflytande på det traditionsbundna universitetet med dess ålderdomliga, allomfattande bildningsideal.
Mot detta hävdade Erik Gustaf Geijer universitetets ställning som en fri-stående och självständig korporation. Den växelverkan mellan det praktiska livet och universitetsbildningen, som Stockholmsliberalerna efterfrågade, uppfattade Geijer som föga gagnelig. Huvudstaden hade förvisso mycket att erbjuda, men dess inflytande över universitetet behövde inte vara av godo.
Tvärtom borgade distansen mellan Uppsala och Stockholm för att universi-tetet kunde stå fritt från omedelbar politisk påverkan.
Debatten mellan Geijer och Richert handlade inte bara om hur den högre utbildningen skulle anordnas på ett för samhället så praktiskt sätt som möjligt. I grunden stod två politiska riktningar – liberalism och kon-servatism – med vitt skilda bildningsideal mot varandra. De som förfäktade en praktisk-rationell inställning hade således att kämpa mot dem som be-tonade universitetets upphöjda ställning som en självständig korporation.
Sin näring hämtade den radikala strömningen inte minst från Tyskland, där många ville förlägga den traditionella universitetsutbildningen till praktiskt inriktade specialskolor. Frågan rörde inte bara formen, utan även innehål-let. I stället för den rådande betoningen av ämnen som filosofi, historia och klassiska språk ville man från liberalt håll bereda större utrymme för de
”nyttiga” naturvetenskaperna och ett mer praktiskt orienterat utbildnings-system.
Inom den så kallade ”snillekommitténs” ram fördes under 1820-talet en intensiv debatt mellan konservativa och liberala krafter, varvid den konser-vativa sidan kan sägas ha avgått med segern när kommitténs slutbetänkande formulerades 1829. Flyttningsförslaget avvisades bestämt, med hänvisning dels till kostnaderna, dels till fruktan för att den akademiska andan skulle äventyras i huvudstaden, vars politiska strider dessutom skulle inverka nega-tivt och störande på studenterna. Vid samma tid utgav Israel Hwasser under signaturen E.R.U.F. (”En röst ur fängelset”) pamfletten Om Carolinska insti-tutet (1829), i vilken han motsatte sig instiinsti-tutets utveckling och med emfas framhöll att den medicinska utbildningen även framdeles skulle vara förlagd till universiteten.
Med jämna mellanrum uppblossade emellertid flyttningsdebatten under 1830- och 1840-talen. År 1845 skrev tidningen Stockholms Figaros Uppsala-korrespondent Flaccus att fler och fler hade börjat inse att en flyttning av universitetet var nödvändig, varför han förutspådde projektets ”fullkomliga realisering” inom en snar framtid. Dagligt Allehanda framhöll vid samma
tid att Europas huvudstadsuniversitet stod på en ”ojemförligt högre stånd-punkt” än lärosätena på landsorten. Tidningen fann det följaktligen beklag-ligt att de båda svenska universiteten var förlagda till småstäder, där de var undandragna ”tillbörlig uppmärksamhet af pressen och det helsosamma in-flytandet af det praktiska lifvet”. Även det upsaliensiska Studentbladet tog ställning för en flyttning av universiteten i Uppsala och Lund till Stockholm, där tidningen ansåg att ett gemensamt nationaluniversitet borde upprättas.
Men trots att flyttningskraven aldrig riktigt tystnade föreföll universite-ten vara fast förankrade i Uppsala och Lund när de nya statuterna utfärda-des 1852. Det skulle dock visa sig att frågan långtifrån var avgjord, tvärtom präglades 1850-talets andra hälft av en intensiv kraftmätning mellan de båda lägren. Flyttningsförespråkarnas argument hade denna gång huvudsakligen praktisk och ekonomisk karaktär; någon motsvarighet till Geijers och Rich-erts filosofiska meningsutbyte om det akademiska bildningsbegreppet före-kom knappast. Man framhöll att universitetsmännen, särskilt vid juridiska och medicinska fakulteterna, skulle draga fördel av de kontakter med det vardagliga livet som huvudstadstillvaron erbjöd. Dagliga möten med andra människor än bara universitetskolleger skulle utöva ett välgörande infly-tande på professorerna, som skulle få nya impulser, undvika ensidighet och lära sig att betrakta saker ur nya perspektiv. Dessutom skulle pressen på ett mer effektivt sätt kunna övervaka vad som skedde inom universitetets hägn.
Det var emellertid inte bara universiteten som skulle gagnas av en flytt-ning, även huvudstadens befolkning skulle draga nytta av en egen bild-ningsanstalt. I Stockholm skulle föreläsningarna, framhöll Aftonbladet, inte uteslutande rikta sig till ”en exklusiv, på förhand noga tenterad och värdig befunnen kår” utan vara tillgängliga för ”en hel stor stads befolkning”. Gär-na anförde man Köpenhamn som exempel, där vissa föreläsningar hade en mer inomakademisk karaktär, medan andra vände sig till en bredare publik.
Aftonbladet gendrev även alla påståenden om att den stökiga miljön i en huvudstad skulle inverka negativt på både forskning och undervisning: ”Vi hafva också för icke länge sedan sett t.ex. en Berzelius till fullkomlighet ge-nomföra det paradoxa att blifva Europas största vetenskapsman i sitt fack, lefvande midt i Stockholms otaliga distraktioner och egande sitt laborato-rium endast få steg från denna horribla Drottninggata!”
Vid riksdagen 1850/51 framlade Bengt Gudmundsson en motion i bon-deståndet, varvid han underströk betydelsen av att åtminstone de prak-tiska fakulteterna vid de båda universiteten skulle flyttas till Stockholm.
Landsortsuniversiteten omtalade han som ”dessa vidunderligheter, som fortfara från sekel till sekel”. Något genomslag fick dock inte förslaget, vare sig denna gång eller när det lanserades på nytt några år senare.
Flyttnings-förespråkarna började dock flytta fram sina positioner. Götheborgs Han-dels- och Sjöfarts-Tidning publicerade en hel artikelserie, som häftigt angrep universitetets företrädare för deras kostsamma och onödiga satsningar på nya institutionsbyggnader. Det stred, menade tidningen, mot allt förnuft att uppföra oproportionerligt stora byggnader ”under det akademien allt mer och mer förlorade sin betydelse såsom sådan, men deremot saknaden af ett universitet i hufvudstaden med hvarje dag gjorde sig mer och mer kännbar”.
I samband med skandinavistmötet i Uppsala 1856 skedde nästa framstöt.
Det kan framstå som paradoxalt att denna stora manifestation, för vilken Uppsalastudenterna stod som värdar, utgjorde upptakten till det sista stora försöket att flytta universitetet. Flyttningsfrågan berördes dock mer eller mindre uttalat flera gånger under mötet, inte minst under den avslutande middagen på Hasselbacken i Stockholm. Vid detta tillfälle höll Pehr Hen-rik Malmsten, professor vid Karolinska institutet, talet för vetenskaperna i Norden, varvid han tog tillfället i akt att plädera för inrättandet av ett universitet i huvudstaden: ”Måtte vi en gång äfven här i Stockholm finna en centralpunkt för vårt andliga lif, måtte bildningen få ett hjerta på det ställe, där samhällets alla pulsådror mötas!” Farhågan att ”ungdomens lifliga, lättrörliga sinne möjligen kunde förledas att störande och våldsamt ingripa i samhällets lugna utveckling”, ansåg han vara mycket överdriven, vilket ut-vecklingen i såväl Danmark som Norge visade. Inget av dessa länder skulle vara berett att avstå förmånen att äga universitet i sina respektive huvudstä-der. Riskerna med ett huvudstadsuniversitet hade således, enligt Malmsten, våldsamt överdrivits i den svenska debatten: ”Lika gerna kunde man låta det bördigaste fält ligga obrukadt, hellre än att beså detsamma, blott af fruktan att ett och annat ogräs der kunde gro jemte det gyllene kornet.”
Nya Elementarskolans rektor, liberalen Per Adam Siljeström, talade inte i klartext på samma sätt som Malmsten, men väckte uppseende genom att i sitt skåltal till Uppsala universitet tala om behovet av vetenskapens beröring med det praktiska livet. Carl Yngve Sahlin, som höll svarstalet å universite-tets vägnar, uppfattade undertonen i budskapet och underströk att kontak-ten med det praktiska livet var möjlig även i en mindre stad. Malmskontak-tens tal återgavs in extenso i Aftonbladet, som karakteriserade det som ”en förträfflig väckelse till eftertanke i detta ämne”. Senare under sommaren 1856 införde tidningen artikelserien ”Hufvudstad och universitet”, där en flyttning av universiteten förordades med emfas. Författaren till artiklarna var anonym, men hans goda insikter i förhållandena i Uppsala förvånade många. Först tre år senare, efter den upsaliensiske latinprofessorn Carl Edvard Zedritz’
död, avslöjades det att artiklarna hade flutit från hans penna. Aftonbladets
angrepp på universitetet hade alltså utgått från en ledamot av dess eget konsistorium!
Zedritz beklagade att idén om ett huvudstadsuniversitet ”en längre tid legat i dvala” men menade att det var hög tid att diskutera frågan på nytt.
Visserligen kunde uppförandet av kostsamma byggnader som Carolina, Che-micum, Anatomiska institutionen och observatoriet uppfattas som ägnade
”att för beständigt eller åtminstone till en oberäknelig sen framtid aflägsna hoppet eller till och med sjelfva föreställningen om akademiens förflyttning till hufvudstaden”. Likafullt fann han åtskilligt som talade för en flyttning.
De blivande läkarna måste, trots att de utbildades och examinerades i Upp-sala, göra sin praktik i Stockholm. I huvudstaden fanns dessutom det väl fungerande Karolinska institutet, och man kunde fråga sig om det var eko-nomiskt försvarbart att bedriva medicinsk utbildning på två så närbelägna platser.
Juristerna skulle vidare, enligt Zedritz’ förmenande, draga stora fördelar av en flyttning till Stockholm, eftersom alla ämbetsverk och många dom-stolar fanns i huvudstaden. De humanistiska forskarna skulle få tillgång till Riksarkivet och andra arkiv, och de estetiska disciplinernas studenter skulle lätt kunna taga del av huvudstadens alla konstsamlingar. Naturvetarna inom filosofiska fakulteten skulle gynnas av närheten till det praktiska livet och en större arbetsmarknad. När det gällde teologiska fakulteten fann Zedritz inga särskilda fördelar med en flyttning, men heller inga avgörande nackdelar.
Därför ansåg han att en kompromisslösning var möjlig: teologiska fakulteten kunde få vara kvar i Uppsala samtidigt som de lägre fakulteterna överför-des till Stockholm. Zedritz’ artiklar i Aftonbladet gav astronomiprofessorn Gustaf Svanberg anledning att publicera skriften Hufvudstad och universitet, i vilken han bemötte Zedritz’ argument. Svanberg framhöll, precis som ti-digare Wilhelm Fredrik Palmblad, att den gustavianska arvegodsdonationen var ställd just till Uppsala universitet, och att den således måste återgå till Vasafamiljens ättlingar om universitetet flyttades. Universitetets finansiella ställning skulle därmed undergrävas.
I slutet av 1850-talet skruvades tonläget upp ytterligare. I mars 1859 för-beredde den kommitté som tillsatts för den medicinska undervisningens ordnande ett förslag, vilket man från Uppsalahorisonten fruktade skulle innebära att medicinska fakulteterna i Lund och Uppsala bröts loss och för-enades med Karolinska institutet till en medicinsk högskola i Stockholm.
Stockholmstidningarna såg däremot med förväntan fram emot förslaget.
Svenska tidningen konstaterade att Sveriges folkmängd om tre och en halv miljon invånare inte var tillräcklig för att motivera existensen av tre medi-cinska högskolor, det vore ”ett allt för stort öfverflöd och en oförsvarlig
miss-hushållning”. Att den sammanslagna medicinska högskolan skulle placeras någon annanstans än i huvudstaden betraktades som uteslutet.
För Uppsalas del hade hotet om en universitetsflyttning därmed åter blivit akut. Den gamle Israel Hwasser, som inte hade yttrat sig offentligt i flyttningsfrågan på tjugo år, framträdde i Carl Johans Förbundet i mars 1859 med en flammande appell mot de krassa materialistiska krafter som ho-tade att förstöra ”Sveriges gamla kulturanstalter” för att i stället överlämna
”medicinens bildningsvård” till ”en handtverksskola i Stockholm”. En vecka senare tog signaturen ”Älskare af medicinen såsom wetenskap och konst, men icke såsom handtwerk” till orda i Upsala. Skribenten avrådde bestämt från en flyttning och konstaterade att det inte fanns någon huvudstad i värl-den, där ”insigter, wetenskap och en sann, djupare bildning så litet wärderas som i Stockholm, hwarest andan och tonen i lefnadssätt, seder och opinion, äro inom alla klasser så totalt wända ifrån studier, kunskapers och duglig-hets förwärfwande, och all håg deremot endast och uteslutande rigtad är flärd och yppighet, åt tidsfördrif, njutningar och nöjen, samt ett krasst och rått fikande efter penningen, såsom medel för njutningsbegäret”. Citatet il-lustrerar att tonläget i debatten hade skärpts. Även motståndarsidan gjorde sig skyldig till förlöpningar av detta slag.
Sommaren 1859 lämnade kommittén sitt slutbetänkande. Huvudförsla-get innebar att medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund skulle indragas för att ersättas med en medicinsk högskola i Stockholm, men eftersom de kommitterade insåg att detta på kort sikt inte var praktiskt genomförbart förordade de en interimslösning, enligt vilken fakulteterna tills vidare skulle finnas kvar. Carl Benedict Mesterton, som energiskt kämpat för Uppsalalin-jen, reserverade sig mot betänkandet. Hans motstånd delades av fler. Un-der den följande behandlingen var det endast professorerna vid Karolinska institutet som stödde förslaget. Diskussionen slutade med att Kungl. Maj:t 1861 beslutade att endast universiteten skulle få utfärda medicine kandidat-examen, men att den kliniska kursen, som föregick licentiatkandidat-examen, skulle genomgås vid Karolinska institutet. Själva medicine licentiatexamen kunde därefter avläggas antingen vid Karolinska institutet eller något av universite-ten. Därmed undanröjdes den omedelbara faran för en flyttning. Det är inte omöjligt att det var det utsatta läget som drev fram den snabba utvecklingen av den medicinska undervisningen i Uppsala i slutet av 1850-talet. Inom loppet av halvtannat år infördes klinisk undervisning i fyra ämnen: medicin, kirurgi, obstetrik och psykiatri.
Stockholmstidningarna grep varje möjlighet att påvisa missförhållanden i Uppsala. I samband med det ”Richertska målet” 1859 tog Aftonbladet uttalat parti för studenten Mårten B. Richert under dennes konflikt med kemisten
Lars Svanberg, som i strid med huvudstadsopinionen hade lyckats utverka anslag till den kostsamma institutionsbyggnaden Chemicum.
Det var inte bara medicinska, utan även juridiska fakultetens framtid i Uppsala som stod på spel. Knut Olivecrona utgav skriften Om den juri-diska undervisningen vid universitetet i Upsala (1859), där han protesterade mot planerna på att flytta universitetet. Olivecrona fick ett anonymt svar i broschyren Ideer till en universitetsreform i en helt annan riktning än den som för juridiska fakultetens ombildning blifvit å bane bragt. Snart stod det klart att författaren bakom den anonyma motskriften var den konservative Sven Lorens Theorell. Olivecrona svarade i sin tur genom att utge en reviderad andra upplaga av sin skrift.
År 1860 utkom pamfletten Kostnaderna för Upsala universitets flyttning.
Den var visserligen utgiven anonymt, men dess författare, Gustaf Svan-berg och Sigurd Ribbing, var kända. Skriften ägnades huvudsakligen åt att bemöta de föregivna ekonomiska motiven för att flytta universitetet. En-ligt förespråkarnas mest optimistiska prognoser skulle kostnaden för hela universitetets flyttning uppgå till endast 354 000 kronor. Denna summa fann Svanberg och Ribbing löjeväckande låg och förmodligen endast avsedd att ”aflocka Rikets Ständer bifall till flyttningen för att sedermera komma fram med anspråken”. Svanberg och Ribbing fäste uppmärksamhet på tre huvudsakliga kostnader, vilka de ansåg ha blivit alltför lättvindigt eller inte alls beaktade. För det första gällde det lönerna. Professorerna och de högre tjänstemännen var genom sina fullmakter inte tvungna att följa med universitetet om det flyttades, varför många – särskilt de som uppgivit hoppet om ytterligare befordran – hellre skulle stanna i Uppsala med sin professorslön som pension än att taga anställning vid ett nytt universitet i Stockholm. I ett inledningsskede beräknade författarna att statens pen-sionskostnader då skulle öka med åtminstone 150 000 riksdaler årligen, vilken summa givetvis skulle minska i takt med att de presumtiva pensio-närerna avgick med döden. De båda författarna betonade att ingen heller kunde klandra Uppsalas universitetslärare om de inte skulle vilja ha något att göra med Stockholmsuniversitetet, eftersom de under lång tid blivit förtalade av huvudstadspressen: ”Det är icke alla, som anse det vara lyck-ligt att hafva sin verksamhetssfer i hufvudstaden, och det bör icke räknas Upsalas lärare till last, såsom en uppstudsighet och bristande patriotism, om de icke vilja uppträda inom en stad, hvars tidningar under en följd af år, och således förmodligen med sin omgifnings bifall, högst fientligt be-mött Universitetet och helt och hållet underkänt dess verksamhet; ja, helt nyligen till och med låtit förstå, att Stockholms innevånare, såsom åhörare af lärarnes föreläsningar, genom hvissling, hyssjande och stampning skulle
hålla dem vid marginalen och hindra dem att inrätta sina föreläsningar efter deras egna åsigter.”
Förutom en dryg pensionskostnad kunde staten dessutom räkna med att lönekostnaden vid en universitetsflyttning skulle öka väsentligt. Det var helt naturligt, dels för att levnadskostnaderna var högre i Stockholm, dels ef-tersom fler tjänstemän och fler professorer skulle behöva anställas. Särskilt betonade författarna att den stora ökningen av professurer vid medicinska
Ångbåten
Under decennierna kring 1800-talets mitt var ångbåten det smidigaste transportmedlet mellan Uppsala och Stockholm. Resan tog ungefär fem och en halv timme enkel resa. Un-der vinterhalvåret var man däremot hänvisad till kalla och dragiga diligenser, som behövde minst nio timmar för att färdas mellan städerna. Vintern 1866 lämnade Upsala-Posten denna illustrativa skildring av resandets vedermödor under vinterhalvåret: ”I följd af den mängd snö, som föll i söndags och hwilken under de senare dagarne ytterligare påökats, har såwäl postwerket som diligensbolaget nödgats uppsätta sina diligenser och i stället anwända små-slädar. Både post- och passagerare-transporten har derigenom kunnat försiggå, endast att framkomsten skett senare än wanligt. I söndags hunno ej diligensslädarne från Stockholm fram på dagen, utan ankommo först kl. 8 och kl. 11 på måndagsförmiddagen.” Resandet med diligenser var både obekvämt och tidskrävande. Följaktligen blev den första ångbå-tens ankomst ett viktigt vårtecken, vilket markerade att stadens isolering var bruten.
Betydelsen av ångbåtsförbindelsen minskade dock 1866, då järnvägen mellan Stockholm och Uppsala invigdes. Till vänster syns det nya Akademiska sjukhuset, som höll på att uppföras och togs i bruk två år senare (1867).
Johan Fredrik Meyers teckning, som infördes i Illustrerad Tidning 1865, visar strandprome-naden genom ”Landshövdingens hage” (nuvarande Stadsträdgården), från vilken Uppsala-borna kunde betrakta ångbåtstrafiken på Fyrisån.
fakulteten, som de praktiskt sinnade flyttningsförespråkarna förutskickade, rimligen måste någorlunda kompenseras genom ökningar även av de övriga fakulteternas professurer. Ett universitet måste vara allsidigt inriktat och kunde inte på detta sätt bli dominerat av medicinvetenskaperna.
Byggnadskostnaderna i samband med en flyttning hade, enligt Svanberg och Ribbing, grovt underskattats. I en stad av Stockholms storlek skulle verksamheten behöva samlas i ett universitetshus med en stor aula, vilken byggnad omöjligen kunde uppföras för en kostnad understigande 200 000 riksdaler (sannolikt betydligt mer). Till detta kunde läggas ytterligare minst 150 000 riksdaler för att uppföra ett bibliotekshus, samt ytterligare större belopp för att bygga ett kemiskt laboratorium, anlägga en botanisk trädgård,
Byggnadskostnaderna i samband med en flyttning hade, enligt Svanberg och Ribbing, grovt underskattats. I en stad av Stockholms storlek skulle verksamheten behöva samlas i ett universitetshus med en stor aula, vilken byggnad omöjligen kunde uppföras för en kostnad understigande 200 000 riksdaler (sannolikt betydligt mer). Till detta kunde läggas ytterligare minst 150 000 riksdaler för att uppföra ett bibliotekshus, samt ytterligare större belopp för att bygga ett kemiskt laboratorium, anlägga en botanisk trädgård,