Fram till början av 1870-talet var kvinnor således förhindrade att skriva in sig vid universitetet. Däremot får man inte glömma att de akademiska före-läsningarna var offentliga och i princip öppna även för kvinnor (och andra icke-studenter), men det var inte brukligt att damer fanns i auditoriet. När Aftonbladet på våren 1860 argumenterade för universitetets flyttning till Stockholm uppräknades ett antal fördelar med ett huvudstadsuniversitet,
däribland att de akademiska föreläsningarna skulle kunna ”följas utaf en publik af begge könen”.
Undantag fanns dock i Uppsala. Redan 1817 hade kvinnor lyssnat till Erik Gustaf Geijers föreläsningar i historia. I början av 1840-talet hade Fredrika Ehrenborg organiserat en fruntimmersförening, vars medlemmar besökte både Atterboms och Geijers föreläsningar. En av deltagarna var Thekla Knös, dotter till orientalisten Gustaf Knös, som under 1850-talet följde Elias Fries’ och Pehr Erik Bergfalks föreläsningar i sällskap med Fredrika Bremer.
Thekla Knös och konstnären Alida Rabe fanns i auditoriet när Carl Wilhelm Böttiger och Bernhard Elis Malmström föreläste några år senare. På initiativ av skriftställaren och religionshistorikern Carl von Bergen anordnades en-skilda föreläsningsserier kring olika kvinnohistoriska ämnen med Lorentz Dietrichsons kollokvier som närmaste förebild. Även i detta sammanhang fanns kretsen kring Thekla Knös bland åhörarna. Hon och hennes mor Alida Knös fullföljde den salongstradition som uppstått i Uppsala under 1800- talets förra hälft, inom vilken även kvinnor spelade framträdande roller.
Malla Silfverstolpes och Hans Järtas torde vara de mest kända. Genom sa-longernas akademiska offentlighet fick de kvinnliga deltagarna möjlighet att framträda som författare och skriftställare; några exempel utgör Malla Silfverstolpe, Fredrika och Betty Ehrenborg, Thekla Knös, Lotten von Kræ-mer samt Maria Schenson och hennes dotter Malla, gift Olivecrona. Viktiga salongsmiljöer uppstod dessutom på slottet kring landshövdingarna Robert von Kræmer och Adolf Hamilton, den sistnämnde gift med Geijers dotter Agnes. Hos Carl Rupert och Helena Nyblom möttes akademiker, konstnä-rer, diktare, skådespelare och bildade kvinnor. Här umgicks signatur poeter, landshövdingeparet och Oscar II:s fyra söner. Det Nyblomska hemmet i
”Vershuset” blev en centralpunkt för det akademiska societetslivet. Det sa-longsliknande umgänget var utbrett inom de akademiska Uppsalakretsarna genom hela 1800-talet. Ett exempel utgjorde den så kallade läskretsen, vil-ken bestod av professorerna Hugo Hildebrandsson, Gustaf Lundquist och rådmannen Sven Casper Bring med familjer. Under terminerna samlades de en eftermiddag i veckan för högläsning ur nyutkommen skönlitteratur.
I början av 1860-talet uppstod ett kotteri kring de boende i Ebba Hilde-brandssons hus vid Dombron. Gemenskapen i huset – i vilket kören Orphei Drängar hade bildats och där senare Upsala Nya Tidning under många år hade sin redaktion – omfattade både kvinnor och män, däribland Ebba Hil-debrandssons son Hugo Hildebrandsson och hans kusiner Hans Hildebrand och Carl David af Wirsén. Till kretsen hörde dessutom Thekla Knös, Aron Martin Alexanderson, Sven Casper Bring, Ludvig Björck, Albin Hildebrand och Oscar Montelius. För Thekla Knös, som kallade sig ”Akademiens dotter”,
Dombronationen
Dombro nation, fotomontage från 1866. Längst upp syns hedersledamöterna Janne af Gei-jerstam och Bror Emil Hildebrand. Andra raden från vänster: Ebba Hildebrandsson den yngre, inspektor Ebba Hildebrandsson, Carolina Wimmerstedt. Därunder syns Christine Wimmerstedt och Thekla Knös. De tre porträtten ovanför huset vid Dombron avbildar Hans Hildebrand, Hugo Hildebrandsson och Carl David af Wirsén. På sidorna: Albin Hilde-brand och Ludvig Björck. Längst ned: Oscar Montelius, Sven Casper Bring och Aron Martin Alexanderson.
och de andra kvinnorna blev gemenskapen inom den så kallade Dombro-nationen ett alternativ till studentnationerna, till vilka de saknade tillträde.
På ett medvetet sätt försökte Dombronationen efterlikna de övriga natio-nernas organisation. Ebba Hildebrandsson utsågs till inspektor, varför det föll på hennes lott att utgiva teser till nationsdisputationer samt utfärda nationsbetyg. Hugo Hildebrandsson valdes till kurator och Hans Hildebrand till bibliotekarie. Thekla Knös, som tillhörde hedersledamöterna, skrev tex-ten till nationshymnen ”Dombronationen höjer sin fana”. Dombronationen var i alla hänseenden före sin tid. Det dröjde ett halvt sekel innan det upp-stod en motsvarande könsöverskridande gemenskap vid de egentliga natio-nerna. Carl Rupert Nyblom, vars föreläsningar Thekla Knös också bevistade, gjorde sitt för att stimulera det vetenskapliga intresset hos kvinnorna. På våren 1879 genomförde han – efter utländsk förebild – en föreläsningsserie om poesins historia, som endast riktade sig till damer.
I maj 1871 avlade gotländskan Betty Pettersson som första svenska kvinna godkänd studentexamen vid Nya Elementarskolan i Stockholm. Drygt ett halvår senare, den 27 februari 1872, inskrevs hon vid trettiofyra års ålder vid filosofiska fakulteten i Uppsala. Kvinnor ägde endast formellt tillträde till medicinska fakulteten, varför särskild dispens fordrades. Pettersson blev därmed Uppsalas och Sveriges första kvinnliga student. Landsmännen vid Gotlands nation hyllade henne några veckor senare med sånguppvaktning.
Betty Pettersson avlade filosofie kandidatexamen i januari 1875 med betygen
”med beröm godkänd” i nyeuropeisk lingvistik respektive ”icke utan beröm godkänd” i historia och latin. Upsala-Posten kommenterade hennes examen på detta sätt: ”Då hon först 1872 blef student, kan man inse, att hon måst utveckla en energisk flit, för att så snart nå sitt föresatta mål. Måtte hon deraf winna all den tillfredsställelse hon wäntat!” Därefter genomgick hon provår för ordinarie lärarbefattning, och 1876 fick hon efter dispens rätt att undervisa vid statliga skolor. Från 1877 fram till sin död vid fyrtiosex års ålder 1885 tjänstgjorde hon som lärare vid Ladugårdslands lägre elementar-läroverk i Stockholm.
Den första kvinna som avlade en akademisk examen i Sverige var Hildegard Björck, som tillhörde Värmlands nation och skrevs in vid univer-sitetet i januari 1873. Drygt ett år senare, den 27 maj 1874, var hon färdig med sin medicofilosofiska examen. Den historiska händelsen uppmärksammades i pressen. Upsala-Posten betonade att det var första gången ”en akademisk examen aflades af en qwinna, nämligen fröken Hildegard Björck, werml., som då absolverade medikofilosofisk examen”. Hildegard Björcks examen utgör en viktig milstolpe i den svenska universitetshistorien, men har blivit nästan helt bortglömd. I stället har Betty Pettersson ofta givits äran av att
vara den första kvinnan som avlagt en akademisk examen i Sverige. Att denna felaktiga uppgift har blivit etablerad beror på att Akademiskt bildade kvinnors förening (ABKF) 1925 högtidlighöll femtioårsminnet av Betty Pet-terssons examen, vilken då betraktades som den första som avlagts av en kvinna vid universitetet.
Efter denna förberedande examen fortsatte Hildegard Björck sina studier vid medicinska fakulteten. Redan i februari 1873, en månad efter hennes ankomst till universitetet, hade systrarna Hedvig Hierta och Anna Hierta-Retzius inrättat en stipendiefond för kvinnliga medicine studerande. Hilde-gard Björck erhöll stipendiet från och med ingången av 1874. Hon innehade det sedan fram till 1881, om än hon under det sista läsåret delade stipendiet med Karolina Widerström. Hildegard Björck flyttade senare till Lund och blev 1880 den första kvinnliga studenten vid detta universitet.
Medicin studerade även Charlotte Yhlén, som i november 1873 skrevs in vid Göteborgs nation. Hon hade i början av detta år avlagt en amerikansk läkarexamen vid Women’s Medical College i Pennsylvania, men sedan åter-vänt till Sverige när hennes mor insjuknade. Hon deltog i det skandinaviska naturforskarmötet i Köpenhamn sommaren 1873 och blev därmed den för-sta kvinnliga deltagaren någonsin vid ett sådant naturforskarmöte. Hennes ansökan om att få praktisera som läkare i Sverige avslogs av Sundhetskolle-gium med motiveringen att hon saknade en svensk examen. För att avlägga en sådan examen inledde hon således studier vid Uppsala universitet, men utan att fullfölja utbildningen. I stället gjorde hon ett försök att erhålla vi-dare utbildning och möjlighet att praktisera i Köpenhamn, men när inte heller detta försök kröntes med framgång återvände hon till USA. Hon slog sig ned i Philadelphia, där hon öppnade en praktik.
Inte heller Elin Ahlborn, dotter till konstnären Lea Ahlborn, som avlade mogenhetsexamen tillsammans med Ellen Fries 1874, tillbringade någon längre tid vid universitetet. Hon inskrevs höstterminen 1874, men lämnade Uppsala redan på våren följande år sedan hon förlovat sig med lektorn Carl von Friesen.
Fram till mitten av 1880-talet var antalet kvinnliga studenter i Uppsala försvinnande litet; år 1886 passerade andelen kvinnor för första gången en procent av det totala studentantalet. Det är inte omedelbart enkelt att avgöra exakt hur många kvinnliga studenter som skrevs in vid Uppsala universitet under 1800-talet, det vill säga under perioden 1872 till 1899. De sammanräk-ningar som gjorts uppvisar något divergerande resultat, 153 respektive 141.
Minst en kvinnlig student skrevs dock under 1800-talet in vid varje nation, undantaget Kalmar nation, som fick sin första kvinnliga medlem först 1905.
Den första kvinnliga studenten vid teologiska fakulteten blev Ellen Jansson,
som inskrevs 1905. Den första kvinnan som avlade teologie kandidatexamen var dock Emilia Fogelklou 1909.
När Ellen Fries disputerade i maj 1883 fanns endast fyra kvinnliga stu-denter vid universitetet. Höstterminen 1892 uppgick det sammanlagda an-talet till tretton, varav åtta tillhörde Stockholms nation. Detta motsvarade dock endast 0,8 procent av det totala studentantalet. Tio år senare, hösten 1902, fanns fyrtiofem kvinnor bland de inskrivna, vilket utgjorde ungefär tre procent. Under den följande tioårsperioden skedde emellertid en mar-kant ökning. Höstterminen 1912 hade andelen kvinnliga studenter mer än fyrdubblats jämfört med 1902. Sammanlagt fanns då 185 kvinnliga studenter, vilket motsvarade omkring åtta procent av studentantalet.
Det dröjde således till 1900-talets första decennium innan de kvinnli-ga studenterna blev något annat än en marginell del av studentkollektivet.
De blev heller inte alltid välkomnade in i de traditionellt renodlat manliga gemenskaperna. De flesta nationstillställningarna och studentkårens fes-ter förblev stängda för kvinnor. Matlagen brukar däremot anföras som ett exempel på en viktig samkönad gemenskap, men bilden är inte entydig.
Konsthistorikern Axel Romdahl har till exempel vittnat om hur hans mat-lag fungerade omkring sekelskiftet 1900: ”Stundom sökte sig en studentska till oss. Men det gick inte alls, hon må ha varit både söt och begåvad. Vi ville inte gå miste om det ensidigt maskulina kamratskap som präglade vårt umgänge och mot vilket tant Ulla [matlagets kokerska] inte bröt av.” Vid sekelskiftet 1900 fanns dock ett matlag, det Gelertsenska vid Järnbrogatan 40, som uteslutande bestod av kvinnliga studenter.
För Ellen Fries och 1870-talets första kvinnliga studenter blev utanför-skapet än mer påtagligt, liksom känslan av ensamhet. Hon har själv lämnat denna skildring av förhållandena i slutet av decenniet: ”Vi flickor kunna ald-rig lära oss något i umgänget, som studenterna göra. Den allmänna bildning, som studentlifvet skänker, gå vi kvinnliga studenter miste om. Vi få ej ofta tillfälle att i samtal erhålla kunskaper, vi få ej vänja oss vid att vid diskus-sioner byta tankar i viktiga ämnen. Med oss kvinnor pratar man litet strunt, om man ens bevärdigar oss med ett samtal.” Det var ännu helt otänkbart att kvinnliga studenter skulle bära studentmössa eller deltaga i studentkårens offentliga uppställningar.