Ända fram till sekelskiftet 1900 var antalet kvinnliga studenter mycket lågt.
Studentlivet på nationer, i matlag och kotterier var således i det närmaste enkönat manligt. De flesta studentskor bodde inackorderade hos prästänkor och hade ett begränsat socialt umgänge; när de väl blev inbjudna till nations-tillställningar ansågs det opassande för dem att stanna längre än till kaffet.
Dessa villkor gällde långt in på 1900-talet. Studentföreningarna tog knappast emot de kvinnliga studenterna med öppna armar. Verdandi accepterade vis-serligen kvinnliga medlemmar, men få kvinnor tog sitt inträde i föreningen.
Den första var Hanna Müntzing, som blev medlem 1885. Hon fick senare sällskap av en handfull radikala kvinnor som Maria Folkeson, Gulli Ros-sander och Gerda Lundberg. Även Ellen Key och Ann Margret Holmgren inträdde i den radikala föreningen, trots att de inte var studentskor.
I mars 1892 hade ett antal kvinnliga studenter gått samman och bildat Uppsala kvinnliga studentförening. Syftet var att stärka sammanhållningen bland de kvinnliga studenterna, verka för ett ökat inflytande och erbjuda en social gemenskap. Det skedde i ett läge då andelen kvinnliga studenter fortfarande var lägre än en procent av det totala studentantalet. Föreningen emanerade ur en umgängeskrets av åtta kvinnliga studenter som regelbun-det träffades på Törnblads konditori vid Östra Ågatan. I kretsen ingick bland andra Gulli Rossander (senare gift Petrini), Signe Söderström (gift Trygger), Ellen Lindhult (gift Nordenstreng) och Gerda Lundberg (gift Hellberg). Det första sammanträdet ägde rum i en lägenhet på Fyrisgatan.
Det var främst Gerda Lundberg som drev igenom att den löst sammanhåll-na gruppen skulle omvandlas till en förening, men till ordförande utsågs Lydia Wahlström. I den första styrelsen ingick även vice ordföranden Thora Granström, sekreteraren Elsa Frölich, klubbmästaren Signe Trygger och klubbmästarsuppleanten Anna Synnerdahl. Lydia Wahlström, som kvar-stod som ordförande ända till 1898, var strategen och organisatören bakom Kvinnliga studentföreningen. Det var på hennes initiativ som föreningen i ett tidigt skede beslutade att aldrig använda uttrycket ”studentska”, efter-som denna särbenämning i framtiden skulle kunna användas för att ute-sluta kvinnor från manliga studenters rättigheter. En första, tillika mycket uppmärksammad, manifestation ägde rum på valborgsmässoaftonen 1892, då den nybildade föreningens medlemmar gemensamt framträdde iförda studentmössor. Tio av dem deltog i studenternas tåg från Stora torget till Slottsbacken. Lydia Wahlström sände dessutom en skrivelse till de skolor i Stockholm, som hade examenstillstånd för flickor, med en uppmaning till de blivande kvinnliga studenterna att följa exemplet och använda sina studentmössor.
Den symboliska betydelsen av denna demonstration var större än vad man i dag kanske föreställer sig. Studentmössan var en manlig symbol; vis-serligen hade kvinnor sedan 1870 haft rätt att bedriva universitetsstudier, men att kvinnliga studenter skulle bära studentmössa hade varit otänk-bart. Det kunde, klagade Ellen Fries i samband med sin studentexamen, möjligen ”förekomma i ett vildt studentspex, men sannerligen icke i verk-ligheten”. Valborgsdemonstrationen 1892 fick avsedd effekt, och det visade sig att motståndet mot de kvinnliga studenternas bruk av studentmössan inte var särskilt starkt. Kring sekelskiftet 1900 hade detta vunnit full ac-ceptans. Lydia Wahlströms goda kontakter med studentkårens ordförande Nathan Söderblom bidrog till att föreningen fick ett slags sanktion som re-presentant för de kvinnliga studenterna. Till detta bidrog att Anna Forssell, som 1894 gifte sig med Söderblom, tillhörde medlemmarna av föreningen.
Redan 1896 fattade föreningen beslutet att inrätta en stipendiefond, som började ge utdelning 1905.
Lydia Wahlström höll ett flertal anföranden i Kvinnliga studentförening-en, som dock även inkallade talare utifrån. Ellen Fries återvände till Uppsala hösten 1892 för att hålla ett föredrag inför medlemmarna. Inom de följande åren framträdde även Ellen Key och pedagogen Anna Sandström i fören-ingen. Däremot förhöll sig Elsa Eschelsson länge avvaktande, men i slutet av 1894 lyckades Lydia Wahlström och Klara Johanson förmå henne att skriva in sig som medlem. När Eschelsson disputerade tre år senare uppfattades detta som en angelägenhet för hela föreningen.
Lydia Wahlströms betydelse för Kvinnliga studentföreningen under dess första år kan knappast överskattas. Hon behöll livet igenom kontakten med föreningen. Så sent som 1950, mer än ett halvsekel efter sin avgång som ord-förande, framträdde hon som föredragshållare. Till hennes efterträdare ut-sågs 1898 Maj Lagerheim (senare gift Björck). Bland föreningens ordförande under de följande åren märktes Eva von Bahr, Julia Kinberg, Eva Ramstedt och Anna Beckman. Publicisten Klara Johanson, som hade ett förhållande med Lydia Wahlström, ingår inte i ordförandelängden, men spelade likafullt en viktig roll inom föreningen under 1890-talets senare hälft. De första an-satserna till spexverksamhet hade förekommit redan 1895, men inför fören-ingens femårs jubileum 1897 var ambitionerna större. Johanson hade redan gjort sig känd som en framstående skribent och fick uppdraget att författa det spex som fick titeln ”Så fruktas en argbigga”. Spexet, som även trycktes, framfördes på Gillet inför 150 åskådare och gjorde stor succé. I likhet med många nationer och andra sammanslutningar utgav Kvinnliga studentfören-ingen dessutom en spextidning, Spexgrisen, som utkom första gången 1894.
Eftersom nationslivet till stora delar inte var tillgängligt för de kvinn-liga studenterna kom Kvinnkvinn-liga studentföreningen närmast att motsvara den särskilda kvinnliga studentnation som vissa hade velat införa i slutet av 1890-talet. I storlek var föreningen vida större än de mindre nationerna, och i likhet med nationerna hade föreningen en egen sång: ”Vi komma student-skornas långa rad” (melodi: Olof Thunmans ”Vi gå över daggstänkta berg”).
Stor betydelse för Kvinnliga studentföreningen och många av dess med-lemmar hade Florence Quensel, som var gift med teologen Oscar Quensel.
Professorsparet bodde i den imposanta Trädgårdsvillan i hörnet av Slotts-gränd och Trädgårdsgatan, som de låtit uppföra. Florence Quensel inbjöd ofta de kvinnliga studenterna till diskussioner och annat socialt umgänge.
Särskilt visade hon, skriver Anna Beckman i sina minnesanteckningar, stort intresse för ”sådana av litet allvarlig kristen läggning”. Vid ett tillfälle sam-manförde ”Florrie” Quensel medlemmarna i Kvinnliga studentföreningen
med den norske teologen Lyder Brun till ett samtal om ”hur rätt man böra läsa sin bibel”. Just den diskussionen blev knappast lyckad, men fru Quensel framstod som en förebild för de kvinnliga studenterna, till vilka hon bland annat upplät sin tennisplan. Tidigare hade fru Quensel sammanfört Ruth Rouse, internationell ledare för den kvinnliga kristna studentrörelsen, med Lydia Wahlström, som i samband med detta genomgick en kristen omvän-delse. Florence Quensel introducerade även Klara Johanson och Ruth Rouse för varandra, men det var först under Johansons sista tid i Uppsala som hon och fru Quensel blev närmare bekanta. Under sina återbesök i Uppsala bru-kade Klara Johanson bo i Engelska villan.
Fysikprofessorn Gustaf Granqvist var känd för sin negativa kvinnosyn, vilket särskilt gick ut över docenten Eva von Bahr, som han ogillade ef-tersom han ansåg att hon blev favoriserad av Knut Ångström. Granqvists matlagskamrat, fysiologen Torsten Thunberg – vars syster Alice Thunberg var medlem i Kvinnliga studentföreningen – har påpekat att många fann det löjeväckande att arkitekten bakom professorns prefektvilla intill Fysiska in-stitutionen såg till att den utrustades med två barnkammare, eftersom ”alla kände Granqvists trofast misogyna inställning”. Anna Beckman uppfattade att Granqvist drev med henne när hon skulle tentera för honom: ”Han förde mig fram till Atwoods fallmaskin och frågade mig om det var en katato-meter. Och han undrade om jag trodde att en apparat för att demonstrera centrifugalkraften, var en reversionspendel. Undra på att jag var förbryllad.
Men jag klarade mig i alla fall.” I Kvinnliga studentföreningens spex ”Messi-nas förstöring”, bland vars medförfattare Anna Beckman ingick, förlöjligades Granqvists kvinnosyn. Spexet anspelade på den pågående djävulsdebatten, särskilt Dagens Nyheters förnekande av helvetets existens. Djävulen blev i spexet mycket förgrymmad på Dagens Nyheter och började skaka på jorden – med följden att ett antal människor störtade ned i helvetet. En av dessa var Granqvist, som av djävulen tilldömdes straffet att kokas om till kvinna. Om detta skriver Anna Beckman: ”Han stoppades ned i en stor gryta och kom upp, klädd i kjolar. Djävulen förkunnade, att han skulle få behålla denna kvinnliga gestalt ända tills någon man blev förälskad i honom. ’Ge mig en spegel’, skrek den kjolklädda Grankulan. Han såg sig i spegeln och vacklade.
’Hopplöst’, förklarade han.” Spextraditionen inom Kvinnliga studentfören-ingen förblev således levande långt efter att Klara Johanson hade lämnat Uppsala. En flitig spexförfattare var Märta Lindqvist, senare känd journalist och medarbetare i Svenska Dagbladet under signaturen ”Quelqu’une”.
Ännu i början av 1900-talet var de kvinnliga studenterna uteslutna från den flesta nationsfesterna, danserna undantagna. Under valborgskvällarna tågade studentskorna tillsammans med sina nationer upp till Slottsbacken,
”Bland studentskor du är”
Åren kring 1910 upplevde Uppsala kvinnliga studentförening en blomstringstid. Förening-en hade ungefär 150 medlemmar och organiserade tre fjärdedelar av universitetets kvinnliga studenter. På fotografiet syns flera av dess ledande medlemmar vid denna tid. Eva Andén introducerade rösträttsrörelsen i föreningen under sin tid som ord-förande. Beth Hennings ordnade ambitiösa föredragskvällar. Elin Odencrants ledde öv ningarna inom Uppsala kvinnliga studenters gymnastikförening i början av 1910- talet. Hon författade föreningens vårspex 1909 och parodierade det ryktbara angrepp som Thore Blanche hade riktat mot de kvinnliga studenternas påstått osedliga leverne i tidskriften Idun. Spexet handlar om en blyg och skötsam manlig student som blir in-bjuden till fest hos studentskorna, vilka gjorde sitt bästa för att leva upp till de farhågor som Blanche givit uttryck för. Två av stroferna i visan ”Upp nu med punschen” (melodi:
”O min Augusta”) lyder:
Upp nu med punschen, ta fram cigaretterna, vi ska ha livat och gaskigt i kväll.
Korten ha vilat de senaste nätterna, du får va’ med, för att du är så snäll.
Skål gamla gosse, slå i si så där, minns att det är bland studentskor du är!
[- - -]
Skoj ska vi ha, det går ju ej av för hackorna, lev, medan ungdomen ännu är till!
Må Tore Blanche och de övriga brackorna skriva i Idun, så mycket de vill.
Skål gamla gosse, slå i si så där, minns, att det är bland studentskor du är!
Studentskorna Ingrid Reuterskiöld, Polly Fryklund, Beth Hennings, Eva Andén, Elin Oden-crants och Märta Tamm-Götlind, fotograferade i trädgården utanför ”OdenOden-crantsianum”
(numera Edlingska gården) vid S:t Olofsgatan 2 hösten 1911.
men de fick inte följa med tillbaka och deltaga i sexorna. Endast Uplands nation accepterade de kvinnliga studenternas närvaro, men bara för en kort stund på kvällen. Märta Tamm-Götlind har å andra sidan vittnat om att stu-dentskornas intresse för ”den ovärdiga vårsupningen” på valborgsmässoafton i alla händelser var begränsat. Men något ville man göra och 1910 inledde föreningen ett eget valborgsfirande. Sent på kvällen samlade Kvinnliga stu-dentföreningen sina medlemmar i Carolinaparken, varifrån de åkte skrinda ut till en bondgård i Norby väster om Uppsala. Ute i naturen kokade man kaffe, åt skorpor och bullar, samt sjöng och dansade kring en majbrasa. De kvinnliga studenternas valborgsfirande i Norby blev en tradition och pågick under många år. Kring 1910 var verksamheten inom Kvinnliga studentför-eningen mycket livaktig och mångfasetterad. Elin Wägner, Ellen Hagen och Julia Kinberg var några av föredragshållarna vid föreningens sammankoms-ter. Debattören Frida Stéenhoff, som gjort sig känd för sin kritik av äkten-skapet som institution och som propagandist för friare kärleksförbindelser, framträdde i mars 1912 med föredraget ”Äktenskap och sexualiteten”. Äm-net var kontroversiellt och ledde till vissa protester, men föredraget och de-batten visade att föreningen hade radikaliserats, dels under inflytande från rösträttsrörelsen, dels till följd av Elsa Eschelssons bortgång. Bland förening-ens ledande medlemmar vid denna tid fanns Eva Andén, Beth Hennings, Elin Odencrants, Märta Tamm-Götlind, Elsa Warburg och Gunhild Bergh.
I april 1917 firade Uppsala kvinnliga studentförening sitt tjugofemårs-jubileum med en middag på Norrlands nation. Den dåvarande ordföranden Gunhild Bergh gav en kort historik över föreningens historia innan Lydia Wahlström höll högtidstalet. Bland de närvarande fanns Karolina Wider-ström, Alfhild Tamm, Julia Kinberg, Gulli Rossander-Petrini, Eva von Bahr, Astrid Cleve von Euler, Anna Ahlström och Naima Sahlbom. Kvinnliga studentföreningen var aktiv långt in på 1950-talet. Några år efter dess grundande tillkom liknande föreningar i Lund (1900), Göteborg (1912) och Stockholm (1925).