Motståndet mot den starka centraliseringsprocess som x-universitetet har gått igenom sedan decentraliseringsreformen 1993 har varit förvå- nande litet. Många förklaringar kan anges (jag återkommer till detta i senare kapitel): exempelvis att mycket av centraliseringen trots allt inte angår personalen ”på golvet”, att personalen inte märker så myck- et av förändringarna eller att man helt enkelt har för mycket att göra för att hinna med att protestera, att den förlorade majoriteten av lä- rare i universitetsstyrelsen gör att lärarna egentligen inte har något organ där de kan framhäva kritiska synpunkter, eller att de flesta (eller många) helt enkelt tycker att reformerna är bra. Jag ska här ta upp två exempel på reaktioner som inte kan klassificeras som motstånd, men som ger en intressant illustration av processer som både uttrycker ac- ceptans och möjligheter att agera under nya förutsättningar.
För det första är det tydligt att fakultetskanslierna vid x-universitetet (dvs. positionen under universitetsledningen) har utnyttjat den nya si- tuationen till att genomdriva likartade reformer på fakultetsnivå. Även här utvecklas en managementbyråkrati. Vi ser en intressant följd av de- centraliseringen och Bolognaanpassningen där ansvar i olika led dele- geras neråt och där ledningar på olika nivåer (från europeisk nivå ända ner till fakultetsnivå) utvecklar nya former för styrning och kontroll. Det största fakultetskansliet vid x-universitetet är utan konkurrens den tekniska högskolans – hela 112 personer arbetade vid detta kansli i maj 2010. Möjligheten till en så pass omfattande byråkrati ligger i den höga tilldelningen av resurser till teknikkurser i Sverige. Denna till- delning har gjort det möjligt att bygga upp en egen kvalitetsverksam- het. Denna bedrivs genom en enhet kallad ”Genombrottet”, en term med TQM-anknytning som ofta används inom vården såsom en speci- ell metodik för förbättringsarbete – ”genombrottsmetodiken”. Via sina kurser delar enheten ut certifieringar till lärarpersonalen. Certifiering- en kallas Excellent Teaching Practitioner och leder till förmåner för såväl den enskilde läraren (löneökning) som dennes institution (ökad resurstilldelning). Här är alltså incitamenten relativt starka även för den enskilde läraren eftersom den leder till karriärutveckling. Granskningen inför certifieringen handlar också om skapande av utvärderingsbarhet genom synliggörande – den enskilde läraren ska dokumentera sin peda- gogiska excellens genom en ”pedagogisk portfölj”. Förutsättningen för hela detta arbete är alltså – som företrädare för mindre bemedlade utbildningsområden ofta framhäver – den höga tekniktilldelningen. Men avsikten med att lyfta fram detta exempel är att det även kan fin- nas incitament att utveckla ett eget kvalitetsarbete på lägre nivå. I viss mening är detta arbete en spegling av det större arbetet vid universite- tet, men fakulteten markerar också viss självständighet och profil, inte minst genom att ge enskilda lärare individuella incitament att aktivt delta i arbetet. Detta ligger i linje med tidigare självständighetstendenser hos den tekniska högskolan – i början av 1990-talet ville företrädare för den till och med lämna universitetet (se kapitel 6).
För det andra finns exempel på professionsbaserade kvalitetssystem som i viss mening kan ses, om inte som motstånd mot ledningens
ambitioner, så åtminstone som ett sätt att skydda professionen mot alltför ingripande styrning. Det består i skapandet av ett professionsba- serat kvalitetssystem som förbinder professionen med partner utanför universitetet och därför markerar viss distans till övriga delar av uni- versitetet. Exemplet handlar om ekonomihögskolans EQUIS- ackreditering. EQUIS (European Quality Improvement System) är en kvalitetsackreditering av ekonomiutbildningar utvecklad och admi- nistrerad av European Foundation for Management Development (EFMD). EFMD är ett Brysselbaserat organ som bygger på ett sam- arbete med den akademiska professionen och det europeiska närings- livet (som här alltså ges en betydelsefull möjlighet att kontrollera och styra innehållet i ekonomiutbildningar), och som efter en omfattande granskningsprocess utfärdar sin ackreditering till framstående ekono- miinstitutioner. Hela systemet är kopierat efter en amerikansk förebild, AACSB (The Association to Advance Collegiate Schools of Business). Det innebär alltså en tydlig standardisering av ekonomiutbildningar in- ternationellt sett (Hedmo m.fl. 2006). Ekonomihögskolan erhöll sin EQUIS-ackreditering 2001 och återackrediterades 2006. Enligt prorek- torn vid ekonomihögskolan var ackrediteringen ett viktigt steg i för- söken att bli mer självständig. Ekonomihögskolan tillhörde fram till 2003 den samhällsvetenskapliga fakulteten, men hade länge strävat efter större organisatorisk självständighet. Inte minst var det lokala näringsli- vet pådrivande för ansökan om ackreditering (som Handelshögskolan i Stockholm 1999 erhöll som första svenska ekonomihögskola). Närings- livet hade förstås en vana av liknande ackreditering från sina egna affärs- områden. Arbetet med EQUIS-ackreditering är mycket omfattande, men har enligt prorektorn hög legitimitet bland ekonomihögskolans personal.
Vilka är då de fördelar som EQUIS-ackrediteringen erbjuder? I motsats till det generella kvalitetssystemet vid universitetet, uppbyggt kring europeisk och nationell standardisering av olika ämnesområ- den, är EQUIS ett professionsbaserat kvalitetssystem riktat till akade- miska ekonomer. Det innebär att det inte bara finns de organisatoriska fördelar som tidigare framhävdes för universitetet i stort – status och profilering, förbättrade möjligheter till kontroll samt integration och identitet – utan även fördelar för ekonomiprofessionen, eftersom
ackrediteringen skapar ett statusmärke och ett skydd mot konkur- rens. Denna konkurrens kommer både från de generella kvalitetssys- temen och deras styrning, och från andra ekonomiutbildningar. Om exempelvis ekonomiutbildningar vid mindre högskolor i samma regi- on saknar de resurser som krävs för att klara en EQUIS-ackreditering, har ekonomihögskolan signalerat till studenter och andra externa in- tressenter att de är bättre och har en hög internationell status. Många internationella studenter är enligt prorektorn tveksamma till att läsa vid högskolor utan ackreditering, speciellt om utbildningen är kost- nadsfri, vilket i länder som exempelvis Kina ses som att den håller låg kvalitet. EQUIS-ackrediteringen är också ett tydligt argument för att ekonomihögskolan redan håller en hög kvalitetsprofil i den interna kvalitetsstyrningen i Sverige generellt och vid x-universitetet lokalt.
Standardisering är ett viktigt element i skapandet av så kallade ”mark- nadsskydd” (Timmermans 2008), eftersom kraven för att nå högre standardiseringsnivå skapar tröskelkostnader för konkurrenter. Man skulle kunna uppfatta dessa trösklar som det yttersta syftet med stan- dardisering. När konkurrenterna rycker närmare (exempelvis erhåller EQUIS-ackreditering) gäller det att höja ambitionsnivån, det vill säga tröskeln (Sandebring 2004; Hedmo m.fl. 2006). Där befinner sig eko- nomihögskolan i skrivande stund – under 2010 inlämnades ansökan om ackreditering enligt det amerikanska systemet AACSB som medför en ännu mer omfattande och kostsam granskningsprocess. Redan har flera handels- och ekonomihögskolor sådan dubbel- eller till och med trippelackreditering. Förutom den legitimitet som en lätt igenkänn- bar standard (exempelvis ISO 9001) erbjuder en organisation, innebär alltså ackrediteringsjakten ett klättrande i en professionell statushierar- ki som på grund av detta med största sannolikhet har högre legitimitet bland professionen själv än de mer generella kvalitetssystem som EU, den svenska staten och x-universitetet lokalt påbjuder. Detta bekräftar en central nyinstitutionell tes, nämligen att det finns stora legitimitets- fördelar att vinna med att frivilligt följa regler som betydelsefulla glo- bala aktörer har utformat (Brunsson & Jacobsson 2000). Dessa regler skapar dessutom specifik identitet, i motsats till den generella identitet som påbjuds av de europeiska och nationella systemen. Sektorn erbjuds
möjligheter att fortsätta styra sig själv, om än via en liknande typ av styr- ning som finns generellt. EQUIS-ackrediteringen kan därför ses som ett bra exempel på institutionell anpassning (jfr Verhoest m.fl. 2007).