Arbetsmarknadspolitisk samverkan kring individärenden

Enligt 6 § Myndighetsförordning (2007:515) skall myndigheter ”verka för att genom samarbete med myndigheter och andra ta till vara de fördelar som kan vinnas för enskilda samt för staten som helhet”. Det innebär att myndigheter har ett övergripande ansvar att samverkan med andra

verksamheter för att stärka statlig verksamhet i allmänhet och för att optimera förutsättningarna för den enskilda individen. Det förvaltningsreglerade ansvaret innebär att det är Arbetsförmedlingen som i samverkan med andra aktörer har det övergripande ansvaret för den arbetssökande. Det är Arbetsförmedlingens lokala enheter som ska ansvara för samverkan med samtliga kommuner inom enhetens geografiska ansvarsområde. Samverkan mellan kommuner och Arbetsförmedlingen sker både på en strategisk och operativ nivå (Mellberg m.fl. 2021, s.5 & 8).

Strategisk samverkan avser överenskommelser om samverkan för att skapa gemensamma målbilder och tydliggöra vem som gör vad. Ett vanligt arbetssätt för Arbetsförmedlingen att organisera

samverkan med andra parter har varit att upprätta olika överenskommelser på regional eller lokal nivå (Mellberg m.fl. 2021, s.8-9). För att säkerställa förutsättningarna för en väl fungerande strategisk samverkan med kommuner beskriver Arbetsförmedlingen att de regelbundet följer upp

11 Flyttbenägenheten hos unga och en åldrande befolkning är vanligt förekommande utmaningar för mindre kommuner och är en stor del i det som kan kallas för ”småkommunproblemet” (Erlingsson & Wänström 2015, s.161).

46

förekomsten av överenskommelser mellan parterna samt att det finns tydliga kontaktvägar mellan myndigheten och samtliga kommuner (Timander & Eliasson 2021, s.36).

Operativ samverkan avser samverkan i individärenden. Denna form av samverkan och samordning kring individer är ofta komplex och skiftande till sin karaktär, men kan enligt Arbetsförmedlingen delas in i två kategorier: Information om individen och samordning kring individen. Information om individen avser informationsöverföring mellan Arbetsförmedlingen och kommuner så att

handläggning av ärenden inom ekonomiskt bistånd kan ske säkert och effektivt. Samordning kring individen avser samordning mellan flera aktörer runt en individ. Formen för individsamverkan kan se olika ut i olika kommuner och är därmed inte formaliserad. En grundläggande utgångspunkt är att individsamverkan ska utgå från den arbetssökandes behov av stöd genom samverkan. En viktig förutsättning för informationsutbyte och individsamverkan är att det för kommuner finns

ändamålsenliga ingångar till Arbetsförmedlingen för olika behov (Mellberg m.fl. 2021, s.9;

Timander & Eliasson 2021, s.32-33).

En gemensam faktor för de arbetssökande som har behov av insatser i samverkan är att de

vanligtvis har någon form av stöd från kommunen. Samverkanskonstellationen Arbetsförmedlingen och kommun kan därför enligt Arbetsförmedlingen utgöra grunden för ”en bredare samverkan där andra myndigheter och aktörer kan kopplas på”. Men för att det ska vara möjligt menar

Arbetsförmedlingen att det behövs ”en ökad enhetlighet i hur samverkan bedrivs mellan

Arbetsförmedlingen och respektive kommun/kommunkluster med utgångspunkt i samverkans tre delar, information om individen, samordning kring individen och strategisk samverkan”. En ökad enighet behövs också för att erbjuda ett koordinerat stöd till arbetssökande till följd av den större mängden kontaktytor som arbetssökande behöver förhålla sig till när Arbetsförmedlingen i ökande utsträckning erbjuder tjänster via fristående aktörer (Timander & Eliasson 2021, s.31 & 33-34).

Enligt Arbetsförmedlingen är det dem själva som behöver ansvara för strukturen för samverkan på strategisk och operativ nivå för att kommuner, myndigheter och fristående aktörer ska kunna mötas kring en individ (Mellberg m.fl. 2021, s.10).

Som underlag inför den fortsatta utvecklingen av en digital och relationell infrastruktur beskriver Arbetsförmedlingen i slutredovisningen ”Likvärdig service i hela landet 2021-10-01” att

myndigheten i samarbete med kommuner, fristående aktörer och i interaktion med arbetssökande kartlagt den så kallade ”kundresan”. Kartläggningen visade bland annat på behovet av en tydlig ansvarsfördelning mellan de inblandade aktörerna samt att samtliga berörda samverkanspartners har

47

tillgång till information om individens förutsättningar och behov för att inte den arbetssökandes progression ska avstanna. Utifrån insikterna beskriver Arbetsförmedlingen att de ska ta fram lösningsförslag för att ”möta såväl arbetssökandes som samverkanspartners behov av kunskap om samtliga aktörers ansvarsområden, nödvändiga informationsutbyten, tillgängliga servicevägar samt förståelse för möjligheter och skyldigheter” (Timander & Eliasson 2021, s.33-34).

6.2.1. Kommunala erfarenheter av den operativa individsamverkan Kommunrepresentanter från samtliga kommuner ger i intervjuerna uttryck för att

arbetsmarknadspolitiken är ett komplext område som berör flera politikområden (så som skola, socialtjänst och infrastruktur) och som kräver såväl intraorganisatorisk som interorganisatorisk samverkan. En intervjuperson uttryckte det som att det inte går att ”jobba med stuprör”.

Avseende kommunernas intraorganisatoriska samverkan beskriver intervjupersonerna att den generellt är välfungerande och produktiv. Några förklaringsfaktorer för detta är enligt

kommunföreträdarna själva att det finns gemensamma målsättningar och tydliga politiska mål som de olika enheterna kan samlas kring och jobbar utifrån. Den intraorganisatoriska samverkan som sker mellan kommunens olika enheter beskrivs framför allt vara mellan de respektive

arbetsmarknadsenheterna, utbildningsinstanser som Komvux och SFI samt med socialtjänsten. Ett vanligt förekommande samverkansområde är kring utbildningsinsatser och andra interna projekt riktade mot exempelvis ungdomar.

Gällande den interorganisatoriska samverkan lyfter intervjupersonerna framför allt vikten av att samverka med Arbetsförmedlingen, regionala aktörer så som hälsocentraler och psykiatriska enheter, samt det lokala näringslivet. Några kommunföreträdare lyfte också vikten av att samverka med fristående aktörer. Den interorganisatoriska samverkan menade kommunföreträdarna var viktig för att kommunen som en chef uttryckte det ”inte bara snurra runt vår egen axel”.

För den operativa samverkan kring individärenden beskrev sex av åtta kommunrepresentanter från samtliga kommuner att det primärt är kommunen som behöver ta huvudansvaret för att initiera och driva på för att denna samverkan ska komma till stånd. På frågan om vem som bär huvudansvaret för den samverkan som bedrivs idag svarade en kommunföreträdare exempelvis:

Tyvärr landar det ju på kommunen att faktiskt jobba med samverkan. Vi har sagt många gånger att vi får den stafettpinnen. Arbetsförmedlingen ska ju vara dem som samordnar och driver detta. Nu fick vi dem faktiskt till att just kring

48

leverantör, ”nae det är ert ansvar att se till så vi får till ett möte med

leverantörerna som ni driver för det är liksom på ert bord”. Men där ser ju vi att det ofta är kommunen som får ta det (Chef kommun 1).

Samtidigt är en generell erfarenhet hos de flesta kommunföreträdarna att samverkan när den väl kommer till stånd och bedrivs är relativt välfungerande samt leder till goda effekter i bemärkelsen att den förbättrar de arbetssökandes möjligheter att komma in i sysselsättning. Det huvudsakliga problemet avseende den operativa individsamverkan mellan kommunerna och Arbetsförmedlingen uppfattades av kommunrepresentanterna därmed vara att få till samverkan. Några faktorer som identifierades som orsaker till detta var krångliga kontaktvägar, sekretessproblem som medför att information inte kan delas mellan organisationerna, att Arbetsförmedlingen inte längre har en ändamålsenlig lokal närvaro samt att tidigare upparbetade relationer mellan handläggare hos kommunen och Arbetsförmedlingen lokalt reducerats. Sammantaget finns en samstämmighet i de kommunala erfarenheterna om att det idag utifrån deras perspektiv blivit svårare och krångligare att samverka med Arbetsförmedlingen.

Kommunföreträdare har i intervjuerna beskrivit att de i deras arbete till viss del är beroende av den intraorganisatoriska samverkan inom Arbetsförmedlingen. Detta genom att de exempelvis är beroende av beslut som fattas inom myndigheten, där ledtiderna för besluten är beroende av hur olika enheter inom Arbetsförmedlingen samverkar med varandra.

För regleringen av utbytesrelationerna uppgav flertalet kommunföreträdare att det idag inte finns någon lokal överenskommelse eller liknande som reglerar samverkan mellan kommunen och Arbetsförmedlingen, men att det funnits tidigare. I en kommun fanns dock en överenskommelse som enligt en intervjuperson handlade om att en person från Arbetsförmedlingen skulle komma till kommunen minst en gång i månaden och tillsammans med kommunen träffa arbetssökande. Två andra intervjupersoner uppgav att det i kommunen fanns en överenskommelse genom Delegationen för nyanlända (DUA) avseende arbetssökande där både kommunen och Arbetsförmedlingen var parter i samverkan.

Avseende den operativa arbetsmarknadspolitiska samverkan mellan kommunerna och fristående aktörer uppfattade kommunföreträdarna att den generellt var bristfällig eller näst intill

icke-existerande. En bristande interorganisatorisk samverkan och samordning mellan aktörerna innebär enigt flera kommunföreträdare en risk för att de arbetar parallellt kring en arbetssökande. På en

49

följdfråga om hur kommunen samverkar med fristående aktörer som är verksamma inom den nya matchningstjänsten Rusta och Matcha beskrev en kommunföreträdare:

Vi vet om att de finns och dem vet att vi finns. Men mer samverkan än så är det ju faktiskt inte. Vi har kontakt absolut, men ingen upparbetad samverkan (Chef kommun 4).

Det intresse som idag finns från fristående aktörer att samverka med kommunerna kring

individärenden uppfattas av kommunföreträdarna inte vara kring gemensamma arbetssökande, utan snarare vara med kommunen i deras roll som arbetsgivare. Där fristående aktörer vill få in deras deltagare/kunder i praktik eller någon typ av anställning inom kommunala verksamheter.

Kommunföreträdarna beskriver också att de uppfattar att ett förekommande fenomen är att kommunen förmedlar arbetssökande in i sysselsättning samtidigt som de är inskrivna hos externa fristående aktörer dit dem anvisats av Arbetsförmedlingen. Något som exempelvis kan bero på att de arbetssökande helt enkelt inte känner till detta. Det kan enligt kommunföreträdarna innebära att kommunen utför insatser för att få in arbetssökande i någon sysselsättning men att de fristående aktörerna får ersättning för det. Flera kommunföreträdare är dock noga med att poängtera att det väsentliga för dem är att få arbetslösa kommuninvånare in i sysselsättning, men de ger även uttryck för ett visst missnöje över fenomenet.