Fristående aktörer får en större roll - Arbetsförmedlingens reformering

2. Bakgrund: Arbetsmarknadspolitiken och dess utveckling

2.4. Arbetsförmedlingens reformering

2.4.1. Fristående aktörer får en större roll

För att stärka arbetssökandes möjligheter på arbetsmarknaden utvecklade Arbetsförmedlingen som en del i reformeringsarbetet under 2019 den nya matchningstjänsten Rusta och matcha (KROM)⁴ (Arbetsförmedlingen 2021b).

Rusta och matcha lanserades som en försöksverksamhet i mars 2020 i 32 kommuner och Arbetsförmedlingen fick i regleringsbrevet för 2021 i uppdrag att utöka och utveckla

matchningstjänsten till fler leveransområden⁵ under året (Regeringen 2020b). Arbetsförmedlingen beslutade därför i mars 2021 att införa Rusta och matcha i hela landet och implementeringen skedde sedan i tre etapper i maj, september och december samma år. Det innebär att Rusta och matcha blivit den dominerande tjänsten för matchning av arbetssökande i Sverige (Arbetsförmedlingen 2021b; Blommé m.fl. 2021).

Utformningen av Rusta och Matcha gjordes med utgångspunkt i den tidigare matchningstjänsten stöd och matchning (STOM). Matchningstjänsterna har således flera likheter men också tydliga skillnader. En skillnad är att ett statistiskt bedömningsstöd som används i Rusta och Matcha för att bedöma om en arbetssökande tillhör målgruppen för tjänsten. Andra skillnader är att ersättningen inom Rusta och matcha i större utsträckning är resultatbaserad, att fristående aktörer har en större frihet att utforma insatser samt att deltagares placering i tjänsten utöver sex månader kan förlängas med ytterligare sex månader (IAF 2021b; Bennmarker m.fl. 2021; IAF 2018:14).

4 Från början benämndes tjänsten Kundval Rusta och Matcha.

5 Ett leveransområde är ett geografiskt avgränsat avtalsområde bestående av en eller flera kommuner som används av Arbetsförmedlingen vid upphandling (Arbetsförmedlingen 2021c).

12 2.4.2. En förändrad lokala närvaro

En viktig del inför den fortsatta reformeringen är att Arbetsförmedlingen ska säkerställa en ändamålsenlig lokal närvaro och en väl fungerande samverkan i hela landet. Det är en central uppgift som Arbetsförmedlingen fått i uppdrag i regleringsbreven för 2020, 2021 och 2022

(Regeringen 2020a; Regeringen 2019b; Regeringen 2020b; Regeringen 2021; se även Ds 2021:27).

Bakgrunden till dessa uppdrag är att Arbetsförmedlingen under 2019 genomförde omfattande neddragningar till följd av kraftigt minskade förvaltningsanslag och programmedel. Bland annat minskade myndigheten antalet anställda och antalet lokalkontor. I januari 2019 varslade

myndigheten 4 500 anställda om uppsägning och i april samma år fattades ett nytt inriktningsbeslut rörande Arbetsförmedlingens framtida kontorsnät. Inriktningsbeslutet innebar att 132 lokalkontor skulle avvecklas under 2019 och 2020. I början av 2019 fanns 238 kontor i 218 kommuner och enligt det nya inriktningsbeslutet skulle det i slutet av 2020 finnas 106 arbetsförmedlingskontor i 100 av landets 290 kommuner (Arbetsförmedlingen 2019b, s.8-9).

Arbetsförmedlingens omfattande neddragningar och planerade minskade närvaro mötte stora motreaktioner. Bland annat beskrev Arbetsmarknadsministern Nordmark och representanter från Centerpartiet att de ville bromsa nedläggningen av lokala arbetsförmedlingskontor för att säkerställa lokal närvaro och samverkan (SVT 2019; Centerpartiet 2019; Omni 2019).

I regeringsbrevet för 2020 fick Arbetsförmedlingen därför i uppdrag att säkerställa, och vid behov återställa, en ändamålsenlig lokal närvaro på samtliga orter där kontor lagts ner. Detta för att säkerställa en fungerande verksamhet med likvärdig service i hela landet för arbetssökande och arbetsgivare, samt en väl fungerande samverkan med bl.a. kommuner och andra aktörer i hela landet (Regeringen 2019b). Arbetsförmedlingen har själva beskrivit att en väl fungerande

samverkan är central för att uppnå en likvärdig service i hela landet och att Arbetsförmedlingen ska säkerställa att samverkan fungerar med samtliga 290 kommuner oavsett i vilken form myndigheten är närvarande i en kommun (Mellberg m.fl. 2021, s.5).

Arbetsförmedlingen beskriver i deras ”Lägesbeskrivning- Arbetsförmedlingens lokala närvaro 2020-06-15” samt ”Slutredovisning- Arbetsförmedlingens lokala närvaro 2020-10-23” att

myndigheten idag tillhandahåller en lokal närvaro i kommunerna på fyra olika sätt: fast bemannade kontor, kontor Arbetsförmedlingen reser till, samarbetslösningar eller närliggande kontor. Vilken form av närvaro myndigheten tillhandahåller ska avgöras utifrån parametrar såsom kundbehov, pendlingsmönster och avstånd till närliggande arbetsförmedlingskontor. I många fall har

Arbetsförmedlingen bedömt att det är mer ändamålsenligt att etablera varaktiga samarbetslösningar med andra partners än att upplåta egna arbetsförmedlingskontor (Eliasson & Timander 2020a, s.4).

Vid slutet av 2020 hade Arbetsförmedlingen 112 arbetsförmedlingskontor i 106 av landets 290 kommuner. Arbetsförmedlingen beskrev även att de säkrat möjligheter för ändamålsenlig lokal närvaro i de resterande 126 orter (avser 112 kommuner) där kontor hade eller planerades att avvecklats. Sammantaget kunde Arbetsförmedlingen i slutet av 2020 erbjuda förbokade fysiska möten utifrån behov i 208 av landets 290 kommuner. Hur myndigheten säkerställer en lokal närvaro vid de orterna där myndigheten tidigare beslutat om att avveckla kontor kommer dock enligt Arbetsförmedlingen att variera. Sammantaget beskrev Arbetsförmedlingen att den lokala närvaron kommer bestå av 88 fast bemannade kontor, 24 kontor som Arbetsförmedlingen reser till samt 102 samarbetslösningar med andra. För 82 kommuner har Arbetsförmedlingen bedömt att ”ett närliggande kontor eller en närliggande samarbetslösning i annan kommun utgör en tillräcklig och ändamålsenlig närvaro i kombination med den service som erbjuds via andra servicevägar”

(Eliasson & Timander 2020b s.4).

2.4.3. Det fortsatta reformarbetet

Trots att det varit oklart hur den faktiska utformningen av den reformerade verksamheten ska se ut och att Januariöverenskommelsen till följd av en regeringskris i juni 2021 fallit

(Arbetsförmedlingen 2021d) har reformeringsarbetet fortgått. Som ett steg för det fortsatta reformarbetet remitterade Arbetsmarknadsdepartementet i september 2021 en

departementsskrivelse (Ds 2021:27) med förslag till vissa lagändringar nödvändiga för att understödja den reformerande verksamheten när leverantörer i större utsträckning ska utföra arbetsmarknadspolitiska insatser.

Vissa lagförslag för en reformerad arbetsmarknadspolitisk verksamhet (Ds 2021:27)

Promemorian med lagförslag för att fullfölja reformeringen av Arbetsförmedlingen syftar i stora drag till tre saker: utöka möjligheter för informationsutbyte, upprätthålla skyddet för enskildas integritet samt anpassa begrepp i vissa lagar. De huvudsakliga lagändringsförslagen gällde

ändringar i lagen (2020:625) om den arbetsmarknadspolitiska verksamheten och i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Lagändringsförslagen föreslås träda i kraft 1 december 2022 (Ds

2021:27, s.60, 75, 78, 91 & 102).

För den fortsatta reformeringen beskrivs också att ”förmedlingsinsatser” som en ny

arbetsmarknadspolitisk insats behöver införas genom reglering i förordning. Förmedlingsinsatserna ska utföras av externa leverantörer men anskaffas och kontrolleras av Arbetsförmedlingen.

Insatserna ska anpassas utifrån den enskildes förutsättningar och inom ramen för insatserna ska det finnas utrymme för fristående aktörer att anpassa aktiviteterna utifrån den enskildes behov.

Ersättningsmodellen för förmedlingsinsatserna ska skapa incitament att nå resultat samtidigt som fristående aktörer inte ska kunna neka enskilda som själva ska ges möjlighet att påverka valet av aktör (Ibid, s.43-50). Begreppet ”förmedlingsinsatser” kan dock skapa viss förvirring eftersom begreppet används sedan tidigare av Arbetsförmedlingen och IFAU som ett samlingsbegrepp med en annan betydelse (se Arbetsförmedlingen 2021e, s.12).

I departementspromemorian beskrivs att den arbetsmarknadspolitiska verksamheten behöver bli mer effektiv och att syftet med att reformera arbetsmarknadspolitiken i grunden just är att uppnå en förbättrad effektivitet i verksamheten. Dock så finns det inte någon tydlig evidens för att privata utförare når bättre resultat än offentliga (se b.la. SOU 2019:3, s.826). Detta påpekas bland annat av IFAU i deras remissvar på Ds:en, där de beskriver att det saknas en evidensbaserad koppling mellan den beskrivna problembilden och själva reformeringen (IFAU 2021, s.1-2).

2.4.4. Kommunala erfarenheter av hur reformeringen påverkar samverkan

Sedan Arbetsförmedlingens omfattande kontorsnedläggningar och minskade personalstyrka 2019 har det inkommit flera rapporter om kommunala farhågor och sedermera även kommunala erfarenheter av hur reformeringen påverkar samverkan och i slutändan de arbetssökande.

Exempelvis varnade samtliga kommuner i Västernorrlands län samt Region Västernorrland i ett gemensamt brev 2019 för följderna om Arbetsförmedlingen skulle lägga ned lokala kontor i länet. I brevet beskriver kommunerna bland annat en oro för att det generellt kommer bli svårare för

arbetssökande att få rätt hjälp, framför allt för arbetssökande i utsatta grupper som har svårare att använda digitala tjänster eller ta sig till ett lokalkontor i andra kommuner. I brevet beskrivs också att möjligheterna för samverkan kraftigt kommer försämras. Detta genom en minskad lokal kännedom hos Arbetsförmedlingen om näringslivets behov och om individernas behov och möjligheter (Region Västernorrland m.fl. 2019).

Under 2021 har det inkommit flera uppgifter om hur kommuner uppfattar att den pågående

reformeringen påverkat samverkan mellan kommuner och Arbetsförmedlingen. Bland annat har, så

som beskrevs i den inledande problemformuleringen, flera sådana erfarenheter inkommit genom remissyttranden på den ovan beskrivna departementspromemorian, Ds 2021:27.

SKR beskriver i deras remissyttrande att de uppfattar att Arbetsförmedlingens samverkansuppdrag och samverkansansvar, så som det beskrivs i promemorian, ”står mycket långt ifrån hur det ser ut i praktiken”. De har dessutom ”svårt att se hur Arbetsförmedlingen ska kunna uppfylla

samverkansuppdraget utifrån hur myndigheten arbetar och är organiserad idag” (SKR 2021a).

Avseende de kommuner som inkommit med remissyttranden är en gemensam erfarenhet hos flera av dessa att Arbetsförmedlingens reformering och en minskad lokal närvaro medfört en försämrad samverkan på individnivå. Av de 24 kommuner som inkom med remissvar var några återkommande kommentarer gällande samverkan att den på individnivå är otillräcklig, att förutsättningarna för samverkan försämrats samt att det finns oklarheter och otydligheter för samverkan (se ex Åmåls kommun 2021; Uppsala kommun 2021; Stockholm stad 2021, s.8; Hylte kommun 2021 &

Haparanda kommun 2021). Ett medskick från flera av kommunerna var även vikten av samverkan och betydelsen av att Arbetsförmedlingen samordnar den (se ex Göteborgs stad 2021 & Fagersta kommun 2021). Några kommuner lyfter även en oro för hur samverkan kommer fungera när fristående aktörer får en större roll (se ex Malmö stad 2021 & Åmåls kommun 2021).

3. Tidigare forskning om arbetsmarknadspolitisk samverkan

I kapitlet presenteras tidigare forskning om arbetsmarknadspolitisk samverkan och om hur de involverade aktörerna uppfattar att denna samverkan fungerat. Till sist presenteras en konklusion om vikten av samverkan och behovet av vidare forskning.

3.1. Varför samverkar kommuner och Arbetsförmedlingen?

Kommuner har sedan 1990-talet ökat deras engagemang i aktiveringsverksamheter och lokal aktivering⁶ ses idag som en central lösning för att få arbetslösa som inte är etablerade på arbetsmarknaden att bli mer anställningsbara. Lokal aktivering skapar behov av samverkan och arbetslösa som har behov av det hänvisas därför ofta insatser som bedrivs i samverkan mellan kommuner och andra aktörer så som Arbetsförmedlingen (Bergmark, Bäckman & Minas 2013, s.14; Ulmestig & Panican 2021, s.146).

I tidigare forskning beskrivs att det finns ett ömsesidigt resursberoende mellan kommuner och Arbetsförmedlingen som främjar intresset för samverkan mellan de båda aktörerna (Lundin 2007b, s.653; Ulmestig & Panican 2021, s.146). Arbetsförmedlingen kan exempelvis dra nytta av

arbetstillfällen, möjliga praktikplatser, goda kunskaper om lokala förhållanden samt expertis och beslutandemakt inom angränsade politikområden (som socialtjänst och utbildning) för att

förverkliga sitt uppdrag. Kommunerna kan i sin tur dra nytta av Arbetsförmedlingens olika resurser för att främja den lokala utvecklingen. Kommunerna har också behov av Arbetsförmedlingen, som tidigare nämnts, för att minska de stora kommunala ekonomiska kostnaderna som arbetslöshet medför (Lundin 2018, s.18; Lundin 2008, s.8 & 21).

Lundin har även undersökt effekter av interorganisatoriskt samarbete mellan kommuner och lokala Arbetsförmedlingar vid policyimplementering. I studien ifrågasätter Lundin den generellt positiva inställningen till samarbete som han menar föreligger. Istället undersöker Lundin en idé om att samarbete mellan organisationer i sig inte är något som förbättrar policyimplementering, utan att genomföranderesultatet snarare är beroende av uppgiftens komplexitet. I sin empiriska

undersökning finner Lundin belägg för idéen och för att mervärdet av samarbete ökar när uppgifter

6 Med aktivering menas att öka arbetslösas deltagande i arbetsmarknadsrelaterade aktiviteter som det etablerade samhället upplever som socialt värdefulla (Ulmestig 2007, s.45: Ulmestig & Panican 2021, s.146).

är mer komplexa. Huvudslutsatsen av studien är därför att interorganisatoriskt samarbete är en rimlig strategi för att förbättra policyimplementeringen, men bara under vissa omständigheter.

Slutsatsen menar Lundin är viktig för studier inom statsvetenskap, såsom implementeringsforskning och forskning om multilevel governance, eftersom den antyder att en mer försiktig inställning till samarbete. Snarare än att alltid betona vikten av samarbete bör beslutsfattare reflektera mer över nödvändigheten av att samarbeta över organisationsgränser. Detta utifrån insikten om att många offentliga frågor förmodligen kan hanteras relativ bra utan omfattande samarbete (Lundin 2007c, s.629-630 & 647-648).

Att samarbete eller samverkan inte alltid leder till bättre resultat har även visats av Panican och Ulmestig som i en studie från 2017 beskrivit att arbetsmarknadspolitisk samverkan i de kommuner som de undersökt inte alltid förmår effektivisera gemensamma ansträngningar för att stödja de arbetslösa (Panican och Ulmestig 2017, s.95). Lundins slutsats om att samverkan för samverkandets skull bör undvikas har även beskrivits inom andra förvaltningsområden. Till exempel har forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) beskrivit att tillämpning av samverkan som styrmedel inom skogspolitiken inte bör användas slentrian då det är resurskrävande, inte alltid nödvändigt och kan leda till dialogtrötthet (Johansson, Bjärstig & Sandström 2020, s.6).

Inom tidigare forskning har också konstaterats att Arbetsförmedlingen och kommunerna har olika utgångspunkter, vilket kan försvåra samverkan mellan aktörerna. Ulmestig och Panican beskriver exempelvis utifrån Ulmestig (2007) att kommunerna huvudsakligen styrs av målsättningen att färre personer ska uppbära ekonomiskt bistånd, medan Arbetsförmedlingen i deras arbete utgår från nationella arbetsmarknadspolitiska mål för att få människor i arbete och för att stärka den egna organisationens legitimitet. De olika utgångspunkterna har enligt Ulmestig och Panican medfört en institutionalisering av en kommunal respektive nationell logik inom ramen för lokal

arbetsmarknadspolitik som konkurrerar på fältet om aktivering av arbetslösa. Samtidigt finner forskarna utifrån gruppintervjuer med företrädare från kommuner respektive Arbetsförmedlingen att de båda aktörerna behöver varandra. Genom uppfattningar om ömsesidiga vinster och ett

ömsesidigt beroende, tillsammans med gemensamma utgångspunkter i arbetslinjen och ett behov av att få människor i arbete genom arbetsmarknadspolitik menar forskarna att det kan skapas

förutsättningar för samverkan. Dynamiken mellan aktörernas konkurrerande logiker kan sedan förhandlas genom samverkan så att en gemensam ”hybridlogik”, som lånar in kunskapsanspråk från olika logiker, skapas (Ulmestig & Panican 2021, s.146, 149 & 161).

En slutsats från den tidigare forskningen är, likt kommunal arbetsmarknadspolitik i stort, att det finns kunskapsluckor om de effekter arbetsmarknadspolitisk samverkan ger. Bland annat beskriver Lundin att det saknas forskning om effekter av olika former av samarbeten mellan

Arbetsförmedlingen och kommunerna, samt vilka arbetsmarknadseffekter en ökad samverkan mellan förmedling och kommun genererar (Lundin 2018, s.19 & 21-22). Dessutom saknas forskning om organiseringen av den aktivering som erbjuds arbetslösa på lokal nivå (Ulmestig &

Panican 2021, s.146; Thorén 2012; Panican & Ulmestig 2019).

3.2. Hur uppfattar aktörerna att samverkan fungerar?

I en kunskapsöversikt från 2012 över åtgärder för arbetslösa socialbidragstagare beskriver Thorén att det både verkade förekomma relativt omfattande samverkanssvårigheter mellan olika

myndigheter på ett övergripande plan samt i det praktiska arbetet kring enskilda individer. Detta ansågs anmärkningsvärt med hänseende till att det både i lagtext och andra regelverk fanns

bestämmelser om att olika myndigheter ska samarbeta i planeringen på individnivå (Thorén 2012, 84).

I en senare studie från 2017 om lokal arbetsmarknadspolitik beskriver Panican och Ulmestig likt Thorén att samverkan mellan myndigheter brister trots regelverk som ämnar underlätta detta. Det kan enligt forskarna leda till en oklar ansvarsfördelning där ingen part tar på sig ansvaret för den enskilde som då riskerar falla mellan stolarna eller bollas runt mellan olika verksamheter. Men de beskriver även att utvecklingen vid tidpunkten för deras studie gått framåt då flera kommunala tjänstepersoner beskrivit att samverkan med Arbetsförmedlingen förbättrats. De fann även att det utvecklats en ökad medvetenhet om fördelarna med samverkan mellan kommuner och

Arbetsförmedlingen, något som bröt mot tidigare forskningsresultat. Men samverkan på

organisationsnivå ansågs fortsatt sakna tydliga strukturer (Panican & Ulmestig 2017, s.55, 85, 93, 95 & 97).

I en studie om yrkesverksamma vid Arbetsförmedlingens lokalkontor och deras bild av

etableringsuppdraget beskriver Johansson hur samtliga informanter i studien direkt eller indirekt kommit in på ämnet samverkan och betonat vikten av detsamma. Vikten av samverkan lyftes både relaterat till intern samverkan inom den egna organisationen och extern samverkan mellan

Arbetsförmedlingen och kommunen, Försäkringskassan samt samverkan med arbetsgivare och branschorganisationer. Studien lyfter även att uppdragsgivarna i form av Arbetsförmedlingen från

centralt håll identifierat samverkan som ett utmanade område inom etableringsuppdraget (Johansson 2018, s.7, 13 & 36).

I tidigare forskning har forskare avslutningsvis kunnat visa att samverkan har potential att vara fruktbart för att stödja individers etablering på arbetsmarknaden eller för att anpassa utbudet så att ingen ”faller mellan stolarna”, men att samverkan så som beskrevs i avsnittet ovan inte

nödvändigtvis bara behöver vara bra och önskvärt (Ulmestig och Panican 2021, s.163).

3.3. Sammanfattning och behovet av vidare forskning

Sammanfattningsvis har det inom den tidigare forskningen påvisats att både Arbetsförmedlingen och kommunerna sett behovet av samverkan och vinsterna med densamma, att aktörerna kan överkomma konkurrerande logiker genom samverkan samt att samverkan har potential att stödja individers etablering på arbetsmarknaden. Samtidigt har forskare påpekat att samverkan mellan kommuner och Arbetsförmedlingen kontinuerligt varit bristfällig samt att samverkan inte är någon universalmedicin som per automatik är önskvärt och medför bättre resultat.

Utifrån ett framåtblickande perspektiv har tongivande forskare inom arbetsmarknadspolitikens område såsom Ulmestig och Panican påpekat att Arbetsförmedlingens reformering sannolikt kommer påverka den lokala arbetsmarknadspolitiken (Panican & Ulmestig 2019, s.109). Samtidigt menar samma forskare att Arbetsförmedlingen till följd av den kommande lågkonjunkturen med en ökad arbetslöshet troligtvis kommer agera som vid 1990-talets kris och prioritera arbetssökande som är närmare arbetsmarknaden. Vilket i sin tur sannolikt kan påverka Arbetsförmedlingens vilja att samverka med kommunerna inom den lokala aktiveringspolitiken kring de arbetssökande som står längre ifrån arbetsmarknaden (Ulmestig och Panican 2021, s.162).

Men eftersom reformeringen alltjämt är ett relativt nytt fenomen har resultatet av de implementerad förändringarna börjar synas på senare tid. Således finns det än så länge ytterst begränsad forskning om hur reformeringen påverkar arbetsmarknadspolitiken generellt och i synnerhet om hur den operativa samverkan kring individärenden påverkas på lokal nivå utifrån ett kommunalt perspektiv.

Givet denna forskningsbrist och det som beskrivit inom tidigare forskning om att samverkan sedan tidigare varit bristande i vissa hänseende finns det behov av att mer på djupet undersöka vad kommunernas uppfattade problembild grundar sig i och hur samverkan på lokal nivå påverkas av reformeringen inom olika kontexter. Detta för att främja en välfungerande arbetsmarknadspolitik som på bästa sätt kan hjälpa de arbetssökande som har behov av det.

4. Teoretiska utgångspunkter för interorganisatorisk samverkan

I kapitlet presenteras uppsatsens teoretiska utgångspunkter. Kapitlet inleds med en teoretisk diskussion av samverkan inom ramen för interorganisatoriska relationer vid policyimplementering samt förklaringsfaktorer och påverkansfaktorer som enligt tidigare forskning inom teoribildningen kan påverka interorganisatorisk samverkan mellan olika aktörer. Detta utifrån uppsatsens andra frågeställning om att studera hur förutsättningarna för samverkan påverkats av reformeringen. Efter det diskuteras interorganisatorisk policyimplementering genom ett nätverksperspektiv samt hur policy- och implementeringsnätverk kan studeras. Detta för att utifrån uppsatsens tredje

frågeställning möjliggöra för en diskussion om hur relationen och banden mellan de involverade aktörerna påverkats av reformeringen. Kapitlet avslutas med ett sammanfattande analytiskt ramverk.

4.1. Interorganisatoriska relationer vid policyimplementering

”To understand what is going on when public policies are carried out at local level,

interorganizational relationships have to been taken into account” (Lundin 2007b, s.651; se även Hjern & Porter 1981, s.211).

Inom implementeringsforskningen kan man skilja mellan implementering som kan genomföras av en enskild organisation och implementering som kräver samverkan och eventuellt koordinering mellan flera organisationer eller delar av organisationer. En interorganisatorisk

implementeringsprocess som involverar flera organisationer kan vara särskilt utmanande, men interorganisatoriska relationer kan också vara avgörande för policyimplementering (O´Toole 2007, s.143; Schmidt & Kochan 1977, s.222).

Vikten av interorganisatoriska relationer har i tidigare forskning framför allt påvisats i olika systematiska studier av policyimplementering. En slutats från dessa studier är att praktiska utmaningar på lokal nivå om att exempelvis stimulera tillväxten av arbetstillfällen ofta kräver interorganisatoriska ansträngningar. För att förstå vad som försiggår på lokal nivå är ett gemensamt grundantagande inom implementeringsforskningen därför att vi behöver beakta att flera olika aktörer påverkar implementeringen (Lundin 2007a, s.15; O´Toole 2007, s.143-144; Hjern & Porter 1981, s.214). O´Toole (1983) har i en studie om implementeringen av arbetsmarknadspolitiken i Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland exempelvis beskrivit att: ”The likelihood of successful implementation, then, may be considered a function of the inducements which encourage potential

implementers to work together and the constraints which impede them from doing so. Most often, public tasks are assigned to organizations for execution. And frequently, the job requires that several such organizations co-operate to carry out the mandate.” (O´Toole 1983, s.130).

Vissa forskare har även på en mer generell nivå beskrivit att framgångsrika interorganisatoriska relationer kan vara avgörande för implementeringen av nästan all offentlig politik. Utifrån detta synsätt menar Schmidt och Kochan (1977) att de faktorer som leder till utveckling och

In document Arbetsmarknadspolitisk samverkan på lokal nivå (Page 16-0)