Reproduktionsteknologi konstrueras av både 1950-talets och 1980-talets utred-ning som en komplicerad fråga som måste regleras. Detta antagande bygger på olika former av vetande om verksamhetens organisation, funktion och konse-kvenser. I det här avsnittet undersöker jag den kunskap som ligger till grund för de lagförslag som presenteras och vilka kunskapsproducenter som förmedlar denna kunskap. Eftersom betoningen i det här kapitlet ligger på 1980-talet är det i första hand inseminationsutredningens två betänkanden SOU 1983:42 och SOU 1985:5 som analyseras. SOU 1953:9 fungerar i det här sammanhanget främst som en historisk bakgrund.
597 Zelizer 1994, s. 3-15. 598 Liljestrand 1990, s. 122.
11
… en medicinsk behandling
En nyckelfråga för hanterandet av assisterad befruktning i allmänhet och insemi-nation i synnerhet är huruvida behandlingen är att betrakta som ett medicinskt ingrepp. Petra Liljestrand skriver att det finns mycket som talar emot detta. In-semination är en tekniskt okomplicerad metod som kan utföras utan avancerad utrustning eller utbildad personal. Infertilitet behöver inte nödvändigtvis vara relaterat till en sjukdom eller ett sjukdomstillstånd. Dessutom är den person som ”behandlas” mot sjukdomen inte den sjuke, utan den infertile mannens part-ner.599 När det gäller äggdonationer ser situationen annorlunda ut. Där krävs både medicinsk expertis och utrustning, infertiliteten beror oftast på något pro-blem med de reproduktiva organen och det är också den med infertilitetspropro-blem som blir behandlad. I sitt resonemang utgår utredningen från att infertilitet är att betrakta som ett medicinskt problem, oavsett om det handlar om manlig eller kvinnlig sådan. Utifrån ett sådant synsätt kan den rättfärdiga att ensamstående och lesbiska inte bör ha tillgång till medicinsk behandling. Eftersom frågan kon-strueras som ett medicinskt problem är det intressant att undersöka vad den med-icinska diskursen har haft för inflytande för utredningen. I vilken utsträckning hämtade utredningen stöd för sina slutsatser hos den medicinska vetenskapen och läkarsamfundet?
I SOU 1983:42 redogör utredningen för den befintliga forskningen om inse-minationsverksamheten som utförts i Sverige. Bara ett par år tidigare hade profes-sor Per Bergman för Socialstyrelsens räkning genomfört en undersökning angå-ende givarinseminationer vid svenska kvinnokliniker. Resultatet från hans studie visade att samtliga kliniker enbart rapporterade om positiva erfarenheter från inseminationsverksamheten: ”Alla i landet verksamma läkare med erfarenheter av givarinsemination var oreserverat positiva till denna behandlingsform. Ingen av berörda läkare hade erfarit några problem när ett par fått ett inseminations-barn.”600 En annan undersökning genomfördes vid Östra sjukhuset i Göteborg där 92 makar fick fylla i en enkät om sina upplevelser av givarinseminationen. Svaren visade att makarna ansåg att deras äktenskap var lika bra eller bättre än innan, att de hade god kontakt med barnet, att fäderna verkade ägna mer tid åt sina barn än flertalet biologiska fäder och att barnen utvecklades normalt. ”Samt-liga var oreserverat positiva till givarinsemination och ansåg sig vilja rekommen-dera givarinsemination till andra makar i motsvarande situation.”601
Utredningen ansåg dock inte att de tidigare undersökningarna var tillräckliga och gjorde därför en egen undersökning där de skickade ut enkäter till landet
599 Liljestrand 1990, s. 67. 600 SOU 1983:42, s. 47. 601 SOU 1983:42, s. 48.
12
samtliga kvinnokliniker, 56 sjukhus och 420 läkare specialiserade på kvinnosjuk-domar och förlossningar. Undersökningen omfattade såväl offentliga som privata kliniker.602 Resultaten från undersökningen visade att den allmänna inställningen till makeinsemination var att det är en okomplicerad och okontroversiell metod. ”När det gäller makeinsemination föreligger genomgående uppfattningen att det är en från etiska, sociala och juridiska synpunkter okontroversiell metod för att lösa ett barnlöshetsproblem för en begränsad grupp ofrivilligt barnlösa.”603 Be-träffande givarinsemination var åsikterna däremot delade:
I fråga om givarinsemination går uppfattningarna mer i sär. Bland dem som själva sysslar med verksamheten upplevs den som positiv. Behovet av en rättslig reglering – inte minst om barnets rättsliga ställning – betonas dock. Samtidigt uttrycks farhågor för att en alltför öppen verksamhet med givarinsemination, bestående t.ex. i offentlig registrering av givaren och en möjlighet för barnet att få reda på vem som är dess biologiske far, skulle medföra att verksamheten skulle inskränkas avsevärt och kanske helt upphöra. Flera kliniker och privat-praktiserade gynekologer betonar att verksamheten med givarinsemination är så känslig att den bör bedrivas endast vid de större sjukhusen som har en samlad kompetens av läkare, psykologer, kuratorer och genetiker.604
Den medicinska personal som sysslade med givarinseminationer var mer posi-tivt inställda än de som inte gjorde det. ”Några kliniker, som bara sysslar med makeinseminationer, ifrågasätter med hänsyn till barnet hela verksamheten med givarinseminationer som sådan.”605 Av detta drar utredningen slutsatsen att verk-samheten måste regleras:
Sammanfattningsvis ger undersökningsresultaten intryck av att verksamheten med givarin-semination i dag bedrivs huvudsakligen med det barnlösa parets bästa för ögonen. Det bli-vande barnets framtid tas uppenbarligen inte så stor hänsyn till. Det verkar som man från läkarhåll närmast är benägen att se på givarinsemination som en befruktningsmetod jämför-bar med naturlig befruktning och inte beaktar de speciella psykologiska och etiska problem som verksamheten innefattar.606
Här blir det uppenbart motsägelsefulla i utredningens resonemang tydligt. Å ena sidan konstrueras insemination som en medicinsk fråga, å andra sidan ifrågasätts åsikterna från den medicinska expertis som är verksam på området. Det är up-penbart att den befintliga medicinska forskningen och uttalandena från majori-teten läkare bortdefinierades som användbar kunskap av utredningen. Här kan paralleller dras till den danska inseminationsdebatten. Mette Bryld menar att i dansk media och i de politiska diskussionerna florerade en populär bild av
inse-602 SOU 1983:42, s. 48-49. 603 SOU 1983:42, s. 52. 604 SOU 1983:42, s. 52-53. 605 SOU 1983:42, s. 53. 606 SOU 1983:42, s. 54.
1
minationsläkaren som den galne vetenskapsmannen (”the mad scientist”) som utförde experiment med mänskligt liv på ett oegentligt sätt. Denna konstruktion bidrog till föreställningen om assisterad befruktning som något hotfullt och far-ligt.607 Utifrån en sådan syn på läkarkåren är det inte särskilt förvånande att deras åsikter inte hörsammades.
Bland utredningens ledamöter finns två personer som kan sägas ha medicinsk kompetens, överläkaren Ingrid Ursing och Marc Bygdeman, gynekolog och pro-fessor vid Karolinska institutet. Av dem var det endast Bygdeman som argumen-terade i linje med vad majoriteten av läkarsamfundet tyckte. Bygdeman förfat-tade ett särskilt yttrande som fogats till huvudbetänkandet, i vilket han delvis tar avstånd från utredningens resonemang. Förvisso håller Bygdeman med om att en psyko-social bedömning av ett par som ansöker om givarinsemination kan vara lämplig eftersom förhållandet liknar det vid adoption, men tycker inte att adop-tionsanalogin ska gå för långt när det gäller barnets rätt att få kännedom om sitt ursprung:
I utredningens förslag ges barnet en absolut rätt att få reda på sitt biologiska ursprung och betonas den stora betydelse detta har för många barn. Som stöd för denna uppfattning re-dovisas ett antal, främst utländska, undersökningar om adoptivbarns behov i detta avse-ende. Man bör betona att motsvarande undersökningar, när det gäller inseminationsbarn inte finns. Inseminationsbarnets situation är inte heller helt jämförbar med adoptivbarnets. Inseminationsbarnets ”sociala mor” är ju också dess ”biologiska” mor. Det är alltså inte ve-tenskapligt belagt att analogin med adoptivbarn är riktig. Att under dessa förhållanden ge barnet ovillkorlig rätt att vid myndig ålder få reda på givarens identitet är enligt min upp-fattning att gå för långt.608
Bygdeman gör också ett särskilt yttrande i betänkandet om befruktning utanför kroppen. Utredningens inställning här är ju att IVF av etiska skäl inte ska få ske i kombination med givarinsemination. Bygdeman menar dock att detta är helt ologiskt. Enligt Bygdeman är IVF och insemination två likvärdiga reproduk-tionsmetoder. Att den ena är mer tekniskt komplicerad än den andra motiverar inte förbudet med donerad sperma vid befruktning utanför kroppen.609 Vidare menar Bygdeman att det av samma anledning inte bör göras någon skillnad mel-lan spermadonation och äggdonation. Vilken typ av könsceller det rör sig om ska inte spela någon roll, även om implanteringen av ägg är mer komplicerad än insemination av sperma:
De argument utredningen framför mot denna metod är tänkvärda men knappast hållbara ur etisk synpunkt. Bedömningen måste utgå från den humanistiska människosynen och från människovärdet. Att komplexiteten i den medicinska tekniken skulle vara ett etiskt argu-607 Bryld 2001:3, s. 303.
608 SOU 1983:42, s. 168. 609 SOU 1985:5, s. 56.
1
ment är svårt att se. Med sådana skäl skulle man kunna vända sig mot andra komplicerade medicinska ingrepp, t.ex. transplantation av ett hjärta eller lever.610
Bygdemans invändningar fick inget stöd hos resten av utredningen och hans för-slag att behålla sekretessen kring givarinseminationerna och att tillåta äggdonation uppmärksammades inte heller av lagstiftarna. Min analys av inseminationsutred-ningens två betänkanden visar att även om utredningen definierade assisterad befruktning som en medicinsk behandling utgick dess resonemang inte i första hand från den medicinvetenskapliga diskursen. Den kunskap som producerades av läkare och medicinare betonades inte när frågan om assisterad befruktning formulerades. Deras röster fick förvisso höras i den politiska diskussionen, men de fick inget tolkningsföreträde. Jag menar därmed att inseminationsfrågan inte i första hand var en medicinsk fråga.
… en fråga om barnets rätt
När inseminationsutredningen tillsattes i december 1981 utsågs justitieombuds-mannen Tor Sverne till särskild utredare. Till sin hjälp hade han ett antal sakkun-niga och experter.611 Sverne hade sedan länge varit engagerad i frågan och kan sägas ha en antagonistisk inställning, bland annat uttalade han sig negativt om givarinseminationerna i tidskriften Ottar.612 Enligt Annika Hamrud blev Sverne den person som kom att dominera inseminationsdebatten under många år och hans åsikter i denna fråga kom i mångt och mycket att bli de förhärskande.613 Jan Johansson menar att vilka som tillsätts i en utredningskommitté får stor betydelse för hur en fråga får sin lösning. Han menar att tillsättandet ofta syftar till att leda utredningen i en viss riktning.614 Troligen fanns det en anledning till att Sverne valts ut för att leda utredningsarbetet. Svernes expertis låg inom det barnrättsliga området och det är därför inte särskilt förvånande att utredningen kom att foku-sera i så hög grad på frågan om barnets bästa och barnets rätt.
Vi anser alltså att frågan om och i vilken utsträckning givarinseminationer skall få utföras i Sverige måste prövas utifrån barnets bästa. Kan man inte skapa utifrån barnets synpunkt godtagbara rättsliga, sociala och medicinska förutsättningar för verksamheten bör den inte tillåtas.615 610 SOU 1985:5, s. 57. 611 SOU 1983:42, s. 3. 612 Ottar 1981:2, s. 65-66. 613 Hamrud 2005, s. 108. 614 J. Johansson 1992, s. 4. 615 SOU 1983:42, s. 58.
1
Johanna Schiratzki menar i en kritik av tillämpningen av barnets bästa att det problematiskt att i rättsliga sammanhang utgå från ett begrepp som är så vagt definierat. Eftersom det inte går att slå fast en gång för alla vad som är bäst för barn kan begreppet användas lite hur som helst och därmed anpassas efter ens egna syften.616 Barnets bästa kan ses som en överordnad princip som tas för sann och god. På grund av dess hegemoniska status blir användandet av begreppet svårt att ifrågasätta, eftersom argumentet att för stor hänsyn har tagits till barnet inte är gångbart i en modern familjepolitisk diskurs. Begreppet har därför i vissa sammanhang kommit att användas som ett slagträ i debatten för att skuldbelägga andra och framställa sig själv moraliskt högtstående. Förespråkandet av barnets bästa kan också ses som ett disciplinerande och normaliserande begrepp som an-vänds för att forma det sätt på vilket barn ska uppfattas och uppfostras. Genom att ange vad som är barnets bästa skickar man ut tydliga signaler till samhället om vad som är önskvärda åsikter och beteenden.
Eftersom utredningen i sitt resonemang hela tiden utgår från föreställningen om barnets bästa konstrueras inseminationsfrågan som en barnrättsfråga. Utred-ningen utmålar också sig själv som barnens främsta förespråkare. Den anser sig stå på barnets sida mot omoraliska och skrupelfria föräldrar, donatorer, läkare och vetenskapsmän. Att argumentera mot utredningens ståndpunkt blir därmed liktydigt med att inte vilja hjälpa de skyddslösa barnen. Utredningen backas dess-utom upp av Adoptionscentrum och den forskning som finns om adopterade, som också tydligt anger vad som ska anses vara bäst för barn. Den kunskap som i första hand blev gångbar inom den inseminationspolitiska diskursen var alltså inte den medicinska utan den samhällsvetenskapligt inriktade som handlade om juridiska, sociala och psykologiska frågor kring barns bästa och barns rätt. Genom att inte konstruera frågan som en i första hand medicinsk fråga kan man också motivera varför vissa grupper ska nekas behandling (eftersom en allmänt utbredd uppfattning är att alla ska ha samma rätt till vård). Assisterad befruktning är alltså en medicinsk behandling, men inte en medicinsk fråga.
Att frågan om assisterad befruktning konstrueras som en barnrättsfråga är för-visso inget nytt, så skedde även i SOU 1953:9. Skillnaden är att synen på vad som är barnets bästa har förändrats. I 1980-talets utredning framhålls att barnets bästa är att få tillgång till sitt biologiska ursprung, medan 1950-talets utredning anser att donatorn ska vara anonym. Kännedom om ursprunget ses inte som en nödvändighet för barnets välbefinnande.
Vad angår barnets ställning förutsättes i allmänhet som redan nämnts, att barnet ej bör få veta, att det tillkommit genom heterolog insemination, utan leva i föreställningen att äkta mannen är dess verklige fader. Då båda makarna antagas vara intresserade av att hemlighålla inseminationen för såväl barnet som utomstående, anses sannolikt att förhållandet ej kom-616 Schiratzki 2003, s. 25.
16
mer att yppas för barnet. Men vidare hävdas, att även om förhållandet blir känt för barnet, detta åtminstone ej alltid behöver innebära en allvarlig fara för barnets själsliv. För barnets samhörighetskänsla med makarna säges den omständigheten, att barnet såväl i umgänget med makarna som utåt behandlas som makarnas gemensamma, vara viktigare än den bio-logiska härstamningen. Då barnets lycka väsentligen beror av att icke endast hustrun utan även mannen förmår ägna det samma kärlek och omvårdnad som ett eget barn, framhålles emellertid, att den läkare som verkställer heterolog insemination bör pröva, om åtgärden är lämplig med hänsyn till makarnas personliga egenskaper. Då det sålunda göras gällande, att barnets miljömässiga och psykologiska anknytning till makarna snarare än den biologiska härstamningen är avgörande, anges också invändningen, att barnets liv grundas på en lögn, förlora sin allvarliga innebörd.617
I SOU 1953:9 framhålls att barnet inte kommer att ta skada av att inte ha tillgång till sitt biologiska ursprung – så länge det får växa upp i den goda och kärleksfulla familjen. Jag menar att det har skett en total svängning i synen på barnets bästa, en förändring som hänger samman med det senmoderna samhällets ökade beto-ning på biologi och biologiska förklaringsmodeller. Medan 1950-talets utredbeto-ning ser de sociala banden mellan barn och föräldrar som överordnade de biologiska, prioriteras både de biologiska och sociala i 1980-talets utredning. Således har det skett en förskjutning i styrkeförhållandet i dikotomin biologi/socialitet i relation till släktskap.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att 1950-talets utredning är medveten om att det kan vara problematiskt för barnet att inte ha kontakt med sitt biolo-giska ursprung. I sitt betänkande påpekar den att ”barnet berövas möjligheten att komma i rättsligt och personligt förhållande till den verklige fadern” och att ”de psykologiska verkningarna av heterolog insemination kunna väntas åtminstone i vissa fall bli gynnsamma men i andra fall kunna bli ogynnsamma”.618 Ändå framhåller den att donatorerna ska vara anonyma. Detta får mig att misstänka att barnets bästa inte är en överordnad princip för 1950-talets utredning, efter-som större hänsyn tas till inseminationsparet och donatorn. Här menar jag att det finns en skillnad mellan 1950-talets och 1980-talets utredning. Flera gånger påpekar 1980-talets utredning att assisterad befruktning inte är att betrakta som en rättighet för ofrivilligt barnlösa och att barn inte ska användas som medel för att tillfredställa vuxnas behov. Det dominerande synsättet är att barn ska sättas till världen och finnas till för sin egen skull och inte för någon annans.619 En-ligt Bengt Sandin och Gunilla Halldén är barnens rättigheter överordnade de vuxnas i diskursen kring barnets bästa.620 Denna rättighetsdiskurs har därmed en inbyggd generationskonflikt, där barn ses som individer med rättigheter som
617 SOU 1953:9, s. 67. 618 SOU 1953:9, s. 67-68.
619 Se SOU 1983:42, s. 58, 71, 87; SOU 1985:5, s. 38-39. 620 Sandin & Halldén 2003, s. 18.
1
är viktigare att tillvarata än de vuxnas intressen, önskningar och behov. Med en sådan utgångspunkt blir barnets bästa ett problematiskt begrepp, som stundtals riskerar att komma i konflikt med andra medborgerliga rättigheter kring föräld-raskap, autonomi och likabehandling.
Att konstruera inseminationsfrågan som enbart en barnrättsfråga utesluter också andra möjligheter att förstå frågan. Exempelvis skulle den ju kunna be-traktas som en kvinnorättsfråga. Feminister var tidigt ute med att diskutera den nya reproduktionsteknologin och många kritiserade inseminationsverksamheten för att vara patriarkal och ett hot mot kvinnors självbestämmande. Andra femi-nister välkomnade den nya tekniken och såg den som en möjlighet att frigöra sig från de traditionella fortplantningssätten, exempelvis genom att skaffa barn utan en man eller genom konstgjorda livmödrar.621 Ingenstans i SOU 1983:42 före-kommer denna typ av argument och den nya reproduktionsteknologin kopplas aldrig samman med kvinnors frigörelse. Istället stabiliserar utredningen traditio-nella könsmönster genom att införa strikta regler kring vilka som ska få tillgång till behandlingen och exkludera ensamstående och lesbiska från familjeprojektet. Framhållandet av barnets rätt – som används för att konstruera den svenska in-seminationslagstiftningen som en moralisk och empatisk lag som ska passa i ett modernt, rättvist och demokratiskt välfärdssamhälle – får alltså i det här samman-hanget som konsekvens att andra gruppers rättigheter negligeras. Barnets bästa är alltså inte ett helt okomplicerat begrepp i den människorättsliga diskursen.
… ett etiskt dilemma
Vad som är att betrakta som ett barns bästa är som påpekas ovan ingen självklar-het, utan detta begrepp är innehållsligt föränderligt och omgärdat av moraliska och etiska värderingar. I 1980-talets inseminationsutredning ingick inte mindre än två professorer i etik, dels Holsten Fagerberg som var inkallad som sakkunnig, dels Ragnar Holte som var med i egenskap av expert. Av de två antog Fagerberg en mer framträdande roll. I huvudbetänkandet finns ett särskilt utlåtande förfat-tat av honom med som en bilaga, i vilken han utvecklar resonemanget kring de etiska aspekterna av inseminationsverksamheten. Mycket av det Fagerberg skriver överensstämmer med utredningens förhållningssätt, även om Fagerbergs retorik i ännu högre grad präglas av filosofiska funderingar kring ansvar, frihet och in-dividens värde. Det Fagerberg framför allt vänder sig mot är att barnet enbart kommer till för att stilla en längtan hos de vuxna:
1
Den moderna sjukvården har hittills utan tvekan prioriterat moderns/föräldrarnas behov. […] Men huvudpersonen är trots allt barnet. Ett mål för verksamheten är hävande av ma-karnas barnlöshet. Det barn som blir följden kan dock aldrig behandlas som ett medel för detta mål. Barnets skall växa upp som en fri och självständig individ i en gynnsam miljö. Det är ett mål i sig, inte ett medel för att undanröja andras sorg och besvikelse över en påtvingad sterilitet.622
Att barn ska få finnas för sin egen skull och inte någon annans blir också utred-ningens allmänna utgångspunkt. Den kanske något märkliga konsekvensen av detta resonemang blir att föräldrar bör skaffa barn för barnens skull och inte för sin egen.
Vi vill till en början slå fast att det enligt vår uppfattning aldrig kan vara en mänsklig rättighet att få barn. Naturens ofullkomlighet måste ibland godtas. Ingen människa får behandlas som medel för att tillfredsställa andra utan varje individ har ett eget människovärde. Riktmärket