1900-talet har utropats till ”barnets århundrade”. Under denna period har barn och barndom uppvärderats och getts en social, psykologisk och emotionell me-ning. Barnet har också erkänts som juridisk person och tillskrivits en rad rättighe-ter. Därmed har barnet blivit en medborgare och ett politiskt subjekt. Under det senaste seklet har barnet allt mer stått i centrum för välfärdsstatens ansträngning-ar att förändra och förbättra samhället. Välfärdens uppbyggnad hansträngning-ar inneburit att samhället tagit på sig ett allt större ansvar gentemot barnen, vilket exempelvis den utbyggda barnomsorgen och det ekonomiska stödet till barnfamiljerna visar. Väl-färdsstaten har framstått som den goda barndomens garant och har med hjälp av lagstiftning, socialtjänst, skola och olika experter på barndomens område ökat sitt inflytande över familjelivet.554 Kunskapen om barns egenskaper och behov har därmed förvetenskapligats och förstatligats och gjorts till den måttstock som den goda barndomen kan mätas mot. I denna kunskapsbildning har begreppet bar-nets bästa blivit det främsta ledordet. Bengt Sandin och Gunilla Halldén menar att: ”Barnets bästa har lyfts fram som en utgångspunkt för såväl socialpolitiska interventioner som för enskilda institutioner inom välfärdsstaten. På väsentliga punkter förändras därmed betingelserna för samspelet mellan stat, professionella och barn.”555 Utgångspunkten att barnets bästa ska stå i centrum har således fått betydelsefulla verkningar för såväl politikens utformning som de verksamhetsom-råden som rör barn och ungdomar.
Vad innebär barnets bästa och vem definierar vad som egentligen är bäst för ett barn? Anna Singer och Cecilia Lindgren menar att barnets bästa inte har nå-gon given betydelse utan definieras i den kontext där det används. Begreppets innebörd bestäms av rådande normer relaterade till familj, föräldraskap, barndom och välfärd, vilket innebär att det är öppet för omförhandling och förändring.556
Lindgren har studerat hur föreställningen om barnets bästa förändrats inom den svenska adoptionsverksamheten mellan åren 1917 till 1975. Från att ha
inne-554 Singer 2000, s. 48-87; Sandin & Halldén 2003, s. 7. 555 Sandin & Halldén 2003, s. 8.
1
burit att barnet skulle få en tillräckligt god ekonomisk, social och emotionell försörjning i ett nytt hem ökade kraven på de blivande föräldrarna att de skulle vara engagerade och kärleksfulla samt att barnet skulle utveckla nära relationer till såväl den nya släkten som det omgivande samhället.557 Efter att delvis ha stu-derat samma material som Lindgren kan jag konstatera att varken begreppet eller talet om barnets bästa är tillnärmelsevis lika framträdande under den tidsperiod som hon studerar som det har kommit att bli under de följande decennierna. Om barnets bästa tidigare varit en vägledande princip blir det från 1980-talet och framåt snarare en obestridlig norm. Enligt Johanna Schiratzki gjorde barnets bästa på allvar sitt intåg i svensk lagstiftning under 1990-talet, vilket har lett till att det i en rad författningar stadgas att barnets bästa måste beaktas, men som jag ska diskutera i det följande var denna norm i allra högsta grad styrande redan i 1980-talets inseminationspolitik.558 I detta avsnitt undersöker jag hur insemina-tionsbarnet konstrueras som en individ som tillerkänns medborgerliga rättigheter och samhällets omsorg i 1980-talets utredning.
”Barnet skall ha rätt att få veta sitt ursprung”
1980-talets inseminationsutredning riktar skarp kritik både mot det resonemang som återfinns i SOU 1953:9 och mot samtidens praxis på området angående in-ställningen till sekretess och anonymitet, vilka ses som oetiska och förlegade.559 I det lagförslag som presenteras i SOU 1953:9 står det: ”Det ankommer på läkaren att utse lämplig sädesgivare. Till sädesgivare må utses någon, som makarna anvi-sar, om han samtyckt därtill. I annat fall åligger det läkaren att vidtaga lämpliga åtgärder för att hindra att makarna få vetskap om vem sädesgivaren är samt att denne får vetskap om vem kvinnan är.”560 Paret kan alltså välja att få en anonym donator, vars identitet varken de eller barnet någonsin kommer att få vetskap om. Meningen i dessa fall är att föräldrarna inte ska berätta för barnet att det tillkom-mit efter givarinsemination och att dess far inte är den biologiska fadern. Sekre-tess och anonymitet ses som nödvändiga förutsättningar för verksamheten. Detta kan 1980-talets utredning inte godta. Istället konstaterar den redan inledningsvis i sitt huvudbetänkande att barnet borde få kännedom om sin tillkomst:
Utredningen slår till en början fast att en ärlig och öppen attityd från föräldrarnas sida i ursprungsfrågan är viktigt för ett nära och förtroendefullt förhållande mellan föräldrar och barn. Utredningen betonar därför starkt vikten av att inseminationsföräldrar – så tidigt som 557 Lindgren 2006, s. 209.
558 Schiratzki 2003, s. 35. 559 SOU 1983:42, s. 33. 560 SOU 1953:9, s. 9.
16
möjligt och därefter fortlöpande – talar med barnet om hur det kommit till. Det överlämnas åt i första hand läkare, kuratorer och socialarbetare som kommer i kontakt med föräldrarna att understryka vikten av denna öppenhet gentemot barnet.561
Öppenhet mellan barn och föräldrar framhålls här som en nyckelkomponent i ett gott föräldraskap. Men utredningen vill inte enbart att föräldrar ska uppmuntras att berätta för barnen. De går ett steg längre och framhåller att lagen ska formu-leras så att det framkommer att det är barnets rättighet att få veta.562 Föräldrarna skulle alltså bli skyldiga att berätta för barnet att det tillkommit genom givarin-semination.
Petra Liljestrand har studerat talet om barnets rätt att få veta, och menar att detta krav kan ses som ett exempel på att inseminationsfrågan i första hand var en symbolisk fråga. Särskilt när man tittar närmare på den lag som blev resultatet av utredningens förslag. Lagen stipulerar nämligen inte att föräldrarna måste berätta för barnet om hur det har kommit till. Det kan alltså aldrig bli straffbart för en förälder att hemlighålla barnets ursprung. Inseminationslagen blev därför enligt Liljestrand ”a law that has no bite”.563 Att det i utredningen betonas att föräld-rarna har en obestridlig skyldighet att berätta för barnen om inseminationen kan snarare ses som en form av disciplinering i försöket att reglera verksamheten, genom att det påtalar hur det goda och ansvarstagande föräldraskapet borde se ut. Därigenom konstrueras inseminationsparet som moraliska individer.
Utgångspunkten för utredningens arbete är barnets bästa, och i utredningen definieras barnets bästa som att växa upp med en mor och en far. Men barnets bästa är också, enligt utredningen, att ha tillgång till sitt ursprung. Här sker en tydlig stereotypisering av inseminationsbarnet, där utredningen definierar vad som är bäst för alla barn som har tillkommit efter en assisterad befruktning.
Utredningen har också i fråga om inseminationsbarnets rätt till sitt ursprung i sina resone-mang utgått från barnets bästa. Utredningen har därvid kommit till slutsatsen att det är av stor vikt för ett inseminationsbarns utveckling att ha tillgång till sitt ursprung.564
Här infinner sig frågan vad det är utredningen egentligen menar med ”att ha till-gång till sitt ursprung” och vad ursprungsbegreppet fylls med för innehåll. Lilje-strand skriver: ”The meaning of knowledge of ‘origins’ is likely to vary by culture.
561 SOU 1983:42, s. 17. 562 SOU 1983:42, s. 122-123.
563 Liljestrand 1990, s. 2. I en rapport utgiven av Socialstyrelsen år 2000 konstateras också att en stor del av inseminationsbarnen troligen aldrig kommer att få veta att deras far inte är deras biologiska far. Rapporten bygger på 148 enkätsvar från föräldrar som fått barn genom insemi-nation mellan åren 1983 och 1995 där 20 procent uppgav att de inte har för avsikt att avslöja något och 10 procent var tveksamma. SoS-rapport 2000:6 Får barnen veta? Barn som fötts efter
givarinsemination.
161
For some people this knowledge may mean detailed physiological information, geographic locale, ethnicity, religion or class. For others it may extend to ability to link personal characteristics with a name. Some may go even further, and include face-to-face contact.”565 I sitt betänkande resonerar utredningen kring vilken typ av information inseminationsbarnet kan tänkas vara intresserad av och hur denna information ska förmedlas.
Vi menar att det därför får ankomma på den ansvarige läkaren – som ju får förutsättas bäst känna till givaren – att ge inseminationsföräldrarna någorlunda detaljerade uppgifter om barnets biologiske far t.ex. ungefärlig ålder, sysselsättning, intressen och utseende samt eventuellt något om hans släkt och varför han ställde upp som givare. Sådana uppgifter bör läkaren kunna lämna ut till föräldrarna utan att givarens identitet för den skull skall behöva avslöjas. Uppgifterna får sedan användas av föräldrarna när det skall tala med barnet om dess ursprung.566
Men utredningen menar att barnet även ska ha rätt att få veta donatorns identitet och därmed kunna kontakta – och träffa – donatorn om det skulle vilja.567 Barnet ska alltså inte enbart ha rätt att få kännedom om att det tillkommit efter en do-natorinsemination, det ska också få veta vem som är donatorn:
Utredningen föreslår därför att ett inseminationsbarn – sedan det uppnått myndig ålder – skall ha en principiell rätt att få uppgift om vem som är dess biologiske far. Uppgiften föreslås bli förmedlad genom social myndighets försorg.568
Ett huvudargument mot att anonymitetsskyddet för donatorn tas bort är enligt utredningen att det då finns en risk för att antalet donatorer minskar, vilket i förlängningen kan leda till att sjukhusens behandlingsköer växer och att färre kan skaffa barn genom insemination.569 Utredningen är medveten om denna risk, men godtar den inte som ett tillräckligt tungt vägande argument för att bevara anonymitetsskyddet. Det är utredningens bestämda åsikt att ”hänsynen till inse-minationsbarnens bästa – även i ursprungsfrågan – måste gå före hänsynen till andra inblandade parter”.570 Barnets bästa, det vill säga rätten till ursprung, fram-ställs därmed som en princip som är överordnad alla andra principer. Dessutom lyfter utredningen fram att det finns fördelar med att man använder donatorer som inte motsätter sig att deras identitet senare kan komma att avslöjas för bar-net: ”Ett sådant ställningstagande skulle förhoppningsvis leda till att det på sikt
565 Liljestrand 1990, s. 189. 566 SOU 1983:42, s. 119. 567 SOU 1983:42, s. 119-123. 568 SOU 1983:42, s. 17. 569 SOU 1983:42, s. 120-121. 570 SOU 1983:42, s. 121.
162
kunde gå att få fram bara givare som har en ansvarsfull och mogen inställning till sin medverkan.”571
Utredningen vill att det ska ställas hårdare krav på donatorns lämplighet ur ett medicinskt perspektiv, men också ur psyko-socialt hänseende. Tidigare har alldeles för lite uppmärksamhet riktats mot donatorns psyko-sociala förhållanden menar utredningen, eftersom dennes engagemang endast har handlat om själva spermagivningen. Utredningen menar att donatorns engagemang inte längre ska betraktas på detta inskränkta sätt, istället anser den att donatorn ska känna ett visst ansvar för de barn som blir födda efter insemination med hans sperma.
Det vore med hänsyn till det anförda önskvärt med en psyko-social undersökning även be-träffande givaren och, i förekommande fall, bebe-träffande dennes hustru/sambo. Genom en sådan undersökning skulle kunna utrönas om givaren på ett moget och ansvarsfullt sätt engagerar sig i saken och om hans förhållanden i övrigt är sådana att man i framtiden kan räkna med hans medverkan om ett inseminationsbarn i vuxen ålder söker kontakt med ho-nom.572
Genom att framhålla att donatorns lämplighet i likhet med de blivande föräld-rarnas ska granskas och godkännas hoppas utredningen att endast mogna och an-svarsfulla män väljer att donera sperma. Föreställningen om den omoraliske och ansvarslöse spermagivaren som florerade i bland annat Ottar ska därmed motver-kas. Undanröjandet av anonymiteten och sekretessen syftar alltså till att discipli-nera både inseminationsfamiljen och donatorn med hjälp av en moraliserande och uppfostrande teknik, allt för att uppnå barnets bästa. Utredningens förhopp-ning är att detta ”på sikt kommer att medföra att insemination inte betraktas som ett tvivelaktigt sätt att avhjälpa ofrivillig barnlöshet”.573 Målet är således att normalisera verksamheten. Att vara inseminationsfamilj ska inte längre vara nå-got konstigt. Samtidigt får utredningens betoning på det biologiska – men också det sociala och emotionella – bandet mellan inseminationsbarn och spermagivare den något paradoxala effekten att bilden av kärnfamiljen utmanas, eftersom bar-net på ett teoretiskt plan tillerkänns två fäder. Utredningens framhävande av det biologiska släktskapet får således den kanske något paradoxala konsekvensen att det exklusiva föräldraskapet och tvåsamhetsidealet destabiliseras.
571 SOU 1983:42, s. 121. 572 SOU 1983:42, s. 89. 573 SOU 1983:42, s. 121.
16
Erfarenheten av adoptivbarns behov
Utredningen slår fast att ”det är av stor vikt för ett inseminationsbarns utveckling att ha tillgång till sitt ursprung”.574 Hur kommer utredningen fram till denna slutsats? Utifrån vilken kunskap argumenterar utredningen för denna normativa utsaga? Vid läsningen av utredningstexten blir det tydligt att utredningen grun-dar sina resonemang på en liknande företeelse, nämligen adoptivbarns behov av ursprung:
När det gäller den känsliga frågan om ett inseminationsbarns rätt att få kunskap om sitt ursprung konstaterar utredningen att det redan i förarbetena till 1971 års lagändringar i fråga om adoption framhölls att ett adoptivbarn kan anses ha berättigat intresse av att vinna klarhet om sin härstamning. Utredningen har – i brist på forskning i fråga om insemina-tionsbarn – tagit starkt intryck av den forskning som bedrivits i fråga om adoptivbarns behov och intresse i detta hänseende. När det gäller adoptivbarn visar den forskning som bedrivits framför allt i USA, Kanada och Storbritannien att ett adoptivbarn har ett mycket stort behov av att få kunskap om sitt ursprung och att möjligheterna att få sådan kunskap har stor bety-delse för barnets utveckling.575
Utredningens resonemang kring givarinseminationsbarnens behov av ursprung bygger alltså till stor del på föreställningen om adoptivbarns behov. Förvisso är utredningen medveten om att förutsättningarna för adoption och givarinsemina-tion ser olika ut – adopgivarinsemina-tion handlar om att ta hand om ett redan existerande barn som har lämnats bort eller övergetts, medan givarinsemination handlar om att skapa ett barn där modern är biologiskt länkad till barnet – men för utredningens slutsatser får detta underordnad betydelse:
När det gäller adoptivbarn har vi genom de framkomna forskningsresultaten kunnat konsta-tera att det är av stor vikt för ett adoptivbarn att uppgifterna om de biologiska föräldrarna inte utplånas. Känslan av att inte ha en länk till det förflutna skapar hos många människor en känsla av rotlöshet som kan vara svår att klara av. Som vi tidigare har anfört anser vi att man när det gäller inseminationsbarn bör dra slutsatser av de forskningsresultat och erfa-renheter som finns beträffande adoptivbarns behov av att få kunskap om sitt ursprung. Vid både adoption och insemination är det ju fråga om barn som från början är helt skilda från åtminstone en biologisk förälder och förutsätts vara det under hela sin uppväxttid. Vi kan inte se annat än att ett inseminationsbarn måste ha ett lika starkt behov och intresse som ett adoptivbarn av att veta att det finns uppgifter bevarade om en biologisk förälder som barnet inte har någon kontakt med.576
Här konstrueras människor som inte har kännedom om sitt biologiska ursprung som ”rotlösa”. Att alla människor har ett behov och ett intresse av sitt biologiska
574 SOU 1983:42, s. 17. 575 SOU 1983:42, s. 16-17. 576 SOU 1983:42, s. 117-118.
16
ursprung blir därmed den sanning om människans natur som utredningen pro-ducerar.
En remissinstans som har stort inflytande över utredningens inställning i den här frågan är föreningen Adoptionscentrum, vars egentliga uppdrag är att för-medla adoptioner mellan svenska sökande och utlandet. Även om Adoptions-centrum inte säger att adoptivbarn och inseminationsbarn har samma behov och intresse av att få kännedom om sitt biologiska ursprung hävdar man att det i alla fall är viktigt för barn som är adopterade och att ursprunget är något som alla adoptivbarn funderar över:
Intresset för ursprunget varierar hos adoptivbarn beroende på åldern. Först frågar barnet efter varifrån det ursprungligen kommer. Senare frågar det varför dess föräldrar lämnade bort det. När den adopterade närmar sig vuxen ålder börjar han eller hon söka spår efter sig själv.577
Adoptionscentrum hänvisar också till de amerikanska föreningar som kämpar för att adopterade skall få tillgång till de dokument och handlingar som rör adoptionen. Därför anser man det vara viktigt att dessa uppgifter bevaras om barnet någon gång i framtiden vill söka rätt på sina biologiska föräldrar.578 Här blir Adoptionscentrums inflytande över utredningen tydligt, den sanning som Adoptionscentrum producerar om adopterade barn och adoptionsverksamhetens utformning övertas av utredningen och överförs på inseminationsbarn och in-seminationsverksamheten. Adoptionsanalogin blir därmed central för att förstå hur påståendet att inseminationsbarnet har ett behov av sitt ursprung legitimeras. Detta sker i utredningen huvudsakligen på två sätt, dels genom att hänvisa till den historiska utveckling som skett på adoptionsområdet, dels genom att åberopa den befintliga forskningen om adoptivbarns behov av sitt ursprung. Jag kommer därför att diskutera hur dessa diskurser – diskursen om det förflutna och den vetenskapliga diskursen – formar och formas av utredningens utsagor.
I utredningstexten växer en berättelse fram om hur föreställningen om ur-sprungets betydelse har förändrats över tid. Den hemlighetsfullhet som anses prägla den samtida inseminationsverksamheten jämförs med de förhållanden som tidigare gällde i fråga om adoption, då det från föräldrarnas sida fanns en strävan efter att så långt som möjligt dölja att barnet var adopterat. Enligt utredningen har det sedan 1950-talet förts en diskussion om att adoptivbarn bör få kunskap om sitt ursprung. Syftet har varit att undvika de problem som tidigare uppstått där hemligheter, lögner och svek har försämrat familjerelationerna och lett till att adopterade känt sig lurade.
577 SOU 1983:42, s. 113.
16
Vid givarinsemination är utgångspunkten i dag att barnets biologiska ursprung skall mörk-läggas. Sålunda uppmanas vanligtvis de blivande föräldrarna att inte berätta något för bar-net eller dess omgivning om barbar-nets verkliga ursprung. [---] Detta strider mot den svenska rättsutveckling som pågått under hela 1900-talet i fråga om vikten av att faderskap fastställs och att barnet skall ha rätt att få veta sitt ursprung. Vid givarinsemination godtas alltså från samhällets sida – i motsats till vad som gäller t.ex. i fråga om adoption – att faderskapet grundas på en livslögn.579
Vidare menar utredningen att det ökade antalet utlandsadoptioner på 1960-ta-let också bidragit till en större öppenhet inom adoptionsverksamheten och att ”[n]umera betraktas det i Sverige som självklart att adoptivföräldrarna så tidigt som möjligt och därefter fortlöpande skall tala med barnet om deras biologiska ursprung”.580 Utifrån den historiska berättelse om hur adoptivbarn har fått rätt till kunskap om sitt ursprung uppstår således tanken om att även inseminations-barn ska ha denna rätt.
Det intressanta i det här sammanhanget är hur utredningen använder sig av den historiska narrationen för att stärka sitt resonemang. Utredningen pekar på hur praxis på adoptionsområdet har förändrats till att bli mer modernt och menar att denna utveckling är önskvärd även för inseminationsverksamheten. Samtidigt som det nya lagförslaget ska ses som ett brott mot det gamla förlegade inställ-ningen till sekretess och anonymitet så använder sig utredinställ-ningen också av det förflutna för att legitimera en viss utveckling. Den historiska narrationen kan alltså ses som en normaliserande teknik som kan användas både för att ha något att ta avstånd från och för att peka på en historisk utveckling som bör följas. His-toriebruk är ett särskilt fält inom historievetenskapen. Grundtanken i begreppet historiebruk är att historiska händelser omtolkas och används i olika politiska och ideologiska syften. Monika Edgren diskuterar hur utvalda händelser i det förflutna kan lyftas fram av olika grupper i syfte att legitimera vissa krav. Ge-nom att betona vissa händelsers betydelse och utesluta andra skapas en historisk berättelse som kan användas som ett vapen i kampen om tolkningsföreträdet.581
Klas-Göran Karlsson kallar ett sådant användande av historien för ett ”politiskt historiebruk”. Denna form av historiebruk är selektivt i urvalet av de historiska händelser som länkas samman med nutiden och konstruerar historiska berättelser