I början på 1980-talet blev inseminationer och andra former av assisterad be-fruktning en politisk fråga. En starkt bidragande orsak var den mediala uppmärk-samheten kring ett rättsfall där en man ville avsäga sig faderskapet för ett barn fött efter givarinsemination – och vann. En statlig utredning tillsattes därefter för att undersöka hur inseminationsverksamheten skulle regleras. Det var dock inte första gången en statlig utredning undersökte frågan. Redan på 1950-talet hade inseminationsverksamheten utretts och ett lagförslag presenterats. Det finns flera likheter mellan de resonemang som fördes av 1950-talets utredning och 1980-ta-lets utredning, men också en del väsentliga skillnader. Exempelvis skulle insemi-nationer av ogifta och/eller ensamstående kvinnor inte vara förbjudet (även om det sågs som mindre önskvärt) enligt 1950-talets utredning, medan 1980-talets utredning ville att bara gifta eller samboende par skulle ha rätt till behandling. Detta motiverades med att barn har behov av både en mor och en far.
Utredningarnas inställning till verksamheten var kluven och skiljelinjen gick mellan vad som betraktades som normalt/onormalt, naturligt/onaturligt och etiskt/oetiskt. Följaktligen ansågs makeinseminationer vara relativt oproblema-tiska eftersom ingreppet ersatte samlaget mellan en man och en kvinna som levde tillsammans, vilket betraktades som det normala sättet att skaffa barn. Givarin-seminationerna blev av denna anledning problematiska, eftersom donatorn inte levde med kvinnan som skulle bli gravid och inte heller blev barnets sociala eller juridiska far. Men medan 1950-talets utredning ansåg att donatorn skulle vara anonym framhöll 1980-talets utredning att barnet hade rätt att få kännedom om sitt biologiska ursprung. Jag menar att det ökade intresset för det biologiska släktskapet hänger samman med biologiseringen av det senmoderna samhället. I
11
en tid då biotekniken gjort stora framsteg och individens egenskaper och beteen-de allt mer förklaras utifrån beteen-dess genetiska uppsättning har biologiska släktband uppvärderats. Utredningens krav på att inseminationsbarnet skulle ha tillgång till sitt biologiska ursprung både påverkas av och påverkar detta. Kravet legitimerades utifrån den psykologiska vetenskapen om adoptivbarns behov och också utifrån den historiska berättelsen om hur adoptivbarn erhållit rätten till sitt ursprung – vilket konstruerades som en framgångsberättelse – och blev också i utredning-ens framställning en allmängiltig mänsklig rättighet.
Barnets bästa var ledordet för 1980-talets utredning. Som barnets bästa defi-nierades rätten till en mor och en far, rätten att växa upp under goda förhållanden samt rätten till det biologiska ursprunget. Utifrån denna förståelse av barnets bäs-ta uteslöts oönskade individer och grupper som föräldrar, inte minst ensamstå-ende kvinnor och lesbiska. Den familjenorm som utredningen (re)producerade var en heterosexuell tvåsamhetsnorm, och tvåsamheten fick under 1980-talet en mer framträdande position i den reproduktionspolitiska diskursen. Fokuseringen på denna heteronormativa familjeform hade sin grund i att den lesbiska modern i och med inseminationsfrågan för första gången blev ett subjekt i den svenska fa-miljepolitiken. När det homosexuella föräldraskapet blev något tänkbart blev det samtidigt ännu viktigare för utredare och lagstiftare att betona heterosexualitet. Därmed ställdes också olika rättigheter mot varandra; barnets och de ofrivilligt barnlösas. I 1980-talets utredning har barnets bästa fått en överordnad ställning på bekostnad av föräldrarna och donatorn. Barnets bästa blev i utredningens tal både ett rättsligt och etiskt begrepp, och som sådant omöjligt att argumentera mot. De kunskapsproducenter som fick tolkningsföreträde var också de som tyd-ligast knöt an till begreppet barnets bästa. Argument som bottnade i en medi-cinsk diskurs fick inte samma gehör, de åsikter som de medimedi-cinska experterna och majoriteten av läkarkåren stod för marginaliserades när inseminationsfrågan formulerades och lagförslaget lades fram. Inseminationsfrågan var alltså i första hand en etisk och barnrättslig fråga, och inte så mycket en medicinsk fråga som utredningen stundom ville göra gällande. Trots att behandlingen mot ofrivillig barnlöshet är en medicinsk åtgärd var det alltså främst samhällsvetenskapliga och humanistiska vetenskaper som producerade gångbar kunskap när lagen skulle stiftas. Denna kunskap skulle också utvidgas och fördjupas i och med att mer forskning efterfrågades.
1980-talets utredning var negativt inställd till de former av assisterad befrukt-ning som ansågs strida mot gängse traditioner och naturens ordbefrukt-ning, såsom gi-varinseminationer, äggdonation, surrogatmoderskap och användandet av fryst sperma från en avliden man. Utredningens inställning till verksamheten kan be-skrivas som närmast antagonistisk. En teknikpessimism präglade utredningens tal och istället för att bejaka den nya teknikens positiva sidor oroade man sig för
12
dess negativa konsekvenser och faror och förbjöd allt som uppfattades som för onaturligt. I utredningens resonemang går det att skönja ett slags additiv natur-lighetsprincip som går ut på att för många onaturliga åtgärder inte får kombi-neras samtidigt, som i exemplet med IVF med donerad sperma. Naturlighetens gränser är också beroende av kön. I den skilda synen på ägg- och spermadona-tioner påverkade den traditionella föreställningen om kvinnligt/manligt beslutet att förbjuda det förstnämnda, trots att de skulle kunna ses som två likvärdiga reproduktionsmetoder.
Förutom kön spelade även nationstillhörighet en betydelsefull roll. Utred-ningen ville förbjuda utländsk sperma och istället skulle endast svenska donatorer användas. Den utländska postordersperman uppfattades som ett hot, och impor-terandet av denna befarades leda till oönskade kvalitéer hos befolkningen. Mot-viljan till de utländska spermabankernas elitdonatorer grundade sig i en rädsla för eugenik, något som inte ansågs höra hemma i ett modernt och upplyst samhälle. Genom att utredningen ställde den svenska inställningen till verksamheten mot framför allt den amerikanska utmålades Sverige som en av de mest civiliserade och moraliskt högtstående nationerna i världen. Synen på reproduktionstekno-logierna både formade och formades av den svenska självförståelsen. Den bild av den svenska familjepolitiken som växte fram vilade på föreställningen om barnets bästa och att Sverige är ett barnvänligt välfärdsland som styrs av rättvisa och om-sorg för sina medborgare snarare än kommersialism och vinstintressen.
Den governmentalitet som genomsyrar utredningstexterna utmärks av en strä-van efter naturlighet, normalitet och traditionella värden, men paradoxalt nog också modernitet, jämställdhet och rättvisa. Här fanns en önskan om ett jämställt samhälle där kvinnor och män tog lika ansvar för barnen, liksom en önskan om att barnen skulle få så goda uppväxtvillkor som möjligt och att deras rättigheter tillvaratogs. Utredningen poängterade flera gånger att den ville att lagen skulle stå i samklang med utvecklingen i det övriga samhället, exempelvis genom att föreslå att samboende par skulle ha rätt till behandling. Samtidigt förhindrades de indi-vider och grupper som inte passade in i bilden av den traditionella, naturliga och normala familjen att skaffa barn, vilket fick den kanske något absurda konsekven-sen att barnets bästa ibland var att inte ens bli född. I kapitel fem undersöker jag hur talet kring assisterad befruktning förändrades och på vilket sätt detta skedde i samspel med andra samhälleliga förändringar, inte minst den förändrade sy-nen på homosexuella föräldrar och normbrytande familjer. I det följande kapitlet kommer jag dock att diskutera hur adoptionspolitiken förändrades och på vilket sätt dess utformning påverkades av den svenska inseminationslagen.
1