k a p i t e l 2
En ny uppväxtmiljö
I det här kapitlet diskuterar jag varför och på vilket sätt internationella adoptioner konstrueras som ett problem i slutet på 1960-talet. Jag inleder med att teckna en bild av den historiska kontexten genom att presentera materialet, tidigare forsk-ning och min förstudie. Därefter följer analysen av de statliga utredforsk-ningarna. Analysen är uppdelad i tre avsnitt. Först kommer ett avsnitt om konstruktionen av adoptivbarnet som en ”främling” och därefter ett avsnitt om den ”goda” fa-miljen. Jag undersöker talet om barnen och de blivande adoptivföräldrarna, vilka inkluderingar och exkluderingar som skapas, samt vilka normaliserande tekniker som opererar genom utredningstexterna. I det tredje avsnittet klarlägger jag vil-ken kunskap som var gångbar i den adoptionspolitiska diskursen under 1960-talet och vilken roll detta spelade för utredningens resonemang och ställningsta-ganden. I utredningens betänkande citeras, refereras och kommenteras flera olika röster i adoptionsdebatten som alla har olika utgångspunkter och synsätt. Jag undersöker vilken kunskap som skapas och återskapas genom utredningstexten och vilka kunskapsproducenter som har tolkningsföreträde i frågan.
Texter och tankar kring utländska adoptivbarn
De två betänkanden som den empiriska analysen i detta kapitel bygger på är SOU
1967:57 Adoption av utländska barn och SOU 1969:11 Internationell adoptions-rätt. Utredningen om adoption av utländska barn tillsattes den 23 oktober 1964
och leddes av ordföranden Mary Holmqvist. Den hade som uppdrag att under-söka vilka möjligheter den svenska staten hade att hjälpa de som ville adoptera ett barn från ett annat land. Utredningens arbete presenterades på dagen tre år efter tillsättandet och resulterade i att adoptionsavtal slöts med Grekland och Sydko-rea och att det upprättades rutiner för hur adoptionsärendena skulle handläggas. Socialstyrelsen utsågs till den myndighet som skulle bistå med stöd och informa-tion. Betänkandet består av utredningsdirektiven, en redogörelse för gällande rätt,
6
en kartläggning av verksamheten i Sverige, en undersökning av förhållandena i givarländerna, utredningens förslag samt en avslutande sammanfattning. Den andra utredningen har karaktären av en ensamutredning. Justitierådet Sigurd Dennemark tillkallades som utredningsman den 27 augusti 1965, men avled bara några månader senare och ersattes av det före detta justitierådet Gösta Walin. Uppdraget bestod i att ge förslag till hur den svenska adoptionslagen skul-le regskul-leras i relation till internationella rättsförhållanden om Sverige ratificerade 1965 års Haagkonvention rörande adoption. Betänkandet består av direktivet, en redogörelse för gällande internationell adoptionsrätt i Sverige och andra eu-ropeiska länder, en presentation av Haagkonventionen, förslag på lagändringar samt en sammanfattning. Walins förslag, som presenterades den 31 mars 1969, ledde sedermera till en lagändring som innebar att kravet på att adoptionen också skulle bli gällande i barnets födelseland togs bort, vilket avsevärt underlättade den juridiska processen.249 Härnäst kommer jag att närmare presentera den forskning som utifrån detta utredningsmaterial också har studerat adoptionsfrågan under denna tid.
Den svenska adoptionshistorien var fram till nyligen ett tämligen outforskat område. Den hittills mest omfattande studien är gjord av historikern Cecilia Lindgren. I sin avhandling gör Lindgren en genomgång av svensk adoptionspo-litik och praktik från 1917 till 1975. Källmaterialet utgörs av lagar och statliga utredningar, handböcker för adoptionsutredareutredare som getts ut av institu-tioner och myndigheter, samt protokoll från handlagda ärenden vid Stockholms rådhusrätt och tingsrätt. Lindgren undersöker hur familjeidealen förändrats och gör nedslag i den svenska adoptionsverksamheten under 1920-, 1950 och 1970-talen.250 Materialet analyseras utifrån principen om barnets bästa, som enligt Lindgren är ett svårdefinierat begrepp som fylls med olika innehåll i olika tider.251
På 1920-talet var det de blivande adoptivföräldrarnas engagemang och vilja att ta hand om barnet som avgjorde om de ansågs vara lämpliga adoptivföräldrar, på 1950-talet var det normalitet som eftersträvades och på 1970-talet värdesattes familjens öppenhet och sociala kontakter. Av detta drar Lindgren slutsatsen att familjen är en föränderlig institution.252
Lindgrens resultat har betydelse för min egen forskning, inte minst på grund av historiseringen av den svenska adoptionspolitiken. Både tidsmässigt och mate-rialmässigt går våra studier in i varandra, då Lindgrens undersökning sträcker sig fram till 1975 och även hon har analyserat statliga utredningar (dock endast SOU 1967:57). Min forskning blir därmed en viktig komplettering till hennes arbete
249 SFS 1971:796. 250 Lindgren 2006, s. 58-68. 251 Lindgren 2006, s. 49-52. 252 Lindgren 2006, s. 208-211.
eftersom våra studier tillsammans täcker in hela den svenska adoptionspolitikens historia. Att våra undersökningar delvis överlappar varandra menar jag kan ge en fördjupad förståelse för det historiska skeendet, våra olika tidsperspektiv innebär att det Lindgren ser som slutet av en process ser jag som startpunkten, vilket rim-ligtvis får konsekvenser för tolkningen.253
Det finns också andra skillnader mellan mig och Lindgren, vilka framför allt består i vår skilda användning av teorier. Till skillnad från Lindgren försöker jag att definiera familjebegreppet och problematisera familj och familjenormer ge-nom att knyta an till företrädesvis feministisk familjeforskning. Lindgren har istället valt att avgränsa diskussionen om hur adoptivfamiljen konstrueras till forskning från det adoptionshistoriska fältet och för inget teoretiskt resonemang kring kön och sexualitet. Lindgren anknyter inte heller till postkoloniala studier eller förklarar problematiken kring utlandsadoptionerna utifrån begrepp som ras, etnicitet och nation, vilket är min ambition i denna studie.
Däremot är Lindgren, liksom jag, intresserad av Foucault och governmentali-tetsbegreppet. Lindgren diskuterar styrningens olika former i välfärdsstaten och kopplar detta till den svenska adoptionspolitiken. Det som intresserar henne är vilka institutioner som deltar i beslutsfattandet kring adoptionerna och relatio-nen dem emellan. Staten definieras som ett tredelat beslutsorgan i vilket lagstif-tare, domstol och sociala myndigheter samspelar. I det här sammanhanget lyfter Lindgren fram den betydelse som Foucault tilldelar relationen mellan politik och vetenskap, och menar att detta även gällde för den svenska adoptionsverksam-heten där barnexperterna (det vill säga tjänstemännen vid Barnavårdsnämnden) hade det främsta tolkningsföreträdet i definierandet av vad som var ”en riktig familj”.254 Jag har låtit mig inspireras av Lindgrens angreppssätt, men tror att det går att vidareutveckla analysen av den sociala styrningen. Lindgrens undersök-ning är, som jag ser det, mer ett försök att rekonstruera det förflutna än ett försök att se hur styrningen fungerar.255 Min förhoppning är därför att jag ska kunna bidra med en djupare förståelse av styrningsteknikerna i 1960-talets utredningar och de sociala och politiska sammanhang som de tillkom inom.
Även Hanna Markusson Winkvist har studerat problematiken kring utlandsa-doptionerna under 1960- och 1970-talen.256 Hennes undersökning bygger på
253 Lindgren har efter sin doktorsavhandling även skrivit en forskningsrapport om den svenska adoptionsverksamhetens utveckling i Sverige från 1960-talet till 1990-talet åt Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor. Denna rapport kommer jag att återkomma till i kapitel fyra. De delar som behandlar 1960-talet i denna rapport bygger till stor del på de resultat som presenteras i hennes avhandling och innehåller inget nytt med relevans för min studie. Jag kommer därför inte att hänvisa till rapporten i det här kapitlet. Se Lindgren 2010, s. 21-54. 254 Lindgren 2006, s. 45-49.
255 Se även L. Edgren 2007. 256 Markusson Winkvist 2005.
statliga dokument (betänkandet SOU 1967:57), rådgivningslitteratur och press-material. Det som Markusson Winkvist är på jakt efter är hur det talades om adoptivbarnens utseende och vilka föreställningar om ras som går att skönja i materialet. Det är en kort men kärnfull artikel som belyser en aspekt som är bety-delsefull för min avhandling. Markusson Winkvist anknyter dock inte till någon teoretisk litteratur och går inte på djupet med problematiken (vilket är fullt rim-ligt med tanke på artikelns blygsamma längd). Jag ser därför min egen studie som en vidareutveckling och teoretisering av Markusson Winkvists tankar angående rasmässiga diskurser och nationell tillhörighet. Utifrån ovanstående genomgång av tidigare svensk forskning kan alltså konstateras att det fortfarande finns mer att göra på detta område.