I det här avsnittet undersöker jag hur internationella adoptioner beskrivs och behandlas under perioden 1989 till 2003 och hur detta hänger samman med pågående samhälleliga förändringar. Konstruktionerna av internationell adoption bygger på att de berörda individerna särskiljs genom ett problematiserande tal. Här skrivs adoptivbarnet och adoptivfamiljen fram som avvikande, och utred-ningarna diskuterar hur denna avvikelse kan förklaras och hanteras. Jag analyse-rar hur särskiljandet och normaliseringen kan ses som två parallella och ibland motstridiga processer.
”Principen om likställighet mellan adoptivbarn och andra barn”
Att adoptionsverksamheten normaliserats märks i att förmyndarskapsutredning-ens arbete inte är inriktat på att diskutera lämpligheten i att adoptera barn från utlandet. I fokus står istället frågan om hur man ska stärka barnets rätt i adop-tionsprocessen för att bland annat förhindra den illegala adoptionsverksamheten, men också hur man ska kunna underlätta adoptionsprocessen för dem som an-söker om adoption:
Vid sin översyn av adoptionslagstiftningen har utredningen i första hand undersökt om be-stämmelserna i tillräcklig mån tillgodoser barnens intressen. Utredningen har också funnit det angeläget att se till att reglerna är så enkla som möjligt och att onödig byråkrati motver-kas.648
Den största delen av SOU 1989:100 innehåller sedan diskussioner kring hur handläggningen av adoptionsärenden går till, skillnader mellan internordiska och utomnordiska adoptioner och vad som bör gälla för adoptivfamiljer beträffande vård och underhåll. En tydlig strävan som framkommer här är viljan att i så stor utsträckning som möjligt normalisera adoptivfamiljen genom att juridiskt likställa adoptivbarn med biologiska barn. Utredningen identifierar ett antal om-råden där lagen gör skillnad mellan adoptivbarn och biologiska barn och föreslår att dessa skillnader ska tas bort i enlighet med ”principen om likställighet mellan adoptivbarn och andra barn”.649 Jag menar att dessa åtgärder får som konsekvens att adoptivfamiljen naturaliseras ytterligare. Jag kommer i det följande att ta upp ett par exempel där detta tydligt framgår.
Ett första område som utredningen vill reformera rör synen på medborgar-skap. Utredningen konstaterar att det finns olika sätt att förvärva ett svenskt
med-648 SOU 1989:100, s. 12. 649 SOU 1989:100, s. 80.
11
borgarskap. Antingen vid födseln, genom legitimation (om ens föräldrar har olika medborgarskap och ingår äktenskap), genom anmälan (om man har särskilda skäl eller vill återvinna sitt förlorade svenska medborgarskap), genom naturalisation (om man bott tillräckligt länge i landet) eller som biperson (om föräldrarna efter anmälan blir svenska medborgare vilket innebär att omyndiga barn också omfat-tas, dock inte adoptivbarn). När det gäller de utlandsfödda adoptivbarnen menar utredningen att det framför allt är bestämmelserna om anmälan, naturalisation och biperson som är aktuella i det här sammanhanget.650 Förmynderskapsutred-ningen hänvisar till medborgarskapsutredFörmynderskapsutred-ningens pågående arbete och menar att reglerna som finns för förvärvande av medborgarskap inte är tillämpliga för ut-landsadoptioner och att utlandsfödda adoptivbarn vid adoptionen automatiskt bör bli svenska medborgare.
I fråga om internationella adoptioner föreslår utredningen att det i medborgarskapslagen införs en bestämmelse om att de adoptioner som gäller utländska barn som inte har fyllt tolv år automatiskt skall medföra svenskt medborgarskap för barnet, om adoptionen gjorts på an-sökan av en svensk medborgare och har beslutats här i landet eller har godkänts här eller har skett i enlighet med de internordiska bestämmelserna. Kommittén föreslår också att, i enlig-het med principen om likställigenlig-het mellan adoptivbarn och andra barn, särbehandlingen av biologiska barn som biperson enligt 13 a § i medborgarskapslagen upphävs.651
Utredningens huvudpoäng här är att det inte ska råda någon skillnad mellan adoptivbarn och andra (det vill säga biologiska) barn. Att adoptivbarnen inte är födda i landet ska inte spela någon roll för deras rätt till medborgarskap. Juridiska band blir därmed överordnade biologiska. Det tycks också vara viktigt att barnen så snabbt som möjligt kan bli svenska medborgare och kan upptas som fullvär-diga invånare i sitt nya hemland. Barnen ska alltså inkluderas enligt en statsnatio-nalistisk princip, som inte tar hänsyn till ursprung eller blodsband.
Även när det gäller äktenskapsbalken vill utredningen se en förändring. Här ställer utredningen krav på att det inte längre ska vara möjligt för adoptanten och adoptivbarnet att ingå äktenskap.
Med hänsyn bl.a. till den utveckling som har skett på adoptionsområdet under senare år och som innebär att adoptivbarn i allt högre grad jämställs med biologiska barn kan det starkt ifrågasättas om man bör behålla möjligheten för en adoptant att ingå äktenskap med sitt adoptivbarn. Med det synsätt som nu är allmänt utbrett framstår den angivna äktenskaps-möjligheten som närmast stötande. Den saknar också motsvarighet i många andra länder. Enligt utredningens uppfattning är tiden nu mogen att avskaffa möjligheten för en adoptant att gifta sig med sitt adoptivbarn.652
650 SOU 1989:100, s. 76. 651 SOU 1989:100, s. 80. 652 SOU 1989:100, s. 170.
12
Att lagen alltid har tillåtit att en adoptivförälder gifter sig med sitt adoptivbarn men att utredningen nu ser det som ”stötande” måste ses i ljuset av den naturali-sering av relationen mellan adoptivförälder och adoptivbarn som har skett under 1900-talet.
Lagen om äktenskapsförbud mellan förälder och barn kan förklaras på olika sätt. Bland annat har den en praktisk innebörd. Kunskapen om att barn till två nära relaterade släktingar löper större risk att födas med någon sjukdom eller missbildning har funnits länge och därför har det inte heller ansetts lämpligt att närbesläktade ingår äktenskap. Men det finns fler orsaker till incestförbudet. David Gaunt menar att det även handlar om ett socialt förbud.653 Äktenskapet har historiskt sett inte enbart handlat om reproduktion i betydelsen barnalstring, utan också om förvärvandet och förvaltandet av egendom. Genom att inte tillåta närbesläktade att gifta sig och skaffa barn tillsammans kunde man kontrollera att vissa släkter inte blev för mäktiga och också skapa fred mellan olika släkter genom att skapa band mellan olika släktgrupper. Långt in i modern tid gällde incestla-garna dessutom inte enbart de som var biologiskt besläktade utan kunde även omfatta gudföräldrar, faddrar, styvföräldrar och ingifta. Sedan går det inte heller att bortse från de emotionella aspekterna av incest som ofta inbegriper känslor av olust, äckel och skam. Att gifta sig med sitt barn blir därmed en omoralisk hand-ling.654 Utredningens önskan att förbjuda äktenskap mellan adoptivförälder och adoptivbarn kan alltså förstås utifrån incestförbudet som ett i första hand socialt förbud som inte har särskilt mycket att göra med risken för att få sjuka eller miss-bildade barn. Istället blir äktenskapsförbudet ett sätt att ytterligare naturalisera och normalisera adoptivfamiljen, men också att peka ut vad som är moraliskt rätt och riktigt.655
Mitt sista exempel på hur utredningens tal bidrar till ett normaliserande av adoptivfamiljen handlar om rätten till ekonomiskt stöd. Till att börja med kon-staterar utredningen att när det gäller regler för exempelvis underhåll, barnbidrag, föräldrapenning och liknande socialförsäkringsrelaterade bestämmelser ska ingen skillnad göras mellan adoptivbarn och andra barn.656 Exempelvis har tilltänkta adoptivföräldrar enligt rådande bestämmelser ingen underhållningsskyldighet om en påbörjad adoptionsprocess inte genomförs på grund av skilsmässa. Denna
653 Gaunt 1996, s. 217.
654 Gaunt 1996, s. 221-229, 239-241. För en diskussion kring den förändrade synen på incest se Singer 2000, s. 251-256; Lindstedt Cronberg 2002, s. 105-177; G. Nilsson 2009, s. 89-158 655 Femton år efter att förmyndarskapsutredningen lagt fram sitt förslag infördes denna
lagänd-ring. Se 2 kap. 3 § i Äktenskapsbalken: ”Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon. Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av myndighet […] Vid tillämpningen av första och andra styckena jämställs adoptivförhållande med släktskap. De som därvid anses som helsyskon får dock ingå äktenskap med varandra efter tillstånd av myndighet […] Lag (2004:763).” SFS 1987:230. 656 SOU 1989:100, s. 70-75.
1
lucka i regelverket vill utredningen täppa till och hänvisar till lagen om ”fader-skap vid artificiell insemination”. Om samtycke föreligger till inseminationen är den tilltänkte fadern skyldig att betala underhåll även om relationen till modern skulle upphöra, förklarar utredningen.657 Detsamma bör alltså gälla vid adoption, anser utredningen.
Utredningen lyfter också fram det särskilda bidrag som en fosterfamilj kan ha rätt till efter att ha adopterat sitt fosterbarn. Det bidraget menar utredningen bör tas bort med motiveringen:
Det är över huvud taget angeläget att adoptivföräldrar så långt som möjligt behandlas som ursprungliga föräldrar, så snart adoptionen är genomförd. Den diskuterade möjligheten för vissa föräldrar att få ett särskilt ekonomiskt stöd skulle strida mot denna princip.658
Utredningens strävan efter normalisering handlade alltså inte enbart om att adop-tivfamiljen skulle få åtnjuta samma förmåner eller rättigheter som andra familjer, utan kunde också få som effekt att de förlorade vissa förmåner eller rättigheter som särställningen som icke-biologisk familj innebar. Att pekas ut som en särskild familjeform och omges av särskilda regelverk måste således inte enbart vara något negativt, eftersom det enligt välfärdsstatens logik kan berättiga till ett visst stöd. I takt med att den internationella adoptionsverksamheten normaliseras så sker också en normalisering av adoptivfamiljen. Normaliseringssträvandet fick dock inte som enda konsekvens att adoptivfamiljen betraktades som en vanlig eller riktig familj, den kunde också få rakt motsatt effekt, vilket jag ska undersöka i följande avsnitt. Det kan beskrivas som att adoptivfamiljen både naturaliserades (det vill säga modellerades med den biologiska familjen som förebild) och dena-turaliserades på en och samma gång.
”Ett biologiskt och etniskt arv”
Under de första decennierna då den politiska diskursen kring internationella adoptioner formades handlade barnets rätt i första hand om rätten till en riktig familj, rätten till trygghet och stabilitet samt rätt till skydd i adoptionsprocessen. I slutet av 1980-talet och i början på 1990-talet framträder en ny rättighetsfråga i anslutning till de utlandsfödda adoptivbarnen, nämligen rätten till ursprung. Denna rättighetsfråga uppstod till att börja med som en kritik mot den globala adoptionsverksamheten. Som jag nämnde tidigare i detta kapitel uppmärksam-mas denna kritik första gången 1978 i en rapport från Socialdepartementet, men då som någonting som ”nästan utan undantag” kommer från
utvecklingsländer-657 SOU 1989:100, s. 71. 658 SOU 1989:100, s. 219.
1
na.659 Såsom det framställs i denna utredningstext kom kritiken utifrån, från de länder som barnen adopterades från, och inte inifrån, från personer, organisatio-ner och myndigheter i Sverige.
Ett decennium senare har denna kritik mot de internationella adoptionerna på allvar gjort insteg i den svenska adoptionspolitiska diskursen. Förmyndar-skapsutredningen konstaterar förvisso i SOU 1989:100 att den internationella adoptionsverksamheten bör fortsätta och att adoptionsprocessen ska underlättas, men samtidigt betonas också att det är ”viktigt att en internationell adoption inte kommer till stånd förrän det har klarlagts att barnet inte på ett tillfredsställande sätt kan tas om hand i sitt hemland”.660 Här antyds alltså att det är möjligt att barnets bästa kan vara att växa upp på en annan plats än i den trygga, svenska, normala familjen. En stor anledning till denna förändring i diskursen är de in-ternationella förordningar och direktiv som behandlar frågan om barnets rätt. I november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barnets rättig-heter, den så kallade Barnkonventionen. Utredningen diskuterar i sitt betänkande vad som sägs i konventionen om internationella adoptioner.
I den art. (20) som föregår den särskilda adoptionsartikeln framhålls ett barns rätt till statens skydd, om barnet inte kan tas hand om av familjen eller bör kvarstanna i sin familjemiljö. Alternativ placering genom statens försorg anges i bestämmelsen vara ”bl.a.” – i angiven ord-ning – fosterhem, det muslimska institutet Kafala, adoption eller, om nödvändigt, en lämplig institution. Vid val av lösning skall önskvärdheten av kontinuitet i barnets uppfostran beak-tas, liksom barnets etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund.661
I utredningens resonemang går det att utläsa ett antal föreställningar kring plats, ursprung och tillhörighet. Enligt Barnkonventionen skulle barnen helst stanna i sin biologiska familj, men om detta inte var möjligt så i alla fall i en familjemiljö med samma ”etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund”. I praktiken innebar det att barnet skulle stanna inom nationens gränser. Även adoptions-utredningen hänvisar till Barnkonventionen i sitt betänkande SOU 1994:137 och skriver: ”En internationell adoption skall kunna övervägas som en alternativ form av omvårdnad, om barnet av olika skäl inte kan få en tillfredsställande vård i sitt hemland.”662 Internationella adoptioner konstrueras därmed som en mindre lämplig lösning som helst ska tillämpas när det inte finns några bättre alternativ i hemlandet.
659 Ds 1978:6, s. 2. 660 SOU 1989:100, s. 12.
661 SOU 1989:100, s. 150-151. Kafala är den muslimska versionen av adoption och innebär att barnet inte juridiskt skiljs från sina biologiska föräldrar, även om det uppfostras i en annan familj. Detta innebär att barnet t.ex. inte har rätt till arv eller till sin sociala faders efternamn. Denna regel kan frångås om barnet ammas av sin sociala moder under sina två första levnadsår. Då upprättas en biologisk relation till familjen.
1
I SOU 1994:137 diskuteras även innehållet i 1993 års Haagkonvention som till stor del påminner om de tankegångar som finns i Barnkonventionen.
I ingressen till Haagkonventionen understryks bland annat att barn bör få växa upp i en lycklig familjemiljö, att varje stat bör prioritera åtgärder för att göra det möjligt för barn att stanna kvar i sin ursprungsfamilj eller i vart fall i sin ursprungsstat samt att – när detta inte är möjligt – varje stat bör verka för att internationella adoptioner genomförs med beaktande av barnets bästa.663
Utredningen finner att Haagkonventionens resonemang i denna fråga till stora delar överensstämmer med det svenska synsättet, och föreslår därför att konven-tionens bestämmelser ska införlivas i svensk rätt.664 Synsättet att barnet i första hand ska stanna kvar i sin ursprungsfamilj eller ursprungsstat återkommer sedan i SOU 2003:49 och har nu fått ett särskilt namn: subsidiaritetsprincipen.
Möjligheterna att omhänderta barnet inom ursprungslandet skall enligt Haagkonventionen alltid prövas före alternativet internationell adoption. Att barnet får växa upp i sin biologiska familj är den lösning som skall väljas i första hand. Därefter följer alternativen växa upp hos anhöriga, växa upp i en familj i ursprungslandet (foster- eller adoptivfamilj) och slutligen att växa upp i en familj i annat land. Detta kallas i detta sammanhang för subsidiaritets-principen. När det gäller subsidiaritetsprincipen finns i barnkonventionen också ”tas om hand på lämpligt sätt i sitt hemland” som ett alternativ, som skall prövas före internationell adoption.665
Att barn har rätt till sitt ursprung och att de helst bör stanna på plats där de är födda blir således den kunskap om barns behov som utredningarna reproduce-rar.
I det här talet blir ursprunget både den plats man är född på och den familj som man fötts in i. Att adoptivbarn har ett behov av att veta vilka som är de bio-logiska föräldrarna framställs av utredningarna som en föreställning som funnits länge inom adoptionsdiskursen. I SOU 1989:100 står det: ”Det är en allmän uppfattning hos dem som arbetar med adoptionsfrågor att det är viktigt för ett adoptivbarn att så snart som möjligt få reda på att det är adopterat. Barnets be-hov av att få kunskap om sitt ursprung har också särskilt understrukits i 1986 års FN-deklaration.”666 Diskursen om det förflutna och den internationella barn-rättsdiskursen bidrar alltså till att legitimera påståendet att ett barn har behov av sitt ursprung. Det nya i det här uttalandet är att även utlandsfödda adoptivbarn antas ha detta behov. Utredningen föreslår därför ett tillägg till de nuvarande
663 SOU 1994:137, s. 111. 664 SOU 1994:137, s. 110. 665 SOU 2003:49, s. 124.
666 SOU 1989:100, s. 171. Den FN-deklaration som här åsyftas är The Declaration on Social and Legal Principles relating to the Protection and Welfare of Children with Special Reference to Foster Placement and Adoption Nationally and Internationally, A/RES/41/85.
16
adoptionsbestämmelserna som ska öka möjligheten för utlandsfödda adoptivbarn att få kunskap om ursprunget.667 Dessutom föreslår utredningen ett tillägg som ska göra adoptivföräldrarna skyldiga att upplysa barnet om att det är adopterat.
Även om ett adoptivbarn alltså självt kan skaffa sig information om att det är adopterat och om vem som är dess biologiska föräldrar, m.m., kan det lätt hända att informationsmöjlighe-terna aldrig utnyttjas om inte adoptivföräldrarna först tar upp adoptionsfrågan med barnet. Detta talar för att man inför en lagregel som ålägger adoptivföräldrarna en informations-plikt.668
Utredningen menar att en liknande lagstiftning finns i Norge och drar också paralleller till den svenska inseminationslagstiftningen.669
Det kan i sammanhanget erinras om att lagen (1984:1140) om insemination innehåller en regel om rätt för barn som har avlats genom insemination att få del av uppgifter om sper-magivaren. […] FB:s adoptionskapitel innehåller inte någon motsvarande bestämmelse om adoptivbarns rätt att få uppgifter om sitt ursprung.670
Här är det tydligt att de tankegångar om det biologiska ursprunget som låg till grund för den svenska inseminationslagstiftningens utformning även påverkar sy-nen på adoptionerna (samtidigt som ju adoptionsverksamheten hade inflytande på inseminationsfrågan). Analogin mellan insemination och adoption framträder således även här.
Tidigare har det i utredningssammanhang inte talats om de fattiga och nöd-ställda människor som inte längre kan ta hand om sina barn och som därför lämnar bort dem för adoption. I utredningstexterna har diskussionen kring de biologiska föräldrarnas önskningar och behov lyst med sin frånvaro. De har, lik-som Elizabeth Martinell Barfoed påpekar, diskvalificerats från sitt föräldraskap genom att de har lämnat bort sina barn, vilket inte är en acceptabel handling i en västerländsk kontext som så starkt betonar vikten av familjebildning, det ovär-derliga barnet och biologins betydelse.671 Här poängteras dock att barnen har ett behov av sina biologiska föräldrar, även om det enbart är på ett psykologiskt plan, och därmed ges de för första gången ett värde. Istället för ”the clean break story” konstrueras nu adoptivbarnet utifrån logiken i ”the preservation story”, i vilken det biologiska ursprunget ska bevaras och bejakas. Betoningen på den biologiska bakgrunden kan ses som en normaliserande teknik vars syfte är att naturliggöra det biologiska släktskapet. Samtidigt destabiliserar detta normaliseringssträvande
667 SOU 1989:100, s. 173. 668 SOU 1989:100, s. 172.
669 I Norge fick adoptivbarn rätt att få kunskap om sina biologiska föräldrar genom en lagändring 1986. Däremot fick barn som tillkommit efter givarinsemination denna rätt först 2003. Ho-well 2006, s. 92.
670 SOU 1989:100, s. 171. 671 Martinell Barfoed 2008, s. 106.
1
kärnfamiljsidealet genom att barnet tillerkänns fler än två föräldrar. Detta ifrå-gasätter också adoptivfamiljens status som en riktig familj. Erkännandet av det biologiska ursprunget syftar till att tillgodose adoptivbarnets bästa, men på sam-ma gång bidrar det också till att utpeka den familjeform som barnet lever i som otillräcklig.
Det nya i talet om ursprunget är också uppmärksammandet av att barnen, för-utom att få kännedom om sitt biologiska ursprung, också behöver få kännedom om det land de föddes i. I SOU 1994:137 konstaterar utredningen att det finns ett växande intresse bland adoptivbarnen själva att få veta mer om sin bakgrund och kanske till och med resa tillbaka till födelselandet.
En växande grupp som vänder sig till adoptionsorganisationerna är ungdomar eller vuxna adopterade, som ställer frågor om sitt ursprung och/eller vill ha hjälp med att kontakta sitt barnhem. Även NIA och socialsekreterare i kommunerna kan konstatera allt fler frågor – från såväl de adopterade själva, som deras föräldrar – om rötter, ursprung och möjligheter att resa tillbaka. NIA har, mot bakgrund härav, utarbetat en särskild broschyr som riktar sig till de adopterade ungdomar, som vill veta mer om sitt ursprung.672
Dock för inte utredningen någon diskussion kring vad som är skillnaden mellan att söka sitt biologiska ursprung och att vilja veta mer om platsen där man föd-des. Det ses som ungefär likadant och lika betydelsefullt. Inte heller diskuteras varför barnen kan tänkas ha dessa behov. Istället är den utredning som hade till uppgift att undersöka villkoren för barn i så kallade homosexuella familjer den första utredningen som gör en klar uppdelning mellan ursprung kopplat till plats och ursprung kopplat till familj eller släkt. I sitt betänkande SOU 2001:10 talar