Till grund för analysen ligger fem betänkanden som berör internationella adop-tioner och som utkom under denna tid. Förmynderskapsutredningen blev i de-cember 1989 klar med sitt slutbetänkande SOU 1989:100 Adoptionsfrågor. Be-tänkandet var den fjärde etappen i utredningens arbete som berörde flera olika aspekter av det rättsliga förhållandet mellan barn och förälder. I denna avslutande del behandlades främst frågor om den internationella adoptionsverksamheten. Det huvudsakliga syftet var att undersöka hur adoptionsprocessen kunde un-derlättas, lagtexten göras mer överskådlig och barnets rätt stärkas. Utredningens uppdrag var också att följa arbetet med adoptionsfrågorna på den internatio-nella arenan. Utredningen redogjorde för huvuddragen i utländsk adoptionsrätt, både i några av de vanligaste ursprungsländerna och i andra mottagarländer. Ett
1
avsnitt handlade om internationella traktat, och utredningen hänvisade till den nya konvention som höll på att utarbetas vid Haagkonferensen för internationell privaträtt.
Fem år senare kom SOU 1994:137 Internationella adoptionsfrågor: 1993 års Haagkonvention m.m. av adoptionslagstiftningsutredningen. Denna utredning
kan sägas ta vid där förmynderskapsutredningen slutade. I betänkandet behandlas frågor som rörde de olika sammanslutningarna inom adoptionssektorn i Sverige, framför allt NIA och de auktoriserade adoptionsorganisationerna. Utredning-en hade också fått till uppdrag att undersöka dUtredning-en rådgivningsverksamhet som byggts upp kring adoptionsverksamheten. Dess främsta uppdrag bestod dock i att undersöka om Sverige borde ratificera 1993 års Haagkonvention och huru-vida den svenska lagstiftningen i så fall behövde arbetas om. Utredningens slut-satser blev att mycket av konventionens innehåll redan överensstämde med den svenska lagen, och att Sverige borde skriva under konventionen och inkorporera dess bestämmelser i svensk rätt. Så skedde också och år 1997 anslöt sig Sverige till Haagkonventionen som genom en särskild lag blev en del av svensk lagstift-ning.632 Den internationella adoptionsverksamheten diskuterades även inom FN. I barnkommitténs betänkande SOU 1997:116 Barnets bästa i främsta rummet behandlas i ett kortare avsnitt betydelsen av barnets bästa i FN:s konvention om barnets rättigheter, det vill säga Barnkonventionen, och hur detta står i relation till svensk adoptionslagstiftning.
Slutligen kommer jag också att analysera två betänkanden från 2000-talet. I januari 2001 kom betänkandet SOU 2001:10 Barn i homosexuella familjer, som föregåtts av en omfattande debatt. Utredningens uppgift var att utreda villkoren för de barn som växte upp med homosexuella föräldrar och bland annat ta ställ-ning till om homosexuella par skulle få lov att adoptera. I betänkandet finns sär-skilda kapitel om gällande rätt och praxis kring internationella adoptioner både i Sverige och i andra länder, kunskapen om adopterade barn och situationen i de vanligaste ursprungsländerna. Utredningens förslag ledde till att homosexuella par fick rätt att prövas som adoptivföräldrar genom en ändring i partnerskapsla-gen. Ändringen trädde i kraft den 1 februari 2003. Samma år kom SOU 2003:49
Adoption – till vilket pris? sammanställd av utredningen om internationella
adop-tioner. I likhet med tidigare utredningar var dess uppdrag att se över den svenska adoptionsverksamheten för att se hur barnets rätt skulle kunna stärkas. I betän-kandet diskuteras kunskapsbildningen kring utlandsadopterade och den interna-tionella och svenska forskning som fanns på området. En separat bilaga ägnades
632 SFS 1997:191. Schiratzki definierar ”inkorporering” som att den internationella överenskom-melsen oförändrad förs in i den nationella rättsordningen. Haagkonventionen är ett exempel på en sådan inkorporering, vilket innebär att den autentiska konventionstexten är gällande som svensk lag, till skillnad från t.ex. barnkonventionen, som måste beaktas av domstolar och andra myndigheter. Schiratzki 2003, s. 27.
1
åt att sammanställa den aktuella adoptionsforskningen. I utredningen diskutera-des även organisationsfrågor, adoptionskostnader och hur man ska utreda samt stödja och hjälpa adoptivfamiljer. Utredningen föreslog att NIA skulle avvecklas och en myndighet istället tillsättas. Detta skedde år 2005 i och med att MIA in-rättades.
När jag påbörjade avhandlingsarbetet var den tidigare forskningen kring svensk adoptionspolitik under denna period ytterst begränsad. Under de senaste åren har det dock kommit ett par studier som relaterar till avhandlingens problemområde. Till att börja med har Cecilia Lindgren, som en fortsättning på sin avhandling, skrivit en forskningsrapport om den svenska adoptionsverksamhetens utveckling i Sverige från 1960-talet till 1990-talet åt Myndigheten för Internationella Adop-tionsfrågor. Skriften är relevant för min studie eftersom den ger en översikt av hur internationell adoption har reglerats i politik och lagstiftning och hur förmed-lingen av adoptioner organiserats. Utifrån ett omfattande material bestående av riksdagstryck, betänkanden (häribland SOU 1994:137), lagförslag och lagar samt handlingar från NIA tecknar Lindgren utvecklingen av den internationella adop-tionsverksamheten i Sverige. Lindgren beskriver hur synen på verksamheten har förändrats från krisinsats till välfärdsinrättning, och tar upp diskussionerna kring olagliga och oetiska adoptioner, samarbetet med givarländerna och de adoptera-des bakgrund och ursprung. Eftersom det är en bok som ”vänder sig främst till adopterade och deras anhöriga” är framställningen tydlig och lättillgänglig.633 Det innebär samtidigt att diskussionerna kring metod och teori är mindre utvecklade. Samma kritik som jag riktade mot Lindgrens avhandling angående avsaknaden av feministiska och postkoloniala perspektiv kan också sägas gälla denna forsknings-rapport. Det finns alltså all anledning att närma sig utredningsmaterialet med en mer maktkritisk blick.
Sociologen Malinda Andersson har skrivit en artikel om internationell adop-tion och ursprungets betydelse, i vilken hon studerar SOU 2001:10 och SOU 2003:49. Andersson undersöker hur internationellt adopterade barn och ungdo-mar konstrueras som social kategori i utredningstexterna. Utifrån postkoloniala och feministiska perspektiv diskuterar hon vilka diskursiva effekter kategorise-ringen får för de berörda subjekten. Anderssons analys har flera likheter med min egen och är intressant inte minst för att den lyfter fram hur ”ursprungets diskurs” strukturerar föreställningarna om de adopterade.634 I Anderssons avhandling som utkom år 2010 fortsätter hon på den inslagna vägen, men det är inte längre en-dast adoptivbarnen som står i fokus, utan även deras föräldrar och adoptivfamil-jen som helhet. Materialmässigt har de två statliga utredningarna kompletterats med handböcker, rådgivningslitteratur, utbildningstexter och
forskningsöversik-633 Lindgren 2010, s. 7. 634 M. Andersson 2008, s. 61.
16
ter som riktar sig till socialtjänstens handläggare, blivande adoptivföräldrar och adopterade. Tidsrummet har också utvidgats till åren mellan 1997 och 2008. När det gäller det teoretiska ramverket arbetar Andersson fortfarande utifrån postkolonial och feministisk kritik, men hon har bytt ut begreppet ”ursprung-ets diskurs” till ”blod”ursprung-ets och rötternas logik”. Denna logik är, enligt Andersson, ”en ingång för att teoretisera konstruktioner av familje- och nationstillhörighet” och ett sätt ”att problematisera hur vissa tillhörigheter naturaliseras medan andra framstår som problematiska eller svåra att få tillgång till”.635 Andersson intresserar sig främst för hur tillhörighet och skillnad konstrueras inom ramen för välfärdens diskursiva praktik. Utgångspunkten är att välfärd inte enbart skapar jämlikhet och social rättvisa, utan även exkluderingar.636 Detta synsätt ligger i linje med den foucauldianska diskursanalys som Andersson är inspirerad av. Framför allt är det arkeologin som används som metodologisk förebild.637 Även governmentalitets-begreppet spelar en central roll för Anderssons förståelse av hur rasifierings- och normaliseringsprocesser positionerar de berörda subjekten.638
Som synes finns det flera beröringspunkter mellan min och Anderssons stu-die, men det finns också skillnader. Den mest markanta skillnaden är att jag gör en historisk studie med fokus på diskursernas förändring och kontinuitet, något som jag menar att Andersson med sitt kortare tidsperspektiv inte kan fånga. Valet av tidsperiod och diakrona betraktelsesätt får också konsekvenser för hur vi tol-kar texterna. Medan Andersson är mer nutidsinriktad och genomför en textnära analys försöker jag se 2000-talets utredningstexter i ljuset av tidigare utsagor och händelser och sätta dem i relation till bredare samhällsförändringar i det svenska välfärdssamhället. Andersson undersöker vetandet om internationella adoptioner, men är inte intresserad av att undersöka de kunskapsproducenter som bidrar till vetandet. Inte heller gör hon jämförelsen med inseminationsfrågan och hur den har påverkat adoptionspolitiken. Min förhoppning är därför att min analys av materialet ska ge en både utvidgad och fördjupad förståelse av förändringarna inom den adoptionspolitiska diskursen under de senaste decennierna.