Den goda familjen

Viljan att skapa ”goda” familjer är en del av den svenska välfärdsstatens historia. Enligt Kajsa Ohrlander innebar det tidiga 1900-talet en nyordning i förhållandet mellan familj och samhälle. Under denna period uppkom det som skulle kunna ses som den moderna, centralt utformade familje- och socialpolitiken. Refor-merna byggde på nya normer för föräldraskap och barnuppfostran som syftade

322 Hammarlund 1998, s. 39; Börjesson 1999, s. 127-133; Hörnfeldt 2009, s. 182. 323 SOU 1967:57, s. 81.



till att skapa trygga och respektabla hem bestående av ansvarsfulla och duktiga medborgare. De familjer som inte kunde leva upp till detta skulle disciplineras genom uppfostring, utbildning och stöd. Att underlåta att försörja och ta hand om barnen blev straffbart. I många fall omhändertogs barnen och placerades i fa-miljeliknande institutioner.324 Symptomatiskt är att Sverige under denna tid fick sin första adoptionslag, vilket innebar att omsorgen för många föräldralösa barn förflyttades från den statliga fattigvården till adoptivfamiljerna.325

I den framväxande välfärdsstaten sågs det som viktigt att goda förebilder för familjelivet skapades. Margareta Bäck-Wiklund och Birgitta Bergsten menar att insatserna i första hand riktades mot kvinnorna. Det var kvinnorna som var an-svariga för barnens omvårdnad och uppfostran, och även de som skulle se till att bostaden motsvarade borgerlighetens bild av ett gott hem.326 Föreställningen om familj och föräldraskap kom dock att förändras. Som jag nämnde i inled-ningskapitlet var 1960-talet en tid då relationerna mellan könen ifrågasattes och utmanades. Sociologer, psykologer och pedagoger presenterade forskning som visade att socialt konstruerade ”könsroller” skapade ett samhälle som byggde på manlig överordning och kvinnlig underordning. Kvinnans frigörelse blev därmed en central fråga i debatten. Hemmafruidealet kritiserades, faderskapets betydelse lyftes fram och jämlikhet mellan könen förespråkades. Samtidigt ökade kvin-nors förvärvsarbete och kvinnor tog mer plats på den offentliga arenan. Den politik som reglerade familj och arbetsliv behövde därför reformeras för att möta de förändrade förhållandena. Även om stora förändringar på det socialpolitiska området hade genomförts decennierna innan 1960-talet ansåg man att det fanns mycket kvar att göra. Under 1960-talet tillsattes två större utredningar som hade till uppgift att undersöka hur staten kunde underlätta tillvaron för barnfamiljer-na: 1962 års familjeberedning och 1965 års familjepolitiska kommitté. Enligt Åsa Lundqvist blev konsekvenserna av dessa utredningars arbete att det ekonomiska stödet till barnfamiljerna ökade, barnomsorgen byggdes ut, särbeskattningen av-skaffades och socialförsäkringssystemet blev mer könsneutralt.327

1960-talet kan framför allt ses som en ideologisk brytpunkt då nya tankar och idéer lanserades samtidigt som gamla vanor och levnadssätt fanns kvar. Genom-förandet och effekterna av de flesta jämställdhets- och familjepolitiska reformer kom först senare. Exempelvis infördes den könsneutrala föräldraförsäkringen 1973, även om det inte innebar att reell jämställdhet i föräldraskapet hade upp-nåtts.328 Det som är viktigt att ha i åtanke är att idéerna fanns där och att debatten pågick, och detta påverkade rimligtvis det politiska arbetet under denna tid. Det

324 Ohrlander 1992, s. 292-298. Se även Runcis 2005. 325 Lindgren 2006, s. 28.

326 Bäck-Wiklund & Bergsten 1997, s. 18-19. 327 Lundqvist 2007, s. 213-240.



är utifrån detta åsiktsklimat som jag menar att diskussionen om adoptivfamil-jerna ska förstås. I det här avsnittet undersöker jag på vilket sätt den normala och önskvärda familjen konstrueras i utredningsmaterialet. Jag diskuterar hur adop-tivfamiljen omtalas som problematisk och med vilka tekniker denna avvikande familjepraktik disciplineras och normaliseras.

Strävan efter normalitet

Inom kritisk adoptionsforskning har det konstaterats att adoptionsverksamheten under 1900-talet allt mer kom att präglas av en strävan efter att på olika sätt försöka normalisera adoptivfamiljen för att den ska se ut som en riktig familj.329

Ellen Herman skriver: ”In the regulated, scientific and therapeutic operation that modern adoption came to be, normalisation rivalled and eventually overtook cha-rity, sentiment, commerce, impulse, accident and other traditional and haphazard family-making paradigms. The triumph of normalisation was never monolithic, but it was a historically novel development, a hallmark of twentieth-century mo-dernity.”330 I det här avsnittet diskuterar jag hur denna normaliseringsprocess tar sig uttryck i mitt material genom att undersöka dikotomin lämplig/olämplig adoptivförälder såsom den konstrueras i utredningens tal.

Den familjeform som man har försökt få adoptivfamiljen att efterlikna är den hegemoniska kärnfamiljen. Vilka komponenter i kärnfamiljen som betonas är dock beroende av den historiska och kulturella kontexten. Även föreställningarna kring kärnfamiljen förändras ju. Därför kan en historisk bakgrund till adoptiv-familjens växlande villkor inom den svenska adoptionsverksamheten vara på sin plats, något som Cecilia Lindgren har studerat i sin avhandling. Lindgren me-nar att under 1920-talet var adoptivfamiljens sammansättning och ekonomiska status inte så betydande, istället handlade det om engagemanget i barnet. Detta gjorde att ensamstående men också äldre sågs som lämpliga adoptanter. Det var också vanligt att människor från alla samhällsskikt adopterade, även sådana som levde under mycket knappa ekonomiska förhållanden. Resonemanget löd att det var bättre att ha en familj än ingen alls. Att adoptioner var billigt för staten och bidrog till att minska fattigvårdens kostnader var också ett tungt vägande skäl.331

Under 1950-talet blev det informella regelverket striktare, trots att inga egent-liga ändringar i själva adoptionslagen skett. Det nya var att så kallad stark adop-tion infördes 1958. Stark adopadop-tion betyder att alla (juridiska, men i praktiken

329 Modell 1994, s. 3-10; Berebitsky 2000, s. 2-6; Singer 2000, s. 300-303; Howell 2006, s. 63-74; Melosh 2002, s. 2-10; Lindgren 2006, s. 156-160; Herman 2008, s. 1-4.

330 Herman 2006, s. 205. 331 Lindgren 2006, s. 111-112.



även sociala) band klipps mellan barnet och den biologiska familjen. Den nya lagstiftningen innebar att barnet inte längre hade rätt att ärva medlemmar ur sin biologiska släkt, utan istället fick arvsrätt efter adoptivfamiljens släkt. Det innebar också att möjligheten att häva en adoption som inte fallit väl ut – ur bar-nets eller adoptivföräldrarnas perspektiv – blev starkt begränsat. Enligt Lindgren skulle barnet därigenom knytas närmare till den nya familjen. Barnets rätt till sina båda familjer övergick till rätten att tillhöra endast en familj.332 Således betonades föräldraskapets exklusivitet i och med att lagen slog fast att ett barn endast kan ha två föräldrar. Lindgren visar också att 1950-talet präglas av en ökad normalisering av adoptivfamiljen för att den skulle likna den biologiska familjen. Genom nog-grann matchning skulle enhetliga kärnfamiljer skapas. Antalet ensamstående som tilläts adoptera minskade kraftigt, eftersom det framhölls att ett barn behöver både en mor och en far. Fadern skulle försörja familjen och modern skulle sköta hemmet. Då hemmafruidealet stärktes gick trenden mot färre arbetarklassfamil-jer och fler medel- och överklassfamilarbetarklassfamil-jer.333

Under 1960-talet förändrades återigen praxis utan att lagen egentligen satte upp några nya kriterier för en adoptants lämplighet. Antalet svenskfödda barn minskade samtidigt som intresset för att adoptera ökade. De internationella adoptionernas etablering förändrade synen på hur en familj kunde och borde se ut. De utländska barnens avvikande utseende gjorde att matchning efter likhets-principen försvårades. Enligt Lindgren blev det under 1960- och 1970-talen inte längre möjligt att försöka modellera adoptivfamiljen efter den biologiska familjen. Istället eftersträvades – i enlighet med tidens nya psykologiska och pedagogiska rön – den sociala familjen, det vill säga en familj som hade goda relationer till om-givningen och varandra.334 Lindgren poängterar att eftersom adoptivfamiljen inte längre såg ut som den biologiska familjen utmanades den biocentriska normen: ”En ny förståelse av familj och barn etablerades, som möjliggjorde tilltron till familjebildning som inte följde biologins mall. I en tid då solidaritet, gemenskap och relationer stod i fokus var en trygg förankring i familjen, men också en plats i samhället, ’barnets bästa’. En riktig familj var en familj som kunde slussa sitt barn ut i samhället, och för det krävdes en social familj.”335

Detta är en intressant och viktig poäng, men jag skulle vilja problematisera och utveckla Lindgrens resonemang något. Enligt min mening är strävandet efter att skapa den sociala familjen ingen oskyldig process. Det handlade inte enbart om den plötsliga insikten att barn mår bra av att ha kontakter med andra människor. Det handlade även om, som jag visade i föregående avsnitt, att de

utlandsadop-332 Lindgren 2006, s. 81-84. Hävningsmöjligheten togs bort helt och hållet 1970. Singer 2000, s. 247.

333 Lindgren 2006, s. 157-158. 334 Lindgren 2006, s. 202. 335 Lindgren 2006, s. 211.

1

terade barnen skulle anpassas i det nya hemlandet genom assimilering, fostran och försvenskning. I denna normaliseringsprocess spelade den nya familjen en viktig roll, en familj som alltså inte enbart var en social familj utan även en nor-mal familj. Lindgren menar att ökningen av utlandsadopterade barn medförde att det inte längre var möjligt att modellera adoptivfamiljen efter den biologiska familjen. Jag är inte lika säker på att de biocentristiska dragen i skapandet av adoptivfamiljen försvagades i och med utlandsadoptionernas ökning. Förvisso tonades likhetsidealet ned, men andra biologistiska komponenter fortsatte att reproduceras i släktskapandet. Jag kommer i det följande att närmare undersöka hur detta sker.

”De skulle kunna vara barnets naturliga föräldrar”

Adoptivfamiljen bygger i motsats till den biologiska familjen enbart på juridiska och sociala band, och i teorin innebär det att den egentligen skulle kunna se ut hur som helst. Eller som Barbara Melosh uttrycker det: ”Adoption can bring together families whose members are more diverse than any imaginable biologi-cal family.”336 Därmed har den också potentialen att utmana den hegemoniska kärnfamiljen. Dock finns det vissa regler att förhålla sig till när det gäller vilka som får lov att adoptera. Det övergripande regelverket återfinns i den svenska adoptionslagen och rör i första hand adoptantens ålder, psykiska och fysiska hälsa samt civilstånd. Utöver det finns det i praxis en mängd mer eller mindre uttalade regler som socialarbetarna har att ta ställning till vid behandlingen av en ansökan. Dessa kan exempelvis handla om sökandens personliga kvalifikationer, familje-förhållanden och andra sociala relationer, arbetssituation och ekonomiska villkor eller motiven till varför personen önskar adoptera ett barn. Adoptionslagen sätter alltså upp de yttre ramarna för vilka som kan komma ifråga för att få adoptera, sedan är det upp till barnavårdsnämndens anställda att i hemutredningen avgöra om de blivande föräldrarna är lämpliga och kan tillgodose barnets behov.

Det intressanta i det här sammanhanget är inte enbart vilka krav som skulle ställas på adoptanterna, utan även vilka föreställningar som låg bakom formu-lerandet av dessa krav och genom vilka normaliserande tekniker som den goda familjen skulle realiseras. Framför allt går det att utläsa detta ur SOU 1967:57, i vilken utredningen ger råd och anvisningar till barnavårdsnämnderna angående prövningen av de sökande.337 Ett kriterium för lämplighet är att adoptanten har rätt ålder. Enligt lagen måste de blivande adoptivföräldrarna vara minst tjugofem år fyllda, vilket förklaras med att man då förväntas ha uppnått en tillräckligt hög

336 Melosh 2002, s. 53. 337 SOU 1967:57, s. 80-88.

11

mognad för att kunna bli en bra och ansvarstagande förälder.338 Någon övre ål-dersgräns finns inte angiven, något som utredningen diskuterar kring:

Enligt en allmänt godtagen princip bör adoptivföräldrar ej vara äldre än att de skulle kunna vara barnets naturliga föräldrar. Detta iakttas i allmänhet vid adoption av svenska barn. Ifråga om utländska barn synes emellertid bedömningen ibland vara en annan, i det att även personer i 50- och 60-årsåldern fått barnavårdsnämndens godkännande. Anledningen härtill torde vara den förut berörda föreställningen att det under alla förhållanden är till fördel för barnet att omhändertas i Sverige. Även i detta hänseende anser utredningen att samma regler bör gälla för de utländska som för de svenska barnen.339

Utredningen skriver här att adoptanterna inte borde vara ”äldre än att de skulle kunna vara barnets naturliga föräldrar”. Utredningen riktar kritik mot att barna-vårdsnämnden i flera fall godkänt äldre sökande och menar att regelverket måste bli striktare. Naturlighet i det här sammanhanget blir därmed likställt med bra och eftersträvansvärt. Jag menar att kravet på naturlighet är ett exempel på hur adop-tivfamiljen konstrueras för att efterlikna den biologiska familjen. Föreställningen om att det naturliga också är det bästa kan problematiseras. I SOU 1969:11 går utredningen igenom hur adoptionslagstiftningen ser ut i andra europeiska länder. Denna genomgång visar att åldersgränserna varierar mellan länderna.

Krav på viss ålder hos adoptanten gäller i många rättssystem. Åldern kan åtminstone tidigare ha satts hög, t.ex. till 50 år. Ålderskravet kan ha eftergivits för makar som varit gifta minsta tid utan att få barn. Som nu gällande ålderskrav kan nämnas 40 år i bl.a. Schweiz, 35 år i Italien och Tyskland, 30 år för man och 28 år för kvinna i Österrike, 25 år i de nordiska staterna och England, myndig ålder i Japan och vissa öststater. Ålderskravet kan i många fall nedsättas genom dispens e.l.340

De höga åldergränserna var till för att minimera risken att adoptanten senare skulle skaffa biologiska barn, vilket ansågs vara skadligt för det adoptivbarn som redan fanns i familjen. I en del länder tilläts man inte adoptera överhuvudtaget om man redan hade biologiska barn med hänsyn till adoptivbarnet.341 Naturlig-hetsidealet var alltså inte allena rådande i den internationella adoptionsdiskursen under denna tid.

Enligt min mening går det att säga att föreställningen om familjen som upp-rätthålls av utredningarna och den svenska lagstiftningen präglas av en

naturlig-hetsdiskurs. Utredningens tal avslöjar vad som ska anses vara naturligt eller

ona-turligt och när en person ska betraktas som äldre. I de fall som utredningen talar om rörde det sig om ”personer i 50- och 60-årsåldern”. Efter det anses man alltså inte kunna få barn på naturlig väg och borde därför inte ha möjligheten att

adop-338 SOU 1967:57, s. 10. 339 SOU 1967:57, s. 85. 340 SOU 1969:11, s. 17-18. 341 SOU 1969:11, s. 18.

12

tera. Intressant i det här sammanhanget är att betänka varför många människor väljer att adoptera överhuvudtaget. Ofta är det just för att de inte kan få barn på naturlig väg. Men om de befinner sig i vad utredningen definierar som fertil ålder anses detta inte vara ett problem. Eftersom de är i den åldern där de rent teoretiskt skulle kunna få barn på naturlig väg betraktas deras vilja att adoptera som en legitim önskan. Äldre människor – oavsett om de i praktiken kan skaffa barn eller ej – ses inte som lämpliga på grund av att de passerat det som borde vara deras fertila ålder. Här kan man också reflektera över att den fertila åldern för män och kvinnor i realiteten skiljer sig åt. Hos kvinnor inträffar menopausen vanligen i 40- eller 50-årsåldern, medan män kan vara fertila livet ut. Det verkar alltså vara den kvinnliga fertiliteten som får definiera var gränsen för det lämpliga föräldraskapet ska gå. Föräldraskap i det här sammanhanget blir därmed liktydigt med moderskap.

Ålder, fertilitet och föräldraskap knyts samman i utredningens resonemang och skapar dikotomierna ung/gammal, fertil/infertil, naturligt/onaturligt samt lämplig/olämplig och dessa dikotomier hänger ihop med varandra på ett sär-skilt sätt. Att vara ung och fertil blir i det här sammanhanget det naturliga och önskvärda, medan äldre människor som vill skaffa barn anses vara olämpliga och kanske till och med onaturliga. Dock får adoptanten inte vara för ung, eftersom ungdom också kopplas ihop med omognad. Ålderskravet handlar alltså både om lämplighet och ansvar, och om naturlighet och äkthet. Vidare anger lagen att de sökande måste ha en god hälsa, såväl fysiskt som psykiskt, något som utredningen om adoption av utländska barn också tar upp i sitt betänkande:

Att adoptivföräldrarna har god hälsa såväl fysiskt som psykiskt är viktigt. I samband med barnavårdsnämndens utredning skall anskaffas läkarintyg angående sökandena. De får ej lida av allvarlig sjukdom som kan inverka menligt på deras förmåga att ta hand om barnet. ³⁴²

Utredningen lyfter i detta sammanhang fram några adoptionsfall som avskräck-ande exempel då barnavårdsnämnden bifallit ansökningar för adoptioner från Korea, trots att de sökande led av en sjukdom och egentligen inte borde ha blivit beviljade.343 Det eftersträvansvärda i det här sammanhanget är alltså den friska och normala kroppen.

Strävandet efter att skapa den psykiskt och fysiskt friska familjen är inte unik för svensk adoptionspolitik. Enligt Gunnar Broberg och Mattias Tydén var denna strävan en viktig beståndsdel i den nationalistiska befolkningspolitik som kän-netecknar det svenska folkhemsbygget, då steriliseringar, institutionalisering och rashygien var legitima politiska instrument som användes för att kontrollera

fort-342 SOU 1967:57, s. 85. 343 SOU 1967:57, s. 84.

1

plantningen, öka nativiteten och förbättra ”folkstammen”.344 Jag menar att det går att dra en parallell mellan utredningarnas vilja att normalisera familjen och ti-digare socialpolitiska interventioner riktade mot familjen eller mot oönskade för-äldrar, även om styrningsteknikerna ser annorlunda ut. En viktig skillnad är också hur normaliseringen motiveras. Syftet med folkhemmets befolkningspolitik var att skapa friska och sunda individer utifrån en föreställning om ”folkstammens” renhet. Adoptionsverksamheten utgår istället från vad som anses vara bäst för det enskilda barnet. Viljan att reglera och kontrollera och viljan att kategorisera och hierarkisera bra och dåliga föräldrar är dock densamma.

Föräldraskapets bekönade positioner

Föreställningarna om vad som är barnets bästa handlade också om föräldrarnas kön, sexualitet och civilstånd. Utredningen om adoption av utländska barn redo-gör i sitt betänkande för innehållet i den gällande lagstiftningen:

Tillstånd att adoptera kan lämnas ensamstående person eller äkta makar. Makar får i regel adoptera endast gemensamt. Make kan dock adoptera ensam exempelvis om andre maken vistas på okänd ort eller är sinnessjuk eller sinnesslö. Andra än makar får inte adoptera ge-mensamt.345

Detta innebär bland annat att par som levde i samboförhållande inte tilläts adop-tera ett barn tillsammans. Enligt Åsa Lundqvist fanns det under denna tid en diskussion om huruvida par som inte var gifta skulle tillåtas adoptera.346 Denna diskussion har dock inte fått något genomslag i utredningen, som överhuvudta-get inte tar upp frågan.

Att endast gifta par får lov att gemensamt adoptera ett barn menar jag åter-speglar en traditionsdiskurs och bidrar till att upprätthålla äktenskapets normativa status i det svenska samhället. Äktenskapets hegemoni har diskuterats och pro-blematiserats av flera feministiska och genusintresserade familjeforskare.347 För-fattarna till en bok om äktenskap i Norden skriver: ”Äktenskapet är en ram kring personliga relationer och innefattar som sådan intimitet, närhet och omsorg. Men äktenskap handlar också om politik och makt, om vem som har tolkningsföreträ-det – såväl i tolkningsföreträ-det lilla, i tolkningsföreträ-det vardagliga äktenskapliga livet, som i tolkningsföreträ-det stora, i lagar och påbud.”348 Äktenskapet är således inte endast en känslomässig relation eller en traditionell institution, utan har setts som ett praktiskt och ofta nödvändigt

344 Broberg & Tydén 1991, s. 9-14. 345 SOU 1967:57, s. 9.

346 Lundqvist 2007, s. 232.

347 Se t.ex. Melby et al. 2006; Rosenbeck & Sanders 2010. 348 Melby et al. 2006, s. 15.

1

sätt att organisera samlivet genom att fungera som en juridisk, ekonomisk och social enhet. Helena Bergman menar att barn födda inom äktenskapet haft rätt till trygghet och försörjning av fadern, medan så kallade oäkta barns rättställning varit betydligt svagare. I Sverige fanns särskilda regler för barn utom äktenskap fram till år 1971, och de var alltså fortfarande giltiga när utredningen författade sitt betänkande.349 Inställningen att det är till gagn för ett barn att födas inom äktenskapet är således inte enbart en normativ föreställning eller en rest från det förflutna, utan även en realitet. Kärnfamiljens äktenskapsideal reproduceras där-med, både genom adoptionslagen och genom utredningstexten.

Ogifta par skulle enligt utredningen och lagen inte kunna adoptera ett barn tillsammans, men inte heller människor som lever i andra typer av familjebild-ningar. Det innebär exempelvis att ett syskonpar eller andra släktingar inte kan adoptera ihop, vilket enligt Annika Hamrud är tillåtet i vissa andra länder.350 På så vis kopplas barnlängtan och reproduktion på ett självklart sätt ihop med den romantiska relationen mellan man och kvinna. Anna Singer påpekar att bakom den heterosexuella tvåsamhetens norm finns en föreställning om det naturliga