När jag var i tonåren fick jag Astrid Trotzigs självbiografiska roman Blod är tjockare
än vatten i present. Det är en bok som brukar rekommenderas till barn som
adop-635 M. Andersson 2010, s. 138. Jämför med mitt begrepp ”härstamningens logik”. 636 M. Andersson 2010, s. 13-18.
637 M. Andersson 2010, s. 34-39. 638 M. Andersson 2010, s. 15-16.
1
terats från utlandet och som kan sorteras in under beteckningen ”adoptionslit-teratur”.639 Denna bok får utgöra underlag för min tredje förstudie. Astrid Trotzig kom från Korea till Sverige som adoptivbarn i början av 1970-talet. Hennes bok handlar om kluvenheten i att vara varken svensk eller korean. Hur hon känner sig svensk inuti men inte uppfattas som svensk av omgivningen. Hur hon under hela sitt liv har känt sig utanför på grund av sitt koreanska utseende. Hur hon inte har tillåtits att känna sig som en självklar del av den svenska gemenskapen. Var till-hörighetens gränser går i det svenska samhället blir tydligt i hennes skildringar av hur människor som till det yttre avviker från majoritetsbefolkningen behandlas i Sverige. Trotzig berättar om hur hennes svenska medborgarskap ifrågasätts i olika sociala sammanhang, hur hon behandlas som en främling av människor som inte vet att hon är adopterad och hur hon utsätts för trakasserier och rasistiska påhopp både av folk i sin närhet och av vilt främmande människor.
Jag utsätts för trakasserier av varierande slag från alla typer av människor. Så har det varit ända sedan jag var barn. Men när jag fortfarande var barn var det oftast också barn som re-tade mig, kallade mig tjing tjong eller liknande, ganska oskyldiga påhopp. Ju äldre jag blivit desto oftare och vanligare har det blivit att vuxna, både män och kvinnor, trakasserar mig offentligt.640
Trotzig berättar om den oproblematiserade bilden av det normala och hur svårt det kan vara när man inte passar in i mallen för hur en riktig svensk förväntas se ut och vara. Många gånger har hon önskat att hon vore ljushyad, blond och blåögd. Denna längtan efter likhet, att få smälta in och bli accepterad, är en av de främsta anledningarna till varför hon i vuxen ålder bestämmer sig för att resa tillbaka till Sydkorea. Utan att veta något om landet eller behärska språket åker hon dit för att äntligen få känna tillhörighet. Hon avböjer Adoptionscentrums erbjudande att följa med på en gruppresa med andra adopterade och reser istället ensam. Sydkorea är dock inte alls som hon hade föreställt sig. Förvisso kan hon där bli en i mängden, men hon känner sig inte hemma. Hon har svårt att ta till sig de koreanska traditionerna och vanorna och varje gång hon öppnar munnen blir det uppenbart att hon inte är en riktig korean. Besviken åker hon tillbaka till Sverige utan att egentligen ha funnit det hon letat efter.
Det har varken blivit lättare eller svårare att vara adopterad efter min resa till Sydkorea. Den har inte besvarat annat än några av de frågor jag hade om Sydkorea som land, plats, miljö. Jag föreställer mig att även om jag skulle veta vem som födde mig, varför jag bortadopterades, skulle en fråga ändå alltid kvarstå: Hur hade mitt liv sett ut om jag levt i Sydkorea? Jag gjorde inte några efterforskningsförsök. Det var inte därför jag reste. Kanske har jag verkligen insett
639 Se t.ex. boktipsen på www.mia.eu eller på www.adoptionscentrum.se. 640 Trotzig 1996, s. 59.
1
att även om man hittar svaret på frågan om sitt ursprung löser det inte någon identitetspro-blematik.641
Trotzigs sökande är främst ett sökande efter en identitet. Hon ställer sig frågan
Vem är jag? och försöker hitta svaret genom att finna sina rötter. Enligt de
barn-psykologer hon har hört uttala sig i frågan är detta en väsentlig del i en individs identitet. Trotzigs utgångspunkt är att man har sina rötter på den plats där man är född. För henne räcker det alltså inte med att bara besöka Sydkorea och huvud-staden Seoul, hon återvänder också till den stad där hon föddes och spenderade den första tiden av sitt liv. Det var där hon hittades av polisen. Vem som lämnade henne där och vilka som är hennes biologiska föräldrar finns det inga uppgifter om.
Trotzig delar med sig av sina funderingar om de biologiska föräldrarna och varför de övergav henne. I första hand är det kring modern som tankarna kretsar. I Trotzigs föreställningsvärld var det modern som lämnade henne och som är yt-terst ansvarig för att hon växte upp i en annan familj på andra sidan jordklotet. Det är till henne som Trotzig vill ställa alla frågorna om sin tillkomst och här-komst. Faderns inblandning är inte av lika stor vikt.
Som barn fantiserade jag ibland om min biologiska pappa. Dock aldrig i samma utsträckning som jag tänkte på min ”riktiga” mamma. Hon var alltid viktigast. Tankarna som kretsade kring pappa var just fantasier, aldrig frågor. Numera tänker jag sällan, så gott som aldrig på honom, ”längtar” inte, undrar knappt. Jag vet inte varför. Det har alltid varit enbart mamma som lämnade mig.642
Även om Trotzig framhåller att hennes adoptivmamma är hennes enda mamma finns den andra mamman alltid där i bakgrunden. Ofta funderar hon på hur denna person ser ut och är. Ibland känner hon avundsjuka mot människor som lever med sina biologiska familjer och som kan se sina gemensamma nedärvda egenskaper och likheter. Boken avslutas dock med konstaterandet att tillhörig-heten inte sitter i det biologiska släktskapet eller i generna. ”Måhända är blod tjockare än vatten. Men kärlek är tjockare än blod.”643
Astrid Trotzig kom till Sverige i juni 1970. Det var bara något år efter att de första utredningarna som kartlade och utvärderade den internationella adop-tionsverksamheten hade utgetts och verksamheten precis börjat ta fart. Efter det skedde flera förändringar på det adoptionspolitiska området. Inte minst ökade verksamheten i omfång. Från 1970-talet och framåt kom runt 1000 barn till Sverige varje år för att adopteras av svenska familjer. Samtidigt byggdes det upp en hel organisation kring utlandsadoptionerna och det skapades nya myndigheter
641 Trotzig 1996, s. 277. 642 Trotzig 1996, s. 43. 643 Trotzig 1996, s. 287.
1
och sammanslutningar som behandlade adoptionsärendena.644 Gradvis hade det också skett en förändring i synen på de internationella adoptionerna. Om man i slutet på 1960-talet varit tveksam till praktiken att flytta barn från andra delar av världen till Sverige så har denna verksamhet i slutet på 1980-talet normaliserats. Det betydde förvisso inte att verksamheten inte ansågs vara behäftad med vissa problem. Under 1970- och 1980-talen växte det fram en ny sorts kritik mot de internationella adoptionerna. Cecilia Lindgren menar att ett problem var att det stora intresset för utlandsadoptioner medfört att köerna blivit längre och vän-tetiderna ökat. Därför försökte många adoptera på andra vägar än genom NIA eller AC. De privata adoptionerna ansågs dock inte vara helt tillförlitliga. Från olika håll rapporterades det om att det förekom oegentligheter i adoptionsverk-samheten. Till följd av att internationella adoptioner blivit ett globalt fenomen och barnlängtande människor i västvärlden var beredda att betala stora summor för att få adoptera uppstod en illegal marknad. Bland annat rapporterades fall av barnhandel, kidnappning, skenadoptioner, fabricerade födelseattester och press mot de biologiska föräldrarna.645 I utredningssammanhang dök denna kritik upp första gången i en rapport från Socialdepartementet 1978:
En opinion mot industriländernas ökade adoptionsverksamhet har samtidigt börjat växa fram i vissa av de länder som lämnar barn för adoption. Dessa tillhör nästan utan undantag utvecklingsländerna. Själva företeelsen internationella adoptioner har kontroversiella inslag. Barnen förs från sitt hemland och sin kulturella miljö. Deras bakgrund utplånas ofta helt. Vissa händelser under senare tid har riktat uppmärksamheten mot att verksamheten kan äga rum i otillbörliga former och med tvivelaktigt syfte.646
Här lyftes frågan om den illegala adoptionsverksamheten fram och för första gången även frågan om betydelsen av barnens etniska ursprung. Invändningar mot att adoptivbarnet ”förs från sitt hemland och sin kulturella miljö” och att dess ”bakgrund utplånas” kom enligt utredningen ”nästan utan undantag” från utvecklingsländerna. Enligt Lindgren växte under de följande åren kritiken mot att rika människor i industriländerna exploaterade de fattigare delarna av världen, samtidigt som betydelsen av ursprung fick en central plats i den adoptionspoli-tiska diskursen.647 Synen på de internationella adoptionerna hade alltså föränd-rats, men även adoptionsverksamheten i sig. Hur dessa förändringar kan förstås diskuterar jag i detta kapitel.
644 Lindgren 2010, s. 32-56. 645 Lindgren 2010, s. 42-66. 646 Ds 1978:6, s. 2-3. 647 Lindgren 2010, s. 133-151.
1