hedersledamoten i vetenskapssocieteten i Lund Carl-Gustaf Andrén avled den 18 april 2018. Han föddes den 1 juli 1922 i halländska Slättåkra och växte upp i närliggande Getinge, där fadern, teol.lic. Victor Andrén, var kyrkoherde. Efter faderns tidiga död flyttade familjen 1939 till Lund, där Carl-Gustaf 1941 tog studenten vid Katedralskolan. Samma år skrevs han in som student vid Lunds universitet och avlade 1942 dåtida teologisk-filosofisk examen, varefter det under krigstid blev militärtjänstgö- ring på Gotland och officersutbildning vid Karlbergs krigsskola. 1947 blev han teologie kandidat och prästvigdes därefter för Göteborgs stift för att under några år tjänstgöra som präst, bl.a. som svensk sjömanspräst i London. Fortsatta studier tog vid, han blev teol.lic. 1954 och var dessutom 1952–56 redaktionssekreterare för Nordisk teologisk uppslagsbok.
Car-Gustaf disputerade 1957 på avhandlingen Konfirmationen i Sverige
under medeltid och reformationstid med professor Sven Kjöllerström som
handledare, som i förordet avtackas liksom kyrkohistorikern Hilding Pleijel och brodern, professor Åke Andrén i Uppsala. I avhandlingen behandlas ”sacramentum confirmationis” i den medeltida sakramentsfromheten som bakgrund till reformationens sakramentsuppfattning och dess kritik av den romerska konfirmationen.
Därefter innehade han docenturen i det ämne som då hette praktisk teologi med kyrkorätt 1957–64 och publicerade 1963 De septem sacramentis, som är en edition av en sakramentsutläggning från Vadstena kloster omkring år 1400. Boken innehåller en cirka 125 sidor inledande översikt av sakramentslärans utveckling fram till senare medeltid, handskriftsläget och editionsprinicper samt därefter själva textutgåvan.
Efter docenttiden var han 1964–67 byråchef för den nyinrättade utbild- ningsbyrån vid Lunds universitet och efterträdde därefter sin handledare som professor i praktisk teologi med kyrkorätt, en tjänst han innehade i tio
carl-gustafandrén
år. Ämnet hade namnkunniga företrädare som Edvard Rodhe, sedermera ärkebiskopen Yngve Brilioth och den långvarige prorektorn Sven Kjöllerström, vars historiskt inriktade forskning inspirerade doktorander, bland andra Åke Andrén och blivande docenterna Ulf Björkman, Sven Lindegård, Per-Olov Ahrén och Ragnar Askmark. Till Andréns egen seminariekrets hörde Lars Eckerdal och Sven Åke Selander, som båda blev hans efterträdare i Lund och Jan Arvid Hellström, professor i Uppsala.
Andrén fullföljde i sin egen forskning som synes en rent historisk inrikt- ning av ämnet men avsåg också att som professor vidga synfältet till aktuell kunskap om kyrkor och samfund och deras verksamheter. Till detta gav han 1971 ut en länge använd lärobok, Kyrkokunskap– bekännelse, struktur,
gudstjänst (andra upplagan 1981, tredje 1984). 1973 publicerade han som
redaktör Reformationen i Norden – kontinuitet och förnyelse. I över tjugo år var han ansvarig utgivare för Svensk teologisk kvartalsskrift.
Andrén hade varit byråchef och hade fallenhet för administration och organisation samtidigt som han hade en klar blick för de akademiska verk- samheternas syfte och värden. Han var 1972–75 prodekanus och 1975–77 dekanus för teologiska fakulteten, varefter han 1977–80 fick förtroendet att efterträda Sven Johansson som Rector magnificus för Lunds universitet. I studentlivet var han inspektor för Göteborgs nation och var dessutom ord- förande för Kursverksamheten vid Lunds universitet.
1980 blev han utnämnd till ny universitetskansler. Carl-Gustaf var sedan 1949 gift med pol. mag. Karin Andrén (1927–2017), senare förlagsredaktör. De flyttade nu till Stockholm, där han förblev kansler till sin pensionering 1987.
Som rektor och kansler anlitades han i ett stort antal utredningar och kunde med sitt goda minne återge intressanta diskussioner och personliga möten inom universitetspolitiken. Exempelvis var han 1966–68 ledamot av Utredningen för fasta studiegångar, UKAS. 2003 gav han ut boken Visioner,
vägval och verkligheter. Svenska universitet i utveckling efter 1940, som kan ses
som ett testamente över stora delar av hans akademiska insatser. Ett kapitel ägnas åt utvecklingen av den nya tjänsten universitetslektor, inte minst rela- tionen mellan undervisning och forskning i tjänsten. Andra kapitel ägnas åt kollegialitet, studentinflytande och utbildningskvalitet. Han visar hur stark studerandetillströmning medförde krav på utökad akademisk utbildning och hur en omfattande planering i flera utredningar bedrevs, t.ex. i U55, 1955 års universitetsutredning, och 1963 års högskolekommitté med förslag om universitetsfilialer fram till beslut 1975 om ett stort antal nya högskolor
och senare nya universitet. Genomgående diskuteras principfrågor om t.ex. lärosätenas storlek, forskningsanknytning och riktade satsningar.
Carl-Gustaf gjorde flera insatser vid uppbyggnaden av nya högskolor, bland annat som ordförande för utredningen Forskning och utvecklings- arbete vid regionala högskolor. Han fick efter hand flera uppdrag som med- lare och granskare i samband med konflikter och oredlighet vid universitet och högskolor i Trollhättan/Vänersborg, Kalmar, Mitthögskolan, Växjö och Jönköping. Vid Linnéuniversitetet blev han senare hedersdoktor.
I bokens epilog betonar författaren på ett för honom utmärkande sätt att det även i framtiden bör finnas plats för prestigefritt nytänkande och att två saker då bör hållas i minnet. Allt förnyelsearbete måste vara förankrat i de övergripande principer som kännetecknar universitet och högskolor, men ”det är tillgången till människor med idéer som i framtiden liksom hittills är avgörande för utvecklingen”.
Den imponerande listan på Carl-Gustafs skiftande uppdrag vittnar om omvärldens förtroende, stor arbetskapacitet och vida intressen. Han ville nå konstruktiva och väl förankrade beslut. Bland mångåriga ordförandeskap märks: Svenska forskningsinstitutet i Istanbul, Svenska studenthemmet i Paris, Svenska Rominstitutets vänner, Geijerskolans sommarkurser och Längmanska kulturfonden. Under nästan tjugo år var han dessutom ord- förande i Folkuniversitetets förbundsstyrelse med övertygelse om folkbild- ningens höga värde på vetenskaplig grund. Inom Svenska kyrkan hade han likaledes flera uppdrag. Han var ledamot och hedersledamot i ett stort antal lärda samfund och sällskap och hade sedan sin kanslerstid vida kontaktnät.
Efter pensioneringen återvände Karin och Carl-Gustaf 1990 till Lund, där de fick 25 nya år tillsammans och deltog med liv och lust i lundalivet. Han fick nya uppdrag, bl. a. som ordförande för Raoul Wallenberginstitutet och som ålderman i S:t Knuts gille. Han blev enmansutredare i Socialdeparte- mentets Steriliseringsutredning och koordinator av etikprogrammet inom forskningsprojektet SWEGENE, där han var medredaktör för böcker om etik, genteknik och bioteknik. 2007 promoverades han till teologie jubeldoktor.
I Lund var det en tillgång för alla inom akademin att ha en erfaren och skicklig kapacitet att rådfråga. När det körde ihop sig till rejäla konflikter av institutionell, ekonomisk och personlig art fanns Carl-Gustaf att tillgå som utredare och problemlösare; nästan alltid blev det just en lösning. Han hade varit med om det mesta och lät sig inte imponeras.
carl-gustafandrén
med under den minnesvärda kvällen på Cafe Athen med programmet ”Sex universitetsrektorer ser tillbaka – och framåt”. När jubileet avslutades den 28 januari 2018 med en fest på en fullsatt Stora Salen på Akademiska Föreningen blev Carl-Gustaf intervjuad som den som kom närmast invigningen 1668! Han kunde då dela med sig ur sitt enorma förråd av minnen.
Carl-Gustaf Andrén var en humanist i ordets bästa bemärkelse. Han hade den klassiska bildningen men också vida kunskaper om och intresse för nutida forskning, politik och natur. På det öländska sommarstället kom intresset för fåglar och blommor till uttryck. I den tryckta föreläsningen Linné på Öland skildrar Carl-Gustaf med stor inlevelse Linnés beskrivningar av rara örter och fåglar.
Som få ägde han visdom och klar blick för universitetets viktiga uppgifter. Detta kännetecknade också de med vackert språk hållna tal han höll, även efter sin 95-årsdag, fullständigt klart, utan manus, med formuleringar som fångade och lyfte festens och ögonblickets stämning och innebörd.
Det är en betydande livsgärning som nu avslutats. Många kommer att minnas Carl-Gustaf Andrén som den gode och kamratlige vännen, som alltid gav stöd och klara perspektiv. Han personifierade det bästa vi har i lundensisk akademisk miljö och i svenskt akademiskt liv överhuvud. Vi är många som kommer att bevara och vårda hans minne i tacksamhet över allt vad han fick bidra med under sitt långa och rika liv.