Introduktion
I den här uppsatsen ska jag visa hur olika typer av ikonicitet, tecken som bygger på likhetsrelationer, involveras i tolkningen av en skriven, litterär text, närmare bestämt en dikt. Syftet är främst att visa på de olika typerna och lagren av ikonicitet genom dikten, vilket innebär att jag kommer att röra mig över områden som ofta studeras separat under skilda beteckningar som bildspråk, metrik och intermedialitet, för att nu bara nämna några. Syftet är att visa hur olika typer av tolkningsoperationer som är särskilt aktuella vid diktläsning kan förstås utifrån ett överordnat teoretiskt ramverk.
Jag vill emellertid börja från ett än mer övergripande perspektiv. Lyriken är förvisso ett specialfall, men där liksom i all annan mänsklig kommu- nikation skapas mening när något, ofta kallat ett tecken, uppfattas stå för något annat av någon, den som gör denna tolkning. I språklig kommunika- tion börjar det hela med det materiella, det fysiska gränssnittet: ljudvågor (som bär talet) eller trycksvärta på en vit yta (skriften). Gränssnittet måste realiseras sensoriellt, här via hörseln (auditivt) respektive synen (visuellt); sinnesförnimmelserna struktureras spatialt och temporalt, innan de når medvetandet där sinnesintrycket tolkas i egentlig mening och de mer avan- cerade kognitiva processerna tar vid. Vanligtvis upplever vi inte de olika stegen i denna process. Till exempel häst framkallar omedelbart bilden av djuret eller aktualiserar kunskap om och erfarenheter av det hos den som behärskar språket någorlunda väl. Denna upplevda direkthet kan bidra till att vi i någon mån glömmer tecknets materiella, visuella eller auditiva sida. Vi ser så att säga hästen och inte ”häst”.
Det språkvetenskapliga paradigm som brukar förknippas med Ferdinand de Saussure har ytterligare bidragit till att språkets materiella sida tonats ner. Enligt detta är kopplingen arbiträr (slumpmässig) mellan det betecknande,
ordet, och det betecknade, det som detta står för. Hur ordet ser ut eller låter spelar i sig ingen roll, och ett helt annat ord, som tyskans Pferd eller franskans cheval kunde lika gärna som häst, om vi lär oss att använda dem, stå för djuret (eller vår mentala bild av det) i fråga. Under senare år har ett annat paradigm, som bland annat utgår från den amerikanske filosofen och semiotikern Charles Sanders Peirce (1839–1914), gjort sig allt mer gällande. Sitt främsta forum har den internationella ikonicitetsforskningen i konferens- och bokserien Iconicity in Language and Literature (hemsida: www.iconicity. ch), som samlar lingvister, litteraturvetare, semiotiker och kognitionsfors- kare. Den första volymen utgavs 1999 (red. Nänny & Fischer) och nästa konferens, den tolfte i ordningen, äger rum i Lund i maj 2019. Exempelvis har förekomsten av onomatopoetiska (ljudhärmande) ord undersökts och diskuterats (Flaksman 2017), förmågan att tänka utifrån ikoniska samband satts in i ett evolutionsperspektiv (Ohori 2015) och ikoniciteten i syntaktiska konstruktioner påvisats (Anderson 1998).
Peirce urskiljer tre olika teckentyper eller funktioner: ikon, index och
symbol. (Peirces verk är svåröverskådligt och fragmentariskt; för en intro-
duktion rekommenderas Johansen 1996, och på svenska presenteras centrala begrepp och tillämpning på poesi av Elleström 2011 och Svensson 2016). I ett ikoniskt tecken uppfattas alltså ett samband, motiverat av likhet, mellan detta något och något annat som detta står för, representerar. På det litterära fältet har ikoniska samband debatterats flitigt åtminstone sedan Platon, om än mestadels i andra, ständigt skiftande termer. I synnerhet i lyriken anses det inte bara viktigt vad som sägs utan också, i kanske minst lika hög grad,
hur det sägs. Detta kommer sig dels av en konvention för hur lyrik ska läsas
och tolkas, dels av att lyrik ofta är mer spektakulär och uppseendeväckande på det materiella planet (genom till exempel rim och annan ljudupprepning) än annan litteratur och än sakprosa. Mot bakgrund av senare tids forskning kring ikonicitet även i icke-konstnärligt språk är det dock snarare frågan om en grad- än om en artskillnad.
Den symboliska teckenfunktionen kan sägas motsvara det saussureian- ska teckenbegreppets arbiträra samband, men Peirce betonar snarare kon- ventionen eller vanan i att förknippa något med ett bestämt innehåll. Den röda rosen, för att nu välja ett icke-verbalt exempel, kan i vissa kulturella sammanhang vanemässigt, för de allra flesta, stå för (romantisk) kärlek, det vill säga fungera som en symbol. Men det hindrar inte att det kan finnas en underliggande ikonicitet, en likhet som kanske också kan förklara symbolens
ikonicitetilyrik
ursprung, även om vi inte längre behöver se eller reflektera över denna likhet för att tecknet ska fungera: rosen är vacker, men gör också ont om vi sticker oss på dess törnen, den blommar, men kan också vissna – liksom kärleken. Den röda rosen kan också – om någon ger den till oss och vi tolkar den som ett symptom på givarens varma känslor – exemplifiera ett index, den tredje av Peirces teckenfunktioner, som baseras på närhet eller orsaksrelationer.
De tre teckenfunktionerna samverkar och blandas i alla reella tecken, även om en av dem, beroende på perspektiv, ofta framstår som dominerande. Språkliga tecken är övervägande symboliska – exempelvis har ordet ”lång” ingen materiell egenskap som förbinder det med begreppet. Däremot kan det få ett markant inslag av ikonicitet om ordets vokal uttalas ”lååång”. Redan i denna skriftliga representation av ordets uttal finns ikonicitet, en likhet mellan skriftens visuella, spatiala längd som står för auditiv, temporal längd (vilket dock förstås mot bakgrund av en konvention om att längd kan skri- vas på det här sättet – ”ååå” hade ju lika gärna kunnat betyda relativt högre ljudstyrka!). Vidare kan det ”lång” som avses vara av olikartade kategrier, beroende på sammanhang: i ”en lååång man” rör det sig om spatial längd, i ”så lååång tid” om temporal. Mer komplext blir det om man till någon som sitter bredvid säger att ”du verkar befinna dig så lååångt borta”. Meningen i det spatiala uttrycket står då genom parallellism för något annat, ett själs- ligt tillstånd som kanske inte alls har spatiala eller temporala dimensioner. Redan utifrån detta vardagliga exempel kan det konstateras att såväl ”något” som det ”något annat” som detta står för kan vara av olika slag, och därmed också att likhetsrelationen varierar. Överväganden av det har slaget kan läggas till grund för en gradering av ikonicitet, och som en sådan kan också Peirces ytterst kortfattade och omdiskuterade indelning av de iko- niska tecknen i bilder, diagram och metaforer tolkas. Enligt Lars Elleström (2011, 56–65), som jag ansluter mig till, innebär Peirces bild en substantiell, materiell likhet med sitt objekt: exempelvis den välgjorda vaxdockan, som närmast till förväxling är lik en viss människa. Vad vi i dagligt tal kallar bil- der är däremot oftast diagram i Perices mening: en målning kan avbilda en människa, men gör det då enbart tvådimensionellt och oftast i förminskad skala. Trafikljusets representationer i rött och grönt av en gående respektive stillastående människa innebär en mer schematisk avbildning med reducerad detaljrikedom, men det är fortfarande frågan om en materiell likhet inom samma sinneskategori (något visuellt som står för människans utseende). När det inte längre är frågan om likhet inom samma sinneskategori eller
när något avses som är mer abstrakt och inte har materiell form är det frå- gan om den lägre graden av likhet, en metafor, exemplifierad ovan av ”du är så lååångt borta”. Det måste dock understrykas att det svårligen kan dras några entydiga gränser mellan de olika typerna. Skalan bör förstås som ett kontinuum. Den ikonicitet som främst diskuterats i litterära texter är av det svagare slaget, metaforer och mer schematiska typer av diagram, och detta gäller också för vad jag kommer att ta upp i det följande (upplevelser och emotioner vid läsning skulle dock kunna förstås i termer av starkare ikoni- citet, som bilder, vilket antyds i Svensson 2016, 194–202).