Frågor relaterade till (propositionell) sanning är fortfarande en stötesten i detta sammanhang. Problemet har med talhandlingar att göra. Yttrandet ”jag kommer imorgon” kan vara ett hot, ett löfte, ett skrämskott, ett sätt att driva någon på flykten – och ett påstående om framtiden som kan falsifieras. Är det oklart hur yttrandet skall uppfattas, kan detta klargöras genom att man lägger till ett uttryck av typen ”jag lovar att”, ”jag förutsäger att”, ”jag hotar med att”,… osv. Teorin om talhandlingar utvecklades av John L Austin och systematiserades av John Searle (Austin 1962, Searle 1969).
Vilka är motsvarigheterna till dessa talhandlingar i bildkonst och musik? Vad är det jag påstår, lovar eller förutsäger genom att måla en vit kvadrat i en svart rektangel? Genom att låta ett durackord följas av två mollackord? Genom att rita en stor gubbe bredvid en liten gubbe, eller genom att darra på handen när jag drar ett streck?
Dialoger mellan musiker – inom ett och samma verk eller mellan olika – förekommer inom jazzen, där klarinetten kan spela en tonsekvens, som tas upp av tenorsaxofonisten och skickas tillbaka med några modifikationer, som klarinetten i sin tur svarar på…. Ett ledmotiv i klassisk musik kan på liknande sätt återkomma i många variationer, och denna dialog och repeti- tion med variationer hjälper åhöraren att orientera sig i verket. Men inget
glaspärlespelet
av detta betyder att musiken är ett språk. Det låter som om musikerna talar med varandra. Men påstås eller lovas något?
Den som bedriver kulturell musikforskning av det slag Lawrence Kramer inspirerat till (Kramer 1990), måste vara noga med att skilja mellan olika slags talhandlingar – särskilt i sammanhang som detta där frågan gäller om musiken är ett språk, inte om musiken ingår i dialog med, påverkar och påverkas av andra kulturella företeelser i samtiden. De talhandlingar jag hitintills diskuterat är sådana där man i och med uttalandet av ord i situa- tioner som uppfyller vissa villkor utför handlingar som löften, hot, påståen- den,… (illokuta akter). En annan sort är de där man genom att uttala vissa ord åstadkommer vissa effekter (perlokuta akter). De senare kan man finna många analogier till i musik. Marschmusik påverkar oss på ett annat sätt än Bach tolkad av Göran Söllscher.
Problemet dyker upp både när vi tänker på framförande av existerande verk och skapande av nya kompositioner. Vad påstås i Glenn Goulds tolk- ningar av Bachs Goldbergvariationer? I Charlie Parkers Now’s the time? I Gerry Mulligans Walking shoes? I Bartóks Stråkkvartett nr 1 (1908) eller i den senare Sonat för två pianon och slagverk (1937)? Vad påstår Karlheinz Stockhausen med sin spektakulära Helikopter-Quartette, som skall spelas i luften med vardera stämman på var sin helikopter?
Påstår Cage i det tidigare nämnda verket 4’33 att vilka ljud som helst som lyssnarna råkar höra under denna fyra minuter och 33 sekunder långa tyst- nad kan utgöra musik, föreslår han det, eller vill han genom att avvika från normer om hur musik ska låta provocera lyssnarna? Standardegenskaper hos musik är toner, och de kan kombineras på många sätt, liksom en målnings standardegenskaper är färg och form vilka kan kombineras på olika sätt.
Det innebär följande enligt mitt sätt att förstå och uppleva musik och bild- konst: musiker och målare gestaltar och ger form åt erfarenheter, upplevelser, stämningar – de skapar nya former och eller laddar gamla former med nya uttryck, nya innebörder. De anknyter på vissa punkter till föregångare (det totalt nya är obegripligt), men avviker på andra punkter (annars åstadkom- mer de endast plagiat). Därigenom kan de få oss att se sådant som vi annars inte sett eller tänkt på.
För att sammanfatta med ännu ett exempel, där titeln på verket slår en bro mellan musik och måleri: Gerhard Richters Bachsvit på Moderna museet i Stockholm. Den består av visuellt slagkraftiga gigantiska kvadrater med skimrande färger, applicerade med skarpa lager på lager, där underliggande
lager ibland lyser igenom. Vilka är här elementen, vari består grammatiken, och vad påstår Richter med dessa målningar?
Till min glädje kan jag konstatera att jag inte är helt ensam om dessa åsik- ter. Stephen Davies har i en bok från 1994 tagit upp och ingående diskuterat mina olika villkor för att något ska vara ett språk. Han konkluderar:
Where music fails so many necessary conditions for something’s being a language, there is no explanatory value to be gained from talk of music as an impoverished language, or as a syntactic system, or as possessing a vocabulary of terms and phrases. (Davies 1994:24)
Peter Kivy har senare dragit samma slutsats, dock utan att bygga den på en detaljerad jämförelse mellan egenskaperna hos språk och hos musik. Han hävdar att musik totalt saknar semantik och att enbart detta räcker för att visa att musik inte är ett språk:
On the other hand, it [music] is surely far from language-like in its total lack of a semantic component. And that lack alone is sufficient for concluding that music is not language, a language, part of a language, or however you want to put it. (Kivy 2007:218)
Jag menar dessutom att detta inte bara gäller musik – som Davies och Kivy ju diskuterar – utan också andra konstarter, framför allt måleri som är den konstart jag känner till bäst. Försöken att tillämpa lingvistiska kategorier och modeller på bildkonst har även kritiserats av Sven Sandström på ett sätt som är i linje med de synpunkter som framförts här (Sandström 2008).