När det gäller instrumentalmusik och icke-föreställande bildkonst är det svårt att hitta motsvarigheter till vardagsspråkets semantik. Men allegoriskt och symboliskt måleri under medeltid och fram till och med 1700-talet framstår som ett undantag. Här finns en sorts semantik även om den är kontext- beroende; lejon, apa, ros och nejlika har – ibland flera – rimligt väldefinierade betydelser, och kan kombineras till sinnrika allegorier som i Becks berömda porträtt av drottning Kristina 1650 (Steneberg 1955:127–144).
Undantagen kan bli fler. Det kan finnas gradskillnader beträffande hur väl- etablerad symboliken är. Lexika finns i vissa fall. Symboliken är då kodifierad i emblemböcker som Alciati’s Emblemata eller Ripas Iconologia. 4 Klassen av symboliska och allegoriska målningar kan utvidgas om vi öppnar för att ta in mer eller mindre privat symbolik – som naturligtvis också kan graderas i termer av hur välkänd och spridd den är.
Om Mirós stege är en lättläst symbol, betyder det att vi inte bara håller oss till undantag från 16- och 1700-talet. Ett annat exempel kunde vara tjuren i Picassos Minotaurus-svit. Klassen av undantag kan vara större eller mindre och är inte välavgränsad. Men konst är inte ett sådant begrepp att det inbjuder till att använda rakkniv; tydliga centrala exempel är en bättre utgångspunkt. Huvudbudskapet i texten håller, även om klassen av undan- tag utvidgas något.
Finns analogier – symboler som kan kombineras till allegorier – i viss sorts musik, t.ex. programmusik? Jag skulle bli förvånad om någon påstod det. Man måste skilja mellan musikaliska illustrationer och symboler i musiken, liksom mellan den upplevda musiken och den titel kompositören gett verket – det är ofta på basis av just titeln som något klassificeras som programmusik. Hur som helst, om det finns analogier till detta i musiken innebär det bara att på
en viss punkt för en viss typ av musik finns det likheter mellan denna musik
och vårt språk. Men det innebär inte att alla egenskaper hos vårt vardags- språk eller de empiriska vetenskapenas språk har motsvarigheter i all musik.
glaspärlespelet
Syntax och grammatik
Syntaktiska regler i ett språk gör det möjligt att skilja mellan sådant som är korrekt uttryckt i ett visst språk och sådant som är meningslös rappakalja. Våra språkregler gör det möjligt att skilja mellan uttalanden som gäller ett äpple vi ätit, alla äpplen av en viss sort och alla äpplen överhuvudtaget.
Till de grammatiska reglerna i ett språk hör också vad man kunde kalla indikatorer för tempus, vilka ger möjlighet att skilja mellan sådant som inträf- fade i det förflutna, sådant som sker nu och sådant som kommer att hända i framtiden. Jag kan inte se att det i den musik jag känner till finns analogier till olika tempus av det slag vi alla är förtrogna med.
Kreativa poeter kan utnyttja språkets semantiska och grammatiska regler och avvika från dem för att på ett nytt sätt framföra en insikt – utan att det de skriver blir rappakalja. Regelbrotten finns där inte när det skapande arbetet påbörjas. Den poetiska och musikaliska grammatiken upptäcks och utformas under resans gång. Detta är en viktig skillnad mellan var- dagsspråket och poesin. Det svenska språket fanns tillgängligt för Harry Martinson när han skrev Aniara, och han utnyttjade det för att gestalta, synliggöra något annat, något ickespråkligt: klimathöst, poetiska visioner, exodus i galaxen.
Detta gäller i ännu högre grad i måleri. Här behöver man inte ta om vägen över syntax och semantik, bortsett som redan sagts från vissa former av allegoriskt och symboliskt måleri. I musik finns syntaktiska strukturer – eller något som påminner om sådana kan identfieras – men motsvarighet till semantik saknas.
Arnold Schönberg skapade genom sin tolvtonsteknik en ny grammatik, eller snarare ett nytt sätt att komponera. Utgångspunkten är, som bekant, den kromatiska skalans tolv toner. Sedan byggs resten av stycket, harmonier och melodier, upp genom olika transformeringar av denna sekvens. Det viktiga i detta sammanhang är att tolvtonsmusiken inte fanns innan Schönberg skapade den. Den vidareutvecklades också av honom och hans elever. Han jämförde själv sin upptäckt med Einsteins formulering av relativitetsteorin i fysiken.
Liknande kan enligt vissa musikforskare sägas om Bartóks s.k. ”alfaackord” och de ackordformer han skapade ur detta (Lendvai 1983). Bakgrunden var hans systematiska undersökningar av ungersk folkmusik, där han fann nya utgångspunkter för sitt musikaliska skapande.
val av uttrycksformer. Den som vill bli förstådd i vardagslivet utgår från språkliga regler som är kända av dem talaren vänder sig till. Talaren avser att använda dessa språkregler för att få mottagaren att förstå vad han eller hon vill säga, och mottagaren inser i bästa fall att detta är vad talaren avser. Poeter som Tranströmer – med bilder som ”uppvaknandet är ett fallskärms- hopp från drömmen” – utnyttjar reglerna genom att tänja på eller avvika från dem. För den som vill lära sig att laga mat, finns receptsamlingar och kokböcker. Men det finns ingen kokbok som talar om hur man steg för steg ska gå tillväga för att åstadkomma bra bildkonst eller musik.
För att sammanfatta: konstnären kämpar för att hitta ett eget tonfall. Han eller hon finner eller uppfinner sitt karakteristiska uttryckssätt, sina uttrycksmedel. Det innebär också att denna utveckling bara kan beskrivas och analyseras i efterhand; uttrycksmedlen, sätten att gestalta upplevelser och erfarenheter, finns inte färdiga från början. Här finns hela tiden ett ele- ment av kreativt nyskapande.