Vissa former drar uppmärksamheten till sig – cirkeln är en stark form. Andra är aggressiva – som skarpa spetsar, åter andra är harmoniska. Liknande gäl- ler färger. Men detta betyder inte att bildkonsten är ett språk i den meningen att analogierna mellan vardagsspråk och konstarterna håller.
Ett konstverk kan ha många olika egenskaper som i varierande grad är mätbara. En skulpturs eller målnings vikt och format kan lätt fastställas. När vi kommer över på egenskaper som förutsätter ett upplevande subjekt, någon som ser eller hör, finns ett större utrymme för variation och för påverkan av vad man läser om verket, liksom vilka alternativ man presenteras inför. Dessa egenskaper är subjektiva i den meningen att de förutsätter ett upplevande subjekt, men de är inte subjektiva i den meningen att de är godtyckliga.
Finns ett tredje alternativ? Låt oss återvända till det första havererade försöket, den klassiska expressionsteorin. Om vi tar fasta på att man inte
glaspärlespelet
behöver vara melankolisk för att skriva ett melankoliskt verk kan vi intres- sera oss för verkens estetiska egenskaper. Detta är också vad många kritiker gör. I följande recension har jag kursiverat uttryck som refererar till exempel på sådant som jag betraktar som estetiska egenskaper:
Det konstfärdiga och det spontana möts och bildar ett levande helt. När Poplutz och den på alla vis befryndade Hilko Dumno sjunger och spelar Schumanns och Heinrich Heines ”Dichterliebe” är musicerandet ömsom lätt och känsligt, ömsom strängt och strukturerat, och ofta alltihop på en gång. (Lund 2018)
Här följer ett annat exempel, hämtat från en recension av Carlhåkan Larsén:
[Martina Tomner] visar en driven känsla för orkesterfärg, som märks i den
spännande kombinationen av skirt stråkgnissel och pukors dova dunkande,
som så programenligt mynnar ut i hela orkesterns fräna glans. De tänkbara dialogiska motsättningarna fullföljs dock inte i ett tänkbart spel med kon-
trast och kontrovers, stegringen tar sig andra vägar i det löftesrika stycket.
(Larsén 2018)
En av flera viktiga skillnader mellan bildkonst och musik är att bildkonst saknar riktning; den är inte temporal. En tavla eller en skulptur kan ses från höger till vänster, från vänster till höger, nerifrån och upp och uppifrån och ner. Musiken har däremot en riktning; man spelar den inte baklänges. Vid lyssnandet börjar man från början, och därigenom kan förväntningar på fortsättningen byggas upp med utgångspunkt från dissonanser och harmo- niska sekvenser. Detta påminns man om i citatet från Larséns artikel ovan. En ingående analys av Schuberts Pianosonat i c-moll och av Schönbergs
Stråkkvartett nr 3, op 10 finns i Carl Dahlhaus Analys och Värdeomdöme. Båda
analyserna är intressanta genom att de grundar de estetiska egenskaperna hos dessa verk på deras strukturella och tematiska egenskaper, kryddade med stil- och idéhistoriska kunskaper.
Dahlhaus skriver t.ex. om Schuberts sonat:
Variationstekniken, som på en och samma gång innebär sammanhang och bredd, sammanfaller likväl till sin innebörd inte med relationsrikedomen hos Beethoven eller med den episka bredden i de tidiga Schubert-sonaterna.
Man får varken intryck av koncentration eller av tematisk-melodisk rike- dom. De tendenser som Schubert försökte tvinga samman neutraliserar varandra i stället för att nå jämvikt,…. (Dalhaus 1992:98)
Om Schönbergs stråkkvartett skriver Dahlhaus bland annat:
Men reduktionen och den skenbara utarmningen är förutsättningen för eller frånsidan av en relationsrikedom som är helt igenom uppfattbar. Dessa teman är inget annat än ständigt nya grupperingar av samma rytmer och intervall, och genom identiteten i omväxlingen och variabiliteten i återanvändandet förknippas rytmerna och intervallen med varandra: varianttekniken skapar relationer mellan ”parametrarna”. (Dalhaus 1992:115)
Fokus på vad verken gestaltar innebär inte att musiken blir ett språk i den tidigare angivna meningen men säger något väsentligt om verkens karaktär. Säger jag om ett verk att det är harmoniskt, tillskriver jag det en upplevd (fenomenell) egenskap, inte att verket eller dess komposition har innebörden ”harmonisk” – på det sätt som ”armonioso” på spanska betyder harmonisk. En variation av argumentet är: Att en tonsekvens, ett motiv eller en kombina- tion av vissa färger X framkallar känslor av exempelvis sorg är inte detsamma som att X betyder sorg. Jag kan här koppla ihop vad jag skrivit i musikteori med vad jag skrivit i generell estetik om estetiska egenskaper (Hermerén, 1988).
Estetiska egenskaper är en något orolig och inte särskilt väldefinierad begreppsfamilj. Det finns anledning att skilja mellan flera. I detta arbete har jag beskrivit och diskuterat fem olika grupper av sådana egenskaper samt fem olika dimensioner som de kunde karakteriseras i. Det har sagts mer om estetiska egenskaper sedan dess, och det finns säkert också mer att säga. Musik liksom bildkonst har estetiska egenskaper av många slag. Det finns också mycket om musikens estetiska egenskaper som fortfarande är osagt. Var och en som skapar ett verk gör sitt personliga val och sina särskilda kombinationer av dessa egenskaper. Kontexten är viktig. En sekvens toner eller färger kan få vissa estetiska egenskaper i en kontext; i en annan kontext kan resultatet bli ett annat. Varje persons verk får därmed sin karaktär, sin signatur. Charlie Parkers verk har föga överraskande en annan karaktär än Beethovens. Debusssys verk har sin karaktär, Bartóks har sin, Vivaldis sin, och de skiljer sig från Stravinskys och Schönbergs. På samma sätt har Rothkos målningar sin karaktär, Malevitchs sin – och båda skiljer sig från van Goghs.
glaspärlespelet