Men finns inga invändningar? Jag skall här kommentera några. En invänd- ning har lanserats av Sören Kjörup (Kjörup 1978). Han menar – liksom John Searle (enligt Johansson 2011) – att man kan utföra handlingar med bilder, att det i bildkonsten finns analogier till de handlingar man kan utföra med ord: påståenden, hot, löften med mera.
När det gäller en del äldre tids konst kan man ibland vara frestad att säga att konstnären i och genom sina verk påstått något. Detta bygger då på antaganden om speciella konventioner i konsten. När exempelvis Canaletto
glaspärlespelet
under 1700-talets inledning målar av hus i Venedig, kan man anta att det finns en konvention enligt vilken husen skall avbildas med rätt antal fönster, skorstenar och proportioner. Konstnären vet att detta är vad betraktaren (och ägaren till huset!) förväntar sig.
Argumentet kan verka övertygande, i varje fall om man tänker på en viss sorts föreställande bildkonst, tillkommen före fotografiet. Men när kameror blivit allmänt tillgängliga, blev det ju möjligt att enkelt dokumentera sådant som man ville ha avbildat. Därefter har argumentet mycket begränsad tyngd. Bildkonst och musik är inte kopior av verkligheten, de skapar nya modeller av verkligheten eller nya verkligheter.
En annan synpunkt är att konventionen inte kan avläsas i verket; Cana- lettos hus skulle kunna vara fantasiskapelser. Slutsatsen att Canaletto påstår något dras på basis av bilden jämte information om samtida konventioner som konsthistoriker förser oss med.
Men hur är det exempelvis med Mona Lisas leende? Vad påstår Leonardo med detta? Vilka konventioner skulle kunna åberopas för att säga att Leo- nardo genom att måla detta berömda leende påstår något? Eller – för att ta ett annat exempel – Mark Rothkos målningar för restaurangen Four Seasons på Park Avenue i New York (nu i Tate Modern i London)? De påstår ingen- ting, vill jag hävda, de inbjuder betraktaren till meditation, och musikaliska analogier till detta kan inte vara svåra att finna.
Men finns analogier till konventioner som kan ligga till grund för påstå- endet att kompositören eller utföraren påstår, lovar eller hotar med något i eller genom improviserad eller nykomponerad musik? Jag betvivlar det men är beredd på att bli motsagd. Danmarks TV gjorde för många år sedan en rad lysande tv-program om Charlie Parker. I ett av dem kommenterade hans änka titeln till Now’s the time. Om jag minns rätt sade hon att titeln hade med den framväxande medborgarrättsrörelsen att göra. Jag tror inte detta på något sätt påverkade min upplevelse av musiken. Inte heller kan jag se att Parker genom denna inspelning påstått, förutsagt eller lovat något om medborgarrättsrörelsen.
Och vad är analogin till existensen av sådana konventioner i framförande av musik? När Hans Pålsson spelar Beethoven påstår han då något? Att Beet- hoven ville att musiken skulle låta så här, eller att Hans anser detta? Hans
visar möjligen genom sitt framförande att han anser att musiken kan eller
bör spelas på detta sätt, men han påstår det inte – såvida man inte antar att pianisten genom sitt framförande påstår att om verket spelas på detta sätt gör
man verket mest rättvisa, mest intressant. Men då förutsätter man det som skall bevisas. Att pianistens tolkning av verket har en normativ komponent är något annat än det som här är föremål för diskussion.
En ontologisk fråga aktualiseras av detta resonemang. Vad ingår i, eller utgör, konstverket? Musikstycket? Om information om verkets tillkomst- miljö, stilhistoriska notiser, till och med biografisk information presenteras och berikar upplevelsen av bilden eller musikstycket – är sådan informa- tion då intern eller extern i förhållande till konstverket? Jag lutar åt att säga att den är extern, men jag är medveten om att det finns goda skäl för den motsatta ståndpunkten. Seendet är inte rent, perceptionen är beväpnad med kunskaper, farhågor, förhoppningar och löften; gränsen mellan vad som är ”i” och ”utanför” konstverket kan dras på flera sätt, utan att något av dem kan sägas vara rätt eller fel.
Utgångspunkten är här en grundläggande syn på vad som är väsentligt i bildkonst och musik. Försöken att pressa in musik och bildkonst av det slag jag exemplifierat här i språkliga förståelsekategorier kan leda till att konst- verk och musikaliska kompositioner börjar betraktas som intellektuella rebusar, vilka ska dechiffreras. Det handlar alltså ytterst om förhållningssätt till måleri och konst där en lingvistisk modell inbjuder till att ta omvägar över semantik och syntax och därmed riskerar att missa något väsentligt i upplevelsen av musik och bildkonst.
Sammanfattningsvis: musik och bildkonst kan få oss att upptäcka nya aspekter på sådant vi trodde vi kände till. Ett ofta citerat uttalande av Paul Klee är: ”Art does not reproduce the visible, rather it makes visible”. (Kunst
gibt nicht das Sichtbare wieder, sondern macht sichtbar, Klee 1964) Men kon-
stens kognitiva funktioner förutsätter inte att man pressar in bildkonst och musik i en lingvistisk förståelsemodell.
Men finns det några alternativa sätt att se på språk, musik och bildkonst? Hur blir det om man med ”språk” menar ”uttrycksform” eller ”uttrycksmedel”? Då kanske vi kan säga att konstnärer har sina egna språk i den meningen att de har sitt eget sätt att uttrycka sig. I överförd betydelse kanske vi i så fall kan säga: impressionisterna delar ett sådant språk, men var och en av dem talar sin dialekt. Men i vilken mening är sådan användning av uttrycksmedel ett språk? Är det kanske känslornas språk?
glaspärlespelet