De inlämnade klagomålen var inte uttryck för en häftig skatterevolt. Bönderna var på plats dels för att de måste men sannolikt även för att de ansåg att de skulle försöka påverka sin situation. På samma sätt hade man agerat i skattefrågor under den danska tiden. En ny pålaga var alltid inledningen till en ny förhandling. Möjligen hade man också satt en viss tilltro till den nya överheten. Kommissionen hade visat att kritik mot den lokala förvaltningen var möjlig att framföra. Frågan är om allmogen hade någon uppfattning om vad som var en rättmätig beskattning? En föreställning om att de oundvikliga bördorna skulle fördelas rättvist? EP Thompson har i ”the moral economy of the poor” argumenterat för att bönderna under 1700-talet inte bara drevs av ekonomiska motiv i sin kamp utan att man även hade moraliska motiv för sitt agerande. 72 Hans perspektiv 68 Böndernas inlaga vol. F sid. 212, kommenteras i protokollet vol. 1 sid. 485; Banérs bekräftelse på änkans rätt att inneha tiondet på livstid vol. F sid. 219. Böndernas kontrakt med Johan Nilsson, från 1665, vilket fixerar tiondet i pengar, vol. F sid. 223.
69 Vol. 1 sid. 484-489.
70 Vol. 1 sid. 489.
71 Vol. F sid. 202.
föreställning om en rättvis ordning och om något gemensamt, ett samhälle?
Bönderna anförde i sina suppliker en rad skäl man borde ta hänsyn till vid beskattningen. Jordens beskaffenhet var ett återkommande tema. Svaga jordar, sandiga jordar, för blött, grus eller elakartade jordar. Men även andra skäl återkom. Om en by låg vid landsvägen anfördes ofta detta som ett argument för nedsättning av skatten, byarna fick enligt bönderna ta större delen av skjutsningar och körslor till militären. Militären förbrukade även böndernas säd. Allmogen jämförde ofta den egna byns möjligheter till extra inkomster med vad andra byar kunde tänkas ha. Ramdala by skriver att de inte hade skog och mark till ved, man hade heller inget fiske. Nättraby sockenmän påpekar att man hade ingen skog för pottaskebränning. Bönderna i Mjällby menade att man var särskilt illa utsatta, man saknade skog och mark till timmer eller pottaskebränning, sådant som ”alla bönder häröver i Blekinge haver.”73 En bonde klagade över hur skatteförmågan minskade till följd av en skövlad fruktträdgård.74
De bönder som ville ha sina hemman förmedlade anförde att deras hemman hade ett utsäde till allt mellan 2 och 6 tunnor. Anförde man den lägre siffran handlade det om förmedling från halv till fjärdedels hemman. De som anförde att utsädet var 4 – 6 tunnor ville ha förmedling från helt till halvt hemman. Flera supplikanter ville ha kommissionens erkännande av redan gjorda förmedlingar.75 Uppenbarligen kände man sig osäker på huruvida gamla taxeringsprinciper skulle gälla. Böndernas argumentering utgick från hur det varit tidigare och man hade en klar uppfattning om vilka omständigheter som överheten skulle överväga vid en taxering. Bönderna blev snabbt på det klara med att en jordrevning skulle komma och nu gällde det kanske att förbereda förhandlingsläget. Jordrannsakningen var något som man kunde få ett visst inflytande över.76 I några fall var det bönderna själva som ville ha en jordrevning.77
Alla klagomål behandlades på samma sätt. Kommissionen lyssnade. Undantagsvis ställdes någon fråga och sedan konstaterade kommissionen att frågorna skulle få sin lösning genom en jordrevning kommande vår. Ofta konstaterades bara kort ”Differtur” det vill säga ”får vänta” och sedan hänvisning till jordrevningen. Man hänvisade även till det riksdagsbeslut från 1668 som redan fanns.78
Någon omedelbar framgång fick inte bönderna i dessa ärenden. Men istället ville kommissionen veta hur jordrevningarna gick till. Man ville veta om det var lantmätaren som besiktigade hemmanen. Allmogen svarade att lantmätaren besiktigat en del och tingsmännen en del.79 Kommissionens sätt att precisera frågan om vem som besiktigade vid förmedling kan tolkas som en försiktig kritik mot den lokala ordningen med egna tingsmän. Lantmätaren var trots allt tjänsteman under centralmakten. Den instruktion för jordrevningen som gjordes vittnar även om att centralmakten verkligen ville få kontroll över denna.80 I flera inlagor framgår det att bönderna vill ha förmedlingar godkända vilka bekräftats av tingsvittnen.
De bönder som representerade Bräkne härad anförde att förmedlingarna på de små och magra hemmanen borde ”vid makt stå” och att hemmanen redan var förmedlade och att de ”efter 4 eller 8 mäns granskning på Bräkne häradsting är konfirmerade och stadfästa.” Ovan redovisades en inlaga från Medelstads härad, i denna konstaterade allmogen att ”der på vi tingsvittnen mottagit, att de till hälften är förmedlade.” Kommissionen tog dock ingen notis om detta utan frågan fick anstå till dess jordrevningen hållits.81 I några fall hade landshövdingen godkänt förmedlingar och även tillkallat lantmätare. Men bönderna var uppenbarligen misstänksamma eller oklara över landshövdingens maktställning, eftersom man ville få dennes beslut konfirmerade av kommissionen. I ett fall hade man hört rykten om att beslutet om förmedling inte skulle gälla och därmed vill man ha kommissionens försäkran att förmedlingarna fortfarande gällde.82 Från Bräkne härad hade man påtalat att tingsvittnen hade godkänt förmedlingarna och att man nu förväntade sig att de skulle gälla. 73 Ramdala, Vol. EE sid. 36; Nättraby sid. 235 (punkt 3); Mjällby sid. 260.
74 Vol EE sid 319.
75 Östra härad, vol. EE sid. 3 (punkt 5); Bonde i Rödeby sid. 43; Bönder i Attanäs sid. 27; Bönder i Torhamns socken sid. 28; Kristianopel och Torhamns socknar sid. 39; Ramdala byamän sid. 36; Bonde i Femmeryd sid. 61; Bönder från Torstäva sid. 66; Bonde och ryttare i Helgerum sid. 42; Bönder i Rödeby sid. 23; Bonde på Sturkö sid. 201; Bönderna i Lyckå sid. 144; Nättraby sockenmän, sid. 234 (punkt 1, 7); Bönder på Aspö sid. 167; Ysane sockenmän sid. 248; Mjällby socken sid. 227.
76 Björnsson 1946 sid. 26,30
77 Vol. EE sid. 14, 49, 274, vol. 1 sid. 256.
78 Vol. 1 sid.50,71, 77, 86, 88, 103, 105, 112, 208, 232, 238, 315, 390, 490. Beslut angivet på inlagan: vol. EE, sid. 26, 28, 36, 42, 66,
79 Vol. 1. sid. 50.
80 En inspektör skulle leda denna vilken i Blekinge blev häradsfogden, sedan tillkom ytterligare en tjänsteman, mantalskommissarien eller bokhållaren i guvernementet samt någon person med kännedom om den danska tiden. I ett fall var detta fogden under den danska tiden. Till detta kom personer med ytterligare lokal kännedom: Tings- eller birkefogde, häradsskrivare för protokollföringen, prästen i var socken, degnen, två nämd- eller sockenmän, två kyrkovärdar, sexmännen, latmätaren, skogvaktaren samt utridare. Vol. 6.
81 Användandet av tingsvittnen:Vol. EE inlagan sid. 61, 154, 178, 187, 215, 234 (punkt 5), 297 (punkt 5); Skriftliga Tingsvittnen vol. EE. sid. 215 resp. 217.
Sekreteraren i kommissionen kommenterar detta med att begäran togs ”ad notam till referat hans Kungl. Maytt.”83
Den uppfattning som förmedlades till kommissionen var att den legitima arenan för förmedlingar var häradstinget. Besluten på tinget skulle bekräftas, inte omprövas. Detta avvisades av kommissionen, kronans egen jordrevning ställdes över tinget. Den lokala maktordningen fick vika för central kontroll.
Vid några tillfällen försökte bönder använda argumentet att förhållandena varit på ett visst sätt under den danska tiden. Man menade att nyordningar hade införts som stred mot sedvanan. Ett exempel var det sätt på vilket man tvingades betala ”skavelfläsk.” Bönderna framhöll att deras krav var i enlighet med ”Kongl Maytt:s resolution av den 8:e punkten, att få bliva vid gammal sedvana.” Eftersom kommissionen inte kunde klargöra vad som skulle gälla fick man invänta en förklaring som sedan Landsbokhållare Billing kom med.84 Billings detaljerade redovisning slutade med att kommissionen i sin resolution inte medgav någon befrielse från ”skavelfläsk.”85 Men bönderna gav sig inte, frågan togs åter upp vid mötet i Malmö och de menade att Billings redogörelse var ”oriktig.” Åter påpekade man att man skulle betala och ”njuta, som av ålder varit haver.”86
Bönderna från Östra härad hade även påtalat att man ville betala in sin skatt i persedlar istället för pengar, efter ”gamle jordebokens sed och skick.” Landshövdingen menade att det bästa var att ”allmogen bliver vid det bruk som i de danskas tid var brukligt, såsom och vid Kungl. Maj:t sedermera där över gjorda förordningar” och man konstaterade att Kommissarierna biföll landshövdingens mening. I resolutionen hänvisades till den resolution som gavs vid mötet i Kristianopel:
Allmogen har sig till rätta efter den sedvana som i den danska regeringens tid har varit, och de sedan över sedvanorna på Riksdagen, utgiven Kungl. Resolution jämväl de förordningar som han Kungl. Maj:t ännu -vidare framdeles de uti föranlåtes att göra.87
Ytterligare några argumenteringar för den danska sedvanan som rörde skattenedsättning återfinns i materialet. Kommissionen tog dock inte hänsyn till detta argument.88 Ibland fick man stöd för argumentet, ibland inte. Sedvaneargumentet var trots detta något som inte helt kunde förbigås av den nya centralmakten. Det fanns en konsensus kring begreppets juridiska status. Bönderna hade använt detta argument även mot den danska kronans anspråk. Bönderna var väl medvetna om sedvaneargumentets status.
Var argumenteringen från böndernas sida också ett uttryck för en moralisk uppfattning om vad som var rätt och rimligt? Det är knappast alltför djärvt att påstå att bönderna under 1600-talet hade sådana föreställningar. Bönderna hade en klar uppfattning om att man måste acceptera vissa bördor. Men de hade synpunkter på bördornas storlek och på hur bördorna fördelades. Inte ens militären hade rätt att undandra sig samhällets bördor. Enskilda socknar fick inte belastas för hårt av extra bördor, alla borde bära sin del. Det fanns även klara uppfattningar om att överheten skulle ta hänsyn till olyckor som drabbade bönderna. Skördebortfall på grund av skadedjur, torka eller regn skulle utmynna i skattenedsättning. Bördorna fanns där, men det behövdes en rättvist fördelande hand som styrde allt till rätta. I detta böndernas synsätt finns också en vag föreställning om ett samhälle, ett större sammanhang där ett visst samspel mellan menigheterna måste förekomma.
När bönderna använde sedvaneresonemanget skall detta inte ses som ett exempel på böndernas traditionella eller konservativa syn. Det var ett offensivt vapen mot nya bördor. När centralmakten argumenterade mot sedvanan innebar detta att nya bördor var på väg. Det gällde alltså för bönderna att upprätthålla en stark legitimitet kring sedvanan, att något varit på ett visst sätt sedan ålders tid eller ända sedan Arilds tid.89 Bönderna var också vana vid att centralmakten, dansk såväl som svensk, kom med nya skatter och avgifter. Det var en strid ström av bördor och krav som riktades mot lokalsamhället, men detta innebar inte att bönderna passivt tog mot kraven från överheten. Varje framstöt från centralmakten i en skattefråga möttes på traditionellt sätt av en förhandlingsframställning från bönderna. Argumenten om fattigdom och temporära problem användes och återanvändes i en ständig förhandlingsprocess.
I diskussionerna blandades begrepp som gammal sedvana, av ålders tid med beskrivningar om hur det var på den danska tiden. Det som tidigare hade betecknats som en gammal sedvana hade därmed även försetts med det som en senare tids forskare skulle kalla en etnisk markör. Susan Reynolds har påpekat de problem som är förknippade med att använda begrepp som folk och nation i samband med medeltiden. Lika lite som vi i vår 83 Vol. 1. sid. 390.
84 Vol.. EE sid. 5 (punkt 12), protokollet vol. 1. sid. 59.
85 Vol. 1 sid. 192.
86 Vol. EE sid. 15 (punkt 6).
87 Inlaga vol. EE sid. 20 (punkt 13), protokollet vol. 1 sid. 60, 194.
88 Vol. EE sid. 154, 179, 230, vol. 1 sid. 216.
tid, kan utgå från att begrepp som folk och nation används på ett konsekvent och likartat sätt kan vi förutsätta detta för tidigmodern tid. Begreppen kunde ha skiftande innebörd i olika sammanhang.90
Frågan är viken betydelse dansk respektive svensk hade för de bönder som använde beteckningarna? Ett första konstaterande är att termerna dyker upp i diskussioner som hör samman med den fiskala gräns som upprättas. Det handlar om skatter, tullar och avgifter. Frågorna relaterades sedan till det egna ståndets situation, det handlade om böndernas relation till centralmakten och de privilegier man ansåg sig ha rätt till. Det är uppenbart att det bland bönderna fanns klara föreställningar om sedvanor som gällde i ett geografiskt avgränsat område som bar beteckningen Blekinge. Omväxlande kom dessa sedvanor att nu betecknas som blekingska eller danska. De nationella beteckningarna hade börjat användas och ersätta andra formuleringar. I denna mening medförde de nya ekonomiska gränserna förutsättningar för en möjlig framtida problematisering av nationstillhörigheten. Det finns anledning att längre fram återkomma till hur diskussionen gestaltade sig när frågorna dök upp i mötet mellan centralmakten och borgarna. Böndernas användning av begrepp som dansk och svensk fick med andra ord en praktisk inriktning. Det går inte att finna belägg för att bönderna lade in något annat, kulturellt eller symboliskt, i begreppen och det var inte rätten att vara dansk i någon allmän mening man försvarade.
Som John Armstrong påpekat krävs det en lokal elit som har förmågan att formulera och sammanställa en regional motidentitet, samt för att förse denna identitet med fungerande symboler.91 Någon sådan elit fanns inte i Blekinge. Kanske hade den skånska adeln kunnat utgöra en sådan kraft, något som den svenska centralmakten sannolikt var klar över, vilket framgår av den energi som man lade ned på att vinna över adeln. Utvecklingen av en sådan lokal elit hämmades sannolikt av den väg som svenskarna valde, nämligen att integrera stånden i de erövrade provinserna i de svenska stånden.
När det gäller de former för identitet som blekingarna gav uttryck för i mötet med kommissionen var det tydligt att man inte föll tillbaka på en sammanhållande dansk identitet, istället var det främst socknen och häradet som var de enheter med vilka man i första hand visade samhörighet. Det var denna överblickbara värld, tillsammans med ståndstillhörigheten, som utgjorde grunden för den egna identiteten och det var dessa enheters rättigheter och överlevnadsmöjligheter som bönderna ville att den nya överheten skulle bekräfta.