År 1667 anlände mäster Bertil Aquilonius till Hoby för att bli präst i församlingen. I och med utnämningen av mäster Bertil startade en lång rad konflikter mellan den nytillsatta prästen och traktens allmoge. Mäster Bertil skickade en skrivelse till kommissionen, där han antydde de problem som han hade med sin församling. År 1670 skrev mäster Bertil ytterligare en inlaga till ”höga överheten” där han klagade över bönderna i Hoby. Bertil menade att bönderna var upproriska. Enligt ett vittne på tinget skulle mäster Bertil ha sagt att det inte fanns mer ”uppstudsigt folk i Skåne eller Halland eller Blekinge än de i Hoby och Asarum.”360 Flera anklagelser kastades fram och åter mellan parterna på tinget och när de första gången lästes upp på tinget valde bönderna att samfällt lämna tingsplatsen.361 Konflikten blev långvarig, flera nya konflikter vävdes samman och slutligen gav sig mäster Bertil av till Danmark år 1676. Vad handlade konflikterna om? Knud Fabricius har kortfattat nämnt denne präst och hans konflikt med bönderna. Fabricius framhöll att denne präst fanns med på en lista över personer som gått danskarnas ärenden och i Cavallins herdaminnen framhålls att mäster Bertil sannolikt stått i kontakt med snapphanar.362 Tvisterna på häradstinget i Bräkne härad börjar i april 1670 och pågick till november samma år. Befallningsmannens anklagelse mot bönderna i Hoby löd inledningsvis: ”för motvillighet och understräbighet” Befallningsmannen hade fått order av landshövdingen att ta upp tvisten mellan bönderna och prästen.363 Bönderna svarade med att framföra sina klagomål mot prästen: Mäster Bertil hade inte skött sin tjänsteutövning. Män och kvinnor hade avvisats från Guds bord. När Bertil kallats till en kvinnas dödsbädd hade han inte kommit. Han hade tagit oskäligt betalt vid giftermål. Vidare skulle han ha tagit för mycket i tionde. Ett återkommande vittnesmål var att han avvisade människor från nattvarden. Återkommande var också vittnesmål om att mäster Bertil skällt på menigheten från predikstolen, förbannat menigheten, framhöll en del vittnen. De flesta vittnen menade att prästen hade angivit dem för upproriskhet. Bara på tinget den 20 juli framträdde femtio vittnen med anklagelser riktade mot prästen, femton vittnen hade inget att anföra mot prästen.
På tinget den 5 november frikändes mäster Bertil från beskyllningarna. Att folk avvisats från Guds bord berodde på att de inte kunnat ”läsa.” Anklagelsen för upproriskhet var endast ett missförstånd, upprinnelsen hade varit det som i protokollen omnämndes som ”tumultet i Hoby kyrka.” Själv hade Bertil vid denna tidpunkt varit bortrest och Mats från Hällaryd hade fått ta hand om en begravning. Till begravningen hade 300 berusade begravningsgäster anlänt. Prästen hade fått avbryta begravningen för att gå ned i kyrkan och få tyst på församlingen, en kvinna hade stått på knä i kyrkan och spytt. Mäster Bertil menade att han inte haft klart för sig hur frågan skulle handläggas. Därför hade han konsulterat höga vederbörande, med andra ord biskopen. Detta hade bönderna sedan missuppfattat som att han framfört en anklagelse för upproriskhet. På punkt efter punkt lyckas mäster Bertil på detta sätt undvika böndernas anklagelser.
Prästen hade till sin hjälp haft en procurator vid namn Wolf Hieronimus. Denne hade försökt spränga böndernas kollektiva uppträdande. I anklagelserna mot prästen förekom en ”oppskreft” som skrivits under kollektivt av bönderna i Hoby. Procuratorn försökte finna en anstiftare till skriften och han menade att bönderna:
en var derför namnligen måste för rätten framkomma” så att den ”oskyldiga kan separeras från den skyldige” och så att ingen oreda skall råda eller att ”hemliga karremärkens underskrivelse förmörkar rätten.364
Det lyckades också att få fram en anstiftare till brevet. Bent Jörgensen hade skrivit brevet därför att ”deynen” inte vågat, själv var han inte ”skugge rädd.” En annan taktik var att försöka misstänkliggöra några av personerna genom andra anklagelser, bland annat om lättfärdighet och lägersmål. Ett av dessa försök misslyckades därför att ingen av de tjugo vittnen som kallats för att vittna kom till tinget, senare lyckades 359 För en mer utförlig utredning om denna konflikt se Karl Bergman ” Ett svårskött pastorat” i Hobyboken 1995, Karlshamn 1995.
360 Bräkne härads tingsprot. 5 okt. 1670, sid. 72.
361 Bräkne härads tingsprot. 27 april 1670, sid. 23-24.
362 Fabricius 1952, del III sid. 40, Cavallin del 15 sid. 292.
363 Bräkne härad tingsprot. 27 april 1670, sid. 24.
procuratorn finna några vittnen som stödde honom. Fyra namngivna bönder figurerade i sammanhanget. De namngivna bönderna framträdde också och agerade på tinget. De anklagelser som haglade på tinget var
rubricerades som att frågan angick ”äran”, andra omnämnande var ”vanvördiga ord”, ”upprorsmän”, ”skälm” och ”lögnare”. Bönderna anklagade prästen för att ha lyst menigheten i bann. 365
Konflikten mellan prästen och ett antal bönder i bygden var allvarlig vilket framgår av domarna i hovrätten: Bent Jörgensen fick hudstrykning vid kåken samt landsförvisning på livstid. Vidare skulle denne betala rättegångskostnader på 300 daler samt böta 3 mark och ytterligare 50 daler för rättegångsmissbruk. Bent skulle vidare heta ”lögnare.” Hans Mikelsen dömdes till tidsbegränsad landsförvisning. Dessutom skulle han betala rättegångskostnader på 100 daler. Vidare dömdes prästens änka, för delaktighet i intrigerna mot mäster Bertil, till att mista sin pension som hon fått genom mäster Bertil. 366
Konflikterna fortsatte också efter drabbningarna på tinget år 1670. År 1675 nämnde landshövdingen Jacob Flemming i ett brev till Magnus Gabriel de la Gardie att någon biskopsvisitation inte hållits i Blekinge på tjugo år. I Hoby fanns en präst vid namn mäster Bertil som dessutom var prost. Denne man hade utövat ett så ”förargerligt beteende” med åhörarna att han måste sätta några män att förlika parterna. Det var enligt Flemming sådan oreda i församlingen att en stor del är skilda från Herrens nattvard och hade levt så i många år.367 Någon förlikning kom sannolikt inte till stånd, mäster Bertil gav sig år 1676 av till Danmark, varefter han blev lyst fågelfri från häradets predikstolar.368 Före den hastiga avresan omtalades att en av mäster Bertils bröder mördat en församlingsbo under den tid som han vikarierat för mäster Bertil. Dessutom hade mäster Bertils procurator, även han, anklagats för mord år 1671. 369
Vad var det egentligen som hände på tinget i Bräkne härad år 1670? Bönderna uppträdde kollektivt, utsåg talesman, man skrev kollektivt på skrivelser som framfördes på tinget. Det fanns ett påtagligt offentligt drag i böndernas agerande. De verkade framträda tillsammans, de lämnade tinget i grupp. Allt fanns till tingsförsamlingens offentliga beskådande. Den lärde prästen, mäster Bertil utsåg en prokurator som förde hans talan. Denne lyckas spräcka böndernas kollektiva uppträdande och varje vittne fick uppträda på tinget och framföra sin anklagelse personligen. På landshövdingens order gjordes det klart att sockenborna inte fick vittna ”som et korpuss”, alla sockenmän hade inte framfört klagomål.370 I en del fall betydde detta att bönder tog tillbaka, eller uttalade sig mindre entydigt. Någon visste inte riktigt vad man skrivit under. Men det finns även bönder som bestämt hävdar att man ”står vid” vad som skrivits under. Mäster Bertil använde sig av en så kallad procurator vid namn Volf Hieronimus. Latiniserat namn och en titel som antydde professionalitet, hur uppfattades detta av tingsmenigheten i Bräkne härad? Det var för övrigt första gången som en procurator dök upp i tingsprotokollen från Bräkne härad. Procuratorernas uppdykande på tingen hade även uppmärksammats av den danska centralmakten som ett problem vid mitten av 1600-talet. Processerna förlängdes och blev mer komplicerade än tidigare. Regler infördes också som skulle begränsa användandet av procuratorer först år 1638 och sedan 1654.371 Det hot som prokuratorer utgjorde och som visade sig i fallet mäster Bertil var att detta åstadkom en maktförskjutning på tinget. Förekomsten av procuratorer antyder att tingets roll som lokal konfliktlösningsarena började förändras.
Vilka var bönderna som anklagades av mäster Bertil? De framträdde med öppna anklagelser mot prästen, de gav sig in i ordväxlingar med både procurator och präst. Var de möjligen lokalsamhällets lokala makthavare eller auktoriteter, eller åtminstone delar av den lokala maktstrukturen? Sannolikt inga hjältar, kanske var de bara uttryck för en annan ordning, en ordning som nu hotades. Lokalsamhällets framträdande personer var också beroende av de offentliga framträdanden som tingsförhandlingarna utgjorde. Det var de personer som vågade offentligt utmana andra auktoriteter, det var de som inte var ”skugge rädd.” Makt behövde i lokalsamhället bekräftas genom offentliga handlingar. Det är i efterhand svårt att ta ställning till rätt eller rimlighet i konflikten, eller till om domarna var sakligt grundade eller ej. Många dokument saknas. Straffen blev hårda, ytterligare en person straffas, nämligen änkan som överhuvudtaget inte figurerat i häradsrättens protokoll. Uppenbarligen gick landsdomaren på mäster Bertils linje. Det världsliga svärdet kom att understödja det andliga svärdet.
När det gällde synen på kyrka och religion framskymtade olika uppfattningar mellan menighet och präst. Allmogen ville ha sin nattvard men de nekas den med hänvisning till att de inte kunde läsa. Prästen ställde krav på ”skriftning”, vilket innebar kontroll av kristendomskunskaperna. Tumultet i Hoby kyrka handlade om en 365 Bräkne härad tingsprot 1670: 27 april, 6 juli, 3 augusti.
366 Hallenberg 1929 sid. 221-223.
367 Weibull 1877 sid. 71.
368 Weibull, De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening utgivna samlingar. Prästerskapet i Skåneland under åren 1676-79, sid. 90-95
369 B Gynnerstedt, ”Ett bidrag till Hoby församlings kyrkliga historia”. Karlskrona 1936, Särtryck Blekingeboken 1936. sid. 81; procuratorn se Bräkne härads dombok 13 dec. 1671.
370 Bräkne häradsrätt 6 juli 1670.
storbonde vid namn Bore Rasmusson som skulle begravas. En storbondes begravning måste markeras, stort kalas med öl och brännvin var sannolikt självklarheter. Mot detta ställdes mäster Bertil, sannolikt uppfylld av tidens stränga och disciplinerande ortodoxi.
Från andra delar av Blekinge finns exempel på hur gamla religiösa sedvänjor användes under 1600-talet, sedvänjor som även bar spår av katolskt inflytande. Fogden i Asarum åtalade fjärdingsmannen när dennes dotter skulle vigas i Asarums kyrka. Åtalspunkten rörde kyrkobuller. Bullret bestod i att brudföljet dansande till pinglande klockor hade svept runt kyrkan. Prästen hade inte reagerat, denne menade att detta var gammal sed.372 Att folk inte helgade vilodagen var ett återkommande klagomål från de blekingska prästerna. Krogar fanns ofta nära kyrkan, vid Augerums kyrka i Östra härad fanns 1696 tre krogar. Klockaren i Hoby drev själv på 1690-talet krogrörelse. Ställd inför stiftssynodens krav på att välja klockarämbetet eller krogrörelsen valde han krogrörelsen. Detta var av naturliga skäl inget som prästerskapet i längden kunde acceptera. Men var det uttryck för allmogens gudlöshet eller var det uttryck för en annan syn på religionen? Inte så att fylleriet hade religiösa förtecken, men det kunde vara uttryck för en syn där kyrkorummet, kyrkbacken och vilodagen förutom det religiösa även hade andra socialt viktiga funktioner.
Mäster Bertil var en lärd person, han hade varit påtänkt som professor i Lund, men detta hade av någon anledning gått om intet. Hur uppfattade allmogen den lärda prästs ankomst till Hoby och när han dessutom krävde dem på svar i kristendomsundervisningen? Dög deras språk och kunde de läsa tillräckligt bra? Från svenskundervisningens mer aktiva period efter 1678 finns flera exempel på motsättningar. En svensk präst i Svalöv i Skåne konstaterade om sin församling att ”man kunna ej förstå dem.” Vid prästmötet 1698 uppmanade stiftsstyrelserna församlingarna att sjunga på svenska. Män och kvinnor skulle sjunga varannan vers så att klockarna kunde kontrollera deras språkkunskaper.373 Signalen till allmogen var givetvis att deras språk inte dög. Vem frågade om allmogen förstod prästen? År 1670 ställdes allmogen i Hoby kanske inte inför exakt detta problem, men mäster Bertil representerade sannolikt ändå den lärda världen, en främling i lokalsamhället.374 Den språkliga försvenskningen hade vid denna tid inte nått speciellt långt. En inventarieförteckning visar att några svenska biblar inte förekom i Blekinges kyrkor. Psalmböcker och Luthers katekes var sällsynta även på danska. Men något projekt hade tydligen dragits igång för det fanns en bok som återkom i förteckningarna i alla kyrkor med något enstaka undantag, boken var Augustinus bekännelser på svenska.375 Det faktum att man i inventarieförteckningen betecknar varje bok med dansk eller svensk innebär för övrigt att man uppmärksammat språkets betydelse. Därmed problematiseras även språket i människors medvetande och de mentala bilderna av svenskt respektive danskt förstärktes eller konstruerades.
Konflikten mellan mäster Bertil och bönderna i Hoby kom även att bli ett tvisteämne mellan kyrkan och den världsliga överheten. En rad brev i kommissionens arkiv vittnar om detta. Kommissionen fick härvid en rad problem illustrerade. Det gällde förhållanden inom stiftet och biskop Winstrups sätt och förmåga att sköta stiftet. Konflikten kom även att illustrera den komplicerade gränsen mellan kyrklig och världslig domsrätt. Var gick gränsen och vem hade ansvaret? Åter kom frågor upp som centralmakten senare försökte lösa i och med 1686 års kyrkoordning. Det framgick att ett initiativ till förlikning hade tagits men att detta misslyckats, sockenmännen hade dragit sig undan. I ett annat brev konstaterades att sockenmännen läst upp sina anklagelser och tågat därifrån. Landsdomare, landstingsskrivare och befallningsman hade varit inkopplade i förlikningen. Vidare framgår det att de som skrev breven, prosten, biskopen och landshövdingen hade svårt att få grepp om orsakerna till konflikten. Prosten hade trott att konflikten skulle falla av sig själv. Men det finns en mer principiell sida av konflikten som framförallt landshövdingen och biskopen tvistade om. Detta rörde frågan om huruvida tvisten hörde hemma under världlig eller kyrklig domsrätt. Landshövdingen hävdade bestämt att detta var en fråga för kyrkan. Biskop Winstrup försvarade sig och kände sig tydligen hotad, han menar att ingen skulle säga att han inte hade korresponderat i saken.376
Den oklara rättsliga ordningen lyfts även fram i landsdomare Skuncks inlaga till kommissionen. Han menade att prästerna påtog sig grova kriminalsaker, de missbrukade kyrkoordinanser och att de med sina ”enfaldiga bisittare” ”hemligen examinerade” i sakristian. Brottslingarna kunde sedan få absolution utan att den världsliga rätten blev inblandad. Sakerna gavs inte ens till känna för justitien. Skunk menade att sådant borde ”dem förbjudas.”377 Någon precisering var detta skedde gjorde inte Skunck, kritiken var allmänt formulerad. 372 Hallenberg 1934 sid. 260, 273f–275.
373 Bogren 1937 sid. 257, 285.
374 I avhandlingen Lantprästen, Stockholm 1991, har Carin Bergström framhållit hur i hela Europa prästen distanseras från allmogen och hur denne alltmer blir till kungens förlängda arm. Bergström förlägger dock denna förändring till 1740-talet. Bergström sid. 123–124, 149-150.
375 Vol. Q.
376 Vol. S Winstrup sid. 795, 966, Landshövdingen sid. 893, Prosten sid. 901, 905, Landshövdingen sid. 903,
Det kunde således handla om lokala ordningar där prästen var den drivande eller andra starka personer som bönder eller adelsmän med patronatsrätt. Det centrala var trots allt att centralmakten inte hade någon kontroll över rättsordningen.