I Kristianopel klagade borgmästare och råd på att bönderna reser staden förbi ”såväl till lands som till sjöss med deras varor.” Detta drabbade såväl kronan som staden. En del bönder köpte själva upp oxar av ”främmande borgare” och stallade sedan upp dem över vintern, något som stred mot Christian IV:s recess enligt borgarna. Problemet var lilla tullen, man ville bli befriade från den precis som ”uti Landskrona eftergiven är.” Man klagade även över tullbetjänterna.181 Vidare klagar de bl. a. över att borgerskap från andra städer handlar med bönder inom deras område.182 Borgerskapet menar i sin inlaga att ”skogens folk” måste köpa sina varor och nyttigheter av borgerskapet och inte handla av främmande eller göra landsköp. Dessutom vill de ha en förordning så att näraliggande socknar tvingades handla i Karlshamn183 Man vände sig även mot den landshandel som uppstod i olika centra utanför städernas kontroll.
I en inlaga undertecknad av ”samtliga borgerskapet uti Carlshamn” protesterar dessa mot det monopol på pottaska som Johan Clausen hade i Jämshögs och Holje socknar i Sölvesborgs grevskap. Detta drabbade Sölvesborg, Kristianstad och Karlshamn. En skadlig landshandel uppstod.184 Borgerskapet menade att en omfattande handel förekom där bönderna bytte lössaska, fallaska och pottaska mot salt och kläde.185
Kommissionens svar på anklagelserna mot Clausen var att om det skedde något missbruk var det landshövdingen som skulle se till att detta korrigerades och att städerna inte ”präjudicerades.”186 Således en ganska måttfull reaktion mot Johan Clausen. Kommissionen varnade visserligen Johan Clausen vid mötet i Karlshamn men sedan var kommissionen tämligen återhållsam mot den lokala entreprenören.187
Invånarna i Kristianopel framförde klagomål mot såpsjuderiet i Värnanäs på gränsen mellan Småland och Kristianopel. Vid riksdagen 1668 förbjöds befolkningen att där handla med ”salt järn eller annat slikt.”188 I Sölvesborg var problemet fiskarna i Hällevik, fisket skulle ligga under Sölvesborg. Dessutom bedrevs landsköp i de kringliggande socknarna. I Hällevik handlades med kläde, lärft och humle. Städerna förbigicks och kronans porttull förminskades. Borgerskapet ville att någon skulle hålla ”skarpt inseende” över verksamheten. Eller också menade de att borgerskapet skulle tillåtas att hålla egna utridare som förhindrade landsköpen.189 Den kritik borgerskapet framförde om pottaskeverket och dess konsekvenser för handeln sammanföll med den kritik som i andra delar av riket riktades mot bergsbruk och manufakturer och där borgarna såg dessa som potentiella medtävlare och konkurrenter till städerna.190
I en inlaga från det samlade borgerskapet i generalguvernementet till lantdagen i Malmö berördes också lanthandeln. Borgarna menade att ”lantmannen hindrar och förtrycker städerna” med sin lanthandel. Bönderna anklahandlades för att de skeppat bräder både ut och in och tullen försnillades. Städernas privilegier borde skyddas och ingen borde få handla ”var man lyster.” Man påpekade att strandridarna som visiterade lantmannens farkoster mötte personer som hävdade att de var på inrikes resa när de egentligen var på utrikes resa. Helsingör och Köpenhamn anfördes som exempel där detta problem uppstod. När kommissionen ville ha ytterligare klargörande påpekade borgerskapet att åtskilliga gjorde på detta sätt, både adel, präster, fogdar och bönder ”som den praxis föröva.”191
I Ronneby klagade borgerskapet över att tiggare tog sig in i staden och blev kvar där längre än vad som var tillåtet. Tiggarna handlade i hemlighet och enligt borgerskapet hjälpte det inte att klaga hos magistraten över detta. Men framförallt klagades över att olika grupper i staden konkurrerade med köpmännen. Både hantverkare och civilbetjänter anklagas för att syssla med köpenskap. Magistraten tog dock hantverkarna i försvar och menade att borgerskapet själva inte mäktade med att främja handeln i staden. Den handel som hantverkarna sysslade med var enligt magistraten slakt och försäljning av kött. När det gällde civilbetjänter som bedrev handel efterfrågade kommissionen vilka personer det rörde sig om. Men borgerskapet svarade bara ”åtskilliga”, inga namn nämdes. Istället menade de att tullbetjänten kunde berätta detta. När de två tullbetjänterna tillfrågades hävdade dessa att något sådant inte förekom. I sin resolution konstaterade
181 Vol. X sid. 1-2 (punkt 1, 2, 4, 5).
182 Vol. X sid. 112 (punkt 10, 14).
183 Vol. X sid. 116, 118 (punkt 9, 13).
184 Vol. X sid. 145.
185 Vol. X sid. 145, vol. 1 sid 1874 punkt 2.
186 Vol. 1874. Resolutionen.
187 I Kristianstad omtalades under den danska tiden en Johan Clausen som utskeppade pottaska denna Clausen återfinns sedan som borgare i Sölvesborg på 1650-talet, då i samband med export av oxar och även andra varor. Med största sannolikt var det fråga om samma man som sedan blev borgare i Karlshamn. Se Åhman 1983 sid. 64; Milton 1994 sid. 331, 334.
188 Hallenberg 1927 sid. 24.
189 Vol. X sid. 169 punkt 7, vol. 1 sid. 474.
190 Sandberg 1996 sid. 148.
kommissionen att hantverkarna skulle hålla sig till sin näring och några civilbetjänter skulle inte tillåtas handla.192
Den bild som förmedlades av borgerskapet fick dock inte stå oemotsagd. Den främste kritikern av borgerskapets framställning av problemen med handeln var borgmästaren i Karlshamn, den av svenska centralmakten tillsatta Johan Mickelsson. När det gällde borgerskapets försök att styra över handeln från näraliggande socknar till Karlshamn menade han:
deras oskäliga begäran att söka hos höga Överheten det några Socknar, Jämshög, Örken, Hoby och Näsum påläggas skulle med deras varor hit föra och sin handelsplats här hava. Tjänte inte att fördraga ty då vore det en Servitus. Utan mitt råd och betänkande är det, att borgerskapet Comporterar sig så emot allmogen, och så med de varor förser för billigt köp, på det lantmannen behöver, skall det förnämsta grepp bliva att hindra bonden att resa oss förbi och 5 mil längre till Ronneby.193
Borgmästaren vände udden mot borgerskapets sätt att bedriva handel med bönderna. Borgerskapet däremot sökte stöd för ett regionalt handelsmonopol. Borgmästaren preciserade sin kritik mot borgerskapets handelsmetoder:
Eljest kallas det och för en obetänkt handel (den de dock för en synnerligen välbeställd klok köpenskap hålla) bestå där uti, att där emot alla andra Nationers bruk och ordning beflita sig allenast om, utan någon undersked och åtskillnad, att ihopsamla uti sitt hus alla de varor de överkomma kunna, så att han bliver Bastant att fornera köparen, allt det han behöver. Och således uppehåller den handeln allena. Var med en stor del av de fattiga borgerskapets krets sig redeligen och väl nära kunna.194
Kritiken var riktad mot den metod som brukar omnämnas som ”majmiseri” och där säljaren såg till att köparen fick husrum och mat och i gengäld gjorde alla inköp hos honom.195 Därmed åsidosattes konkurrensen och bonden betalade sannolikt ett högre pris för sina varor. Vilka som sysslade med olaglig handel ansåg borgmästare Mickelsson att borgarna mycket väl visste, men att de brottsliga aldrig omtalades. Att personerna inte straffades berodde på borgerskapets tigande. Till dem som beklagade sig över sina svårigheter påpekade borgmästaren att den ”rätta sanningen är det den med flit och försiktighet sig nära vill kommer väl härtill rättas” och han omtalar en del som ”lägger penning på penning och icke blygas vid sådant skinneri.”196
Kommissionens återkommande svar var att kontrollen skulle skärpas genom att strandridare eller utridare anställdes. Vid flera tillfällen frågade kommissionen i ganska skarpa ordalag varför utridare inte anställdes. Svaren andades osäkerhet över utridarnas befogenheter och om hur detta skulle finansieras. Även Landshövdingen fick kritik för att han inte skött detta ärende, han menade dock att städerna inte framfört klagomålen till honom. Ansvaret för att åtgärda problemet med utridare lades på städerna med förtäckta hot om indragna privilegier. Svaren på frågorna fanns i Malmö recess från 1662 och i resolutionerna över borgarnas besvär till riksdagen 1664, framhöll kommissionen.197 Men landsköp var något som borgare även medverkade till och en orsak till detta var effekterna av tulltaxorna och den av svenskarna inrättade lilla tullen.
Missbruket kunde ske på olika sätt. Tullnären påpekade att Karlshamns borgare missbrukade sina privilegier som tillät införsel av varor till stadens uppbyggnad utan tullavgift. Stora kvantiteter varor utfördes till främmande land. Borgarna hade framhärdat i att detta var förenligt med stadens privilegier så som de fått dem uttolkade av generalguvernören. Den som drivit frågan för borgerskapet var borgaren i staden och pottasketillverkaren Johan Clausen. Clausen hade tolkat privilegiet så att alla varor som fördes in i staden till borgaren skulle vara tullfria. För att få klarhet i detta hade han vänt sig till generalguvernören med en begäran. Begäran var undertecknad av Clausen och ytterligare en borgare, men på borgerskapets vägnar. Resolutionen från Banér gjorde klart att den tolkning Clausen gjort skulle gälla. Alla varor som lantmannen förde till staden och bevisligen såldes till borgaren var tullfria. Det som såldes till främmande däremot var tullbelagt. Det som Clausen inte nämnde var att resolutionen från Banér gjorde klart att hans tolkning skulle gälla tills dess att Kungl Maj: ts resolution och upplysning i frågan hade inhämtats. Resolutionen var daterad 5 feb. 1669.198
Kommissionen kom fram till att detta var ett ”tilltag” som Johan Clausen tagit initiativet till och man 192 Vol. 1 sid. 363–366.
193 Vol. X sid. 138.
194 Vol. X sid. 134.
195 Åström 1977; Sandström 1990, sid. 155.
196 Vol. X sid. 133–144, citat sid. 143.
197 Vol. 1 sid. 126-130, 166, 476, 449,
tilltalade honom ”hårt” och ”allvarsamt” för hans ”egenvillighet” när han utverkat resolutionen. Diskussionerna blev utförlig, flera sidor i protokollet upptas av dessa frågor. Egentligen var frågan ganska enkel. Stadens privilegium var mycket tydligt och några missförstånd borde inte ha varit möjliga. Det verkar som om borgerskapet försökt tillskansa sig fördelar genom att ta in varor tullfritt i staden för att sedan exportera dem vidare. Johan Clausen fick skulden för denna incident och han fick en varning av kommissionen. Protokollet styrker bilden av Clausen som den drivande kraften i projektet att utverka tullfrihet. Frågan var enligt min mening så uppenbar att kommissionen kunde valt att agera hårt mot borgerskapet för att de lurade kronan på tullintäkter. Men man valde att argumentera och logiskt försöka förklara det rimliga i den tolkning av privilegierna som kommissionen gjorde. Utförligt förklarades innebörden i privilegiet, som om borgerskapet inte hade förstått innehållet. Man utgick från att borgerskapet inte avsiktligt misstolkat privilegierna. Därefter diskuterades hur borgerskapet skulle växa till och varför landshandeln därmed måste upphöra.199 I december 1672 fick sedan borgerskapet trots allt den efterfrågade lindringen i lilla tullen, efter att borgmästare Mickelsson framfört sina besvär i Stockholm.200
Borgarna kunde även av lilla tullen stimuleras att uppsöka bönderna utanför stadsgränsen för att göra affärer.201 En handel som Klas Rålamb bekräftade. Han menade att i denna handel var borgare, bönder och adelsmän inblandade, bland annat rörde detta oxhandeln.202 Ett skäl till att lanthandeln kunde florera och tullgränserna inte upprätthållas var att bevakningen inte fungerade. Å ena sidan ville borgerskapet ha en bevakning som hindrade andra gruppers intrång i deras verksamhet men å andra sidan verkade intresset att upprätthålla de tullgränser som centralmakten pålade dem vara mycket svalt. Till mötet i Ronneby inkom skrivelser som på olika sätt berörde olaga handel och stadens ringa intäkter.203 Kommissionen inkallade tullnären som fick redogöra för situationen i Ronneby. Tullnären hävdade att magistraten låtit riva ned den gamla tullstugan som stod innanför stadsporten och flyttat den utanför porten. Flytten hade medfört stor olägenhet och tullens avtagande. Tullstugan låg så avsides att det var farligt att bo i den enligt tullnären. Om natten hände det att fönster och dörrar slogs ut, bland annat anklagades en ryttare för detta. Tullnären hade försökt få ”assistance” så att ryttaren kunde dras inför tinget. Men detta hade inte haft någon effekt. Allt som drabbade tullen var justitien ”tröga att villfara åklagaren ut i” enligt tullnären Borgh. Diskussionen mellan parterna visade att frågan kastats fram och åter mellan olika instanser: magistraten, tullnären, generalguvernören, landshövdingen och privatpersoner. Landshövdingen var noga med att lägga ansvaret på magistrat och byfogde. Något beslut i frågan fattades inte, men kommissionen ville ha en noggrann undersökning om hur situationen uppstått. Framförallt skulle man ”med allvar och flit” eftersöka de personer som överfallit tulltjänstemännen. Men ansvaret för tullhusen var dock klar: Kungl. Commisarierna ”vid sig själva” fann det skäligt att magistraten skulle stå för omkostnaderna. Två skäl angavs 1. Kronan hade bekostat uppsättningen. 2. Magistraten hade utan order och laglig rätt flyttat stugan och därmed skadat kronan. 204
Även i Karlshamn visade det sig svårt att få tullhusen på plats. Tullhuset vid Norreport låg fel och behövde flyttas närmare staden. Den fråga som upptog störst plats var dock det tullhus som skulle stå i hamnen. Beslut hade fattats om att uppsätta ett tullhus, men problem uppstod med äganderätten till tomten. Virke hade transporterats fram, men detta virke hade dels ”bortkommet” och dels ruttnat bort i väntan på att tomtfrågan skulle lösas. Verket hade hindrats och ”studsat” som det sägs i protokollet.205 Det framgår av ett brev som redovisades av tullnären att beslut om att upprätta tullhuset i hamnen togs år 1663.206
Vid ett möte i Malmö i februari 1670 fick kommissionen åter ta beslut om att ett tullhus skulle uppföras i Karlshamns hamn.207 Tullhusfrågorna i Karlshamn och Ronneby undersöktes noggrant, skrivelser hade inkommit från berörda tjänstemän som stärkte bilden av ett borgerskap med svagt intresse för att ordna tullfrågan. Ägohandlingar, resolutioner och andra dokument tillbaka till år 1662 redovisades för kommis-sionen.208 Kommissionen kunde ha valt maktspråk men istället valde man dialog, borgerskapet skulle vinnas över med rationella argument.
199 Vol. 1 sid. 435-450.
200 Karlshamns Stads Privilegiebok, EI vol. 1, LA Lund, Resolution 13/12 1672, num. 33 sid. 69 punkt 2.
201 Vol. 1 sid. 439.
202 Rålambs uttalande var ett generellt uttalande, brev till Kungl. Maj:t 30/10 1669, vol. 3.
203 Vol. X sid. 48 punkt 2, 50 punkt 2,3,4, sid. 56, 65, 108.
204 Vol. 1 sid. 331, 331–345.
205 Vol. 1 sid. 430-434.
206 Vol. 2 sid. 45.
207 Vol. 2 sid. 132.
Tullarna motarbetades även på andra sätt. I en inlaga till lantdagen i Malmö förklarade tullnären att när han var i Karlshamn gav borgarna honom inte husrum i staden utan han fick ”taga kvarter i Asarum” en halv mil från staden för att sedan gå till hamnen 3–4 gånger eller ibland 6 gånger om dagen.209
Tullnären över lilla tullen, Peder Matsson Borgh, hade inkallats och kommissionen förhörde sig om det blev något ”underslev” i tullen. Tullnären räknade upp ett antal problem som bidrog till att underskott uppstod. Bland annat hade ”Besökarna”, tullnärens underlydande personal, blivit ”illa hanterade” både med hugg, slag och skällsord. För en tid hade ”ett parti karlar” passat på tullbetjänten och överfallit denne när han förrättade sitt ämbete. Tullbetjänten hade blivit så illa slagen att han ännu låg till sängs. De män som överfallit honom hade eftersökts men var ännu på fri fot. Landshövdingen befalldes att eftersöka männen och utmäta ett ”exemplart straff.” Det visade sig att ett problem var att ”slika oförnuftiga bestar” förklädde sig och tillfogade tullbetjänterna ”övervåld.” Kommissionen ville sedan veta om inte magistraten behandlade dessa frågor. Tullnären menade att ”Magistraten gör sig intet bekymmer där om.” Tullnären hade även sökt överinspektören i frågan och denne hade i sin tur vänt sig till magistraten och uppmanat dem att ta tag i saken.210
Kommissionens svar på det våld som utövades mot tulltjänstemännen var att de skulle beväpnas.211
Tullgränsen skulle upprätthållas av fiskala skäl, kronan ville ha in kontanta medel. Men det handlade även om en gräns som klargjorde vilka som omfattades av ett privilegium och vilka som stod utanför. I denna mening var det också en social gräns där borgerskapet eftersträvade en exklusiv rätt att bedriva handel. Men samtidigt var man inte starka nog att själv upprätthålla den eftersträvade ordningen. Man behövde centralmaktens auktoritet och hjälp, men som tullhusfrågorna visade fick centralmakten samtidigt inte bli alltför närgången i sin kontroll. Borgerskapet agerade i förhållande till kommissionen på ett sätt som ger intryck av självmedvetenhet men samtidigt framtonar en ambivalens i det att man inte hade kraft nog att upprätthålla de egna privilegierna mot andra gruppers intrång.