Nils Erik Villstrand har undersökt en kommission som verkade i Finland på 1700-talet. Resultatet av undersökningen redovisar han i ”Bokstäver, bönder och politik. Muntligt och skriftligt i 1700-talets politiska kultur.” Villstrand framhåller att skriftligheten inte var den enda kompetens som efterfrågades när en inlaga skulle skrivas. Det handlade om att ha tillgång till ”retorisk specialkompetens,”44 något som även skrivkunniga kunde efterfråga. Det var heller inte självklart att borgaren, även om han bedrev utrikeshandel, var skrivkunnig. Att kunna skriva kunde innebära skrivning på olika nivåer. Att någon kunde skriva sitt namn och tillfoga ”med egen hand” kunde innebära att denne kunde skriva sitt namn men det innebar inte automatiskt att skrivelsen formulerats av denna person. Bönder och borgare kunde ha en religiös läskunnighet eller inneha kunskapen att sköta bokföring. Men därifrån kunde steget vara långt till att formulera en skrivelse till en kunglig kommission. Villstrand menar att man kan tala om två olika sätt att se på läs- och skrivprocessen.
Det vanliga har varit att man betraktat skrivkunnigheten ur ett individcentrerat possessivt perspektiv. Personen i fråga var i besittning av en färdighet som kunde brukas. Alternativet är att tala om ett accessivt perspektiv, vilket innebar att när behovet var påkallat hade man tillgång till de efterfrågade färdigheterna inom gruppen. En viktig position intog förmedlaren eller omvandlaren som Villstrand benämner denna person. Med det accessiva perspektivet kom bönderna trots en allt starkare övergång till skriftlighet att behålla sin politiska kultur. Den skriftliga formen måste därmed skiljas från själva innehållet som mycket väl kunde vara formulerat av bönderna.45
Otto Ulbricht har analyserat bönders suppliker från norra Tyskland under 1600-talet, med avsikten att undersöka om det var bönderna som formulerade dem och vilken betydelse skrivaren hade. En analyskategori var att söka efter muntliga eller talspråkliga element som skulle kunna visa att innehållet verkligen formulerades av bönderna själva. Den formbundenhet som uppmärksammats ovan har även lyfts fram av Ulbricht. Otto -Ulbricht menar att det är formen som har påverkats av skrivaren. Skrivarens uppgift var att se till att man 37 ÖH 53 skrivelser / 24 patron, MH 24/4, BH 15/0, LH 16/2. Prästerna 20/6, Borgerskapet 36/10.
38 Vol. EE sid. 163.
39 Befodrare återfinns i ÖH i 8 av 56 inlagor, MH 5/24, BH 4/15, LH 1/16.
40 Vol. EE: sid. 36, liknande sid. 108, 193,
41 Vol. EE sid. 223.
42 Fred i böndernas inlagor se Vol. EE sid.: 189, 234. Prästerna Vol. R sid. 108.
43 Eberhard Isenman ”Norms and Values in the European City 1300-1800” i Resistence Representation and Community, ed. Peter Blickle, New York 1997, sid. 189-190.
44 Nils Erik Villstrand ”Bokstäver, bönder och politik, Muntligt och skriftligt i 1700-talets politiska kultur” i Att komma till tals. Nedslag i
den nordiska historiens varsdagslunk och konflikter, red. Peter Danielsson, Håkan Nordmark, Jan Samuelsson, Växjö 1999 sid. 141 45 Villstrand 1999 sid. 96-97.
titulerade överheten på ett riktigt sätt och att suppliken inte utformades som personliga anklagelser. När bönderna skrev var det själva skildringen av det inträffade som blev till en anklagelse.46 Ulbricht lyfter fram fyra kriterier som visar att de tyska böndernas suppliker verkligen var individuellt utformade. Vissa inslag i supplikerna kan karakteriseras som att de bär spår av talspråklighet. Det finns en additativ struktur som är muntlig till sitt ursprung. Nära dessa kriterier ligger den narrativa kompetens som hör hemma i en icke-alfabetisk kontext. Det fjärde kriteriet eller kännetecknet är den omständliga eller ofullständiga strukturen.47
Walter J Ong anför flera olika kännetecken på vad som är talspråkliga tanke- och uttrycksformer: En additativ stil där till exempel upprepningar med satser som börjar med ”och” följer på varandra. Stilen var mer sammanställande än analytisk och textens närhet till det muntliga framgår av den ”last av epitet” som förekommer i texten, en ek kunde exempelvis vara ”stolt” eller en soldat ”tapper”. Förekomsten av redundanter eller ordrikedom och framförallt omtagningar av det som redan sagts var vanliga. Ett traditionellt eller konservativt tänkesätt där man sökte en överensstämmelse med äldre släktleds traditioner återkommer i denna typ av texter. Vidare menar Ong att det i texterna fanns en mer eller mindre nära referens till den mänskliga tillvaron, man använde sig inte av neutrala uttrycksmedel, och främmande händelser infogades i det direkta vardagliga livet. Det fanns ett element av kamp i texterna eller ett agonisitiskt uttryck där det handlade om att engagera andra i en verbal strid. Texterna utformades inte objektivt eller distanserat. Snarare handlade det om ett empatiskt förhållningssätt där åhöraren eller mottagaren skulle vinnas genom inlevelse. Talspråkliga kulturer kan även karakteriseras som homeostatiska, de är orienterade mot nuet och endast de minnen som är relevanta i förhållande till nuet bevaras. Det faktiska sammanhanget var det som gav orden betydelse, inte abstrakta definitioner. Slutligen påpekar Ong det minimala bruket av abstrakta begrepp. De begrepp som användes var situationsbundna, minimalt abstrakta och nära det levande. Flera av dessa element omvandlades eller försvann sedan helt i och med teknologiseringen av ordet. Ordrikedomen, redundanterna, den omständliga strukturen och de många epiteten blev till onödiga belastningar i texten.48
De kriterier som Ulbrichts formulerat kan ses som en tillämpning av Ongs kriterier anpassat till ett supplikmaterial. Även om en förmedlare skrivit bondens inlaga kan vi med största sannolikhet förvänta oss att innehållet var bondens. Att förvanska innehållet hade med största sannolikt lett till anklagelser om förfalskning. De notarier som skulle skriva protokoll inför biskopsvisitationer hade till exempel instruktioner som klargjorde att inget fick förvrängas eller omformuleras.49 Överheten hade behov av att veta om innehållet var autentiskt.
Ett genomgående drag i böndernas inlagor till kommissionen var den additativa struktur som Ong lyfter fram. Nära förbundet med detta skrivsätt var upprepningar och en ofullständig eller omständlig struktur. Den omständliga strukturen återkom i skrivelser från samtliga härader och det är egentligen bara i några av de riktigt korta skrivelserna som dessa drag inte var så tydliga.50 Andra tecken på muntlighet var anknytningen till vardagslivet där bönderna istället för att använda abstrakta förklaringar hänvisade till verkliga händelser. De bönder som tvistade med en ryttare om utfodring av en häst ville ha ersättning ”för det vi fodrade hästen, och när vi hade fodrat hästen fram till valborgsmässoafton”, i en annan inlaga förklarade en bonde att ”Nu blev samma Engehage varken köpt eller pantatt”51 Långa beskrivande och detaljrika skildringar där anklagelsen låg i själva den vardagliga skildringen av det inträffade var också vanliga i böndernas inlagor.52 Det finns också empatiska drag i inlagorna. Begreppet jag fattig man eller jag fattig änka kom ständigt till användning. Men man kunde även brodera ut fattigdomen och tydligöra för att försöka nå överhetens känslor. Att omtala fattiga barn, omyndiga barn och många barn kunde var ett sätt att försöka nå kommissionen.53 När Bente, Carl Vreds änka, skrev till kommissionen använde hon beteckningarna fattig änka, fattig bedrövad änka eller fattig sorgfull bedrövad änka sammanlagt tolv gånger i samma inlaga och dessutom omtalade hon sina faderlösa barn. Allt för att beveka kommissionen.54
Kommissionerna kunde även bevekas på andra sätt: en moder med omyndiga barn ”gick på två kryckor,”. man kunde omtala ”överflöd” av ”fattiga änkor”, ”lama och krymplingar” som fanns i socknen, beskrivningar som ”fattig gammal man” som var ”över 78 år” kunde användas i bevekande syfte. 55 I texten ovan har två längre citat använts som är hämtade från änkor som skrev till kommissionen. De två citaten uttryckte en 46 Otto Ulbricht, ”Supplikationen als Ego-Dokumente. Bittschriften von Leibeigenen aus der Erste Hälfte des 17. Jahrhunderts als Beispiel”, Winfried Schulze (hsrg) Ego-Dokumente. Annäherung an den Menchen in der Geschichte, Berlin 1996, sid. 167.
47 Ulbricht 1996, sid. 158-160.
48 Walter J Ong, Muntlig och skriftlig kultur, Teknologiseringen av ordet, Göteborg 1996, sid. 49–72.
49 Lennartsson, 1999, sid. 48.
50 Exempel vol. EE: ÖH sid. 26, 80 MH sid. 154, 161, BH sid. 306, 321-322 forts. sid. 329, LH sid. 246, 248.
51 Vol EE sid. 169, 99,
52 Exempel vol. EE sid. 70, 89, 252.
53 Vol. EE sid. 114, 163, 165, 194 (en tingskrivare), 223, 317, 308.
54 Vol. EE sid. 223, se sid 197.
ovanligt artikulerad vältalighet som inte var lika tydlig i andra skrivelser från bönder. Materialet är inte tillräckligt omfångsrikt för att göra en jämförelse mellan manligt och kvinnligt skrivande, eller snarare formulerande, men de två citaten reser naturligtvis intressanta frågor om ett könsbundet uttryckssätt under 1600-talet.
Bönderna använde många beskrivningar som var ämnade att understryka fattigdomen något som också var ämnat att beveka kommissionen och nå dem via deras känslor. Ägorna hemsöktes av maskar, ormar, torka och regn i olika blandningar. En bonde som försöker nå fram till kommissionärerna förklarade att av hans beskrivning kan de höga herrarna ”forneme” alltså förnimma, känna och förstå hans fattigdom.56 Walter Ong omtalar epitet som ett muntligt inslag i de skrivna inlagorna. Epitet av exakt denna typ var inte vanliga såvida man inte skall beteckna jag ”fattig” man som ett sådant epitet. Däremot förekom andra talspråkligheter. När några bönder beskrev sin konflikt med borgarna i Ronneby omtalades att de inte bara kom till Ronneby utan att de ”Medans som vi alla kom emot aftonen i regnväder mörk och moln” till Ronneby. Några bönder var inte bara pressade av militären utan så pressade att det skulle sluta med att de fick gå med ”tiggarstaven.” När några bönder skulle beskriva problemen med soldater på genommarsch omtalade de att när sådan genom marsch och ”flygande fana går”57
Tydligast återfanns muntliga drag i inlagor formulerade av enskilda bönder eller grupper av bönder. I någon omfattning förekom dessa även i de numrerade häradsinlagorna men detta drag var inte lika framträdande. -Istället har man anpassat sig till en form av administrativ praxis. Språket var mer inriktat på att kortfattat föra fram sakfrågan, inlagorna delades upp och systematiserades i punkter vilket underlättade kommissionens hantering. De vardagliga beskrivningarna användes knappast alls i dessa inlagor. Prästernas inlagor var betydligt färre till antalet men några iakttagelser kan lyftas fram. Det additativa inslaget var inte något framträdande drag, i några få inlagor kan man tala om ett additativt sätt att skriva.58 I två skrivelser återfanns ett mer talspråkligt beskrivande av prästkallets tillstånd. En präst beskriver det ”Bettlerske armod” han skulle kunna hamna i och en annan präst beskrev ingående jordens beskaffenhet för att understryka hur illa ställt det var med hans prästhemman.59 I övriga inlagor som behandlar prästens fattiga tillstånd var beskrivningarna sakligare och de ger ett mer kyligt, argumenterande intryck. Den beskrivna fattigdomen beskrevs inte men den kunde bekräftas genom en granskning. Eller också hänvisade man till att nedsättning av skatten var en gammal rättighet utan hänvisning till målande talspråkliga beskrivningar.60 Prästen i Sölvesborg lämnade in flera inlagor, dels två kortfattade och sakligt argumenterande inlagor om sitt ringa tillstånd, dels tre olika inlagor som i detalj beskrev hans inkomster eller besvär med att få in inkomster. Men även de mer detaljrika redogörelserna gav uttryck för en annan saklighet än vad som förekom i böndernas inlagor. Prästerna verkade förlita sig mer på förnuftsargumentet och hållfastheten i sin relation till överheten. En kontrast till de mer sakliga beskrivningarna utgörs av Medelstads härads kyrkovärdars muntliga beskrivning av tillståndet i kyrkorna:
Berättades att många Kyrkor äro så bristfälliga och plankorna kring Kyrkor och Kyrkogårdar äro alldeles förfallne så att Kyrkorna föga annat ligger än för fäfot och svinen gå och draga och rota upp de dödas ben som är ynka att se uppå och man kan inte göra något där vid.61
Borgarnas inlagor var även polemiska på ett sätt som prästernas och böndernas inlagor inte var. De numrerade och därmed mer systematiska inlagorna var vanligare. Men det fanns också flera inlagor från enskilda borgare där den addittativa och ofullständiga strukturen framträdde.62 Någon motsvarighet till den argumenterande framställningskonst som borgarna använde i sina inlagor förekom inte i böndernas inlagor. En slående skillnad mellan böndernas och borgarnas skrivelser var att de talspråkligt beskrivande avsnitten saknades, med något undantag, i borgarnas inlagor. Det vill säga: det muntliga uttrycket fick sitt starkaste uttryck i böndernas inlagor och det fanns därmed ett ståndsbundet förhållningssätt till det skrivna ordet.
56 Vol. EE sid. 94.
57 Vol. EE sid. 158, 245, 300 (punkt 7).
58 Exempelvis Vol. EE sid. 85, 112.
59 Vol. EE sid. 107, 112.
60 Vol EE sid. 85, 87, 90, 100, 114, 115, 131
61 Vol. 1 sid. 247.